You wish

Tog en paus från mitt hårda arbetspass (nåja) för att nyhetssurfa lite. I DN kan man läsa att Kent i sin kravlista inför sin konsert i Oslo vill ha 50 kilo isbitar, 39 flaskor sprit, 45 flaskor vin och svarta sockor. Hur tänker de med strumporna undrar jag. Har de provpackat scenkläderna och upptäckte att strumporna inte fick plats? Eller ska de ha det till något annat? Strumpteater? Sock-kaniner? Kanske kände de att som publikdragare borde de begära något lite udda och kom på… strumpor.
Wow. Kent. Riktig Rock and Roll.

Alla artister skickar ut så kallade ”riders” inför sina uppträdanden. I den specificeras inte bara vad man har för krav på säkerhet, scen, ljudutrustning, belysning och sådant, utan även hur loger och backstage-utrymmen ska vara utformade och gärna innehålla. Ibland är det väldigt märkliga krav.

Den mest kända udda ridern är nog Val Halens från 1980 i vilken man begärde M&M’s, men krävde att alla bruna först skulle ha sorterats bort. Det hade tydligen med säkerhetstänket att göra. För det vet ju alla att bruna M&M är ren ondska. Ofta har man synpunkter på logens inredning, Jennifer Lopez vill alltid att allt ska vara helt vitt, medan Elton John är lite mer flexibel och önskar en vit , blå eller grå soffa (dock ej i läder) och en två meter hög palm. Lemmy Kilmister i Motörhead ville ha Kinderegg (okänt antal) förpackade individuellt så att han inte skulle riskera få för många med samma byggsats… annars är det ju varken spännande eller överraskning utan bara just choklad.

Man undrar om de här grejerna verkligen är så viktiga för dem eller om filosofin är mer ”just because I can”.
På sidan ”The smoking gun” kan man hitta samlade riders av stora stjärnor och kolla in deras mer eller mindre bisarra önskningar. En av de bästa är Iggy Pops– inte för kravlistan – utan för formuleringarna och kommentarerna gjorda av råddaren Jos Grain. I det 18(!) sidor långa dokumenten ger jag följande klipp som smakprov:

Jag lämnar en rider till ungarna när jag går hemifrån istället. Den handlar mer om vad jag förväntar mig att INTE finna i hemmet när jag i kväll vacklar in från en hård arbetsdag: tomma läskburkar utplacerade som dekorativa element här och där, glasspapper bredvid papperskorgen under skrivbordet (släpp datorskärmen med blicken när du kastar, tack), högar med använda udda strumpor i köket (varför måste detta klädesplagg alltid avlägsnas så långt bort från tvättkorgen som möjligt?), intorkade tallrikar med pasta och smältost på sängen… osv. osv. Barnen tar emot instruktionerna med upphöjt lugn och blicken hos en lentungad konsertarrangör när de förbindligt leende replikerar:”vi har tagit emot dina önskemål och ska se vad vi kan göra”.
Jag får ofta känslan av att jag inte är största stjärnan i deras stall och att jag ska vara tacksam så länge jag får göra ett och annat framträdande. En slags golden oldie för gamla tiders skull. Själv tycker jag att jag är en hit.