Jag är inte välbärgad.
Men jag har så mycket. Jag har världens vackraste, klokaste och bästa barn. Jag har ett fint (åtminstone snart kanske), varmt och välkomnande hem i Stockholms innerstad. Jag har så mycket prylar att det till och med känns trångt ibland. Jag har mängder av kläder som jag kan bygga stora strykberg av. En frys full med mat (vem behöver oxfilé och löjrom, skinkstek är också gott). Jag sover för det mesta med någon av kattastroferna hoprullad till ett värmande kärleksnyte mot min rygg om natten. Jag har ett stimulerande jobb som jag trivs med och delar med underbara kollegor. Jag anser mig vara rik ur många aspekter. Men mycket pengar har jag inte. Just för tillfället är det extra kärvt med alla de utgifter som en flytt genererar. Jag suckar och jämför slantarna med mina räkningar och tycker att balansen kunde vara mer till min plånboks fördel.
Så tittar jag på rosa-bandet-galan i går kväll och inser självklart att jag inget har att klaga över för jag är i alla fall frisk (peppar, peppar, fingers crossed, ta i trä och allt sådant). Och så struntar jag i ebb i kassan och ringer in några kronor i alla fall. Alla har vi någon i vår närhet som drabbats. Min pappa dog i cancer när jag var fyra år. Han blev bara trettiofyra och jag har redan slagit hans livstid med mer än ett decennium. Det är jag tacksam för. Inte ska jag gnälla över en urvuxen vinterjacka om jag får se mina barn bli stora. Forskningen gör framsteg på ett makalöst sätt och idag kanske min pappa hade överlevt. Om man kan lämna ett om än så litet bidrag som kan göra att några barn får behålla sin förälder, mammor och pappor slipper uppleva det fasansfulla i att förlora ett barn eller någon får fortsätta gå med en älskad livskamrat vid sin sida så gör man gladeligen det.
Och inte har man det så illa ändå när man tänker efter. Pengarna räcker nog till att betala räkningarna (precis) den här månaden med. Jag har nog till och med råd med ett glas rött till fredagsmyset. Inte ska man räkna sina pengar. Man ska räkna sina lyckor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar