Trick or treat

Sonen ska på Halloweenfest hos en kompis. Han har vuxit ur alla skelett- och spökdräkter så den kreativa mamman klippte snabbt ögonhål i ett svart lakan och lade över honom. Upptäckte att han därmed såg ut som en kortväxt kvinna klädd i burka. Kände att det inte var läge att stöta mig med Danderyds muslimer så nu har vi gjort ett hål för hela huvudet och lagt till en huva så får han vara liemannen istället. Vi har ingen lie så sonen har tagit fram sin innebandyklubba.Det hela känns lite som en Mel Brooks version av det sjunde inseglet.
Ingmar Bergman kommer att hemsöka mig.

Falling apart

I går ringde de höstlovslediga änglarna och meddelade att det var stopp i toaletten. Igen. Det är fjärde gången sedan jag flyttade in för ett och ett halvt år sedan. Första gången det hände hade vi bott i lägenheten en vecka. Allt beror på våra dålig rör som ska fixas inom kort genom ett åtta veckors stambyte. Inför detta pendlar jag mellan ivrig förväntan (de dagar som det är stopp) och förlamande panik (åtta veckor utan badrum!).

Det var första gången som det faktiskt blev stopp under kontorstid och jag inte befann mig i hemmet när det hände. Jag ringde bostadsrättsföreningens förvaltade som sa att han skulle ringa rörpularfirman. De skulle i sin tur kontakta mig innan de kom. Vilket de naturligtvis inte gjorde. Efter ett tag ringde sonen och sa ”det är en jättestor kille här som håller på att slita bort toaletten”. Hjälp tänkte jag och frågade sonen om han kunde be jätten komma till telefonen. Hjälpsamt la sonen ifrån sig luren och gick iväg. Jag väntade. Och väntade. Och väntade. Ingen plockade upp luren igen. Min son har världens kortaste minne. Redan som barn gav han ordet disträ ett ansikte. Han kunde som fyraåring komma gråtande för att han förlagt kexet som han just höll på att äta. På dagis gick han ständigt vilse på väg till toaletten.

Situationen var nu sådan att jag hade en främling i mitt hem som höll på att demontera minst sagt nödiga inredningsdetaljer. Jag hade en hemtelefon vars linje var död och jag var fast på jobbet. Försökte desperat med sonens mobil som tyvärr bara har två lägen. Avstängd eller urladdad.
Fick ringa: 1. Förvaltaren för att fråga om firmans namn, 2. Solna högtryckstvätt för att få tag på nummer till den rörmokare som åkt ut på uppdraget, 3. Toalettslitarjättens mobil som han till slut svarade på och följande typiska hantverkardiskussion utspann sig:

Jag: ”Hej, det är jag som har lägenheten som du befinner dig i”.

Toalettslitarjätten: ”Jag har slitit bort din toalett”

Jag. ”Jag hörde det, var det verkligen nödvändigt?”

TSJ: ”Ja, det var stopp”

Jag: ”Men förut har ni klarat det utan att ta bort toan”

TSJ: ”Inte den här gången, men nu är stoppet borta”

Jag: ”Fint!”

TSJ:” Fast nu får jag inte tillbaka den igen. Den är trasig”

Jag: ”VA?!”

TSJ: ”Någon annan måste haft sönder själva toalettröret tidigare”

Jag:” VA?!” Men du måste kunna sätta dit den igen!”

TSJ: ”Ja, men den är lite lös och det kanske luktar lite. Toaletten var fastsatt med silikon och jag har slut på mitt silikon”

Jag: ”Vem sätter fast den då?”

TSJ: ”Vet inte. Kanske någon kan komma med silikon. Du får väl ringa förvaltaren och fråga. Fast du ska ju ändå ha stambyte om två veckor så du kanske kan ha den lös. Ni får bara sätta er försiktigt”

Jag: ”Men vi kan ju inte ha en illaluktande toalett i två veckor”

TSJ: ”Vet inte. Mitt silikon är slut. Någon annan kanske kan sätta fast den i morgon. Jag slutar nu.”

Här bryts samtalet plötsligt. Jag åker hem och upptäckte att toaletten faktiskt fungerar, inte vickar och att inget rinner och inget luktar. Vi sätter oss på den som vore den av böhmisk kristall och spolar med sirliga försiktiga rörelser. Förvaltaren har meddelat att de avvaktar med att sätta fast den igen.

I morse hade istället telefonen och bredbandet slutat fungera.
Dagens visdomsord: när livet faller i bitar har man slut på silikon.

Ur led är tiden

Det blir alldeles för mörkt alldeles för tidigt på dagen. Dumma vintertid. Jag tycker vi ska ha sommartid året om. Jag vet att vi ska anpassa oss till Europa och vara solidariska och blablabla. Men det är fel. Europa får anpassa sig efter oss. Det är oss det är synd om. Det är här det är mörkt.

Mammaledighet

Barnen har höstlov. Trots att jag jobbar infinner sig lite tillbakalutad lovkänsla även för mig. Jag behöver till exempel bara tjata på mig själv att stiga upp. Här får jag förvisso hjälp av kattastroferna som så fort klockan ringer sätter sig på min bröstkorg och försöker stirra upp mig ur sängen. Då är de nämligen så svaga av hunger att jag bara har sekunder på mig innan de utmattade och svultna trillar omkull med hängande tungor. Denna tveksamma sanning försöker de i alla fall få fram medan de uppfordrande nosar på mitt ansikte. Att båda kissemissarna går under omdömet ”a little heavy all over” och antagligen skulle överleva ett par veckor på hullet är inget argument de beaktar i arla morgonstund.

Jag kan ta tid på mig i duschen eftersom tonårsdottern inte kommer behöva den förrän hon vaknar framåt eftermiddagen och jag kan gör frukost för en person som avnjutes i tystnad eller till en radiostation som jag själv valt. Jag tvingas inte hålla långa utläggningar för sonen om att traditionen att byta underkläder och strumpor varje dag faktiskt har en viss betydelse för socialt umgänge. Jag behöver inte i sista minuten springa runt och leta efter gympapåsar, SL-kort, vantar, favoritpennor, ipod-hörlurar eller skåpnycklar som jag anklagas för att av ren elakhet ha burit runt och gömt på hemliga ställen som hallgolvet, byxfickor eller under köksstolar och soffkuddar. Jag behöver inte stressa hem och göra mat eftersom barnen åt lunch först vid fyratiden. Jag behöver inte tillbringa kvällen med att förhöra engelskaglosor, engagera mig i ett arbete om Namibias naturtillgångar eller försöka dechiffrera mellanstadiematte när man inte längre får dividera med hjälp av att ställa upp i ”trappan” (jag är så gammal att jag missade ”liggande stolen”). Jag behöver inte tjata ungarna i säng från dator och tv:n innan jag själv äntligen får sova utan kan krypa ner med en bok samtidigt som jag säger ”jag ska ju jobba i morgon så jag går och lägger mig tidigt. Ni får släcka när ni är klara”. Dessutom är det ingen yogalektion denna vecka.

Jag säger som Pippi: jag behöver inte gå i skolan.

Det är loven jag vill åt.

Tjipp och välkomna!

Min dotter tvingas för tillfället genomgå en elimineringsdiet för att utröna matallergier. Det innebär att hon i princip bara får äta nötkött och potatis. Man har fått ett litet häfte med recept från dietisten som mest innehåller olika varianter på potatis som man verkligen inte behöver något recept till (mos, klyftor, rösti, bakad osv). I dietanvisningarna står det att man också får äta hemgjorda potatischips. Detta finns det däremot inget recept till. Kanske är det något alla förväntas ha lärt sig, ungefär som att knyta skorna och knäppa knappar. I så fall var jag sjuk den dagen, eller så lyssnade jag inte.

