My blond moments

Har ni haft aha-upplevelser där man genast inser att det här är så pinsamt självklart så det här kan jag aldrig berätta för någon? Jag hade en i lördags när jag gick på stan och plötsligt går förbi en affär som heter ”Sea life”. De säljer kläder med seglaranknytning och eftersom jag aldrig någonsin tänkt äga en båt så hör den inte till min normala shoppingrunda. Men plötsligt känner jag igen märket från en jacka min son äger. En fin friluftsjacka köpt av hans far. Den jackan har samma logotype som affären. Men jag inser plötsligt att det faktiskt står ”Sea”, det vill säga hav. Jag har alltid kallat den ”din sea-jacka”, alltså fonetiskt som det låter [seeeaaaa]. Jag blir supergenerad mitt på Kungsgatan och skyndar förbi affären med blicken i marken. Som om någon runt omkring mig skulle veta om min fadäs…

Jag har flera sådana pinsamheter på lager. Ända upp i tonåren kallade jag det mest sålda diskmedlet för [jeees]. Trots att jag hade utmärkta betyg i engelska gjorde jag aldrig kopplingen till ett glatt utropat ”ja!”. En gång i en rulltrappa stod jag och slökollade på annonser för någon teknikprodukt hos Onoff. Plötsligt ser jag att det faktiskt står On – Off. Precis som i på- och avknapp. Det första o:et är ju också grönt och det andra rött. Fiffigt! Min första instinkt är att tala om denna upptäckt för världen, tätt följt av insikten "alla vet redan". Vad jag trodde att butikskedjans namn stod för innan dess är en gåta. Jag tror att jag tänkte att det var namnet på grundaren. Anders Onoff. Eller möjligtvis en förkortning av Igor Onoffskij. Jösses.

Ibland får man skåda dessa ögonblick av uppenbarelse hos andra. Jag delade en gång ett rum med en kollega och våra skrivbord stod mitt emot varandra. En dag när jag skulle byta etikett på en pärm och öppnade den för att kunna ta bort den gamla blev hennes ögon runda som klot och hon utropade andlöst imponerat: ”Vad smart!!”. I alla år hade hon kämpat med linjaler, saxar och pincetter för att pilla ut etiketten från den stängda pärmens rygg.

Jag hade också en vän som blev mållös en hel lunch efter att han sett en annan person med en risifrutti-förpackning behändigt vika över syltbehållaren så att sylten smidigt rann ner över risgröten. Själv hade han ätit varannan sked sylt och varannan sked ris…

Jag har alltför många gånger på brädgården bett om ”playwood” och sett byggkillarna bita sig i kinderna och flacka med blicken tills en gång fjällen föll från mina ögon och jag såg att det faktiskt stavades med ett ”ply…” i början. Ja herregud vad korkad man kan vara. Det är bara att hålla masken och aldrig någonsin öppet avslöja dessa pinsamheter för en enda levande själ. Aldrig någonsin säger jag. Konfidentiellt sa Bull.