until the bitter end

Här nyårspysslas det för fullt. Jag har lagt en flaska rosa bubblor på kylning och samlar mig för att flambera lite skaldjur i kväll. Min egen tonåring och den inlånade brorsdottern ska precis börja baka en chokladmoussetårta. Sonen dödar zombies på datorn. Alla förbereder vi oss på bästa sätt för att gå in i det nya decenniet.

Den där seden med att hojta "gott slut" fram emot nyår har jag aldrig anammat. Jag förstår ju principen men jag kan inte hjälpa att jag bara tycker det låter makabert. Min mammas man som är österrikare säger "Einen guten Rutsch ins neue Jahr!“ Det låter mycket bättre tycker jag. Som om man liksom halkar på ett bananskal över mållinjen. En slags kittlande rutschbaneåkning som slutar lyckligt med ett förvånat och glatt "tjo!" och så går man vidare lite fnittrigt på ostadiga ben med lyckokänslor i magen.

Så låt oss glida in i det nya året på en räkmacka. Vi ses på tiotalet.


GOTT NYTT ÅR!!!

Listigt slut

Det finns saker som känns tveksamt med nyår. Det mest uppenbart besvärande är väl att man nu ska lägga ännu en siffra till sin ålder. Det är förvisso mycket mer positivt än alternativet, men jag skulle föredra att fylla samma varje år. Typ trettiosex. Trettiosex tyckte jag var lagom, fyrtiosex känns bara överdrivet.

Det positiva med att vara äldre är att man kan strunta i all panikplanering för att ha någon häftig nyårsfest att gå till. Alla ens jämnåriga förutsätter att man ska vara hemma eftersom de inte heller orkar planera något. Man behöver inte springa ut och köpa något konstigt glittrigt klädesplagg som man aldrig kommer använda igen. Behöver man tillföra något bling på hemmaplan går det utmärkt med julgransglitter. Man kan lyxa till med oxfile, hummer och äkta champagne eftersom man inte behöver tänka på att utfodra ett sällskap på tjugofem. Man kan till och med gå och lägga sig direkt efter tolvslaget om man vill.

Det mest onödiga med nyår är alla tidningars och tyckares listor. Jag är förtjust i listor till vardags. Jag skriver ständigt matlistor som jag glömmer hemma och att-göra-listor som jag aldrig får stryka något från. Men jag gillar att skriva dem.

Däremot kan jag avvara listorna på årets bästa låtar, årets skandaler, årets flipp eller flopp, årets måste-ha, årets mesta nyhet, årets sämsta skämt, årets längsta skägg, årets bästa blogg (ähum).
Nu är det dessutom decenniumskifte och listorna är fler och längre än någonsin. Dessutom ser man överallt uppslag av typen 00-talet vi minns. Jag minns ingenting av det som listats och inser således att mina senaste tio år antingen varit helt fel eller att mitt minne är betydligt sämre än jag kunde ana.

En av mediavärldens största tyckare Aftonbladets Fredrik Virtanen ger naturligtvis sin lista. Inte bara är det en väldigt konstig blandning som förutom mer klassiska inslag som "årets gråt-CD" och årets "ångestbok" även innehåller "årets grej" och "årets död"(!), den innehåller dessutom rena felaktigheter som att "årets hej då" skulle vara bloggen.
Mäh hallåååå! 2009 var ju året som jag tog klivet in i bloggvärlden! Och äventyret fortsätter in i nästa decennium.
Så håll i dig Fredrik, för jag har bara börjat.

sci fy

dan efter dan efter dan efter dopparedan

Vi överlevde julhelgen och idag är det mellandag. De två senaste dagarna har jag mest legat i soffan framför tv:n utfluten som en urtvättad sacco-säck. Man tycker ju att man inte skulle behöva fylla på med någon energi när man omöjligt förbränner någonting. Detta har dock inte hindrat mig från att trycka i mig oräkneliga knäckebrödsmackor med julskinka och senap uppblandat med överbliven janson och kalla köttbullar. Dotterns enorma julgodisutbud har minskat oroväckande då knäck, chokladlakritskola, tryfflar, brända mandlar och marsipankonfekt likt pilgrimmer mot Mecka i en tät ström hittat sin väg ner i min mage.

I går försökte jag göra ett ryck och tvättade en tvätt samt strök några plagg. Detta gjorde mig så utmattad att jag resten av kvällen var tvungen att ligga i fåtöljen med ett rödvinsglas balanserande på magen. Man behöver inte anstränga hjärncellerna heller eftersom det som visas på tv är obskyra repriser (jag tittade på samtliga Anna Anka program i ett plågsamt tv 3 marathon i förrgår) och filmer där man plötsligt efter en timme kommer på att man nog sett den förut Och inte ens då var den bra.

Idag måste jag i alla fall sätta på mig något annat än mjukisbyxor och åka in till stan för att hämta brorsdotter vid tåget. Trots en lätt attack av torgskräck vid tanken på stan i mellandagsreabelägring kommer det nog att bli nyttigt att frottera sig med massan en stund. För att sedan återvända till förortskokongen och soffkuddarnas trygga omfamning.

Jag kan ju alltid gå till gymmet i morgon.

julkaos vs julefrid

Jag tyckte att jag var så ovanligt lugn inför julen i år. Jag var så ostressad och tänkte att den här julen blir en fridfull. Tills jag kom på att anledningen till att jag kände så var att jag genom stambytarkaoset lyckats förtränga att det faktiskt var massa saker jag skulle göra. Eftersom vårt hem blev fullt beboeligt endast en knapp vecka innan jul så blev tiden lite kort. Vi strök en hel del traditioner och lyckades ändå att



Fixa de sista julklapparna



Baka vackra pepparkakor. Dottern gjorde änglar och något hon kallade för "världens barn"



Sonen gjorde en skrattande kamel.




Vi läste vår julgodiskokbok som vore det den heliga skrift och försåg oss med allehanda råvaror.





Som blandades och kokades ihop till de läckraste skapelser. Förutom kolan på bilden som kokades i vad som kändes som en biblisk mansålder, men ändå vägrade att stelna. Vi gjorde några bitar som var tvugna att såväl förvaras som ätas i minusgrader på balkongen.

Och mitt i värsta kaos på kvällen dan före dopparedan, när mors mun var så spänd att den bara var ett streck och hennes ögon var lika stirriga och panikslagna som ett rådjurs på autobahn så inträffar miraklet. Allting faller på plats, granen tas in och kläs och sedan ser det ut, doftar och känns det plötsligt jul.





Granen gör sitt jobb att vara grön och grann med den äran.





Julgrisarna bekantar sig.





De små spanar efter tomten.


Julafton blev precis så härlig, julsnapsdimmig, skinktrind, julklappsrik och familjevarm som den skulle vara.Till slut satt vi bedövade och tittade på den utbrunna adventsljusstaken och räknade våra lyckor.





