Jag letar nytt boende. Jag var på lägenhetsvisningar förra helgen. Det var ett tag sedan, men ångesten i aktiviteten stjälpte över mig med full kraft så fort jag steg över första tröskeln och fick min första glimt av en hall lika tom som Jesu krypta på tredje dagen. Alla hallar som jag sedan stiger in i denna dag kommer att vara helt tomma, ha vitmålade furugolv och en malplacerad krukväxt i ett hörn alternativt en gigantisk spegel lutad mot väggen.
Det är en överhettad bostadsmarknad i Stockholms innerstad. Budgivningar på den allra minsta skrubb går spikrakt uppåt som temperaturen en het dag runt ekvatorn. Svettigt minst sagt.
Och så är det ju själva visningarna. Denna valborgshelg hade de flesta annat för sig och jag var alltså ganska ensam i mitt sökande efter nytt hem. På de flesta visningar var jag helt ensam med mäklaren. Ofta är de dessutom två stycken, även om den snålt tilltagna bostadsytan inte alltid motiverar denna tätbefolkning. När man kommer in genom dörren får man lämna namn i utbyte mot ett färgglatt tryck om försäljningsobjektet. Detta sköts av vad jag antar är en slags assistent till mäklaren. Själva mäklaren står sedan lite längre in i lägenheten, gärna vid köksbänken av ädelträ där han dukat upp sin laptop och lite mer avancerade handlingar som årsberättelser och ekonomiska planer. Han har mycket dyrare kostym än assistenten och ett självgott leende (ibland är det en hon, men de kvinnliga är ofta ensamma). Han har ofta också en hög med visitkort, vilket känns lite märkligt eftersom all kontaktinfo står i den fylliga flersidiga beskrivningen som ur alla vinklar visar lägenheten med vidvinkelperspektiv. Kanske ska man ta ett visitkort om man är mer intresserad av mäklaren än objektet, vad vet jag.
I en lägenhet fanns det endast en mäklarassistent. En påtagligt nervös tjej som fattat posto direkt innanför dörren och höll upp en bunt objektsbeskrivningar som en sköld framför sig . Hon kunde inte svara på några frågor sa hon omedelbart, det skulle mäklaren göra. ”Han kommer när som helst” andades hon hoppfullt med en lätt desperat underton. Samtidigt hörs porten öppnas och steg i trappan ”det är nog han!” utropar hon lika lyckligt som ett övergivet barn som åter anar sin pappas närvaro. Det var inte mäklaren, bara en boende som kommer upp med en kasse från husets tvättstuga. Mäklarassistenten biter sig besviket i läppen och tittar ner med blanka ögon. Jag känner ett behov av att vara snäll och säger därför ”du kan skriva upp mitt namn om du vill”, trots att jag bara sett en flik av dörrmattan än så länge. Hon nickar lydigt och plitar ner informationen med runda bokstävar. Jag nästan förväntar mig att hon ska göra hjärtan över i: na.
Jag vandrar runt i ännu en superstajlad bostad med en planlösning endast passande för en inflyttande med en billion skor, inget umgänge och noll personlig hygien då hallen är gigantisk, vardagsrummet en mörk garderob och badrummet minimalt på gränsen till obefintligt. Att smita ut obemärkt var ju inte att tänka på eftersom jag var den enda intresserade och dessutom stod fortfarande assistenten som fastklistrad vid ytterdörren. Jag log brett och närmade mig flyktvägen försiktigt. Assistenten tar detta närmande som ett uttryck för kontakt. ”Vad tycker du, visst är den fin?” frågar hon glatt i en enda utandning. ”Den är ju väldigt konstigt planerad” säger jag försiktigt. ”Konstigt på ett positivt eller negativt sätt?” undrar assistenten nyfiket. Jag kommer alldeles av mig. Att något kan vara konstigt på ett bra sätt har jag inte tänkt på. Står en stund och funderar på det. Om jag hade använt ordet ”annorlunda” eller ”spännande” så hade det ju kunnat rymma en positiv underton – men konstigt? Jag blir så förbryllad att jag inte kommer på något svar. Jag tränger mig snabbt förbi henne och mumlar något om att mäklaren kan höra av sig, trots att jag absolut inte är intresserad.
Det här med att hitta nytt hem kommer att ta tid inser jag. Inte nog med att jag måste försöka finna en bostad med ett badrum som går att vända sig i och som därtill åtminstone rymmer ytor för de vanligaste aktiviteterna i vårt hem (äta och sova) och inte bara ytor som rymmer ”ett fantastiskt ljus, intrikata vinklar och vrår jämte en svårslagbar charm”. Jag måste dessutom kunna uppföra mig på otaliga visningar och inte följa mina instinkter att fly odrägliga mäklare, uppmana dem att skärpa sig eller i värsta fall örfila upp dem invid en bardisk av glänsande polerad valnöt.
Jag ska träna mig mentalt och lära mig tänka utanför lådan.
Kanske slutar det med att jag får bo i den.
