Rock bottom

Min lilla pojke har det jobbigt. Efter ett gräsligt läsår i en hopplös skola har han nu efter flytten landat i en ny. När man är elva så är det en stor omställning att helt plötsligt inte känna någon, inte veta vart man ska gå och hitta sin plats i en ny grupp. Om man dessutom lägger till att han blivit så dåligt behandlad av personalen i sin förra skola att hans självförtroende fått sig en törn så tar det ett tag att vända allt på rätt köl igen.

Det är otroligt frustrerande att inte kunna skydda sina barn från alla vassa hörn på livets kanter. När man inte längre kan blåsa bort det onda och mammas knä knappast räcker till som skyddsnät om fallet är alltför hårt.
När huvudet är fullt av sitt lilla barns trasiga känslor så är det svårt att fokusera på annat.

Nu vill jag tro att det värsta är över och vi tar små, små steg i rätt riktning tillbaka in i ljusare tillvaro. Men detta är förklaringen till min långa tystnad. Som tur är har jag en konstruktion (baktung tror jag den kallas) lik en sådan där leksak som man kan putta till hur hårt som helst och den förvisso faller bakåt, men stannar aldrig nere länge innan den vippar tillbaka till utgångsposition.
Så visst kommer bloggen fortsätta. Ge mig gärna tips på något att skriva om. Helst helt utan flyttkartonger och skolkorridorskriser.
Ett trevligt inlägg. Kanske om choklad.
Choklad är trevligt.
Och gott.