Om ni undrar

Det är inte lätt att veta vad man ska göra när man har ett barn som är olyckligt och vissa dagar bara rullar ihop sig till ett ledset knytt. Jag vet däremot vad man INTE gör.
Bloggar.

Tack för snälla tankar och uppåtpuffar. Det vänder nog snart.
Det måste det.

Golvad

Jag lovade att nästa gång jag skrev skulle det vara om något roligt och därför har jag inget skrivit. Det roliga lyser än så länge med sin frånvaro. Om man inte med rolighet menar festligheter som att glömma att stänga av badvattnet med en liten översvämning och fuktskada som följd, för det har jag lyckats svänga ihop under min tystnad.


Om man vill efterlikna positiv klämkäckhet av äcklig Pollyannahöjd så gläder man sig ofantligt åt att vattenskadan verkar vara begränsad till en bit av hallgolvet just utanför badrumsdörren. Man kan också njuta av att det illa omtyckta kalla och ack så hala hallgolvet av marmor bytts ut mot ett varmare och mjukt gungande tillfälligt masonitskivegolv. Mitt i golvet finns ett runt plasttäckt hål där senare avfuktningsfläkten ska placeras. Senare ja. När den energiska golvbortagarynglingen slitit bort golvet skulle avfuktarfläktsplaceringsspecialisten ta vid. Tyvärr blev han sjuk så just den biten av jobbet har skjutits på obestämd framtid. För tillfället använder den mindre kattastrofen det plastbeklädda hålet som sin personliga trampolin. Han står där och studsar nöjt, medan jag oroligt fantiserar om att plasten ska brista och minikatten försvinna spårlöst i husets trossbotten.

Hallen är för ändamålet tömd och vårt minimala vardagsrum har fyllts med ytterkläder och skor. Det känns som man sitter i entrén på ett dagis och fredagsmyser. Som en extra bonus så tilldrar sig detta denna årstid när ytterkläderna är extra skrymmande och skorna försedda med små snöslaskiga grustag.

Inte roligt alls med andra ord. Och absolut inget att skriva hem om.

Men det vänder snart, för vi går absolut mot ljusare tider!

Omstart

Jag bara gnäller. Och inga inlägg kommer det från min hand.

Men ni är gulliga och lämnar små uppmuntrande och förstående kommentarer.

Det är inte så att jag latar mig. Jag kämpar för min minsta plutt som trampat igenom skolsystemets tunna is. Försöker så gott det går hålla hans huvud över ytan där han plaskar runt i förtvivlans trista lilla pöl. Tänk så många instanser det finns inom skola och kommun som ska hjälpa och stötta i sådana här lägen. Det gör de genom att ringa och fråga hur det går. Sedan bokar de in möten, till vilka man kommer så att de välvilligt kan fråga hur det går. Igen. Allt får man driva själv och alla lösningar får man själv försöka komma på. Skola och kommun är så snälla så de ibland även hör av sig och förtydligar att man måste hitta lösningar snabbt. För att riktigt hjälpa till så säger de också att lösningen som jag ska hitta inte bara måste vara snabb, den måste vara rätt också. Barnet orkar inte fler misslyckanden. Nu är det inte barnet som har misslyckats utan skolan. Det vet skolan, men skolan kan bara bekymrat skrynkla ihop sitt ansikte och säga ”vi har inte lyckats, men bättre lycka nästa gång”. Och glöm för all del inte att tala om för oss när du hittat en snabb och perfekt lösning.

Nåja. Har vi tur så har jag nu, efter att ha stångat mig blodig mot alla instanser, hittat på något som kanske så småningom kan bli förlösande. Och har vi riktig, otrolig vansinnestur så kanske det inte blir ett misslyckande den här gången.

Ensamstående mamma har jag varit länge. Men så det är först under denna vinter som jag verkligen känt av ensamheten. Men står upp gör jag alltjämt.
Nästa gång jag skriver ska det förbanne mig vara om något roligt.
Vi går när allt kommer omkring mot ljusare tider.