Och idag är vi utmattat och avdomnat och behagligt juldagsavslagna.





GOD FORTSÄTTNING!

Jag tar julaftonsledigt och är tillbaka snabbare än ni tycker är nödvändigt!

En riktigt God Jul till er alla!

Jultur i stan

Nu har jag handlat de sista små klapparna. Eftersom jag köper det mesta av julklappar på nätet så behöver jag endast ett minimum av ickevirtuell julhandel. Så jag tog en långlunch på stan och det var faktiskt inte så hysteriskt som jag befarat. Kan det vara lågkonjunkturen?

I en affär fick jag till och med en present för att jag handlade. ”Nu ska tant få en julklapp av mig” sa flicksnärtan bakom disken. Ska jag vara ärlig så sa hon kanske inte precis ”tant”, men hennes tonfall gjorde det. Sedan gav hon mig septembernumret av Martha stewarts inredningsmagasin. Men tanten blev i alla fall rörd av den fina gesten och klappade ömt den glossiga tidningen i vilken man kan läsa hur man förbereder sitt hem och sin trädgård inför hösten. Det mesta går ut på att skörda de sista tomaterna och få skorstenen sotad. Eftersom jag varken har köksträdgård eller öppen spis så känns det hela mycket mer stressbefriande än aktuella nummer som uppmanar till inläggningar och kransbindningsprojekt. En fin julklapp tycker jag.

Försöker att inte noja över att det-herre-min-skapare-är-julafton-i-övermorgon-och-vad-tog-tiden-vägen… utan istället tänka att det är bättre att städa efter helgen och att det nog blir en jul trots att vi inte gjort det obligatoriska pepparkakshuset i år. Även merparten av julmaten har jag avslappnat knappat hem via datorn och ser fram emot en leverans i morgon. Förhoppningsvis relativt felfri så att de inte som förra året skickar med tre tjog ägg istället för lådan med clementiner. Fast i så fall gör vi äggtoddy.

I kväll bränner vi mandlar och kokar knäck. I morgon kryddar vi snapsen och tar in granen. Sedan får vi se om det inte blir jul av bara farten.

I undrens tid och jag är inte helt förbi

Oh come let us adore it, oh come let us adore it…
Vi har en fungerande toalett. Halleluja! Sällan har väl ett telefonsamtal glatt mig så mycket som när arbetsledaren ringde mig fredag eftermiddag för att tala om att toalett, dusch och tvättmaskin var inkopplade. Trots att jag befann mig på ettans buss kunde jag inte hejda ett jubelskri vilket så när fick en handfull pensionärer att falla ur sina säten. Arbetsledaren talade i och för sig också om att handfatet inte gick att använda eftersom de råkat slänga mitt vattenlås och nu var tvungna att skaffa ett nytt. Inte ens denna information kunde ta udden av mitt goda humör, trots att avsaknaden av vattenlås sprider en doft i badrummet helt olik rosenblad och hyacinter. Vad gör väl det när man slipper gå på tunnan!

För att citera en av mina favoritbloggerskor fotbollsfrun:

Uppstått har Jesus hurra hurra hurra!

Så småningom när allt betongdamm avlägsnats (har torkat alla ytor två gånger och det är fortfarande kvar!), handfatet inkopplats och ett mysko hål som tagits upp i vardagsrummet igenfyllts så kanske det blir någon slags jul även i vårt hem. Funderar på att fira julafton i badrummet, det är för tillfället snyggaste stället i lägenheten. För att inte tala om vad akustiken kommer att tillföra när jag reciterar mina julklappsrim för en andäktig publik.
Dan före dan före dan före dopparedan och livet är ganska gott.

En jul i vitt (porslin)

Badrumsarbetena tuffar på. Nu har de kommit så långt att jag i förrgår fick märka upp ställen för krokar och toapappershållare. Kändes som början till slutet. Nästan lite magiskt faktiskt.
Eftersom man i måndags satte upp en felaktig duschstång så tänkte jag att här är det bäst att vara überpedagogisk. Ovanför toaletten skulle en hylla på konsoler upp. Jag satte upp tejpbitar med kryss för konsolerna och en tejpbit längs en fog på vilken jag skrev ” hyllan ska vila på konsolerna i nivå med denna fog”. Ändå ringde hantverkaren mig på jobbet och frågade om jag ville ha hyllan i höjd med fogen där jag satt en tejpbit med text… kanske kunde han inte läsa. Kanske ville han pröva sin nya mobiltelefon. Kanske var han bara ensam.

Det finns sedan stambytarstarten för sex veckor sedan en skiss på badrumsdörren där man ser var all inredning ska placeras. En timme efter att vi avhandlat hyllproblemet så ringer hantverkaren igen och fråga var tvätt- och torkmaskinerna ska vara. Jag förklarar var de ska vara (som på skissen försöker jag ironiskt tillägga) varpå han säger ”det blir ju väldigt trångt”. Jag svarar att jag haft det så de senaste två åren och det inte är trångt alls. Hantverkaren funderar en stund och säger sedan ”Jag får sätta fast torktumlaren en bit från väggen så elektrikern kommer åt att koppla in den”. Med lätt panik säger jag ”en bit från väggen? Men jag vill ju ha den i hörnet som förut, annars får jag inte plats med mina förvaringsskåp”. ”Ok, vi ska titta på det” svarar mannen bekymmersfritt.

Full av onda aningar steg jag på kvällen in i badrummet. Torktumlaren hängde tjugofem centimeter ut från väggen. Inte bara ser det konstigt ut, jag kommer inte få plats med mina skåp och inne i hörnet blir det ett utrymme som inte kan användas till just någonting. Efter en otroligt utdragen diskussion med hantverkarna i går morse, får jag tydligen acceptera arrangemanget eftersom de placerat tvättmaskinens avlopp i hörnet och eluttaget för lågt på väggen. Inte kunde de ju veta att jag ville ha det EXAKT som på skissen.

