Sommartider hej hej

Jag känner mig bestulen. Jag vaknade som vanligt strax före åtta i morse. Sträckte på mig och kom på att en timme försvunnit under natten. Sscchhwisscchh - så var klockan nio. Sommartiden drabbade mig som en girig inkassoindrivare och tog en stor tugga av min heliga söndagsmorgon. Sitter vid kaffet och tjurar. Jag förstår principen och det är klart att jag tycker det är härligt att ha fler ljustimmar när sommarkvällarna är över oss. Om det nu blir sommar någon gång. När blir händer det egentligen? Jag vill ha datum och klockslag! En försäkring om att när jag vaknar upp en morgon så är det sol, fågelkvitter och ljumma vindar. Till dess stampar jag trotsigt med foten och muttrar: "Dumma snödrivor. Dumma vinter. Dumma dumma sommartidsomställning."
Jag vet att jag får tillbaka timmen i höst. Då vill jag ha ränta.
Minst en kvart.

Energisparläge

Överbryggande

När jag var ung student kunde man ibland raljerande säga att man lagade fiskpinnar och blodpudding i brödrosten. Jag kände egentligen ingen som verkligen gjorde det, men alla sa att de provat med gott resultat. Och det är klart att är man strandsatt utan kök, men i besittning av just en brödrost så är det väl fiffigt att kunna optimera dess användning.

I Aftonbladet berättar Katja att hon lagar all sin mat i kaffebryggaren. Hon utvecklade tekniken när hon bodde i studentkorridor och tröttnade på att köa till spisen. Katja har lagat det mesta i sin bryggare, t.ex pizza och flygande Jacob. Jag är inte riktigt säker på vad flygande Jacob är. Jag har för mig att det är en sjuttiotalsrätt med fläskfilé och banan, att någon vill laga till den maten känns för en sekund mer häpnadsväckande än själva kaffebryggargrejen. Katja har lagt studentåren bakom sig och äger numer ett alldeles eget nyrenoverat kök. Trots detta fortsätter hon att laga maten i kaffebryggaren och grädda bröd på locktången. Varför undrar man nu stillsamt (Why, Oh God, Why)? ”Det tar visserligen mycket längre tid med kaffebryggaren, men det är roligare och mer kreativt.” säger hon själv. Jag känner inte Katja. Hon är säkert en rar flicka, men denna artikel får mig att ifrågasätta hennes mentala hälsa. Som min amerikanska vän skulle uttryckt det: ”I just want to slap her”. Snack om att gå över ån efter vatten… jag vill ropa i Katjas öra: Gör om! Gör rätt! Om ni har ett öppnare sinne än jag och nu känner er lockade att utforska era hushållsapparater på nytt sätt så driver Katja även en blogg: kaffekokarkokboken.

Katja är på intet sätt ensam i sin kreativitet, det finns fler likasinnade ute i världen. Här kan ni lära er göra lasagne i diskmaskinen eller laga något läckert i bilens motorhuv. Kommer nu plötsligt att tänka på en produkt som fanns i tv-shops barndom: Hårklipparen som man kopplar till sin dammsugare. Jag kommer ihåg att jag och mina kompisar ansåg det vara humor på hög nivå och låg dubbelvikta av skratt under reklaminslagen. Det visar sig att den fortfarande finns på marknaden. Behold the flowbee! Jag ska mejla Katja och tipsa.

