GOD JUL!

 

bild från cartoonchurch.com



 En sak var bättre med att bo i förorten än innerstan. Julens granköp. Där fanns det många granar, vackra granar och granar i alla storlekar och ingen kostade mer än ett par hundralappar. De såldes dessutom precis överallt så även folk utan bil kunde lätt bli med juleträd.

Det säljs i och för sig granar i varenda gathörn i stan också. Gick med glada steg till närmsta ställe, gnolandes "mor hon har gått ut på stan, stan, stan.... köper där en julegran, gran, gran" och tänkte mig en snabb affär. Samtliga granar såg där mycket märkliga ut. Alla var platta som julbokmärken, helt stelfrusna och såg ut som tvådimensionella enar. "De vecklar ut sig i värmen" sa försäljaren ointresserat. "Men då vet jag ju inte hur den ser ut innan jag köper" sa jag undrande. Försäljaren ryckte på axlarna och muttrade i halsduken "du får chansa. Du ser ju hur lång den är". Innan jag hann svara lade han till "alla kostar femhundra, säg till när du bestämt dig" och gick bort till sitt portabla värmeelement. "Femhundra" fnös jag och styrde mina stelfrusna tår mot nästa ställe.

Det visade sig ligga precis inom avstånd för vad som är rimligt att frakta en gran till fots om man är ensam. Redan på avstånd såg jag den perfekta granen lutad i en snödriva. Precis när jag skulle sträcka ut handen mot den rycktes den fram åt en annan familj på granjakt. "Perfekt!" utropade pappan och skakade hand med försäljaren. Snyggranen visade sig kosta sexhundra kronor och låg ändå utanför min granbudget så jag beslöt hitta någon mindre gran, med mer personlighet än utseende. "Har ni något runt trehundra" frågade jag när försäljaren klampade åt mitt håll. Han såg förolämpad ut, ryckte på axlarna och halade fram något barrbeklätt ut ett mörkt hörn som han erbjöd mig för trehundrafemtio. Vid det laget hade min fötter helt tappat sin känsel och fingrarna värkte av köld och jag beslöt mig raskt för att slå till. Det hade börjat skymma, men jag tänkte att formen var nog ok och den hade rätt krafiga barr och den såg framförallt ut att ligga innanför min hemsläpnings-kapacitet. Med stor möda bar jag hem mitt byte, tog in den i värmen, klämde ner den i julgransfoten och stod sedan med barnen och betraktade den. "Den har väldigt lång stam nertill" sa sonen. "Och liksom en midja mitt på" sa dottern. "Det ser ut som antenner upptill" sa sonen. "Det saknas ett par grenar på sidan" sa dottern.

 "Den luktar i alla fall gott" sa jag.

När granen nu står där i all sin glans och jag sitter julstinn i fåtöljen med en glögg i handen så är den inte så tokig ändå. "Jag tycker den ser rätt bra ut nu" sa jag i morse till barnen. " Antingen har jag vant mig, eller så har grenarna vecklat ut sig lite i värmen".  Dottern slängde granen en snabb blick och suckade "Du har helt klart vant dig, den ser fortfarande ut som ett biståndsprojekt för mobbade julsymboler".

Nästa år köper jag gran utanför stan. Måste kolla vad tunnelbanan har för trädpolicy.

Lusse lelle

Njutningsfull Luciamorgon på tv i morse. En riktig kör som vackert sjöng riktiga luciasånger. Jag festade loss med en hembakt lussebulle och pepparkaka och blinkade stämningsblankt mot apparaten, medan diverse ungar och lussekatter okänsligt sprang omkring för att göra sig färdiga inför dagen (ja kattastroferna sprang mest runt planlöst förstås). Mina barn lussar aldrig för mig på morgonen, det har räckt så bra med diverse skol- och dagisaktiviteter.

De första dagistågen var ju urgulliga – den förstfödda dottern som tindrade under luciakronans blinkande eljus (varför är det alltid ett som aldrig fungerar riktigt?). Efter ett tag kom dagispersonalen på att det var för ansträngande med dessa horder av föräldrar i lokalerna elva dagar före jul och förlade bryskt hela evenemanget ute på gården. Det var alltid regnblandat snö i horisontellt läge, barnen såg inte kloka ut med sina vinteroveraller under korviga lucialinnen, sången liksom blåste bort på vägen och man höll krampaktigt med blåfrusna fingrar runt en pappmugg svagt kaffe och drömde om något starkare.

Sedan vidtog några mer organiserade skolår med uppvisning i aulan för föräldrarna på kvällstid. Vissa år har stannat starkare i minnet än andra, som det när sonen iförd stjärngosseutstyrsel dansade robotdans till omgivande mer rättrogna tärnors stora förtret. Eller som året när dottern gick i sexan och tåget för första gången skulle gå med levande ljus. Om det var anspänningen eller en masspsykos framkallad av alltför många varnande ord från lärarna vet jag inte, men tågdeltagarna svimmade en efter en och när till och med lucian segnade ner på knä och en fallen tärna satte eld på ridån avbröts hela övningen. Särskilt stjärngossarna var dramatiska kommer jag ihåg, uppallade på en bänk bakom själva tåget föll de som norrländska furor raklånga bakåt, en duns efter en annan.
Sonen på åskådarplats tyckte det var mycket lyckat.

Själv lussade jag alltid för min mamma. Med stort allvar gick jag upp i ottan skrudade mig i särk och lingonkrans, lastade en bricka med lussebullar och nybryggt kaffe. Mamma lyste pliktskyldigast i sängen medan min ”skönsång” fyllde sovrummet. Den stämningsfulla stunden tog alltid abrupt slut med att jag varje år blandade ihop orden på samma strof i Luciasången och sjöng: ”ljusklädd med vit i hår”. Då började vi fnissa och sedan fikade vi. En mycket trevlig tradition på det hela taget.
Glad Lucia!

Fy farao



picture from ameliamagazin.com



Jag har legitim frånvaro från bloggen denna gång. Har nämligen varit på semester i Egyptens land för att fira storebrors första femtio år. Han tycker att det är jobbigt att uppnå denna ålder och inbillar sig att han är gammal. Nu har vår familj begåvats med särdeles barnsligt utseende så han ser ut att vara knappt fyrtio och uppför sig fortfarande som en yster tjugoåring så inte har han rätt att ha någon åldersnåjja.

Vad jag trodde skulle vara en lugn och vilsam vecka i solen visade sig bli en äventyrsresa. Ett snöigt Skåne gjorde att släktingarna från södern knappt höll på att komma iväg. Efter 12 timmars försening och bussning till ett nordiskt land nära dig lyckades de landa i pyramidernas land.



Vi vilade ut i hela två dagar innan käre bror ådrog sig allvarliga magproblem och kördes i ilfart till det närbelägna sjukhuset och blev inlagd ett dygn. När mamma och jag besökte honom på akuten såg det dramatiskt ut - han låg blek och matt uppkopplad mot diverse droppställningar. Vi närmade oss försiktigt och min mor lutade sig ömt ner mot sin förstfödde för att viska moderliga trösterika ord. Kunde man trott. I själva verket hörde jag henne säga "nu vill jag bara ha ett ord från dig: ditt försäkringsbolag." Brodern lyfte en darrande hand, lättade på syrgasmasken och rosslade fram: Länsförsäkringar (reklamplats). Efter denna rörande stund lämnade vi sjukhuset då läkaren sa att han behövde vila (oklart om han syftade på sig själv eller patienten). Kanske riskerade alla känsloyttringar att bli för mycket.

När vi återvände ett par timmar senare hade bror piggat på sig och flyttats till ett eget rum. Han hade fått en tv som underhållning och låg och tittade på ryskt matlagningsprogram med arabisk text. Det kändes som om brodern var sjukhusets enda patient, jag räknade till tre läkare och fyra sjuksystrar som alla vakade över hans väl och ve. De var mycket ovilliga att släppa ifrån sig ett livs levande övningsprojekt - prov togs i alla upptänkliga format på varenda fläck på kroppen utom fotsulorna. Sprutor sprutades och blodrör fylldes under en stickfest som sällan skådats. Jag fick morgonen efter agera mycket bestämd syster innan de motvilligt gick med på att släppa honom. Med en påse mediciner och nästan återställd storebror vandrade vi de få metrarna tillbaka till vårt hotell för att pusta ut ett par dagar innan det var dags att åka hem.

Att försöka ta sig ifrån Egypten via Hurgadhas flygplats visade sig vara förenat med besvär av bibliska mått. Men det är en annan historia. Låt mig bara säga att jag förstår att Moses valde att leda sitt folk genom öken och hav när han lämnade landet. Rena söndagspromenaden i jämförelse.

På solsidan

Angeles Duran i Spanien har utropat sig till ägare av solen rapporterar Aftonbladet. Anledningen till att ingen gjort det före henne tror hon är för att ingen har tänkt på det. Jag tror hon har rätt. Jag har faktiskt aldrig gått på shoppingrunda i världsrymden ens i tanken.

Angeles tror på en finfin affärsidé för hon tänker nämligen ta betalt av alla som använder hennes sol. Inkomsterna ska bland annat användas till att få spanska statens ekonomi på fötter. Om jag vore spansk budgetminister skulle jag nog inte jubla ännu. Med makt följer som bekant ansvar. Stämningar för solkurvor, värmeslag, hudcancer och missväxt på grund av torka riskerar eventuellt att bli fler än intäkterna. Och om man helt enkelt inte gillar sol – kan hon då se till att man slipper oönskade leveranser? Vore också fint om hon kunde justera sin produkt lite, som det är nu är ju tillgång och efterfrågan högst ojämnt synkat.

Det finns en annan person som har mutat in månen och större delen av planeterna också. Har dock inte hört huruvida han har avgiftsbelagt nyttjandet. Kanske är de lite svårare att slå mynt av. Det är väl bara tidvattnet och ett gäng varulvar som står i direkt beroendeställning till månen, Mars rykte är väl lite skamfilat och Pluto är nog knepigt att varudeklarera sedan planetstatusen gick förlorad.

Antar att det bara är en fråga om visioner. Borde man kanske skynda sig att lägga beslag på jordens magma eller ozonskiktet (andra hands sortering, men ännu brukbart). Man ska nog i alla fall vara försiktigt med att alltför yvigt svänga sig med barndomens uttryck om att ”Luften är fri! Luften är fri!”. Det är nämligen inte alls säkert längre.

En åldrad blondins bekännelser

Ser i DN att man ska sätta upp den märkliga vampyrskräckisen ”Låt den rätte komma in” på uppländsk teaterscen. Jag och barnen hyrde filmen efter rekommendation. Jag förstod alls inte dess storhet, tyckte mest den var äcklig och konstig. Förstår visst att en viss hämnd är lockande för alla mobbingoffer, men en näsknäpp som innebär avslitning av kroppsdelar tycker jag känns lite övermaga.


Ibland känns det konstigt när man inte greppar sådant som omvärlden höjer till skyarna. Det har ofta hänt mig. Jag tycker fortfarande att Pulp fiction är en av de tråkigaste filmer jag sett, att Da Vincikoden hade en bra upptakt men till största delen något av det dravligaste jag läst. Jag anser inte att Brad Pitt är snygg och jag har en ganska ljum inställning till skådespelartalangen hos Leonardo di Caprio. När jag gick i gymnasiet så läste ALLA Sagan-om-ringen-triologin. Jag kämpade mig igenom den första innan jag beslöt mig för att tiden var för dyrbar för detta outsägligt tråkigt skrivna epos och sedan dess har jag noggrant aktat mig för hober och andra mytiska varelser som talar hitte-på-högtravande tungomål.

I takt med årsringarna står man alltmer frågande inför sådant som tonårsdottern och modevärlden höjer till skyarna. Nu senast Lanvins sammarbete med HM. I kölvattnet på dottern travade jag runt bland kollektionen som var avgränsad med kravallstaket (!). Inte för att det behövdes, trycket var minst sagt måttligt. Kanske var jag när allt kommer omkring inte ensam om att inte behöva märkligt skurna festklänningar med vågiga sömmar och trådiga kanter som min syslöjdsfröken aldrig skulle godkänt. Tygkvaliteten kändes undermålig och flera av blåsorna var upptill utstyrda med vad som närmast påminde om pärlbeströdda strimlade nylonstrumpor. Aftonväskorna såg ut som något projekt från ett glammigt avsnitt av hajk (om något sådant nu skulle funnits). När jag huvudskakandes gått runt och nypt och fnyst ett tag släpades jag därifrån av en dotter som muttrade något om att vissa skämmer ut sig offentligt. Jag antar att hon menade klädskaparna.

Många måsten blir det



Bild lånad från cartoonstock.com



Jag vet, jag vet, jag vet.

Jag är usel.

Jag ska, jag ska, jag ska.

Uppdatera alltså.

snart, snart, snart.

Jättesnart.

Lycka är...

Ett varmt element en kall morgon i november.

Vad är det för en dag?

Idag är det fars dag. Jag har vuxit upp utan pappa så vi har aldrig firat den dagen i vår familj. I ärlighetens namn firade vi inte mors dag heller, mamma tyckte nämligen att det var ganska fånigt att ha en speciell dag när man skulle tycka att hon var bra. Det fick man göra när helst man ville. Och det gjorde man ju också, av den enkla anledningen att hon var bra. Inte bara en dag om året utan precis varenda en. Jag har vidarebefordrat den traditionen till mina barn och klargjort att de alls inte behöver fira mig en särskild dag bara för att det står så i almanackan. De kan istället visa sin uppskattning precis när de känner för det. Helst ofta. Varje dag om de vill och då gärna med kärleksyttringar som att lägga smutsiga strumpor i tvättkorgen och ställa in använda chokladkoppar i diskmaskinen.

I dagens DN såg jag en födelseannons undertecknad bara av en mamma. Ibland är det så att man bara har en förälder från start, ibland blir det så efter ett tag. En del barn har fler föräldrar än två. Det kan ha tillkommit flera bonusvarianter under livets gång, eller så har man dubbel uppsättning från början som för en del barn till homosexuella föräldrar. Receptet till en lyckad barndom ligger inte i hur nära man följer receptet till den stereotypa kärnfamiljen.

Huvudsaken är att man har någon som finns där. Någon om skapar en trygghet runt en när man är barn och som gråter med en när man är ledsen, slåss för en när man är utsatt, applåderar ens bedrifter, hjälper en upp när man ramlar och som skrattar med en när man är glad. Jag hade lyckan att ha en sådan förälder.

Så till mamman som tyckte det var ganska fånigt med mors och fars dag och som anser att uppskattning ska man visa när man känner för det vill jag helt enkelt bara säga: Du är bäst i världen! Alla dagar.

Villebråd i äl(g)skogen

Det tycks och sägs en hel massa om kungen just nu. Kungen själv säger just inte något. Han har på sitt vanliga stolpiga och putslustiga sätt kommenterat en skymt av älgrumpor under den kungliga jakten, men andra jaktmarker och småvilt, eller att andra bakdelar skulle varit i närheten av kungliga laddningar vill han förstås inte prata om.
Själv känner jag mig måttligt intresserad av själva skvallret som i sanningens namn inte känns särskilt nytt. Att kungen och hans överklassgäng varit galna i sin ungdom, dansat på bord och bjudit flickor på både det ena och det andra känns ju troligt och inte ens särskilt överraskande. För inte är det väl någon skillnad nu runt Stureplan där välbärgade brats pimplar dyrbara bubblor och festar loss på exklusiva hak, svängandes med Armaniprydda stjärtar och vickandes på Pradaklädda tår.

Om sedan monarken och hans partygäng av noppar, poppar, snopp, snapp, snipp eller snorum fortsatt med detta upp i pensionsålder utan att ge avkall på unga kaffeflickor eller annan avec känns det ju klart omdömeslöst och inte minst väldigt tragiskt. Däremot är det inget jag nödvändigtvis vill ödsla vare sig tid eller pengar på att ta till mig i bokform, knappt ens ägna några minuter på genom frisörens skvallerblaskor.

Men den mediala cirkusen runt det hela fascinerar mig omåttligt.
Kvällspressen gottar sig åt ”skandalen” på tiosidiga uppslag och är låtsasindignerade trots att de själva livnär sig på den här typen av avslöjanden. De som påstår sig inte velat publicera ryktena tidigare av hänsyn till kungafamiljen citerar nu gladeligen långa stycken av de smaskigaste detaljerna ur boken. Allt i allmänhetens intresse naturligtvis, under den braskande ursäkten att härtill är vi nödd och tvungna.

Politikernas uttalar sig nästan likt karikatyrer från tv 4:s Parlamentet:

”Vi avvaktar men uttalar fullt stöd för kronprinsessan”
(Reinfeldt är blått monarkiskt försiktig)

”Jag utgår från att kungen förnekar”
(kristdemokratisk indignation under devisen det som inte syns finns inte)

”det finns delar som måste få vara privata så länge det inte är olagligt”
(centern tycker att det som händer i den kungliga ladan ska få stanna i ladan)

”Möjligheterna att granska hur man använder apanaget på hovet borde vara större”
(Mona Sahlin som nog tycker att om hon inte får använda statliga pengar för choklad till kaffet ska inte heller kungliga kaffeflickor finansieras av skattekassan)

På bästa sändningstid sätts det in timslånga debatter, med fler expertpaneler än vad som någonsin Afgahnkrig eller ekonomiska kriser kunnat generera. I dagstidningen visar man en halvsidesbild på lagret där boken förvaras i väntan på tur till bokhandeln. Jag förväntar mig nästan se en karta med prickad väg och pilar under rubriken ”här färdas skandalboken till Akademibokhandeln”.

Men kanske ska man inte förvånas. Om ett bröllop i Familjen kan ge upphov till månader av extrabilagor och monarkistisk yra så kan väl information om privata vidlyftigheter ge åtminstone några veckor av kunga-yrsel. Och även om jag hade velat läsa boken så går den idag inte att få tag i. Första upplagan är redan slutsåld. Jag ska istället ägna kvällen åt något mycket mer substansfyllt och seriöst.
Fredagsmys med idol.

Kattastrof-kavalkad

BFF. Jerry och Oboy gör det mesta tillsammans

Vilar



Solar







Busar

 

Ibland hänger man förstås med husse istället...







... eller sover en stund hos matte



...eller  på husse





Men ibland är det skönt att bara vara för sig själv en stund



Fredagsfilosofi

Jag är inte välbärgad.
Men jag har så mycket. Jag har världens vackraste, klokaste och bästa barn. Jag har ett fint (åtminstone snart kanske), varmt och välkomnande hem i Stockholms innerstad. Jag har så mycket prylar att det till och med känns trångt ibland. Jag har mängder av kläder som jag kan bygga stora strykberg av. En frys full med mat (vem behöver oxfilé och löjrom, skinkstek är också gott). Jag sover för det mesta med någon av kattastroferna hoprullad till ett värmande kärleksnyte mot min rygg om natten. Jag har ett stimulerande jobb som jag trivs med och delar med underbara kollegor. Jag anser mig vara rik ur många aspekter. Men mycket pengar har jag inte. Just för tillfället är det extra kärvt med alla de utgifter som en flytt genererar. Jag suckar och jämför slantarna med mina räkningar och tycker att balansen kunde vara mer till min plånboks fördel.

Så tittar jag på rosa-bandet-galan i går kväll och inser självklart att jag inget har att klaga över för jag är i alla fall frisk (peppar, peppar, fingers crossed, ta i trä och allt sådant). Och så struntar jag i ebb i kassan och ringer in några kronor i alla fall. Alla har vi någon i vår närhet som drabbats. Min pappa dog i cancer när jag var fyra år. Han blev bara trettiofyra och jag har redan slagit hans livstid med mer än ett decennium. Det är jag tacksam för. Inte ska jag gnälla över en urvuxen vinterjacka om jag får se mina barn bli stora. Forskningen gör framsteg på ett makalöst sätt och idag kanske min pappa hade överlevt. Om man kan lämna ett om än så litet bidrag som kan göra att några barn får behålla sin förälder, mammor och pappor slipper uppleva det fasansfulla i att förlora ett barn eller någon får fortsätta gå med en älskad livskamrat vid sin sida så gör man gladeligen det.

Och inte har man det så illa ändå när man tänker efter. Pengarna räcker nog till att betala räkningarna (precis) den här månaden med. Jag har nog till och med råd med ett glas rött till fredagsmyset. Inte ska man räkna sina pengar. Man ska räkna sina lyckor.

My name is Anne and I'm a chocoholic

Som jag nu gnällt och ynkat om flera gånger så har mitt liv inte rullat på så smidigt som jag skulle önskat den sista tiden. Jag självmedicinerar med choklad. Jag är absolut chokladberoende. Jag är ingen chokladsnobb, utan mer en allätare som endast drar gränsen vid blockchoklad. Ni vet den som inte ens får heta choklad längre utan bara block.

Jag tycker om mörk och bitter choklad samtidigt som jag inte har någon förståelse för de som fnyser åt banalare ljusa varianter med orden ”hu det är alldeles för sött”! Det är ju det som är meningen. Sött är gott. Chokladhaltsprocenter bryr jag mig föga om, jag är bara intresserad av hur stor procent av hemmets chokladinnehav som hamnar i min mun. Lyxchoklad är förvisso himmelskt, men en rejäl bit Toblerone eller en hederlig dajm kan också sätta guldkant på vardagen.

Mitt chokladintag hänger tydligen ihop med att jag är välutbildad, bor i en storstad, gillar teater och hänger en del på facebook. Allt enligt en artikel i förra veckans metro där man hänvisar till en undersökning om chokladätarvanor som Marabou gjort. Om man gillar mjölkchoklad är man en enklare själ som föredrar tidningens nöjessidor framför kulturdelen. Män knäcker helst en Schweitzernöt medan kvinnorna lustar mer efter Frukt och mandel. Folk som söker trygghet äter mer choklad än de som är äventyrslystna. Kanske inte är så konstigt förstås. Det är ju lättare att bryta en bit i det omfamnande soffhörnet än om man hänger i tänderna över ett stup i Anderna.

Kartläggningen har också koncentrerat sig på vilken semestertyp som är mest chokladfixerad. Trots att golfsemester-firarna unnar sig en bit då och då (antagligen dyr mörk med snyggt omslag) och charterresenärerna mumsar i parasollets skugga (praliner fyllda med Baileys?) så är det husvagnscamparna som leder konsumtionen. De uppger sig till och med vara rent av besatta av de bruna sötsakerna. Tycker inte det är ett dugg konstigt. Vad ska man göra om man är inregnad i en liten plåtburk fyra veckor på en liten camping i en mellansvensk kuststad? Särskilt som samma undersökning visar att kvinnor föredrar choklad framför sex.

När jag växte upp fanns det inte så många sorter. Man kunde i princip välja choklad med nötter, utan nötter eller mintchoklad. Chokladtillverkarna idag är mycket mer uppfinningsrika. Vem skulle väl ha anat att choklad med havssalt, lakrits eller chili kunde vara så lyckat?Så kanske ska man inte vara avig till att gå ännu längre över gränsen. Vad sägs om:

Choklad med Baconsmak

 

Kit Kat med smak av Ginger Ale

 

eller med grönsaksjuice

Eller helt gäng med french toast, nudel- eller tortillasmak

Äventyrligt så det förslår tycker jag!  Ingen ska säga att vi chokladätare är trygghetsnarkomaner. Fast kackerlackor och gräshoppor doppade i choklad tror jag att jag skippar. Man ska aldrig överdriva.

Långbänk

Bild från i.zdnet.com

Jag är en visionär och optimist. I teorin har jag stor tilltro till min egen kapacitet. I min konstruktiva fiktiva värld av projekt finns det ingenting jag inte kan göra. Inga gränser. Inga problem. Om det så är att sticka en tröja, bygga en bokhylla eller flambera havskräftor. Jag vet precis hur jag ska göra och jag ser framför mig hur fantastiskt resultatet kommer att bli. Inte verkar det särskilt svårt heller.


Ok. Det där med stickandet har jag lagt ner för ganska länge sedan. I tjugoårsåldern beslöt jag att sticka en tröja till min dåvarande pojkvän. Gud så romantiskt tänkte jag. Vilken kärleksgåva. Att jag aldrig lyckats åstadkomma ens en vettig grytlapp fick mig inte ett ögonblick att stanna upp och utvärdera idén innan jag satte igång. Stora mängder fint (och dyrt) garn inköptes i flera färger (inte enfärgat inte, alltför plebejiskt för denna stickvirtuos). Jag stickade och stickade och stickade. Svor över mönsterkonstruktion som jag inte förstod och stickade och stickade och stickade. Sanningen är att förhållandet var färdigt långt innan tröjan var det, men eftersom vi fortsatte vara väldigt goda vänner så slutförde jag faktiskt så småningom mästerverket. Även i dunkel belysning och om man än kisade aldrig så mycket påminde tröjan endast flyktigt om den på beskrivningens framsida. Här och där var det ett oregelbundet hålmönster av tappade maskor och eftersom jag stickat alltför löst så blev tröjan några nummer för stor och hade kunnat tjäna bättre som ett överkast för dubbelsäng eller värmestuga för ett fotbollslag i knatteligan. Stickning är tydligen inte min grej.

Tjugofem år senare tror jag tydligen fortfarande att jag är en kreativ allkonstnär. Förra veckan kom jag på att det skulle vara fint med två bänkar till köksbordet i mitt trånga kök. Efter att snabbt gått igenom det magra utbudet i handeln och insett att de bänkar som fanns antingen var fel storlek eller hade fel pris så beslöt jag mig för att bygga ett par själv. Jag menar: hur svårt kan det vara? Jag såg genast framför mig hur jag skulle göra och det verkade plättlätt. Jag gjorde en snabb skiss och skrev ner vad jag behövde och begav mig till närmaste brädgård. Jag hade tänkt mig få alla delar tillsågade men den villfarelsen tog jag snabbt ur av personalen som gav mig en fogsvans och slött pekade på några sågbockar mitt i lokalen. Det blev inte alldeles rakt hela tiden när jag sågade men jag tänkte att det kan man nog slipa till lite sedan. Väl hemma skred jag raskt till verket och en stund senare (som blev en allt längre stund efter några felmätningar, felborrningar, felskruvningar och en hel del feltänk) så var den ena bänken klar.

På lunchen idag ska jag tillbaka till brädgården för att köpa lite reglar som man kan staga upp med. Bänkens ben blev så konstiga, hjulbenta på ena sidan och kobenta på andra. Inte alls som jag tänkte mig det. Virket måste ha slagit sig i helgens regn. Typiskt.

Nåja, det ordnar sig. Jag har kommit på en ny förbättrad konstruktion.
Nu vet jag nämligen precis hur jag ska göra. Superenkelt.

Rock bottom

Min lilla pojke har det jobbigt. Efter ett gräsligt läsår i en hopplös skola har han nu efter flytten landat i en ny. När man är elva så är det en stor omställning att helt plötsligt inte känna någon, inte veta vart man ska gå och hitta sin plats i en ny grupp. Om man dessutom lägger till att han blivit så dåligt behandlad av personalen i sin förra skola att hans självförtroende fått sig en törn så tar det ett tag att vända allt på rätt köl igen.

Det är otroligt frustrerande att inte kunna skydda sina barn från alla vassa hörn på livets kanter. När man inte längre kan blåsa bort det onda och mammas knä knappast räcker till som skyddsnät om fallet är alltför hårt.
När huvudet är fullt av sitt lilla barns trasiga känslor så är det svårt att fokusera på annat.

Nu vill jag tro att det värsta är över och vi tar små, små steg i rätt riktning tillbaka in i ljusare tillvaro. Men detta är förklaringen till min långa tystnad. Som tur är har jag en konstruktion (baktung tror jag den kallas) lik en sådan där leksak som man kan putta till hur hårt som helst och den förvisso faller bakåt, men stannar aldrig nere länge innan den vippar tillbaka till utgångsposition.
Så visst kommer bloggen fortsätta. Ge mig gärna tips på något att skriva om. Helst helt utan flyttkartonger och skolkorridorskriser.
Ett trevligt inlägg. Kanske om choklad.
Choklad är trevligt.
Och gott.

Hemma hos B.

Behold!! Min vän Benita, den extremt populära inredningsbloggaren, är med i oktobernumret av Allt i hemmet. Jag är obeskrivligt stolt och obehagligt mallig. Har köpt ett exemplar av tidningen som jag viftar med i ansiktet på alla kollegor och sitter opåkallat och förklarar bilderna för min omgivning med kommentarer av typen – ”här har hon målat om nu” och ”den där lampan har hon gjort själv”. Det som är mest imponerande är att det faktiskt ser ut i verkligheten precis som på bilderna. Det är sådär fint och städat. Hela tiden. Allt i Benitas hem är estetiskt och organiserat, från städskåp till tvättkorg. Dessutom är hon så rolig, trevlig och rar så man kan inte ens bli irriterad på det. Eller avundsjuk. Bara lite.


Mitt hem kommer aldrig att figurera i något inredningsreportage. Det är få saker som jag är så säker på som just det. Möjligtvis kan det illustrera bästa sättet att diskret stapla flyttlådor i ett reklamblad från Rusta eller som varnande exempel mot öppen förvaring av verktyg och skruvar mitt på köksgolvet i en pamflett om säker hemmiljö. Dotterns vertikala garderob i golvhöjd kan kanske orsaka ett fascinerat höjt ögonbryn jämte sonens sladdhärvor bakom spelkonsolerna, men något försäljningsincitament för glossig bostadsporr är det ju inte. Skulle man fotografera hemma hos mig så skulle man vara tvungen att leja en här med legoknektar för att flytta saker ur synhåll (exempelvis sonens två gigantiska lårar med just lego) och så mycket ”ur synhåll” finns inte i vår minilägenhet. Eller ens i världen för den delen.

Men konstigt nog stortrivs vi ändå. Det bådar gott för framtiden. Den framtiden i fjärran då allt är uppackat och undanstuvat och man faktiskt kan se flera kvadratmeter av den vackra oljade parketten som jag numer bara svagt minns från visningstillfället. Då ska jag sitta med upplagda fötter framför den sprakande brasan och lojt bläddra i en blank tidning med heluppslag av vackra spatiösa, minimalistiskt inredda hem och ändå känna mig tillfreds med min lilla mysiga och trånga holk. Men idag njuter jag av Benitas välordnade och vackra hus.

Post scriptum

Jag får ofta paket. För en ensamstående förälder utan bil med lika mycket ont om tid som brist på pengar är det lysande att handla på nätet. Med ett smidigt knappklick kan man handla prisvärt och dessutom få det skickat till ett utlämningsställe i närheten. Enkelt och tidsbesparande. Eller skulle kunna vara det om det inte vore för just alla dessa utlämningsställen. Om paketet skickas med posten hamnar det hos en tidningsaffär söderut, om det skickas med Schenker så ska det hämtas på en ännu mindre tobaksaffär en rejäl promenad i västlig riktning, med DHL däremot hamnar det på en liten ”ICA nära” – där ordet nära på intet sätt indikerar att det ligger nästgårds till just min bostad. En gång fick jag ett paket till en ICA-butik i en helt annan stadsdel. Jag fick googla fram en karta för att hitta rätt. Min absolut närmaste mataffär har också en posthörna, men dit får aldrig jag några försändelser. Undrar så vilka som hämtar paket där, någon från Överkalix antagligen.


Vem bestämmer vart paketen ska? Får man ansöka om att bli utlämningsställe? Eller dyker det bara upp skrämmande män i mörka brevbäraruniformer under vilken man anar ett hölster med statlig poststämpel som mumlar hotfullt ”från och med nästa vecka kommer det paket hit som ska vidarebefordras till den med rätt lösenord (den där pinkoden man alltid måste ha med sig) sköter ni det här rätt kommer inget ont att hända er lilla affärsverksamhet”. För innehavarna - tobakshandlaren eller Icandergubben verkar ju aldrig glada över att syssla med ens paket när man kommer utan verkar se det som ett straff.

Och trångt är det också. Särskilt i den pyttelilla tobaksaffären där kunder som till äventyrs vågat sig in för ett paket cigaretter eller en tidning får klättra över ett berg av paket som fått placeras mitt på den minimala golvytan. Kanske borde jag lägga ner det där med postorder. Alternativt endast bara köpa mycket små saker som kan skickas med brev. Förresten har jag änd inte plats för några fler saker i vår pyttelilla lägenhet, kanske ska jag börja sälja på Tradera istället. Om jag bara visste vart man går för att posta paket. Ska fråga i korvkiosken på hörnan.

Tiiimber!!!!

Kuddkonstruktionen var inte hållbar. Klösträdet välte när kattastroferna beslöt att ha envig hängande i krokig arm (ben? tass?) i varsin avsats. Båda katterna klarade sig fint, men den räddhågsne oboy hade ekorrsvans och mohikanfrisyr en timme efteråt. Han slappnade inte av förrän han råkade kliva i mitt whiskyglas och slickade ren tassen. Då gick han och muttrade för sig själv ett tag och sedan somnade han.

Rapport från en container

Nu har jag bara dryga tio kartonger kvar att packa upp. Det är ju nästan ingenting. Det är så lite att jag klarat arrangera dem snyggt i små klungor och nästan lyckats utveckla partiellt seende förbi dem. Förutom att ett par tillhör sonen och ett litet gäng är fyllda med dotterns böcker i väntan på en bokhylla, så har jag ingen aning om vad som är i dem. Jag saknar ingenting och när jag tittar runt i mitt välfyllda (läs belamrade) hem så tvivlar jag på att det är något jag verkligen behöver packa upp. Kanske ska jag slänga dem rakt av? Eller behålla dem som de är, som någon slags industriellt konstnärlig installation à la ware house. Fast då får vi inte plats med granen i jul.

Även om jag struntar i att syssla med de kvarvarande lådorna så finns det arbete i överflöd. Konsoler ska sättas upp och hyllplan ska sågas. Matbordet står fortfarande i delar mot en vägg i väntan på målning och jag försöker varje kväll bestämma om man kan borra efter sju en vardagkväll. Ofta kommer jag fram till att det nog är en okristlig handling och tar ett glas vin istället (vindrickande däremot är ju kristligt, det visste redan Jesus). Kattastroferna stolpar omkring bland verktyg och boxar med skruv - ur vilka de gärna fiskar upp ett par att dribbla med klockan halv fem på morgonen. Deras fortfarande alltför korta klösträd är nu hjälpligt fastkilat med kuddar mot taket och svajar betänkligt vid varje attack.

Något jag till min besvikelse upptäckte igår var att mitt ibland all flyttröra förväntas man städa. Dammsugning och golvtorkning bland hantverkssysslor och organisationsplanering aldrig känts längre borta. Blev därför förvånad över att upptäcka dammråttor i varje hörn och ett mindre grustag i hallen. Känns osolidariskt av lägenheten på något sätt. Ibörjan av en ny bekantskap måste vi alla bjuda till. Tycker nog att badrummet kunde göra ett försök att vara självrenande i alla fall.

Ikväll ska jag sänka belysningen och aktivera tunnelseendet. Sätta mig vid mitt obefintliga soffbord, smutta på ett glas av något slag och försöka känna helgfrid. För i morgon ringer klockan i ottan och då vidtar arbetslägret igen.
Måste köpa mer vin helt enkelt.

Då de då de då de

Ja, jag säger då de.

Jag lever trots postflyttkaotiska känslor mitt i en rörig blandning av för lite lägenhet och för mycket kartonger. Personliga problem har hindrat mig att vara mitt vältaliga flödiga jag (ähum). Om ni välvilliga läsare bara är förstående och kan tänka er att vänta lite, lite till på ett inlägg fyllt av fantasi, humor, klartänkthet och intressanta iakttagelser... eller åtminstone ord, så kommer ni att snart bli rikligt belönade.

Det är ett löfte att det är en målsättning som vi arbetar mot.
För övrigt så gäller mina ord från förra året som ni kan läsa här.
Idag mer än någonsin.

Från ny horisont

Min tid har bara räckt till flyttbestyr och därför har det varit glest med inlägg ett tag. Glest är det däremot inte i vår nya bostad. Prylar och lådor vart man ser. Sonen sover som i ett fort muromgärdad av kartonger och dotterns planering av dagens outfit kan liknas vid letande av nålfyndigheter i hötappsmiljö. Kattastroferna sliter hårt i sin iver att hjälpa till. Så fort man öppnar ett köksskåp för att ställa in saker slinker de in för att säkra området. Så snart man lyckats tömma en flyttlåda ser de snabbt till att fylla tomrummet med sin förtjusande personlighet. Klösträdet når inte upp i den höga takhöjden och i väntan på förlängningsdel har jag kilat fast den i lutande läge snett över soffan. Vad det gör för vår inomhusmiljö kan inte nog betonas. Kattastroferna springer nöjda omkring i 45-gradig lutning och ser ut som små ludna pirater på spaning från masten av ett skepp skjutet i sank.

Det är trots allt skönt att flytten är över. Vi klarade oss igenom smärre motgångar som en för liten flyttbil, en tappad spräckt sekretär och ett nytt källarförråd som visade sig vara obetydligt större än en modern handväska. Vi bor mitt ibland ett gigantiskt utbud av hämtmatställen, vilket är tur eftersom jag och den nya High Tech induktionshällen inte kommer överens. I går låste den sig helt och ville absolut inte släppa till trots de ömmaste smekningar över touch-knapparna. Dessutom gav den ifrån sig ett förtvivlat varningspip var tionde sekund(!). Ingen manual fanns och jag sökte febrilt efter bruksanvisningar på nätet hela kvällen utan resultat. Till slut fick vi gå och lägga oss med öronproppar. I morse kom jag på att jag kunde bryta strömmen till fanskapet via proppskåpet (någon stickkontakt kommer man nämligen inte åt i detta välintegrerade kök) och då tystnade den trumpet. Den fortsatte tack och lov att vara tyst även när jag satte på strömtillförseln igen. Men laga mat på den vågar jag nog inte. Spelar ingen roll för jag har ändå inga kastruller och pannor som fungerar på induktion. Kvällens middag får bestå av korv, pinnbröd och marschmallows framför öppna spisen. Goda råd är ju som bekant inte dyra.
Inte som en sekelskifteslägenhet i innerstaden med obrukbar spis, inte.

Morgonsamling

Jag dricker kaffe och samlar mig inför dagens arbete som packmästare. Är nu sådär nonchalant bra på att vika upp flyttkartonger som vilken flyttgubbe (har faktiskt aldrig mött någon flyttgumma) som helst. Funderar på att börja snusa, spotta i nävarna och häva ett par pilsner till lunch. Fast snus gör mig snurrig (prövade en gång i femman), är urusel på att spotta coolt (blir mest dregel längs hakan) och öl gör mig så bubblig i magen. Kanske mysteriet med flyttgummornas frånvaro är löst redan där.

Har magasinerat matbordet och sålt köksstolarna så morgonens piggauppmig-shot får intas vid köksbänken på kattastrofernas höga fönsterpall.  De står på golvet nedanför och blänger surt eftersom de tycker att de behöver den för fågelskådning från köksfönstret. Jag försöker förklara att andra katter sitter på fönsterbrädan, men de slår det snobbiga renrasiga dövörat till och går sårat bort för att gnaga på en flyttkartong (funderar på hur jag ska förklara alla tandmärken på kartongerna när de ska återlämnas till flyttfirman).

Min espessobryggare har börjat läcka så jag fick rota fram min gamla pressovariant för morgonens drog. Efter att i år ha ordnat mitt kaffe genom en knapptryckning så är jag otränad i hantverket. Kaffet blev lite blaskigt och dessutom funkade det inte bra med sojamjölken som delade på sig lätt oaptitligt. Känns som det är helt i linje med min nuvarande tillvaro. Kommer på mig själv att tänka att det är så rörigt så det är ändå ingen idé att städa. Dessutom ska det ju snart flyttstädas av proffs strax (först om knappa två veckor, men ändå). Knappt man orkar duscha och borsta håret.

Det är nog psykologiskt riktigt att allt ska bli så otrivsamt och småsunkigt att man inte står ut med att bo kvar. Flytten framstår då som helt nödvändig och den nya bostaden som ett Eden inom räckhåll. Och så hittar man de sista krafterna för att så snabbt som möjligt kunna överge det sjunkande skeppet, den igengrodda grottan eller någon mer adekvat liknelse som jag inte lyckas komma på när hjärnan bara götts av en grumlig och blaskig kaffegröt. Kanske bäst att sätta igång.