Snart är badrummet färdigställt, med fel duschstång, fel färg på fogen mellan golvets klinkers och en tvättpelare som en installation nästan mitt på väggen. Dessutom påpekade hantverkaren i morse innan jag gick till jobbet att min toapappershållare är av dålig kvalitet och antagligen kommer att rasa ner…
Men om jag har riktig tur kommer man att kunna använda toaletten till kvällen.Men då ska jag ha tur. Alla som tror att det kommer att funka räcker upp en hand. Nä, jag tänkte väl det. Det blir nog att gå ut och göra gul snö i jul.

happily on a shoestring

copyright: mattwardman.com

Idag läste jag i tunnelbanans gratistidning att kvinnor älskar sina skor mer än sina män. Denna utsaga baserar sig på en undersökning bland tusen kvinnor där mer än nittio procent säger sig minnas sina första skor, men inte sin första kille. Så många som nittiosex procent ångrar skor de slängt medan endast knappt tjugo saknar de f d partners de slängt ut.
Vem tar initiativet till sådana här undersökningar? Skobranschen? Kan man verkligen bygga sin marknadsföring på sådant?
”Är din för man kylig och självständig – skaffa en varmfodrad toffel istället!”
”Ge din man en känga och stå på egna högklackade ben till jul”

Fast resultatet känns inte så förvånande egentligen. Som shoeoholic kan jag bekräfta att skor är en källa till ständigt glädje. Man kan ha många olika sorter, såväl praktiska foträta varianter som sköna, intrampade tofflor eller färgglada flipflops. Och även de som är helt opraktiska och som man skaffat bara för att de är snygga kan skänka lycka. När det gäller män så får man oftast nöja sig med endast en av dessa varianter. Ingen ser snett på dig för att du har flera sorters skor till olika behov (om du inte heter Imelda Marcos förstås) Skor kan man dessutom lätt stoppa undan när de blivit hopplöst omoderna eller skänka till Myrornas när man tröttnat.

Det är roligt att shoppa skor. Man behöver inte klä av sig sina kläder och tränga in sig i ett litet provrum. Man kan för det mesta ha samma storlek som sist eftersom till och med veckor av julgodisfrossa mycket sällan sätter sig under fotsulorna. Och om man mot förmodan känner ett behov av att rensa bland sitt skobestånd kan man slå ihop det med sitt träningspass och ägna sig åt den fascinerande sporten shoefiti. Försök bli av med en ex-man på det sättet ni!

Jag har alls inget emot att vara ensamstående, bara jag får stå ensam i ett par snygga pumps.

Utan rim och reson

I vår familj måste man rimma på alla julklappar. Oresonligt och obevekligt.

Man behöver inte praktisera hexameter eller jambisk versmått och det får halta lika mycket som någonsin Quasimodo. Riktigt dåliga rim kan faktiskt inhysta lika stora ovationer som de fantastiska. Men rimma måste man.

Ingifta personer har genom åren våndats över strängheten i rimkravet och varje december febrilt börja slå i rimlexikon och hörts mumla haranger som ” rätt, slätt, plätt…” Kanske en anledning till att både min bror och jag är frånskilda slår det mig plötsligt. Det finns dock utvägar. Min bror har uppfunnit ett nödrim som varje familjemedlem har rätt att använda för en av sina klappar: ”Du som går ut så ofta behöver väl en kofta”. Naturligtvis får det bara nyttjas om klappen inte innehåller sagda klädesplagg.

Barnen rimmar också, även om de allt som oftast utnyttjar diverse rimdatabaser på nätet. Man får absolut fuska bara man gör det snyggt och inte avslöjar källan utan klädsamt rodnande fullständigt tar åt sig äran. Förra året hittade jag etiketter med färdiga julklappsrim som jag blandade upp med egna ihopsnickrade. De var mycket bra eftersom de egentligen inte sa någonting alls. Jag kommer ihåg två av dem som jag nu generöst delar med mig av. Kan ju vara bra ifall ni ska fira jul med några obehagliga rimfascister.

”En park, kvark, en kräm för kinden,
Kan det vara nåt gammalt från vinden?”

”En fes, en mes, en glad vietnames,
Eller kanske en snabbare benprotes?”

Julegranen vår, den blir så... i år

I helgen köpte jag julgran.

Åtminstone en sak som jag kan bocka av på min att-göra-innan-dopparedan-lista. Denna märkliga december då allting överskuggas av frånvaro av badrum vilket gjort mig märkligt handlingsförlamad och som antagligen kommer orsaka akut panikångest nästa helg när jag inser att allting borde gjorts igår. Jag undviker skickligt tidningarnas alla julplaneringstips och upprepar som ett mantra att man kan köpa det mesta färdigt – från inlagd sill till vidbränd kola.

Men gran måste vi ju ha.
Jag utrustade mig med skyddshandskar och tvingade med sonen som bärhjälp och smakråd. Detta brukar falla på dotterns lott, men eftersom hon bor på annan ort (ingen dusch = ingen tonårsdotter) så fick lillebror rycka ut.

Jag är väldigt noga när jag väljer gran. Jag vet precis hur den ska se ut. I år hade jag följande enkla önskemål: Inte för hög, inte för vid, jämna granar, kraftiga barr, tät men ingen enbuske, vackert grön och livskraftig. Lätt som en plätt kan man tycka. När jag tvingat julgransförsäljaren att hålla upp samtliga granar två gånger och ändå inte hittat någon som jag ville ha, började försäljarens leende stelna och blicken att flacka. Sonen var till absolut ingen hjälp. Vid fråga om vad han tyckte ryckte han på axlarna och svarade omväxlande” Ser ut som en gran”, ” Är väl ok.”, alternativt: ”Vet inte”. Efter min undran om försäljaren möjligtvis skulle få in fler granar i veckan såg han helt desperat ut och började slita ner fler träd från ett lastbilsflak samtidigt som två andra yxförsedda försäljare närmade sig med hotfulla blickar. Det vore mig fjärran att förstöra deras julstämning så jag bestämde mig snabbt för en som åtminstone hade grenar ganska jämt utspridda över stammen. Den släpades hem och ställdes på balkongen. Jag tittade till den i morse. Den är grön och ganska tät, men med en mycket märklig form. På ett ställe är det ett stort hål och vissa grenar verkar växa åt fel håll, inåt mot stammen. Det finns en sida i trekvartsprofil som är rätt ok om man kisar. Efter några ton glitter och flera julsnapsar kommer den att bli perfekt. Ho Ho Ho.

Fett med deg

Vi har bakat lussebullar.

Vi lägger fram degen och laddar med glögg. Sonen älskar glögg och dottern dricker julmust.

När vi bakar har vi på en julskiva som jag köpte från en realåda. Där finns alla amerikanska julsånger i de mest märkliga arrangemang. White Christmas med hawaiiansk kör och Frosty the snowman i swingtappning. Alla låtar spelas dessutom en halv takt för fort. Dottern rullar den ena vackra trindgula lussebullen efter den andra.

Sonen är mer fritänkande.

Här bland övriga traditionella modeller är hans förstlingsverk.

En pungkula.

Här ser man en pistol och längst ner till vänster en hund.

Men vackra är de allihop när de ligger färdiggräddade i en hög. Och det luktar fantastiskt i hela huset. Glöggen värmer vänligt i magen och smörjer ögonens linser med vaselin. Med suddig blick och lätt tunnelseende mot stjärnan i köksfönstret så glömmer jag nästan stambytet för en sekund. Då infinner sig julfriden.

Andra advent är avklarad.