My blond moments

Har ni haft aha-upplevelser där man genast inser att det här är så pinsamt självklart så det här kan jag aldrig berätta för någon? Jag hade en i lördags när jag gick på stan och plötsligt går förbi en affär som heter ”Sea life”. De säljer kläder med seglaranknytning och eftersom jag aldrig någonsin tänkt äga en båt så hör den inte till min normala shoppingrunda. Men plötsligt känner jag igen märket från en jacka min son äger. En fin friluftsjacka köpt av hans far. Den jackan har samma logotype som affären. Men jag inser plötsligt att det faktiskt står ”Sea”, det vill säga hav. Jag har alltid kallat den ”din sea-jacka”, alltså fonetiskt som det låter [seeeaaaa]. Jag blir supergenerad mitt på Kungsgatan och skyndar förbi affären med blicken i marken. Som om någon runt omkring mig skulle veta om min fadäs…

Jag har flera sådana pinsamheter på lager. Ända upp i tonåren kallade jag det mest sålda diskmedlet för [jeees]. Trots att jag hade utmärkta betyg i engelska gjorde jag aldrig kopplingen till ett glatt utropat ”ja!”. En gång i en rulltrappa stod jag och slökollade på annonser för någon teknikprodukt hos Onoff. Plötsligt ser jag att det faktiskt står On – Off. Precis som i på- och avknapp. Det första o:et är ju också grönt och det andra rött. Fiffigt! Min första instinkt är att tala om denna upptäckt för världen, tätt följt av insikten "alla vet redan". Vad jag trodde att butikskedjans namn stod för innan dess är en gåta. Jag tror att jag tänkte att det var namnet på grundaren. Anders Onoff. Eller möjligtvis en förkortning av Igor Onoffskij. Jösses.

Ibland får man skåda dessa ögonblick av uppenbarelse hos andra. Jag delade en gång ett rum med en kollega och våra skrivbord stod mitt emot varandra. En dag när jag skulle byta etikett på en pärm och öppnade den för att kunna ta bort den gamla blev hennes ögon runda som klot och hon utropade andlöst imponerat: ”Vad smart!!”. I alla år hade hon kämpat med linjaler, saxar och pincetter för att pilla ut etiketten från den stängda pärmens rygg.

Jag hade också en vän som blev mållös en hel lunch efter att han sett en annan person med en risifrutti-förpackning behändigt vika över syltbehållaren så att sylten smidigt rann ner över risgröten. Själv hade han ätit varannan sked sylt och varannan sked ris…

Jag har alltför många gånger på brädgården bett om ”playwood” och sett byggkillarna bita sig i kinderna och flacka med blicken tills en gång fjällen föll från mina ögon och jag såg att det faktiskt stavades med ett ”ply…” i början. Ja herregud vad korkad man kan vara. Det är bara att hålla masken och aldrig någonsin öppet avslöja dessa pinsamheter för en enda levande själ. Aldrig någonsin säger jag. Konfidentiellt sa Bull.

Den är över och förbi

Läser i Metro idag att ungdomen i Sverige anses ta slut vid fyllda 34. I Cypern är man ungdom ända tills man är 45. Tusan också. Skulle flyttat dit medan man hade tid.

Mat- och sovklocka

Jag har gått upp några kilo och om två veckor måste jag klämma in mig i en aftonklänning som blivit lite snålare i midjan sedan förra året (eller hur det nu var). Jag får försöka hålla igen på godsaker till dess eller investera i en figurformande gördel alternativt inte andas på tillställningen, eller i absolut värsta fall köpa en ny klänning i tältmodell. Min kollega Jonas tipsar tjänstvilligt om ”höga hattens metod” utvecklat av proffsbantaren Snöret Lindeman. Man skaffar sig helt enkelt en hög hatt som placerar över sin tallrik, varpå man ber någon ta ut hatten. Då följer maten med och så kan man inte äta. Häpp!

Men det är inte alla som kan styra så behändigt över sitt matintag. Det är internationella sömnveckan och Aftonbladet kan berätta om Eriks sömnstörningar. Det spelar ingen roll om Erik bantar hela dagen lång eftersom han på nätterna springer omkring i sömnen och äter. Företrädelsevis tomater och bananer, ”Ibland upp till ett kilo per natt” suckar Erik besviket. Han är alltid trött och har problem med vikten. Naturligtvis tycker jag synd om honom, men kan inte för mitt liv förstå varför han envisas med att köpa hem kilovis med bananer och tomater att ha framme. Ställ fram lite stryktvätt eller en sopborste så kanske han kan dra nytta av nattaktiviteten.

