Omstart

Jag bara gnäller. Och inga inlägg kommer det från min hand.

Men ni är gulliga och lämnar små uppmuntrande och förstående kommentarer.

Det är inte så att jag latar mig. Jag kämpar för min minsta plutt som trampat igenom skolsystemets tunna is. Försöker så gott det går hålla hans huvud över ytan där han plaskar runt i förtvivlans trista lilla pöl. Tänk så många instanser det finns inom skola och kommun som ska hjälpa och stötta i sådana här lägen. Det gör de genom att ringa och fråga hur det går. Sedan bokar de in möten, till vilka man kommer så att de välvilligt kan fråga hur det går. Igen. Allt får man driva själv och alla lösningar får man själv försöka komma på. Skola och kommun är så snälla så de ibland även hör av sig och förtydligar att man måste hitta lösningar snabbt. För att riktigt hjälpa till så säger de också att lösningen som jag ska hitta inte bara måste vara snabb, den måste vara rätt också. Barnet orkar inte fler misslyckanden. Nu är det inte barnet som har misslyckats utan skolan. Det vet skolan, men skolan kan bara bekymrat skrynkla ihop sitt ansikte och säga ”vi har inte lyckats, men bättre lycka nästa gång”. Och glöm för all del inte att tala om för oss när du hittat en snabb och perfekt lösning.

Nåja. Har vi tur så har jag nu, efter att ha stångat mig blodig mot alla instanser, hittat på något som kanske så småningom kan bli förlösande. Och har vi riktig, otrolig vansinnestur så kanske det inte blir ett misslyckande den här gången.

Ensamstående mamma har jag varit länge. Men så det är först under denna vinter som jag verkligen känt av ensamheten. Men står upp gör jag alltjämt.
Nästa gång jag skriver ska det förbanne mig vara om något roligt.
Vi går när allt kommer omkring mot ljusare tider.