Samtal med August

Det är alltid intressant att ha djupa samtal med sonen. Om advent till exempel. För ett par år sedan när de skulle till kyrkan inför första advent så berättade jag vilka sånger som man brukar sjunga på adventsgudstjänsten. Det var några år sedan jag själv var i kyrkan på advent, så först kom jag bara på "Bereden väg för Herran". Jag visste ju att det var ett par till och funderade högt:

- Jag tror att det är något med Halleluja" sa jag till sonen. (Tänkte förstås på Hosianna).

- "Då vet jag!" ropade mitt fromma barn och klämde i med hög röst:

- "It's raining men - Halleluja!"

Idag frågade sonen när "adventarna" var nu igen och jag förklarade pedagogiskt att det var fyra söndagar innan jul. Jag kom så upp i varv av att spela rollen av den goda och förklarande modern att jag fortsatte av bara farten och frågade milt:

- "vet du förresten vad advent betyder?"

Sonen ryckte på axlarna. Han vädrade lärdom och då får man agera snabbt innan intresset falnar.

- "Ankomst" svarade jag och utan att kunna hejda mig lade jag till:

- "vet du vems ankomst man menar...?

- "Lucia!!" svarade sonen triumferande.

- "Näää... "sa jag lite förvånat. - "Jesus"

- "Visst ja. Ankomst. Jag tyckte du sa omkom"

Heliga familjen. Det är vi det. Halleluja!

Förväntan

Detta kort av konstnären Jan Stenmark fick jag i adventspresent av kollegan Jonas.

Idag är det första december och nedräkning till jul på allvar.

Sa jag att jag älskar julen?

Då kanske jag dessutom har ett badrum. Oh happy day.

topp tunnor...

Under stambytet har vi fått en latrintunna att ha i lägenheten. Jag har den i sovrummet. Jag vet vad ni tänker, men det kändes ändå som ett bättre alternativ än vardagsrum och kök. Otroligt nog är den faktiskt helt luktfri så ur den synpunkten gör den ju inget väsen av sig. Men det är ju ändå en… ja… alltså… en kiss- & bajstunna.

Första leverans bestod av två stycken tunnor med en mycket knapphändig information om hur man använde dem. Den ena var större och hade en toalettsits samt ett lager pellets i botten. Den andra var lite mindre och helt tom. Jag funderade lite på varför det var två men sonen hade behov så han fick börja använda tunnan med sits. Jag ställde in alltihop i sovrummet och så gick det ett dygn. En kväll när jag skulle sova föll min blick på tunnorna. Varför är det en större och en mindre- började tankarna tänka. I mitt omtöcknade trötthetstillstånd slog det mig plötsligt att kanske skulle man ställt den lilla i den stora. Ju mer jag tittade och tänkte desto mer självklart tycktes denna lösning. Naturligtvis var den stora tunnan bara en yttertunna som den lilla skulle stå i. Sedan lyfter man förstås ur den lilla och byter den. Och vi som hade börjat använda den stora! Vad pinsamt! Vad göra? Jag såg framför mig att vi skulle bli något slags firmaskämt som valsade runt i tunntoaföretagets mejl och interntidning. Sent på natten tog jag beslutet att den här familjen minsann inte skulle bli de som utmärkte sig hos latrintunneföretaget som idioterna som hoppade i galen tunna (kanske inte hoppade precis, utan…. ja ni förstår). Sagt och gjort, jag steg resolut upp och hällde över innehållet från den stora till den lilla, placerade den lilla i den stora och gick nöjd och la mig. Nästa morgon hade jag kontakt med stambytarsamordnaren i ett annat ärende och passade då på att nonchalant fråga om tunnorna. Med ett insatt leende slängde jag ur mig ”jag antar att den lilla tunnan ska stå i den stora?” Mannen tittade förbryllat på mig och svarade självklart: ”Nej, inte alls – vi ger alla två tunnor eftersom det ofta behövs fler än en.”

Jaha. En del människor har hjärnor som sysslar med att lösa cancerns gåta eller hur man ska få bukt med världssvälten. Min hänger upp sig på problem som inte ens existerar. Skit också.

Bankaffärer

Jag har en bank som fått flera utmärkelser för sina internettjänster. Det är deras nisch. De vill ha många kunder som använder sig av denna bank via internet. Vad de inte vill ha är kunder som dräller omkring In Real Life (för yngre läsare: IRL= Away from keyboard) . Detta har de löst genom att inte ha några bankkontor, förutom ett enda. Sonen fick pengar i present från flera håll och eftersom vi nu har lägenheten full av stambytarmänniskor kände jag att högar av sedlar kanske inte borde ligga spritt därhemma. Jag insåg att jag var tvungen att söka upp det enda kontoret för att sätta in dessa tillgångar på sonens bankkonto. Jag beslöt alltså gå dit på lunchen.

Man hade gjort vad man kunnat för att kamouflera bankkontoret. Ingen skylt från gatan utan det var inrymt i en mindre del av lobbyn till ett stort försäkringsföretag som av en händelse bär nästan samma namn som banken (kanske ingen tillfällighet när jag tänker efter). Jag möttes av en informationstavla som sa att på den här banken sysslar man inte med pengar – eller åtminstone hanterar man inte kontanter. Om någon ändå i hade mage att dyka upp på banken med detta föråldrade betalningsmedel så fanns det uttags och insättningsautomater alldeles bredvid. Fint. Den ena av de två insättningsmaskinerna var trasig så jag ställde mig bakom en man som stod och tryckte in en försvarlig pengabunt i den andra. Plötsligt hostar maskinen till och ger upp. En röd text på displayen talar om att maskinen ska servas. Mannen som precis lämnat en ganska stor summa pengar i gapet på den blev lite ställd. ”Jag fick inget kvitto – har mina pengar satts in på kontot?” frågar han en förbiskyndande bankkostym. ”Vi har väldigt mycket att göra just nu, vi kan försöka titta på det alldeles strax” hojtar kostymen barskt. Sedan händer ingenting på tjugo minuter. Till slut kommer en annan kostym och för bort den bekymrade insättaren till ett rum utom synhåll (möjligtvis för arkebusering eller minnesjustering). Efter ett tag harklar sig maskinen och talar om att man kan börja trycka in pengar på nytt. Med darrande händer deponerar jag till slut sonens tillgångar och tar lättad emot kvitto med kontoinformation.

Övriga kunder som befann sig i lokalen behandlades som länge försvunna och nu återfunna söner – jag insåg efter ett tag att de skulle låna pengar. Vi som skulle lämna våra surt förvärvade slantar att förvaras hos banken bemöttes som snyltare och objudna gäster. Funderade kort på att ansöka om ett miljonlån bara för att få se ett vänligt ansikte, men besinnade mig och åkte tillbaka till arbetet lika fattig som förut. Men sonen är rik och så kommer det förbli eftersom han aldrig kommer att komma åt sina slantar. Han har nämligen varken uttagskort eller lösenord till internetbanken.

August 10 år!!!

I dag fyller min minsting ett helt decennium! Han föddes strax före fyra på morgonen, punktligt som en avlöning den dagen han var beräknad, på det att han föräldrar genast misstänkte att han skulle komma att bliva stins till yrket. För tio år sedan var han en liten nyföding med stor näsa och bekymmersrynkor i pannan. August var en allvarlig bebis som såg på världen med fundersamma ögon. Om man så dansade cancan framför babysittern tittade han stilla på med genomträngande och lite, lite besviken blick som om han tänkte "var det här allt...".

Nu har han vuxit upp till en glad och rolig spelevink som ofta får mig och storasyster att explodera i skratt. Han är en snäll och finurlig kille som när jag tänker på det antagligen förtjänar epitetet världens bästa tioåring. Rent objektivt.

Att mitt minsta barn fyller tio skulle kunna få mig att fundera på min egen ålder, särskilt som jag på mödravården när jag väntade honom fick upplysningen från en hurtig barnmorsa: "ja, alltså du räknas ju nu som en gammal mamma..." Men sådana trivialiteter bryr vi oss inte om denna glädjens dag när sonen fyller tio år. Hurra Hurra Hurra! Pukor och trumpeter! Klang och Jubel! Grattis August!

Arvssynd

Sitter och funderar på de där sandlådevapnet ”föräldrar” som ungar kunde dra till med när jag var liten. Ni vet: ”du ska akta dig för min pappa är polis” eller ”min pappa är starkare än din pappa”. Själv var jag lärarbarn så man var ju hopplöst desarmerad i dessa lägen. Existerar sådant fortfarande? Fast polisyrkets glans håller kanske i sig på dagisnivå, man kan åtminstone hoppas att skepsis och auktoritetsförakt kommer något senare i livet. Man kan också hoppas att det inte bara är papporna som imponerar längre. Även mammor kan ju vara starka och poliser gubevars. Undrar om det är andra yrken som imponerar i skolgårdens styrkedemonstrationer och hoten därmed kanske ändrat karaktär. ”Ta dig inte ton för min pappa är producent för idol, så jag kan se till att du blir dissad av juryn” eller ”min storasyrras blogg är större än din storasyrras”.

Min tioåriga son är imponerad av en klasskompis pappa som är sjökapten, men också avundsjuk på killen i skolan vars pappa är känd skådis. I småskolan fabulerade han glatt om egna kontakter i branschen. Hans fröken kom till mig en dag och ville prata om exmakens ”spännande yrke och kunde de kanske få komma på studiebesök?”. Eftersom han då var chef för ett mäklarföretag så blev jag lite ställd. Det visade sig att sonen under morgonsamlingen yvigt berättat om att fadern var komiker med egen teaterscen… Jag tyckte genast synd om mina barn som begåvats med föräldrar med sådana osexiga yrken. Inte är det något att varken skryta eller skrämmas med. ”Akta dig så inte min pappa säljer ert hus under marknadspris” eller ”min mamma är arkivarie, hon kan sortera skiten ur din mammas bokföringskvitton…”

Äh, man skulle blivit ormtjusare eller astronaut så barnen kunde gå med högt huvud på skolgården.

mingleri minglera

Jag har den tveeggade förmånen att ha ett arbete där det erbjuds många tillfällen till diverse mottagningar och vernissage. ”Tveeggat?” frågar ni er nu intresserat. Jamen visst är det trevligt med andra vyer än den egna organisationen och kontorets datorskärm medan man serveras gott vin och goda snittar. Samtidigt avskyr jag minglandets obekväma konst. Aha! utropar ni nu och tror ni förstår att ”hon är förstås blyg, folkrädd och har brist på samtalsämnen, stackars människa”. Ingalunda och näppeligen. Jag har ett hum om hur man uppför sig, äger en helt ok social förmåga och mitt talcentrum är i princip autonomt och kräver mycket liten medveten ansträngning. Onödigt pratsam skulle mina nära och kära vilja uttrycka det.

Men jag är självisk och lat. Jag vill gå på tillställningarna för att dricka rödvin eller bubbel, jag vill äta mig mätt på läckra snittar tillredda av fantasifulla kockar samtidigt som jag bara vill stå still och tramsa med personer jag redan känner och tycker om. Jag vill inte stå och le stelt tills jag får kramp i ögonbrynen samtidigt som jag nickar intresserat till en totalt hopplös redogörelse om en vilt främmandes persons arbetsorganisation/ släktband/sommarställe/bilprovning/hedersbetygelser etc. etc. etc....

Klart att man ibland måste anstränga sig. Om man hamnat i en ny miljö där man inte känner någon så är det ju trevligt att knyta nya kontakter. Fast egentligen har jag i sådana fall inget problem med att stå för mig själv och studera folk samtidigt som jag dricker mitt vin och äter mina snittar… Nu finns det kurser i konsten att mingla läser jag på DN.se. Tycker det verkar ännu mer påfrestande och krystat än att mingla på riktigt utan skyddsnät. Säkert får man inget gott att äta och dricka heller.

På främmande mark

Sedan en vecka bor jag alltså i min mammas lägenhet på Gärdet. Kattastroferna har nästan uppfört sig och har än så länge bara lyckats kloa sönder strykbrädan och haft ner en gardin. Det är ganska trevligt att bo i ett propert och städat pensionärshem. Särskilt som den ägs två rätt hippa russin som har ett ovanligt fint hem med nyrenoverat kök. Inklusive espressomaskin. Däremot har de ingen tvättmaskin. Jag har alltså fått återuppleva gamla minnen från när vi bodde i innerstan med ett pyttelitet badrum utan tvättmöjligheter (för kläderna alltså, det hände att vi duschade själva).

Vad är det med gemensamma tvättstugor som uppmanar till en sådan irritation och krav på hårt följda ordningsregler? Att man ska torka av golven och sådant man spillt, samt tömma luddfiltret är ju klart. Men i denna tvättstuga finns en lista på ordningsregler som är lika lång som min sons julklappslista. Det ska torkas, det ska skuras, det ska tömmas, avlopp ska rensas och därefter ska skurtrasorna tvättas. Vilket ju skapar en hopplös evighetscirkel eftersom man då rimligtvis efter att ha tvättat skurtrasorna måste börja om med städlistan igen… Rebelliskt torkade jag bara av maskinerna, tog bort luddet och lät resten vara. Jag hinner tvätta en gång till innan vi flyttar hem igen så vi får väl se om det blivit några ilskan lappar av samma höjd som dessa från argalappen.se. Hoppas, hoppas, hoppas. Det skulle vara ett rent nöje.

Fast helst hoppas jag på något sådant här förstås:

Stressigt värre

Överhängande anhopade jobbrelaterade ting och snörvliga ungar har gjort mitt liv en aning stressigare än vad man kunde önska. Har därför inte hunnit delge er några av mina oerhört viktiga funderingar över något vansinnigt intressant ämne. Men det gör jag säkert snart.

