Jag har gått upp några kilo och om två veckor måste jag klämma in mig i en aftonklänning som blivit lite snålare i midjan sedan förra året (eller hur det nu var). Jag får försöka hålla igen på godsaker till dess eller investera i en figurformande gördel alternativt inte andas på tillställningen, eller i absolut värsta fall köpa en ny klänning i tältmodell. Min kollega Jonas tipsar tjänstvilligt om ”höga hattens metod” utvecklat av proffsbantaren Snöret Lindeman. Man skaffar sig helt enkelt en hög hatt som placerar över sin tallrik, varpå man ber någon ta ut hatten. Då följer maten med och så kan man inte äta. Häpp!
Men det är inte alla som kan styra så behändigt över sitt matintag. Det är internationella sömnveckan och Aftonbladet kan berätta om Eriks sömnstörningar. Det spelar ingen roll om Erik bantar hela dagen lång eftersom han på nätterna springer omkring i sömnen och äter. Företrädelsevis tomater och bananer, ”Ibland upp till ett kilo per natt” suckar Erik besviket. Han är alltid trött och har problem med vikten. Naturligtvis tycker jag synd om honom, men kan inte för mitt liv förstå varför han envisas med att köpa hem kilovis med bananer och tomater att ha framme. Ställ fram lite stryktvätt eller en sopborste så kanske han kan dra nytta av nattaktiviteten.
Dottern gick i sömnen titt som tätt när hon var mindre. Men hon gjorde aldrig något dramatiskt som att ställa sig i öppna fönster eller steka bacon. Hon tofflade mest omkring en stund medan hon suckade ljudligt som en förrymd långvårdspatient, men lät sig alltid fogligt lotsats tillbaka till sängen. Min kusin däremot, var inte så gammal när han i sömnen en sommarnatt satte på sig sin fars träskor och travade någon halv kilometer till sin mormors hus och ringde på till de yrvakna morföräldrarnas häpnad.
Tydligen är det rätt vanligt att barn går i sömnen. Jag minns själv när jag skulle premiärsova över hos en kamrat i första klass. Djupt sovande gick jag om natten in i hennes föräldrars sovrum och letade noggrant igenom varje skrymsle och vrå, lyfte på alla kuddar och täcken under det att jag som en trasig skiva ideligen frågade efter min kamrat. ”VarärHelene? VarärHelene? VarärHelene? VarärHelene?. Jag fördes sovande tillbaka till min tältsäng av hennes mor och vaknade lyckligt ovetande om nattens bravader. Vid frukostbordet drogs historien till min skam fram i det skarpa morgonljuset. De vuxna skrattade gott åt händelsen som berättades om och om igen medan jag stint tittade ner i min mjölkchoklad med blossande kinder. Till saken hör att kompisens föräldrar var bönder och frukostbordet såg inte bara ut som en helgbuffé på en Finlandsbåt, med fat dignande av köttbullar, sill och korvar utan befolkades också av betydligt fler än familjens medlemmar. Medhjälpare på gården antar jag, kanske en och annan släkting. Jag vill skriva pigor och drängar men antar att det är orimligt, för även om jag växte upp i Småland för ett bra tag sedan så var det ändå i modern tid.
Nu för tiden är jag så utmattad att jag ligger utslagen i sängen på nätterna med min djupsömn. Skulle aldrig fall mig in att gå upp och göra något fysiskt under den dyrbara viloperioden. De enda som går omkring hos oss nattetid är numer kattastroferna, vilket kan vara nog så störande när de klampar omkring på bröstkorgen eller välter lampor. Men bananerna och tomaterna brukar vara orörda i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar