(Inl)ägg

Just nu är tv-tablån proppfull med grillprogram och tidningarna svämmar över med specialbilagor om fräsch picknickmat och sommarlätt matlagning. Eftersom denna blogg är lyhörd för rådande trender vill även jag ge er ett sådant där lustväckande matreportage med outsägligt vackra bilder. Denna rätt kan med fördel tas med ut i naturen, avnjutas som lätt lunch eller enkel tapas på kvällskvisten.

Bloggens avdelning betitlad ”Genvägar och senvägar i köket” presenterar därför stolt (tadaaa):

Mikroäggmackan!
(0,5-1 pers)

Utrusta dig med en mikrosäker plastskål och ett ägg. Jag har här valt en bunke av typen shabby chic, en yt-finish som relativt lätt att åstadkomma medelst flitigt skrapande med stålverktyg, medan den läckra färgskillnaden bäst uppnås genom upprepad förvaring av tomatbaserade rätter.

Knäck ägget med en elegant handrörelse i bunken. Personer med alltför stor aggressivitet eller starka handleder kan här få göra en kort paus för uppfiskande av skalrester.

Lägg på locket. Här kommer en egendesignad specialfiness: Klipp, skär, bit eller bryt bort en bit av locket. Strunta inte i detta moment om ni inte vill att locket explosivt ska flyga omkring i mikron. Mikra i 30 sek på full effekt, vänta i 30 sek och mikra sedan på nytt i 30 sek. Ägget bör nu ha övergivit sin flytande form och blivit läckert stelt och skrynkligt (inte helt olik kockan i detta fall – jag är också läcker, stel och skrynklig).

Ta fram kaviar på tub av valfritt märke och design. Jag har här valt den klassiska Kalles i en lättare variant med ljusblå färg för att förstärka den somriga känslan.

Använd din kreativitet och kombinera bröd, ägg och kaviar på ett aptitretande sätt.

.

Njut med valfri dryck.

Are you impressed? I am impressed.

Genvägar i köket: skaldjursfest för snåla.

Efter en snabb flukt på andra mer framgångsrika bloggar har jag nu kunnat konstatera vad denna saknar. Ett köksinslag förstås. Jag älskar att laga mat. Men då jag samtidigt är mycket lat försöker jag alltid hitta sätt att förenkla recepten så att man kan hoppa över de mest tidsödande och tråkiga momenten och istället snabbare komma till det kreativa skapandet. I am the queen of halvfabrikat, yes I am. Jag tänker då och då lägga ut mina bästa kulinariska kryphål under rubriken Genvägar I köket.

I lördags tittade min dotter på mig med stora bedjande ögon och suckade: ”skaaaldjuur”. Tittade jag riktigt noga kunde jag se pyttesmå platåer med havets läckerheter avteckna sig i hennes pupiller. Jag tog ett snack med mitt bankkort och kom fram till att såväl färsk hummer som havskräftor var uteslutet. Med snålvattnet porlande som en vårflod kring kindtänderna stegade jag morskt in på ICA för att hitta på en fuskvariant. Raskt inköptes ett paket frysta kinesiska jumbokräftor och en påse frysta scampi och så här blev sedan lördagsfrossan.

Den frysta skalade scampin tinas och läggs i en marinad av citron, olivolja, salt, vitlök och chilipulver. Gå på känsla. Det kan bara bli fel om man tar för lite vitlök. Låt dem ligga i och gojsa sig (jodå det är ett svenskt verb) i minst en halvtimme, gärna längre. Under tiden vänder du din omsorg till de små röda.

Kräftorna behandlas enligt en specialitet jag lärt av familjen Larsson. Den som en gång avnjutit kräftor på detta sätt vill aldrig mer vända tillbaka. Kräftorna snabbtinas i vatten. Lägg dem med ryggen upp på en ugnsplåt. Blanda flytande smör eller margarin med pressad vitlök efter smak samt persilja. Jag vill ha mycket vitlök, minst fyra klyftor, man kan aldrig vara nog försiktig i dessa vampyrtider. Visst kan man använda färsk persilja, men den färska måste man dels komma ihåg att köpa och sedan plocka och finhacka och nu pratar vi faktiskt GENvägar. Klicka rikligt av röran på kräftornas bröst, alltså mellan benen (det enda ekivoka inslaget i min lördagskväll). Sätt in kräftorna i ugnen i 200 grader tills smöret smält ner och spridigt sig in i minsta kräfled. Sniffa i luften och njut av doften. Låt dem svalna på plåten till ljumma.

Lägg upp på fat lite slarvtjusigt.

Hetta upp en stekpanna – den ska vara som Buster Poindexter skulle uttrycka det: Hot Hot Hot! Lägg i scampin och fräs på högvärme några minuter till fin färg. Inte för länge på det att då bliva scampin seg. Och seg scampi är precis lika långtråkigt som det låter.

Till skaldjur kan man göra västerbottenchips. Nej, man MÅSTE göra västerbottenchips. Trots att man riskerar bli förskjuten av mjölkallergisk dotter. Det gäller bara att äta dem med ryggen mot henne så slipper man få aptiten förstörd av hennes sårade blickar. Riv västerbottenost grovt. Lägg högar på bakplåtspapper klädd dito med ett par centimeters mellanrum. Grädda i 200 grader, tills osten flutit ut och fått lite färg (jag lagar all mat i 200 grader, funkar fint, genvägar var ordet). Ta ut och låt svalna.

Vitlöksbröd görs på följande sätt. Dela en baguette i tre bitar. Dela varje bit på längden. Lägg på en plåt och pensla med samma slags röra som kräftorna behandlas med. Stryk ut tjockt med slickepott och in i ugnen (Hur många grader? – 200 GRADER!!) Grädda till lätt gyllenbrun yta. Ta ut bröden och gnid dem med en halv tomat. Snittytan nedåt förstås. Jag har ingen bild upptäckte jag nu. Ni får visualisera. Men herregud, ni har väl sett en baguette förr!!

Inga av dessa beskrivna moment blir riktigt gjorda om man inte samtidigt smuttar på en kall rosé. Det finns utmärkta budgetvarianter med läcker hallonrosa färg och somrig doft , men ändå lite tyngd i gumpen. Har man lite mer pengar på kontot satsar man gärna på rosa bubbel.

Riktig schmurf-schaft

När man dukat upp läckerheterna på bordet så betraktar man sådana ytligheter som att Fakiren snubblar på mållinjen i årets festival med upphöjt lugn. Med läppar blanka av vitlökssmör och en själ som nynnar ”la vie en rose” så känns inte våren så långt borta ändå.

Sonen åt pizza.

Tjipp och välkomna!

Min dotter tvingas för tillfället genomgå en elimineringsdiet för att utröna matallergier. Det innebär att hon i princip bara får äta nötkött och potatis. Man har fått ett litet häfte med recept från dietisten som mest innehåller olika varianter på potatis som man verkligen inte behöver något recept till (mos, klyftor, rösti, bakad osv). I dietanvisningarna står det att man också får äta hemgjorda potatischips. Detta finns det däremot inget recept till. Kanske är det något alla förväntas ha lärt sig, ungefär som att knyta skorna och knäppa knappar. I så fall var jag sjuk den dagen, eller så lyssnade jag inte.

Som den goda mor jag är så anammade jag denna kulinariska utmaning på lördagskvällen för att dottern skulle få lite mys hon med. Det finns utmärkta färdiga chips att köpa i behändig påse så det finns ingen anledning att göra egna om man inte tillhör någon av följande kategorier:

1. mamma till deppig tonåring på eliminationsdiet

2. övervintrad hippie med egen potatisodling och hemstampad olja

3. snobbkock med Gordon Ramsey ambitioner

4. nischad fobiker som har panisk rädsla för mataffärens snackshylla

5. ensam och sysslolös utan tillstymmelse till socialt liv

För alla er kommer här en instruktion i chipstillverkningens ädla konst.

Skiva potatis tunt, tunt. Använd här lämpligt verktyg som osthyvel, matberedarens skivinsats eller din vassa tunga. Skölj potatisskivorna i kallt vatten och lägg på tork på handduk.

Häll ca en decimeter värmetålig olja, exempelvis majsolja, i en kastrull. Märkvärdig olivolja göre sig icke besvär till denna aktivitet. Värm till 160 grader. Här är det fiffigt att använda sig av en termometer. Olja värmd till 160 grader är mycket varmare än kroppstemperatur så använd inte pekfinger för att kontrollera värmen.

Lägg i chipsen och fritera i 3-5 minuter tills de fått fin färg.

Ta upp chipsen med hålslev och lägg på hushållspapper för att rinna av.

Upprepa ovanstående moment tills ofattbar tristess infinner sig. Häll upp trevligt rödvin i rustikt vinglas för sällskap (här används 70-tals glaset Ruben. Andrahandssortering). Tristessen känns plötsligt hanterbar och man kan här börja nynna och dansa lätt till valfri musik. Dock inga yviga rörelser, het olja bör hanteras varsamt.

Lägg upp i valfritt käril och salta!

Mottag tonårdotterns beundrande ovationer (ett buttert muttrat tack).

Ät. Njut. Och konstatera att här behövs ta mig tusan ingen Dansbandskamp för att överleva lördagskvällen. Tjipp(s)!