Andra familjemedlemmar är också strängt upptagna, vilket följande illustration belyser:

Shopping(o)tur

Har ni varit där? I köpmeckat. Har ni stått i den förlamande långa kön som ringlar sig likt midgårdsormen kring pakeringsplatserna framför Gekås? Jag har varit i köphelvetet/paradiset (stryk det som ej önskas) två gånger hittills. Första gången var jag sex år och har dimmiga minnen av en gigantisk lada med billiga bomullstrosor, strumpor och vaxduksstuvar i packlådor. Jag minns att jag fick en egen förpackning med tuggummi. Det var en bra dag.

Trettio år senare semestrade vi utanför Halmstad med sol och bad vareviga dag, utom en då det var mulet. Under den mulna dagen fick vi den lysande idén att åka de få milen till Ullared. väl framme stod vi en lång stund med gapande munnar och tog in det faktum att man faktiskt var tvungen att stå i kö bara för att i grupper bli insläppta i varuhuset. Det var som en fredagskväll på stureplan utanför hetaste innestället, fast helt utan smink, glitter och kändisar. Vi föstes sakta framåt med vår titaniclika kundvagn i ett stadigt grepp framför oss. Inte för att vi egentligen tänkt handla något, men den var praktisk att stoppa ner femåringen i, dottern hade tröttnat på äventyret i samma stund hon hörde ordet kö.

Väl inne sprang alla andra målmedvetet åt olika håll som om de hade fått någon skattkarta till all världens rikedomar som vi missat. Vi kryssade planlöst fram med potjemkinvagnen och kände hur köpstressen grep oss. Vi förstod instinktivt att vi borde handla, men vad? Vi var ju på semester och vår bil skulle vara full med annan packning när vi åkte hem. Vi hade inte plats för tvättmedelspaket stora som ett mindre radhus eller en ekonomiförpackning feferoni som kunnat försörja storstockholms alla kebaberier i ett decennium. Febriga slet vi till oss något läskflak och ett storpack strumpor till dottern innan vi spottades ut i andra änden efter att kassörskan klentroget tittat på vårt kvitto och undrat var vi hade resten av varorna. Hade dottern haft en streckkod hade hon glatt stämplat in henne också för att slippa skämmas inför kollegorna vid avstämningsdags. Därefter satte vi oss i bilden och åkte tillbaka till strandstugan och tog oss ett glas rosévin. Omtöcknad tystnad rådde den kvällen endast avbruten då och då av förvirrade kommentarer som ".... tänka sig, va..." och "strumporna verkar vara ok... Vi hade båda känslan av att stått inför portarna till det förlovade landet och kommit på oss med att tänka: var det här allt?.

Jag kan i alla fall om någon skulle fråga svara att "Ullared? - visst jag åker dit då och då".

Var trettionde år sådär. Jag hinner kanske dit en gång till i livet. Jäklar i min lilla låda vad jag ska handla då.

Räddningspatrullen

När man har mycket att göra så är det bra med hjälp. Burmor kan faktiskt allt. Tror de.

Oboy kollar tvättrumman.

Jerry sorterar småtvätt, för att komma åt måste man välta tvättkorgen. Självklart.

Det är bra att klampa runt bland det nystrukna för att kolla arbetet.

Om kläderna fortfarande är lite varma kan man lägga sig på dem.

Företrädelsevis svarta saker så att det syns att man inspekterat.

Oboy checkar skåpets rymlighet. Kommer tröjorna få plats? Tveksamt.

Tack grabbar! Vad skulle jag göra utan er.

Dagen före invasionen

Nu är den så gott som här. Dagen som jag visste skulle komma när vi flyttade in för ett och ett halvt år sedan. Som jag fasat för och längtat till om vart annat... eller snarare längtat till när det hela är klart. Om åtta veckor.
The Stambyte!

Idag ska jag tömma badrummet på alla små måste-ha-flaskor och dito burkar, handdukar, tvättgrejer, katt-toa-grejer osv osv. Jag ska märka upp de badrumsmöbler som jag vill ska sparas och jag ska konstruera en liten skiss över var allt ska tillbaka någonstans. Jag ska packa ihop ungar och katter tillsammans med två veckors nödvändigheter för att flytta till mammas lägenhet. Min mamma har som den goda mor hon är planerat en Spanienvistelse just de två veckor som de river badrummet så vi lånar hennes bostad. Sedan får kattastroferna och tonårsdottern stanna kvar medan sonen och jag återvänder för att leva med mulltoa och dusch på gården fram till jul. Kanske, kanske, kanske blir det klart till julafton om hantverkarna slipper svininfluensan och inga andra komplikationer tillstöter. Om inte får vi julpynta toahinken. En ljusslinga piggar ju alltid upp.

Sitter och dricker kaffe och försöker uppbåda lite energi för projektet. Innan flytt-taxin går i eftermiddag måste jag även ha strukit, dammsugit, plastat in golv och förseglat dörrar. Vattnat cissusen, matat fiskarna häpp häpp häpp.
Oh the exciting life I lead.

För Andersson och Pettersson och....

Läser i dagens Metro att vi byter efternamn som aldrig förr. Sverige ligger i topp i världen när det gäller att skaffa sig nytt namn. Främst verkar det vara folk som slutar på -son som vill öka sin egen särprägel och slippa sammanblandning med grannen. Jag som har ett långt besvärligt namn som alltid måste bokstaveras drömde som barn om att heta Svensson. Jag hade därför inga som helst problem med att anta makens sonnamn när jag gifte mig. Jag fick leva i anonymitetens sköna skugga i tio år som gift innan jag skilde mig och därmed återtog mitt flicknamn. Snabbt ramlade jag tillbaka till att i alla lägen övertydligt behöva skalda ”Martin Ingvar Ceasar Harald Erik…” . Häromdagen berättade receptionisten på jobbet att någon helt sonika frågat efter ”hon med det krångliga namnet” när de sökte mig. I sådana lägen kan man ju längta efter ett enkelt Karlsson.

Men ibland är det ju förstås trevligt att vara unik. Men att ta steget till att för evigt identifiera sig med familjenamn som Ladublå, Gåsull, Måntroll eller Solklippa känns ändå förvånansvärt modigt och nästan onödigt kreativt. (autentiska namn jag lovar!) Särskilt populärt är tydligen påhittade men adelsdoftande namn som exempelvis bloggaren Blondinbellas familj som hittade på det ättklingande men nykonstruerade Löwengrip. Nu får man också sedan en tid välja adelsnamn som varit utdöda i hundra år så där finns ju en chans att få känna samhörighet med Riddarhuset om man är missnöjd med sitt bondestånd. Annars är den senaste trenden att byta till ett engelskt efternamn och då kan man helt enkelt översätta t.ex. Strandman till Beachman. Eller så tar man något superhjältecoolt som Skywolf eller Coldwind. Det är ju för all del trevligt att vara internationell, fast hur den person tänkte som beslöt byta till Comeback känns ändå ganska främmande ur alla perspektiv.