Dottern gick i sömnen titt som tätt när hon var mindre. Men hon gjorde aldrig något dramatiskt som att ställa sig i öppna fönster eller steka bacon. Hon tofflade mest omkring en stund medan hon suckade ljudligt som en förrymd långvårdspatient, men lät sig alltid fogligt lotsats tillbaka till sängen. Min kusin däremot, var inte så gammal när han i sömnen en sommarnatt satte på sig sin fars träskor och travade någon halv kilometer till sin mormors hus och ringde på till de yrvakna morföräldrarnas häpnad.

Tydligen är det rätt vanligt att barn går i sömnen. Jag minns själv när jag skulle premiärsova över hos en kamrat i första klass. Djupt sovande gick jag om natten in i hennes föräldrars sovrum och letade noggrant igenom varje skrymsle och vrå, lyfte på alla kuddar och täcken under det att jag som en trasig skiva ideligen frågade efter min kamrat. ”VarärHelene? VarärHelene? VarärHelene? VarärHelene?. Jag fördes sovande tillbaka till min tältsäng av hennes mor och vaknade lyckligt ovetande om nattens bravader. Vid frukostbordet drogs historien till min skam fram i det skarpa morgonljuset. De vuxna skrattade gott åt händelsen som berättades om och om igen medan jag stint tittade ner i min mjölkchoklad med blossande kinder. Till saken hör att kompisens föräldrar var bönder och frukostbordet såg inte bara ut som en helgbuffé på en Finlandsbåt, med fat dignande av köttbullar, sill och korvar utan befolkades också av betydligt fler än familjens medlemmar. Medhjälpare på gården antar jag, kanske en och annan släkting. Jag vill skriva pigor och drängar men antar att det är orimligt, för även om jag växte upp i Småland för ett bra tag sedan så var det ändå i modern tid.

Nu för tiden är jag så utmattad att jag ligger utslagen i sängen på nätterna med min djupsömn. Skulle aldrig fall mig in att gå upp och göra något fysiskt under den dyrbara viloperioden. De enda som går omkring hos oss nattetid är numer kattastroferna, vilket kan vara nog så störande när de klampar omkring på bröstkorgen eller välter lampor. Men bananerna och tomaterna brukar vara orörda i alla fall.

Genvägar i köket: skaldjursfest för snåla.

Efter en snabb flukt på andra mer framgångsrika bloggar har jag nu kunnat konstatera vad denna saknar. Ett köksinslag förstås. Jag älskar att laga mat. Men då jag samtidigt är mycket lat försöker jag alltid hitta sätt att förenkla recepten så att man kan hoppa över de mest tidsödande och tråkiga momenten och istället snabbare komma till det kreativa skapandet. I am the queen of halvfabrikat, yes I am. Jag tänker då och då lägga ut mina bästa kulinariska kryphål under rubriken Genvägar I köket.

I lördags tittade min dotter på mig med stora bedjande ögon och suckade: ”skaaaldjuur”. Tittade jag riktigt noga kunde jag se pyttesmå platåer med havets läckerheter avteckna sig i hennes pupiller. Jag tog ett snack med mitt bankkort och kom fram till att såväl färsk hummer som havskräftor var uteslutet. Med snålvattnet porlande som en vårflod kring kindtänderna stegade jag morskt in på ICA för att hitta på en fuskvariant. Raskt inköptes ett paket frysta kinesiska jumbokräftor och en påse frysta scampi och så här blev sedan lördagsfrossan.

Den frysta skalade scampin tinas och läggs i en marinad av citron, olivolja, salt, vitlök och chilipulver. Gå på känsla. Det kan bara bli fel om man tar för lite vitlök. Låt dem ligga i och gojsa sig (jodå det är ett svenskt verb) i minst en halvtimme, gärna längre. Under tiden vänder du din omsorg till de små röda.

