-
Stackars barnet hade så ont så tårarna rann. Jag gav så mycket värktabletter jag vågade som hade absolut ingen effekt, kunde lika gärna matat honom med sockerpiller. Jag tröstade, klappade om och tröstade. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som sa att det bara var att vänta till morgonen och gav rådet om extra kuddar (duh! inte hängde han i fladdermusposition precis). Jag googlade febrilt på huskurer och testade att droppa i varm olivolja, hålla en ituskuren gul lök på örat, stoppa in en skalad vitlöksklyfta i örat, kyla örat med is... vilket endast resulterade i en kall våt och kladdig kudde samt en son som luktade som ett helt gatukök. Hur vi tog oss igenom natten vet jag knappt. Nästa dag gick vi till doktorn som konstaterade galopperande öroninflammation och gav oss den lilla heliga boxen med magiska mögelpiller. Sonen har snart sovit i ett dygn och jag sitter hålögd och tackar försynen som gav mig en röd dag att vila ut på.
Nåja om några år sitter man vaken på nätterna för att barnen just aldrig är hemma, vare sig med eller utan öronvärk... Jag får bida min tid och ge igen genom att bli en sådan där förvirrad åldring som trafiknyheterna rapportera om, jag får irra på fel sida av motorvägen iförd aftonklänning och morgontofflor. Så får de ge sig ut nattetid och hämta hem mig. Förvirringen och den lätta demensen har jag snart lyckats kirra. Fast då har jag väl glömt alla vakna nätter förstås, så kanske jag låter bli att hämnas när allt kommer omkring. Jag är för trött helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar