Långbänk

Bild från i.zdnet.com

Jag är en visionär och optimist. I teorin har jag stor tilltro till min egen kapacitet. I min konstruktiva fiktiva värld av projekt finns det ingenting jag inte kan göra. Inga gränser. Inga problem. Om det så är att sticka en tröja, bygga en bokhylla eller flambera havskräftor. Jag vet precis hur jag ska göra och jag ser framför mig hur fantastiskt resultatet kommer att bli. Inte verkar det särskilt svårt heller.


Ok. Det där med stickandet har jag lagt ner för ganska länge sedan. I tjugoårsåldern beslöt jag att sticka en tröja till min dåvarande pojkvän. Gud så romantiskt tänkte jag. Vilken kärleksgåva. Att jag aldrig lyckats åstadkomma ens en vettig grytlapp fick mig inte ett ögonblick att stanna upp och utvärdera idén innan jag satte igång. Stora mängder fint (och dyrt) garn inköptes i flera färger (inte enfärgat inte, alltför plebejiskt för denna stickvirtuos). Jag stickade och stickade och stickade. Svor över mönsterkonstruktion som jag inte förstod och stickade och stickade och stickade. Sanningen är att förhållandet var färdigt långt innan tröjan var det, men eftersom vi fortsatte vara väldigt goda vänner så slutförde jag faktiskt så småningom mästerverket. Även i dunkel belysning och om man än kisade aldrig så mycket påminde tröjan endast flyktigt om den på beskrivningens framsida. Här och där var det ett oregelbundet hålmönster av tappade maskor och eftersom jag stickat alltför löst så blev tröjan några nummer för stor och hade kunnat tjäna bättre som ett överkast för dubbelsäng eller värmestuga för ett fotbollslag i knatteligan. Stickning är tydligen inte min grej.

Tjugofem år senare tror jag tydligen fortfarande att jag är en kreativ allkonstnär. Förra veckan kom jag på att det skulle vara fint med två bänkar till köksbordet i mitt trånga kök. Efter att snabbt gått igenom det magra utbudet i handeln och insett att de bänkar som fanns antingen var fel storlek eller hade fel pris så beslöt jag mig för att bygga ett par själv. Jag menar: hur svårt kan det vara? Jag såg genast framför mig hur jag skulle göra och det verkade plättlätt. Jag gjorde en snabb skiss och skrev ner vad jag behövde och begav mig till närmaste brädgård. Jag hade tänkt mig få alla delar tillsågade men den villfarelsen tog jag snabbt ur av personalen som gav mig en fogsvans och slött pekade på några sågbockar mitt i lokalen. Det blev inte alldeles rakt hela tiden när jag sågade men jag tänkte att det kan man nog slipa till lite sedan. Väl hemma skred jag raskt till verket och en stund senare (som blev en allt längre stund efter några felmätningar, felborrningar, felskruvningar och en hel del feltänk) så var den ena bänken klar.

På lunchen idag ska jag tillbaka till brädgården för att köpa lite reglar som man kan staga upp med. Bänkens ben blev så konstiga, hjulbenta på ena sidan och kobenta på andra. Inte alls som jag tänkte mig det. Virket måste ha slagit sig i helgens regn. Typiskt.

Nåja, det ordnar sig. Jag har kommit på en ny förbättrad konstruktion.
Nu vet jag nämligen precis hur jag ska göra. Superenkelt.