Kräftorna behandlas enligt en specialitet jag lärt av familjen Larsson. Den som en gång avnjutit kräftor på detta sätt vill aldrig mer vända tillbaka. Kräftorna snabbtinas i vatten. Lägg dem med ryggen upp på en ugnsplåt. Blanda flytande smör eller margarin med pressad vitlök efter smak samt persilja. Jag vill ha mycket vitlök, minst fyra klyftor, man kan aldrig vara nog försiktig i dessa vampyrtider. Visst kan man använda färsk persilja, men den färska måste man dels komma ihåg att köpa och sedan plocka och finhacka och nu pratar vi faktiskt GENvägar. Klicka rikligt av röran på kräftornas bröst, alltså mellan benen (det enda ekivoka inslaget i min lördagskväll). Sätt in kräftorna i ugnen i 200 grader tills smöret smält ner och spridigt sig in i minsta kräfled. Sniffa i luften och njut av doften. Låt dem svalna på plåten till ljumma.

Lägg upp på fat lite slarvtjusigt.

Hetta upp en stekpanna – den ska vara som Buster Poindexter skulle uttrycka det: Hot Hot Hot! Lägg i scampin och fräs på högvärme några minuter till fin färg. Inte för länge på det att då bliva scampin seg. Och seg scampi är precis lika långtråkigt som det låter.

Till skaldjur kan man göra västerbottenchips. Nej, man MÅSTE göra västerbottenchips. Trots att man riskerar bli förskjuten av mjölkallergisk dotter. Det gäller bara att äta dem med ryggen mot henne så slipper man få aptiten förstörd av hennes sårade blickar. Riv västerbottenost grovt. Lägg högar på bakplåtspapper klädd dito med ett par centimeters mellanrum. Grädda i 200 grader, tills osten flutit ut och fått lite färg (jag lagar all mat i 200 grader, funkar fint, genvägar var ordet). Ta ut och låt svalna.

Vitlöksbröd görs på följande sätt. Dela en baguette i tre bitar. Dela varje bit på längden. Lägg på en plåt och pensla med samma slags röra som kräftorna behandlas med. Stryk ut tjockt med slickepott och in i ugnen (Hur många grader? – 200 GRADER!!) Grädda till lätt gyllenbrun yta. Ta ut bröden och gnid dem med en halv tomat. Snittytan nedåt förstås. Jag har ingen bild upptäckte jag nu. Ni får visualisera. Men herregud, ni har väl sett en baguette förr!!

Inga av dessa beskrivna moment blir riktigt gjorda om man inte samtidigt smuttar på en kall rosé. Det finns utmärkta budgetvarianter med läcker hallonrosa färg och somrig doft , men ändå lite tyngd i gumpen. Har man lite mer pengar på kontot satsar man gärna på rosa bubbel.

Riktig schmurf-schaft

När man dukat upp läckerheterna på bordet så betraktar man sådana ytligheter som att Fakiren snubblar på mållinjen i årets festival med upphöjt lugn. Med läppar blanka av vitlökssmör och en själ som nynnar ”la vie en rose” så känns inte våren så långt borta ändå.

Sonen åt pizza.

Mera mysigheter

Ända sedan jag läste om myskurserna så har jag haft den här scenen i huvudet. Let upp en gammal kudde och myyys!

Back off!!

Nej då. Bloggen är på intet sätt nedlagd. En intensiv vecka har gjort att jag varken haft tid eller energi att sitta vid tangenterna. För en person med mer spännande liv skulle det antagligen betytt att man flugit till Paris över dagen, knutit ihop ett par internationella miljonprojekt samt försökt få tid till såväl den unge älskaren och en rik äkta man mellan manikyr och pedikyrbehandlingar… i mitt fall betydde det att mixa jobb med läkarbesök med dottern och skolsamtal rörande sonen kryddat med lite tvätt-städ-mat-disk-stryk-läxläsning-äventyr.