Man får inte sätta von eller af framför sitt namn. Där sätter adeln ner foten. Lite synd annars hade jag bytt till Linfrö af Kruskakli direkt. Ska det va’ så ska det.

Svinstickigt

I går kom dottern hem med hälsodeklaration som omedelbart skulle fyllas i så att skolan kan börja med vaccinering så fort de får det försenade vaccinet. Sonen ska också stickas genom skolan och själv tänker jag vaccinera mig så fort vi lägst prioriterade får komma till. Har precis lärt mig att jag tillhör den lågprioriterade gruppen med den sexiga klassificeringen ”äldre vuxna”.

Är det inte lite märkligt att så många tvekar om detta och att det har blivit en sådan diskussion? Vi har genom vaccination bekämpat hot som polio, tbc och mässling. Det hade aldrig gått om folk vägrat sprutorna. Om fler barn i utvecklingsländerna fick tillgång till olika vaccinationsprogram så skulle deras chanser till att få leva ett friskt liv öka drastiskt. Den nya influensan är klassad som en pandemi, viruset har samma konstruktion som spanska sjukan som under tre år runt 1920 dödade fler människor än pesten och aids. I dag har vi en relativ enkel metod som kan begränsa pandemins förlopp och varför vi inte skulle utnyttja den går i alla fall över mitt enkla bondförstånd.

Om jag får välja mellan att lyssna på kvällstidningarnas skräckpropaganda eller sjukvårdens rekommendationer så väljer jag läkarvetenskap framför skvallerpress. Om jag får välja mellan att sprida en sjukdom eller en dos vaccin så väljer jag sticket. I bästa fall kan det begränsa antalet insjuknade och spara ett liv eller två. Och det kan väl vara värt en spruta.

Juloholic

Jag är tokig i julen. Jag börjar längta redan vid kräftskivans röda lyktsken. Jag funderar i smyg på årets adventspyntning så fort skolan startat. Jag har fler stjärnor att hänga upp än jag har fönster. Vid min senaste flytt hade vi nästan hundra flyttkartonger - en dryg tiondel var märkta med ordet julsaker. Min mor som hjälpte mig med flyttpackningen utropade i affekt: Du får inte köpa en enda tomte till!! Det lovade jag omgående – just tomtarna är ändå inte min grej, däremot kan man aldrig få för många ljusslingor. När andra förfasar sig över att varuhusen börjar i ordningställa julavdelningarna i början av oktober hoppar mitt inre tomteluvsprydda barn jämfota och jag får lust att tindra med ögonen och kasta konstnö i luften samt upphäva ett fylkingskt jubelskri:"Äntligen!".

Själva firningen av julen får gärna variera från år till år. Ibland är vi bara kärntruppen och ibland fyller vi på med allehanda släktingar och löst folk, men alla julklappar måste alltid ha rim. Gärna dåliga. Det bästa är egentligen tiden innan julhelgen, bakning av lussekatter, glöggning, nya julgodisexperiment, amaryllis och hyacinter, pyntning, prassel och mys i all oändlighet.

När jag var barn ville jag så gärna ha en paketkalender, små minigåvor att öppna varje dag hela december. Fast besluten att ge mina barn vad jag aldrig fick började jag med denna tradition när dottern var liten – en slinga med tjugofyra små paket prydde hennes rum från det att hon var tre år. Flera år senare när lillebror hade kommit och jag febrilt satt och försökte knåpa ihop fyrtioåtta små paket den sista november förbannade jag mitt tilltag.
Varje år gör vi också en pepparkakskonstruktion, det började med hus men har med åren övergått till andra varianter. Barnen får turas om att hitta på vartannat år. Förra årets pepparkaksraket var sonens beslut så i år är det dotterns tur… hon har hotat med Globen.

Vi kanske struntar i julen i år.

Trick or treat

Sonen ska på Halloweenfest hos en kompis. Han har vuxit ur alla skelett- och spökdräkter så den kreativa mamman klippte snabbt ögonhål i ett svart lakan och lade över honom. Upptäckte att han därmed såg ut som en kortväxt kvinna klädd i burka. Kände att det inte var läge att stöta mig med Danderyds muslimer så nu har vi gjort ett hål för hela huvudet och lagt till en huva så får han vara liemannen istället. Vi har ingen lie så sonen har tagit fram sin innebandyklubba.Det hela känns lite som en Mel Brooks version av det sjunde inseglet.
Ingmar Bergman kommer att hemsöka mig.

Falling apart

I går ringde de höstlovslediga änglarna och meddelade att det var stopp i toaletten. Igen. Det är fjärde gången sedan jag flyttade in för ett och ett halvt år sedan. Första gången det hände hade vi bott i lägenheten en vecka. Allt beror på våra dålig rör som ska fixas inom kort genom ett åtta veckors stambyte. Inför detta pendlar jag mellan ivrig förväntan (de dagar som det är stopp) och förlamande panik (åtta veckor utan badrum!).

Det var första gången som det faktiskt blev stopp under kontorstid och jag inte befann mig i hemmet när det hände. Jag ringde bostadsrättsföreningens förvaltade som sa att han skulle ringa rörpularfirman. De skulle i sin tur kontakta mig innan de kom. Vilket de naturligtvis inte gjorde. Efter ett tag ringde sonen och sa ”det är en jättestor kille här som håller på att slita bort toaletten”. Hjälp tänkte jag och frågade sonen om han kunde be jätten komma till telefonen. Hjälpsamt la sonen ifrån sig luren och gick iväg. Jag väntade. Och väntade. Och väntade. Ingen plockade upp luren igen. Min son har världens kortaste minne. Redan som barn gav han ordet disträ ett ansikte. Han kunde som fyraåring komma gråtande för att han förlagt kexet som han just höll på att äta. På dagis gick han ständigt vilse på väg till toaletten.

Situationen var nu sådan att jag hade en främling i mitt hem som höll på att demontera minst sagt nödiga inredningsdetaljer. Jag hade en hemtelefon vars linje var död och jag var fast på jobbet. Försökte desperat med sonens mobil som tyvärr bara har två lägen. Avstängd eller urladdad.
Fick ringa: 1. Förvaltaren för att fråga om firmans namn, 2. Solna högtryckstvätt för att få tag på nummer till den rörmokare som åkt ut på uppdraget, 3. Toalettslitarjättens mobil som han till slut svarade på och följande typiska hantverkardiskussion utspann sig:

Jag: ”Hej, det är jag som har lägenheten som du befinner dig i”.

Toalettslitarjätten: ”Jag har slitit bort din toalett”

Jag. ”Jag hörde det, var det verkligen nödvändigt?”

TSJ: ”Ja, det var stopp”

Jag: ”Men förut har ni klarat det utan att ta bort toan”

TSJ: ”Inte den här gången, men nu är stoppet borta”

Jag: ”Fint!”