Ska bara först avundsjukt dregla över annonserna i helgens bostadsbilaga och drömma mig bort till en värld av blankpolerat trägolv utan lådor och köksbänkar endast prydda med tre felfria äpplen.  Den andra världen. Utanför kaos där jag bor. Säkert har de gott kaffe där också.

Ingenting är längre som förut

Jag hittade sladden till kameran. I dessa före och efterbilder kan ni avnjuta den fantastiska home styling som pågår i det som en gång var ett hem. Shabby chic liksom. Fast med betoning på shabby och nästan helt utan chicfaktor.

Jag hade en gång ett kök

Minimalism

Vilsamma hemmakvällar

Smärtsamma hemmakvällar

Tonårsdröm

Barnmisshandel?

Helgen blir som sig bör. Packad.

Sambo med kaos.

Jag försöker komma på något att skriva som inte handlar om flyttkartonger eller evighetslånga samtal för att flytta elavtal, bredbandsuppkoppling, telefonabonnemang eller bokning av städfirmor.

Det går inte.
Det är helt enkelt så mitt liv ser ut just nu, med två pyttesmå veckor kvar till F-dagen. Jag försöker springa runt och rensa och lägga ner saker i kartonger på ett genomtänkt och logiskt sätt, men måste erkänna att jag inte lyckas nämnvärt. Och då är jag ändå flyttproffs. Mitt liv som nomad räknar nu min tjugoförsta förflyttning. I denna flytt finner jag att logistiken liksom hela tiden trampar fel. Som i helgen när jag sålde ett par garderober och råkade packa samtliga sonens kläder så att han nu varje morgon får rota i kartongerna för att hitta rena strumpor och kalsonger.

I morse kom stadsbud för att hämta mitt gigantiska matbord. Det får inte plats i nya köket, men jag har en innerlig relation med denna hundraåriga pjäs och kan absolut inte tänka mig att göra mig av med det, så bordet får magasineras i väntan på att något barn flyttar ut och ger utrymme för en matsal. Nu har vi inte någonstans att sitta och äta längre. Vi får stå vid diskbänken eller sitta i soffan. Jag åstadkommer ändå inga vettiga maträtter i min röriga tillvaro. Långkoken lyser med sin frånvaro och ingen matlagning tar längre än en kvart (mest köttfärsbaserat och fingermat).

Jag har tagit flera bilder för att illustrera min tillvaro à la lagerlokal som jag planerat att lägga upp i detta inlägg för att ni med illa dold tillfredställelse ska kunna njuta av er egen vackra och välordnade samt flyttkartonglösa hemmiljö. Tyvärr hittar jag i skrivande stund inte kamerans datorsladd.
Möjligtvis har jag packat den.

Ensam mamma hatar

Det finns bra reklam. Sådan som är underfundig och kul och som man kan se om och om igen och som så småningom hamnar som välklickade klassiker på youtube. Det finns dålig reklam. Som bara är töntig och tråkig, som befäster fördomar och könsroller eller är så dåligt dubbad att det gör fysiskt ont att titta på dem (s.k. synkstörning som dottern säger).
Sedan finns det reklam som gått över en gräns som man knappt visste att man hade. De som väcker något inom en som gör att man blir på gränsen till en ond människa. Som får ens blick att mörkna, känslorna att svalla, nävarna att knytas och magen att vända sig. Som gör att man bara vill skrika AAARRRGGGHHH varje gång den visas och hårdhänt famla efter fjärrkontrollen. En sådan går nu på trean.

Jag pratar trailern inför höstens säsong av programmet ”ensam mamma söker”, den fantastiska realitysåpa där ensamstående mammor förväntas möta sitt livs kärlek (obs knivskarp ironi). Rent bortsett från att programmet är råfånigt, titeln är intetsägande och att aldrig, aldrig, aldrig någon träffar någon som de vill dejta längre än fem minuter efter att eftertexterna till finalprogrammet slutat rulla så är reklamen för programmet rent plågsam att betitta. Hur har man tänkt? Har man tänkt?

De tre mammorna som höstens program ska handla om sitter iklädda några slags vita särkar på varsin sten mitt i något slags vatten. Det är inte något djupt vatten. Man kan förmoda någon grund insjöpöl eller mycket långgrunt hav. Singelmammornas hår är utsläppt och lite fuktigt trassligt som skogsrå möter timotejreklam ungefär. Där sitter de och… tvättar!! De har varsitt obestämt plagg, kanske ett par trosor, kanske en nedkräkt barntröja som de lojt sköljer och vrider med utstuderat långsamma rörelser. Efter ett tag så reser de sig som på kommando och närmar sig kameran på ett sakta och hotfullt sätt. Kameran zoomar in på en mamma i taget och mammorna blänger surmulet under lugg och ser ut som de smider lömska planer på i bästa fall misshandel och stympning. Det är inte sol utan molnigt och gråkallt – är det måhända därför de blänger så konstigt? Kanske har de kramp i de nerkylda fötterna och början till artrit i fingerlederna.

Synnerligen obehagligt. Är det så man ser på ensamma mammor? Som ett hotande lågtryck i havsbandet. Som ett halvklätt, iskallt och blött väsen som närmar sig för att dra ner omgivningen i fördärvet och dränka dem med sin ensamma ångest?

Inte konstigt i så fall att jag får sitta ensam på föräldramötena i skolan.

Pardon my French

Det är tyst på bloggen. Jag har min faster på besök från Paris och hinner inte mycket mer än att visa Stockholm, laga svenska specialiteter och febrilt leta franska glosor och damma av mina grammatikkunskaper (som inte bara är dammiga utan även rostiga och nästan helt uppätna av tidens tand). Samtalen är utan paus, ämnena stora och små och skratten många. Jag har dock en känsla av att vi inte alltid pratar om eller skrattar åt samma saker.

Vi har det mycket trevligt i alla fall. Idag flyttar hon dock över sina pinaler till min mor eftersom i takt med att flyttkartongerna fylls blir lägenheten mindre och mindre beboelig. Snart kan man bara vistas på balkongen och det blir så fuktigt under regnskurarna. Tant pis. På alla möjliga sätt.
Snart tillbaka. Och då helt på svenska.

Stress i Augusti

Jag har varit på en minisemester i London med dottern. Efter fyra intensiva dagar är både jag och pengarna helt slut. Sonen och jag var på samma ställe i maj och det är fantastiskt hur olika upplevelserna blir beroende på ressällskapet. Där sonen valde London Dungeon (som visade sig vara så överläskigt att vi tvingades bryta efter en kvart) och "Ripley's belive it or not" (ett märkligt museum med trehövdade kalvar och folk utan underkropp) styrde dottern bestämt stegen mot butikerna på Oxford street och en otroligt vacker Grace Kelly utställning på Victoria and Albert. Med sonen fick man inta snabba måltider som Pizza och Fisch and chips. Med dottern som är mjölkallergiker blev det elegantare matintag som sushi och grillad lax. Båda barnen hade dock en stark kärlek för de röda dubbeldäckarna så vi åkte mängder med buss - ett utmärkt sätt att se London. Vi såg förstås såväl Towern som Big Ben och fotade oss vid Picadilly cirkus där den eleganta mamman lyckades snubbla ner från trappan vid erosstatyn och falla platt trots att hon inte besökt en enda pub. Dottern suckade lätt, skrapade upp mig från stenläggningen och styrde snabbt bort mig från de omgivande blickarna och höjda ögonbrynen.

Tillbaka i lägenheten sitter jag lite smått förlamad och inser att efter att med välmenad hjälp från kattastroferna ha packat upp de överfulla resväskorna vidtar i morgon en helt annan packning i motsatt riktning. Då levereras nämligen mina åttio flyttkartonger att fyllas med vårt hem innan september. På kvällen anländer så min faster från Paris för en veckas besök under vilket vi ska hinna med skärgårdsturer, gamla stan-promenader och en svensk kräftskiva. Nästan så man längtar tillbaka till jobbet så man får vila upp sig lite.

varats olidliga lätthet

Jag är usel. Jag är innehållslös. Jag är den som ger alla blanka papper ett ansikte (ok, lite skrynkligt papper). Jag har semester igen och min inspiration går på sparlåga. Jag rensar inför flytten.

Under denna semestervecka slänger jag, lägger i kassar till välgörenhet eller säljer på blocket. Jag har nämligen kommit på att ju mindre saker jag har kvar i min lägenhet desto snabbare och enklare går flytten. Smart va? Dessutom kommer vårt nya compact living kännas mycket luftigare om vi inte har något i rummen.
A woman with a plan.

Nästa vecka kommer Emmaus och hämtar kassar med böcker, porslin och textil. Först ringde jag Myrorna, men de verkade bli väldigt stötta över erbjudandet. En mycket grinig dam med barsk stämma morrade: "Böcker?! Vi vill inte ha några böcker! Alla människor lämnar böcker. Vi har massor av böcker!" Med blossande kinder bad jag om ursäkt för mitt fräcka tilltag att ringa numret på deras hemsida under meningen "Ring så hämtar vi dina saker, böcker, porslin, kläder eller möbler". Jag vet av erfarenhet att de inte vill ha möbler heller. När jag flyttade från huset hade jag flera möbler jag ville skänka. Myrornas kom farandes med en lastbil och gick runt och fnös åt mina saker. En fin vit Ikeasoffa med nytvättat tvättbart överdrag dissades med kommentaren: "Ingen vill ha vita soffor". Två nätta träbyråer som målats om i vitt verkade vara direkt förolämpande som gåva "målade möbler tar vi inte, det finns det ingen marknad för." Jag sålde dem på blocket istället. Till Myrorna ska man bara vända sig om man vill skänka en Haupt-byrå eller soffa i brokigt tyg från Svenskt tenn.

På kvällarna tittar dottern och jag igenom de två första säsongerna av "Mad Men" i rasande fart. Vi har nu totalt fastnat och blivit sextiotalifierade. Jag får lust att arrangera ett drinkbord mitt bland flyttkartongerna och tupera håret. Trängseln bland lådor och kassar gör att man redan fått samma ålvickande gång som seriens kvinnliga karaktärer.
Så slit på dagen och dekadens på kvällstid. Min sexiga tillvaro i ett nötskal - eller ska jag säga banankartong.

Att sko sig på barnen

Jag gör sällan reklam för något på min blogg, förutom att jag länkar till artiklar eller märkligheter som jag läst. Det beror naturligtvis på att jag inte vill rikta fokus på något annat än mig själv och mina mirakulöst kloka funderingar. Jag gör ett undantag för min dotter Märtha som designat en sko i en tävling. Om ni vill kan ni hjälpa henne genom att rösta på den här. Om hon vinner första pris får hon ett presentkort på en resa vilket är väldigt bra då hennes fattiga mamma faktiskt behöver åka till New York.

You wish

Tog en paus från mitt hårda arbetspass (nåja) för att nyhetssurfa lite. I DN kan man läsa att Kent i sin kravlista inför sin konsert i Oslo vill ha 50 kilo isbitar, 39 flaskor sprit, 45 flaskor vin och svarta sockor. Hur tänker de med strumporna undrar jag. Har de provpackat scenkläderna och upptäckte att strumporna inte fick plats? Eller ska de ha det till något annat? Strumpteater? Sock-kaniner? Kanske kände de att som publikdragare borde de begära något lite udda och kom på… strumpor.
Wow. Kent. Riktig Rock and Roll.

Alla artister skickar ut så kallade ”riders” inför sina uppträdanden. I den specificeras inte bara vad man har för krav på säkerhet, scen, ljudutrustning, belysning och sådant, utan även hur loger och backstage-utrymmen ska vara utformade och gärna innehålla. Ibland är det väldigt märkliga krav.

Den mest kända udda ridern är nog Val Halens från 1980 i vilken man begärde M&M’s, men krävde att alla bruna först skulle ha sorterats bort. Det hade tydligen med säkerhetstänket att göra. För det vet ju alla att bruna M&M är ren ondska. Ofta har man synpunkter på logens inredning, Jennifer Lopez vill alltid att allt ska vara helt vitt, medan Elton John är lite mer flexibel och önskar en vit , blå eller grå soffa (dock ej i läder) och en två meter hög palm. Lemmy Kilmister i Motörhead ville ha Kinderegg (okänt antal) förpackade individuellt så att han inte skulle riskera få för många med samma byggsats… annars är det ju varken spännande eller överraskning utan bara just choklad.

Man undrar om de här grejerna verkligen är så viktiga för dem eller om filosofin är mer ”just because I can”.
På sidan ”The smoking gun” kan man hitta samlade riders av stora stjärnor och kolla in deras mer eller mindre bisarra önskningar. En av de bästa är Iggy Pops– inte för kravlistan – utan för formuleringarna och kommentarerna gjorda av råddaren Jos Grain. I det 18(!) sidor långa dokumenten ger jag följande klipp som smakprov:

Jag lämnar en rider till ungarna när jag går hemifrån istället. Den handlar mer om vad jag förväntar mig att INTE finna i hemmet när jag i kväll vacklar in från en hård arbetsdag: tomma läskburkar utplacerade som dekorativa element här och där, glasspapper bredvid papperskorgen under skrivbordet (släpp datorskärmen med blicken när du kastar, tack), högar med använda udda strumpor i köket (varför måste detta klädesplagg alltid avlägsnas så långt bort från tvättkorgen som möjligt?), intorkade tallrikar med pasta och smältost på sängen… osv. osv. Barnen tar emot instruktionerna med upphöjt lugn och blicken hos en lentungad konsertarrangör när de förbindligt leende replikerar:”vi har tagit emot dina önskemål och ska se vad vi kan göra”.
Jag får ofta känslan av att jag inte är största stjärnan i deras stall och att jag ska vara tacksam så länge jag får göra ett och annat framträdande. En slags golden oldie för gamla tiders skull. Själv tycker jag att jag är en hit.

I mitt anletes svett

Jag jobbar denna vecka och nästa. Jag brukar arbeta ett par veckor i juli för att kunna sprida ut semestern över hela sommaren. Vad jag sysslar med kan man läsa här.

Det har sina fördelar att jobba mitt i högsemestern. Det är relativt svalt eftersom arkiv är temperade klimatzoner. Man får förvånansvärt mycket gjort när man inte tar några kafferaster och ingen ringer för att fråga vem som uppfann elektriciteten, när de enda mejl som dimper ner i min inbox är obskyr reklam från e-postlistor jag inte har något minne av att jag anslutit mig till. Det känns lite konstigt också. Lite grand som om man är den enda överlevande efter någon stor katastrof (ja, för då går man ju till jobbet som vanligt) eller att alla andra blivit bortförda av aliens utom jag (typiskt, inte ens högre utomjordisk intelligens vet vad de ska ha mig till). Ibland ringer barnen för att tala om att jag behöver köpa mer glass eller fråga svåra frågor (var ligger osthyveln). Då händer det att jag först inte får fram något annat än krax eftersom min röst inte prövats på timmar.

Kattastroferna försöker umgås när jag går upp i ottan. Då är det lite svalare och de orkar gå omkring lite. Annars har värmen gjord dem utslagna. Bokstavligt. Här och där ligger de omkullvälta i små högar i någon slags halvdvala. När det inte är sol på balkongen ligger Oboy där och spanar, men Jerry vill helst gå ut IRL. Han älskar att gå i sele en stund varje kväll i en glänta framför vårt hus (inte för långt bort och kör en bil förbi vill han gå in). Jag hinner knappt innanför dörren förrän han börjar tjata uppfordrande och stirra ömsom på selen, ömsom på ytterdörren och ömsom på mig.

En vecka kvar till nästa semester. Då M.Å.S.T.E. jag börja packa inför flytten.

Oboy är redan packad.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Jerry vilar upp sig innan. På dotterns spetstrosor. Kinky cat.

(Inl)ägg

Just nu är tv-tablån proppfull med grillprogram och tidningarna svämmar över med specialbilagor om fräsch picknickmat och sommarlätt matlagning. Eftersom denna blogg är lyhörd för rådande trender vill även jag ge er ett sådant där lustväckande matreportage med outsägligt vackra bilder. Denna rätt kan med fördel tas med ut i naturen, avnjutas som lätt lunch eller enkel tapas på kvällskvisten.

Bloggens avdelning betitlad ”Genvägar och senvägar i köket” presenterar därför stolt (tadaaa):

Mikroäggmackan!
(0,5-1 pers)

Utrusta dig med en mikrosäker plastskål och ett ägg. Jag har här valt en bunke av typen shabby chic, en yt-finish som relativt lätt att åstadkomma medelst flitigt skrapande med stålverktyg, medan den läckra färgskillnaden bäst uppnås genom upprepad förvaring av tomatbaserade rätter.

Knäck ägget med en elegant handrörelse i bunken. Personer med alltför stor aggressivitet eller starka handleder kan här få göra en kort paus för uppfiskande av skalrester.

Lägg på locket. Här kommer en egendesignad specialfiness: Klipp, skär, bit eller bryt bort en bit av locket. Strunta inte i detta moment om ni inte vill att locket explosivt ska flyga omkring i mikron. Mikra i 30 sek på full effekt, vänta i 30 sek och mikra sedan på nytt i 30 sek. Ägget bör nu ha övergivit sin flytande form och blivit läckert stelt och skrynkligt (inte helt olik kockan i detta fall – jag är också läcker, stel och skrynklig).

Ta fram kaviar på tub av valfritt märke och design. Jag har här valt den klassiska Kalles i en lättare variant med ljusblå färg för att förstärka den somriga känslan.

Använd din kreativitet och kombinera bröd, ägg och kaviar på ett aptitretande sätt.

.

Njut med valfri dryck.

Are you impressed? I am impressed.

Festligt värre

Sommaren är för många liktydigt med festival och de flesta sådana handlar om musik. Att en av de mest populära ,Hultsfred, har tvingats kasta in handduken är det nog många som sörjer. Men det finns tydligen andra typer av festiviteter. Läser i DN om ”No-mind-festivalen” i värmländska Ängsbacka. Så långt från Hultsfred man kan komma, och då menar jag inte geografiskt utan innehållsmässigt – ingen rock och ingen alkohol. Om det var lätt att förlora saker i Hultsfred (hörseln, pengar, hjärnceller, kontrollen, oskulden et c) så åker man till Ängsbacka-festivalen för att leta efter sig själv och finna inre frid.
Jag föredrar att vara vilse. Jag tycker det låter hemskt obehagligt alltihop. Ni som vet att jag värjer mig mot såväl kindpussar som myskurser förstår nog att ett ställe som är känt för sina långa kramar inte är något för mig. I Ängsbacka pågår tydligen ett oupphörligt kramande, ensam, i par, eller i grupp. En festivaldeltagare bekräftar detta och berättar glatt att hon själv varit med om en tre timmar lång gruppkram som avbröts först när myggen blev för påträngande och en person fick kramp. Jösses.

I stället för olika scener och konsertprogram så finns en mängd tält och ett aktivitetsschema. Du kan gå till ”Heart tent” för att delta i meditationsdansen ”5 rythms” eller till ”Sweat lodge” ett tält med 600 varma stenar där man ska svettas fram en rening av kropp och tanke. Mycket verka handla om rörelse, i alla fall om jag tolkar ”måndans” och ”slow emotion” rätt. Är man något mer avancerad så kan man delta i ”orgasmic body”, en workshop där deltagarna förväntas uppnå en gemensam kroppsorgasm (hur många andra orgasmer finns det…?) genom att sitta på golvet i en lada och gunga till suggestiva toner. Festivalens dragplåster och höjdpunkt är en s.k. ”wisdome keeper” vid namn Little Grandmother som till diggeridoo-bröl predikar om vikten av att ta hand om moder jord (vilken nyskapande tanke och djärvt budskap i dessa miljötider!) och avslutar med att uppmana alla att gå ut och ge jorden av sin kärlek, vilket deltagarna tolkar bokstavligt och går ut och lägger sig och kramar mark, gräs och rötter.

No-mind-festivalen har blivit så till den milda grad populär att man har problem med att ta emot alla intresserade. Så det gör säkert inget att jag tackar nej redan nu. Jag tror jag väljer att förbli borttappad och oförlöst i mitt inre. Kram på er!

The heat is on

Nothing. Nada. Zilch.
Ingenting gör jag, ingenting händer, ingenting skriver jag. Jag sitter mest på min svala, skuggiga balkong och läser. Ibland hasar jag upp och blandar lite citronvatten eller äter ett kokt ägg. Jag funderar länge och väl på alla eventuella aktiviteter innan jag företar mig något. Först funderar jag på hur viktiga det är och sedan görs en ekvation på nödvändighet kontra grad av arbetsamhet. Det brukar resultera i att jag duschar någon gång vid femtiden, går och handlar något som kan tillagas med minimal input vid sex och i ett sista utbrott av explosiv energi drar korken ur roséflaskan vid sju. För att därefter återigen kollapsa i kvällssolen på balkongen.
Det stavas semester gott folk.

Igår förvånade jag mig själv med att träna en timme. Det var bara jag och en till på gymet. En ung mörk, brunbränd muskelsvällande sak som större delen av tiden gick och kring och blängde på maskinerna. Som någon slags envig a la wild west. Plötsligt kunde han rycka tag i en hävstång med en zillion kilo på och under dramatiska höga stön göra tre, fyra mycket ansträngade repetitioner efter vilka han sonika aggressivt släppte tyngderna på mattan som om han precis gjort sitt sista misslyckade försök till osguldet i tyngdlyftning. Sedan vidtog vankandet runt gymet. Har upptäckt att denna typ ofta finns i styrketräningslokaler. Ofta har de tubsockor och badskor och väldigt tjocka överarmsmuskler. De verkar befinna sig på gymmet i timmar trots att den effektiva träningstiden bara verkar röra sig om en kvart. Vältränade är de ju så kanske det ger resultat. Fast möjligtvis utför de de flesta övningarna hemma i garaget när ingen ser.

Idag blir det ingen träning. Idag har jag återgått till vacation mode och suttit fyra timmar på balkongen med tidning, bok och kaffe. Jag har återigen insett att jag inte kommer att hinna flyttröja källarförrådet på grund av dagens späckade schema. Herregud det är bara runt fyra timmar tills det är dags att duscha. All denna stress. Bäst att vila lite.

veckelsemöten

Man gillar det här med särskilda veckor på Gotland. Almedalsveckan pågår för fulla muggar och snart drar väl spektaklet Stockholmsveckan igång och senare i sommar medeltidsveckan.

Lika märkligt som det känns med en Stureplansdoftande vecka mitt bland raukar och ringmur, lika självklart ihåligt känns det att politiker väljer att leka Sverigeallvar mitt i sommaren på landet solsäkraste ö. Som på en jättelik skolresa drar samtliga partier dit för att under några dagar solstinga varandra och trampa politiskt vatten för att försöka fiska upp några fler röster från motståndarnas svallvågor.

Jag kan omöjligt uppbåda något intresse för företeelsen. Likadant varje år. Kanske för att den inträffar mitt i min semester, kanske för att jag hellre lyssnar på p1:s sommarpratare eftersom de berör mig mer än någonsin Monas eller Fredriks politiskt korrekta formuleringar. Men främst är det nog för att det arrangemanget är så långt ifrån den verklighet de egentligen ska representera. Att välja stå i ett semesterparadis och prata omgiven av stockrosor och får (no pun intended) gör att pratet om ekonomisk kris, arbetslöshet och ökat våld ekar lika ihåligt som någonsin lummelundagrottorna.

Den dagen en sommarhet politisk vecka förläggs bland de som pratet faktiskt berör, de som ingen semester får i arbetslöskassans kösystem, ungdomarna i den invandrartäta betongförorten, hos försäkringskassans utstämplade, eller i en alldeles för varm och för trång lägenhet hos en ensamstående förälder utan lantställe eller reskassa, då skulle man kanske ta sig tid att lyssna. Fast bara kanske.

För ärligt talat så vill jag ju inte tänka på allt elände när jag sitter i semestersolen och vickar på mitt glas rosé. Då räcker det bra att kisa lite lojt mot tv-rutan och se Reinfeldts flint färgas motståndarröd och höra Sahlins loja stockholmska surra i bakgrunden mot en vacker fond av kalkstenshus och blå himmel. Förmodligen är det helt enkelt all politik man orkar med under sommaren. Jag röstar för mer sol, längre semestrar, förbud mot mygg och fästingar och hemgjord citronlemonad åt alla!
Jag är en politisk bluff. Kanske man skulle semestra i Almedalen nästa år.