Samtalet med sonens fröken inleddes på ett märkligt sätt. Jag är inte särskilt förtjust i denna lärare och eftersom hon är ny för läsåret så känner jag henne inte riktigt än. Vi har egentligen bara pratas vid en gång tidigare och hon har alltid gett ett lite buttert intryck. När jag nu kommer in i klassrummet så reser hon sig glädjestrålande och tjoar ”nämen heeeeej! Vad kul att se dig!” steppar fram och ger mig en rejäl kram. Därefter börjar hon prata om att hon varit lite krasslig under sportlovet och därför ska unna sig en ansiktsbehandling under eftermiddagen för att skämma bort sig lite som hon säger. Jag känner mig förvirrad och undrar en sekund om hon förväxlat mig med sin bästa väninna. Möjligtvis hade hon precis varit på en peppa-föräldrar-kurs.

Jag har stark kroppslig integritet, jag är inte särskilt förtjust i att bli omkramad av folk jag knappt känner. Jag tycker bara det är konstigt. Min fobi för de franska kindkyssarna har jag ju redan avslöjat och jag blir besvärad av ett omotiverat kramande också. Konstigt nog är det ju parat med ett ohämmat behov av att blotta mina innersta tankar i de mest oprivata sammanhang.
Jag är en konstig blandning.

Kanske borde jag gå på kurs. Myskurs. Såg i Metro häromdagen att man kan gå på kurs för att ”lära sig gosa under kontrollerade former och stärka sin integritet” Idén kommer naturligtvis från det stora landet i väster där det länge anordnats så kallade ”cuddle parties” där man kan träna på beröring med tydliga gränser. Jag känner ett stort obehag inför företeelsen. Surfar in på den amerikanska hemsidan där de beskriver sina övningar. För mig räcker det att se bilder på folk som ligger på madrasser och övar på att ta på varandra samtidigt som man säger ”ja” eller ”nej” för att känna stark aversion. Jag visualiserar mig själv i ett hörn bakom en mur av madrasser sparkande omkring mig skrikandes ”NEJ NEJ NEJ”. Jag tror jag skulle förstöra stämningen. Hemsidan också ett FAQ avsnitt där man kan få svar på sina eventuella frågor. Arrangörerna anstränger sig att svara sakligt på de mest aparta funderingar som: ” Bör jag anlända i pyjamas?” (du kan byta om på plats) ”Jag vill enbart mysa med snygga personer – är det ok?” (förutsatt att de vill mysa med dig så) eller ”får man bli hög på partyt?” (nej vi gosar drogfritt) eller frågan på allas läppar ”detta är väl bara ett annat ord för orgie?” (sorry, no sex folks). Om ni nu blivit inspirerade av att lära er mysandets svåra konst så finns det en kurs i april.

Jag tänker inte anmäla mig. Jag får fortsätta att vara stel och obekväm om främmande människor närmar sig fysiskt. Ikväll är det i alla fall fredagsmys igen – och den kursen behöver jag inte.
Jag är redan fullärd.

It's in the look

På aftonbladet.se kan man läsa om att moderaterna har upprättat ett styrdokument om hur man ska klä sig inom partiet. Som folk typ. När man klär sig som folk ska man tydligen inte sträcka sig efter slips eller pärlhalsband i garderoben. Man ska undvika dräkt och kostym. Det signalerar överklassfasoner. Tror egentligen bara att det visar att man inte hänger med i modet och det kanske ändå man inte förväntar sig av politikerna. Att de hänger med, menar jag.

Jag som bor i en av landets rikaste kommuner kan försäkra att man inte ser mycket pärlor och pälsar häromkring. Svindyra märkesjeans som är slitna till hemlösnivå eller väl använda converse är däremot vardagsmat. Slipsarna lyser med sin frånvaro, skjortorna i kammad egyptisk bomull är slarvigt uppknäppta och håret långt och till synes ovårdat (väl preparerat av något lyxigt hårvax med ett kilopris likställt med platina).