TSJ:” Fast nu får jag inte tillbaka den igen. Den är trasig”

Jag: ”VA?!”

TSJ: ”Någon annan måste haft sönder själva toalettröret tidigare”

Jag:” VA?!” Men du måste kunna sätta dit den igen!”

TSJ: ”Ja, men den är lite lös och det kanske luktar lite. Toaletten var fastsatt med silikon och jag har slut på mitt silikon”

Jag: ”Vem sätter fast den då?”

TSJ: ”Vet inte. Kanske någon kan komma med silikon. Du får väl ringa förvaltaren och fråga. Fast du ska ju ändå ha stambyte om två veckor så du kanske kan ha den lös. Ni får bara sätta er försiktigt”

Jag: ”Men vi kan ju inte ha en illaluktande toalett i två veckor”

TSJ: ”Vet inte. Mitt silikon är slut. Någon annan kanske kan sätta fast den i morgon. Jag slutar nu.”

Här bryts samtalet plötsligt. Jag åker hem och upptäckte att toaletten faktiskt fungerar, inte vickar och att inget rinner och inget luktar. Vi sätter oss på den som vore den av böhmisk kristall och spolar med sirliga försiktiga rörelser. Förvaltaren har meddelat att de avvaktar med att sätta fast den igen.

I morse hade istället telefonen och bredbandet slutat fungera.
Dagens visdomsord: när livet faller i bitar har man slut på silikon.

Ur led är tiden

Det blir alldeles för mörkt alldeles för tidigt på dagen. Dumma vintertid. Jag tycker vi ska ha sommartid året om. Jag vet att vi ska anpassa oss till Europa och vara solidariska och blablabla. Men det är fel. Europa får anpassa sig efter oss. Det är oss det är synd om. Det är här det är mörkt.

Mammaledighet

Barnen har höstlov. Trots att jag jobbar infinner sig lite tillbakalutad lovkänsla även för mig. Jag behöver till exempel bara tjata på mig själv att stiga upp. Här får jag förvisso hjälp av kattastroferna som så fort klockan ringer sätter sig på min bröstkorg och försöker stirra upp mig ur sängen. Då är de nämligen så svaga av hunger att jag bara har sekunder på mig innan de utmattade och svultna trillar omkull med hängande tungor. Denna tveksamma sanning försöker de i alla fall få fram medan de uppfordrande nosar på mitt ansikte. Att båda kissemissarna går under omdömet ”a little heavy all over” och antagligen skulle överleva ett par veckor på hullet är inget argument de beaktar i arla morgonstund.

Jag kan ta tid på mig i duschen eftersom tonårsdottern inte kommer behöva den förrän hon vaknar framåt eftermiddagen och jag kan gör frukost för en person som avnjutes i tystnad eller till en radiostation som jag själv valt. Jag tvingas inte hålla långa utläggningar för sonen om att traditionen att byta underkläder och strumpor varje dag faktiskt har en viss betydelse för socialt umgänge. Jag behöver inte i sista minuten springa runt och leta efter gympapåsar, SL-kort, vantar, favoritpennor, ipod-hörlurar eller skåpnycklar som jag anklagas för att av ren elakhet ha burit runt och gömt på hemliga ställen som hallgolvet, byxfickor eller under köksstolar och soffkuddar. Jag behöver inte stressa hem och göra mat eftersom barnen åt lunch först vid fyratiden. Jag behöver inte tillbringa kvällen med att förhöra engelskaglosor, engagera mig i ett arbete om Namibias naturtillgångar eller försöka dechiffrera mellanstadiematte när man inte längre får dividera med hjälp av att ställa upp i ”trappan” (jag är så gammal att jag missade ”liggande stolen”). Jag behöver inte tjata ungarna i säng från dator och tv:n innan jag själv äntligen får sova utan kan krypa ner med en bok samtidigt som jag säger ”jag ska ju jobba i morgon så jag går och lägger mig tidigt. Ni får släcka när ni är klara”. Dessutom är det ingen yogalektion denna vecka.

Jag säger som Pippi: jag behöver inte gå i skolan.

Det är loven jag vill åt.

Tjipp och välkomna!

Min dotter tvingas för tillfället genomgå en elimineringsdiet för att utröna matallergier. Det innebär att hon i princip bara får äta nötkött och potatis. Man har fått ett litet häfte med recept från dietisten som mest innehåller olika varianter på potatis som man verkligen inte behöver något recept till (mos, klyftor, rösti, bakad osv). I dietanvisningarna står det att man också får äta hemgjorda potatischips. Detta finns det däremot inget recept till. Kanske är det något alla förväntas ha lärt sig, ungefär som att knyta skorna och knäppa knappar. I så fall var jag sjuk den dagen, eller så lyssnade jag inte.

Som den goda mor jag är så anammade jag denna kulinariska utmaning på lördagskvällen för att dottern skulle få lite mys hon med. Det finns utmärkta färdiga chips att köpa i behändig påse så det finns ingen anledning att göra egna om man inte tillhör någon av följande kategorier:

1. mamma till deppig tonåring på eliminationsdiet

2. övervintrad hippie med egen potatisodling och hemstampad olja

3. snobbkock med Gordon Ramsey ambitioner

4. nischad fobiker som har panisk rädsla för mataffärens snackshylla

5. ensam och sysslolös utan tillstymmelse till socialt liv

För alla er kommer här en instruktion i chipstillverkningens ädla konst.

Skiva potatis tunt, tunt. Använd här lämpligt verktyg som osthyvel, matberedarens skivinsats eller din vassa tunga. Skölj potatisskivorna i kallt vatten och lägg på tork på handduk.

Häll ca en decimeter värmetålig olja, exempelvis majsolja, i en kastrull. Märkvärdig olivolja göre sig icke besvär till denna aktivitet. Värm till 160 grader. Här är det fiffigt att använda sig av en termometer. Olja värmd till 160 grader är mycket varmare än kroppstemperatur så använd inte pekfinger för att kontrollera värmen.

Lägg i chipsen och fritera i 3-5 minuter tills de fått fin färg.

Ta upp chipsen med hålslev och lägg på hushållspapper för att rinna av.

Upprepa ovanstående moment tills ofattbar tristess infinner sig. Häll upp trevligt rödvin i rustikt vinglas för sällskap (här används 70-tals glaset Ruben. Andrahandssortering). Tristessen känns plötsligt hanterbar och man kan här börja nynna och dansa lätt till valfri musik. Dock inga yviga rörelser, het olja bör hanteras varsamt.

Lägg upp i valfritt käril och salta!

Mottag tonårdotterns beundrande ovationer (ett buttert muttrat tack).

Ät. Njut. Och konstatera att här behövs ta mig tusan ingen Dansbandskamp för att överleva lördagskvällen. Tjipp(s)!