Tiiimber!!!!

Kuddkonstruktionen var inte hållbar. Klösträdet välte när kattastroferna beslöt att ha envig hängande i krokig arm (ben? tass?) i varsin avsats. Båda katterna klarade sig fint, men den räddhågsne oboy hade ekorrsvans och mohikanfrisyr en timme efteråt. Han slappnade inte av förrän han råkade kliva i mitt whiskyglas och slickade ren tassen. Då gick han och muttrade för sig själv ett tag och sedan somnade han.

Rapport från en container

Nu har jag bara dryga tio kartonger kvar att packa upp. Det är ju nästan ingenting. Det är så lite att jag klarat arrangera dem snyggt i små klungor och nästan lyckats utveckla partiellt seende förbi dem. Förutom att ett par tillhör sonen och ett litet gäng är fyllda med dotterns böcker i väntan på en bokhylla, så har jag ingen aning om vad som är i dem. Jag saknar ingenting och när jag tittar runt i mitt välfyllda (läs belamrade) hem så tvivlar jag på att det är något jag verkligen behöver packa upp. Kanske ska jag slänga dem rakt av? Eller behålla dem som de är, som någon slags industriellt konstnärlig installation à la ware house. Fast då får vi inte plats med granen i jul.

Även om jag struntar i att syssla med de kvarvarande lådorna så finns det arbete i överflöd. Konsoler ska sättas upp och hyllplan ska sågas. Matbordet står fortfarande i delar mot en vägg i väntan på målning och jag försöker varje kväll bestämma om man kan borra efter sju en vardagkväll. Ofta kommer jag fram till att det nog är en okristlig handling och tar ett glas vin istället (vindrickande däremot är ju kristligt, det visste redan Jesus). Kattastroferna stolpar omkring bland verktyg och boxar med skruv - ur vilka de gärna fiskar upp ett par att dribbla med klockan halv fem på morgonen. Deras fortfarande alltför korta klösträd är nu hjälpligt fastkilat med kuddar mot taket och svajar betänkligt vid varje attack.

Något jag till min besvikelse upptäckte igår var att mitt ibland all flyttröra förväntas man städa. Dammsugning och golvtorkning bland hantverkssysslor och organisationsplanering aldrig känts längre borta. Blev därför förvånad över att upptäcka dammråttor i varje hörn och ett mindre grustag i hallen. Känns osolidariskt av lägenheten på något sätt. Ibörjan av en ny bekantskap måste vi alla bjuda till. Tycker nog att badrummet kunde göra ett försök att vara självrenande i alla fall.

Ikväll ska jag sänka belysningen och aktivera tunnelseendet. Sätta mig vid mitt obefintliga soffbord, smutta på ett glas av något slag och försöka känna helgfrid. För i morgon ringer klockan i ottan och då vidtar arbetslägret igen.
Måste köpa mer vin helt enkelt.

Då de då de då de

Ja, jag säger då de.

Jag lever trots postflyttkaotiska känslor mitt i en rörig blandning av för lite lägenhet och för mycket kartonger. Personliga problem har hindrat mig att vara mitt vältaliga flödiga jag (ähum). Om ni välvilliga läsare bara är förstående och kan tänka er att vänta lite, lite till på ett inlägg fyllt av fantasi, humor, klartänkthet och intressanta iakttagelser... eller åtminstone ord, så kommer ni att snart bli rikligt belönade.

Det är ett löfte att det är en målsättning som vi arbetar mot.
För övrigt så gäller mina ord från förra året som ni kan läsa här.
Idag mer än någonsin.

Från ny horisont

Min tid har bara räckt till flyttbestyr och därför har det varit glest med inlägg ett tag. Glest är det däremot inte i vår nya bostad. Prylar och lådor vart man ser. Sonen sover som i ett fort muromgärdad av kartonger och dotterns planering av dagens outfit kan liknas vid letande av nålfyndigheter i hötappsmiljö. Kattastroferna sliter hårt i sin iver att hjälpa till. Så fort man öppnar ett köksskåp för att ställa in saker slinker de in för att säkra området. Så snart man lyckats tömma en flyttlåda ser de snabbt till att fylla tomrummet med sin förtjusande personlighet. Klösträdet når inte upp i den höga takhöjden och i väntan på förlängningsdel har jag kilat fast den i lutande läge snett över soffan. Vad det gör för vår inomhusmiljö kan inte nog betonas. Kattastroferna springer nöjda omkring i 45-gradig lutning och ser ut som små ludna pirater på spaning från masten av ett skepp skjutet i sank.

Det är trots allt skönt att flytten är över. Vi klarade oss igenom smärre motgångar som en för liten flyttbil, en tappad spräckt sekretär och ett nytt källarförråd som visade sig vara obetydligt större än en modern handväska. Vi bor mitt ibland ett gigantiskt utbud av hämtmatställen, vilket är tur eftersom jag och den nya High Tech induktionshällen inte kommer överens. I går låste den sig helt och ville absolut inte släppa till trots de ömmaste smekningar över touch-knapparna. Dessutom gav den ifrån sig ett förtvivlat varningspip var tionde sekund(!). Ingen manual fanns och jag sökte febrilt efter bruksanvisningar på nätet hela kvällen utan resultat. Till slut fick vi gå och lägga oss med öronproppar. I morse kom jag på att jag kunde bryta strömmen till fanskapet via proppskåpet (någon stickkontakt kommer man nämligen inte åt i detta välintegrerade kök) och då tystnade den trumpet. Den fortsatte tack och lov att vara tyst även när jag satte på strömtillförseln igen. Men laga mat på den vågar jag nog inte. Spelar ingen roll för jag har ändå inga kastruller och pannor som fungerar på induktion. Kvällens middag får bestå av korv, pinnbröd och marschmallows framför öppna spisen. Goda råd är ju som bekant inte dyra.
Inte som en sekelskifteslägenhet i innerstaden med obrukbar spis, inte.