Jag som trodde man skulle rösta efter åsikter och inte utsida. Så galet gammaldags. Nu råder upp-och-ner vända världen. Moderaterna försöker klä ner sig för att gå hem i det folkliga lagret. Mona Sahlin bär svindyr lyxväska, måhända för att signalera socialismen som väg till lycka och framgång. Undrar om man ändå inte lyckas bäst om man sänker garden och visar sig med rumpan bar istället. Åtminstone om man har ben som Gudrun Schyman.

Vill tant ha en boy toy?

Eller heter det möjligtvis toy boy? Ja, ni ser, jag kan inte ens produktplacera fenomenet rätt. I går såg jag och dottern femmans nya serie "Cougar town". Svårt beroende av serien "vänner" så kände vi att vi ville ge Courtney Cox en chans, trots att sändningstiden var ohemult sen. Efter tio på en vardag! Klart efter min läggdags. Bara där ser man att jag trots en bit över fyrtiostrecket inte kan definieras som en "cougar" dvs en äldre(!) kvinna som attraheras av yngre män. Jag orkar helt enkelt inte hålla mig vaken länge nog för att förföra en kille i tjugoårsåldern.

Jag försökte mig en kort period på nätdejtingens märkliga värld. Inte för att jag ville ha en ny livspartner utan för att jag ibland ville gå ut på lokal och träffa nya människor. Jag tyckte jag var tydlig i min profil att jag bara ville ha jämnåriga eller äldre aspiranter till mina dejter. Trots det fick jag mängder med svar från 23-åringar. Jag blev inte smickrad, bara förbryllad. Mitt svar var alltid detsamma: Tack men nej tack, du är för ung. Jag kan visst förstå att det kan kännas spännande med ett äventyr med en mycket äldre partner. Att det känns lockande med fantasier om avancerad erfarenhet och sexig lätt förfallen kroppsdekadens (det uttrycket var väl "mind boggling" så det förslog). Alla har väl sett Mandomsprovet gubevars.

Vad jag skulle i ett äventyr med en tjugoåring att göra känns som en gåta. Vad spelar det för roll om de orkar mer, när jag inte gör det? Vad skulle vi prata om? Generationsgnissliga diskussioner med en ungdom blir jag mättad på med tonåringen hemma. Det blir ofta alltför märkligt när man gör lätt utdaterade vitsiga associationer som man sedan i detalj måste förklara varpå skämtet mördas snabbt och effektivt. Då känner man sig bara tråkig och gammal.

Och om Courtney Cox står framför spegeln och missnöjt drar i sin obefintliga mage vad ska jag då ha för attityd till min egen uppenbarelse som blivit lite lös och suddig i konturerna? Jag är nöjd med min kropp när den betraktas med åldersvaga ögon. Inte vill jag att den ska ses med tjugoåriga ögon som kommer ihåg hur fast hud utan gropar ser ut. Då känner man sig bara slapp och gammal.

Kanske är jag orättvis bara för att jag inte gett cougarspåret en chans. Kanske det inte spelar någon roll om han med husmanskost menar Tom Yam Kai, medan jag tänker kalops. Kanske skulle vi ändå enas när vi ska hyra en klassiker och han sträcker sig mot Pulp fiction och jag greppar Gudfadern. Kanske skulle jag kunna låtsas att min skivsamling är medvetet retro och dölja det faktum att jag inte riktigt fattat hur Spotify funkar. Kanske skulle jag kunna undvika att slänga mig med uttryck som "ballt" eller"hippt" och slänga in några "orka", "ofta" och "äger fett".
Eller så får jag bara konstatera att unga killar inte är min tekopp.
Att jag är fördomsfull.Och kanske lite, lite gammal.

Men serien var ganska rolig i alla fall. Jag ska nog försöka hålla mig vaken nästa tisdag också.