Som den goda mor jag är så anammade jag denna kulinariska utmaning på lördagskvällen för att dottern skulle få lite mys hon med. Det finns utmärkta färdiga chips att köpa i behändig påse så det finns ingen anledning att göra egna om man inte tillhör någon av följande kategorier:

1. mamma till deppig tonåring på eliminationsdiet

2. övervintrad hippie med egen potatisodling och hemstampad olja

3. snobbkock med Gordon Ramsey ambitioner

4. nischad fobiker som har panisk rädsla för mataffärens snackshylla

5. ensam och sysslolös utan tillstymmelse till socialt liv

För alla er kommer här en instruktion i chipstillverkningens ädla konst.

Skiva potatis tunt, tunt. Använd här lämpligt verktyg som osthyvel, matberedarens skivinsats eller din vassa tunga. Skölj potatisskivorna i kallt vatten och lägg på tork på handduk.

Häll ca en decimeter värmetålig olja, exempelvis majsolja, i en kastrull. Märkvärdig olivolja göre sig icke besvär till denna aktivitet. Värm till 160 grader. Här är det fiffigt att använda sig av en termometer. Olja värmd till 160 grader är mycket varmare än kroppstemperatur så använd inte pekfinger för att kontrollera värmen.

Lägg i chipsen och fritera i 3-5 minuter tills de fått fin färg.

Ta upp chipsen med hålslev och lägg på hushållspapper för att rinna av.

Upprepa ovanstående moment tills ofattbar tristess infinner sig. Häll upp trevligt rödvin i rustikt vinglas för sällskap (här används 70-tals glaset Ruben. Andrahandssortering). Tristessen känns plötsligt hanterbar och man kan här börja nynna och dansa lätt till valfri musik. Dock inga yviga rörelser, het olja bör hanteras varsamt.

Lägg upp i valfritt käril och salta!

Mottag tonårdotterns beundrande ovationer (ett buttert muttrat tack).

Ät. Njut. Och konstatera att här behövs ta mig tusan ingen Dansbandskamp för att överleva lördagskvällen. Tjipp(s)!

Det är synd om människan

Det känns ofattbart att det finns människor som Jimmie Åkesson. Ofattbart och ganska sorgligt. Det känns galet absurt att det finns så många små människor i landet som tycker som Jimmie Åkesson att de faktiskt kan bilda ett parti som i värsta fall har möjlighet att komma in i riksdagen.

Jimmie Åkesson påstår en massa saker om andra människor. Människor som inte passar in hans begränsade begreppsvärld. Människor som på något sätt är lite annorlunda än Åkesson, till utseende, bakgrund, språk, tro, sexualitet, intelligens eller medmänsklig inställning. Sådana människor förstår inte Åkesson. Det han inte förstår är han rädd för. Åkesson vill helst att allt otäckt som han inte förstår och som skrämmer honom ska försvinna. Om han bara tittade efter ordentligt skulle han upptäcka att alla människor förvisso är olika, men att det faktiskt inte behöver vara skrämmande utom tvärtom väldigt bra. Men Åkesson vill inte titta, han vill heller blunda och föreställa sig dessa otäcka annorlunda människor som han ser i sin fantasi. Då blir han jätte- jätterädd och blundar ännu hårdare och önskar att alla sådana dummingar ska försvinna långt, långt bort.

Jimmy Åkesson och hans kompisar gör skillnad på människor och människor. Fast det är ju klart att ibland är det faktiskt skillnad – det finns människor som omfamnar mångfald, som inser att en människas egenskaper och kvaliteter inte sitter i ursprung, hudfärg, språk eller tro och som anser att alla människor har lika värde.
Och sedan finns det Sverigedemokrater.

Svårgreppat

Min kollega Jonas var intresserad av att köpa ipod-högtalaren i annonsen. Vid närmare titt beslöt han sig för att avstå - det där med tekniska specifikationer är så knepigt att förstå sig på.

Tänkte Jonas.

Spelar ingen (föräldra)roll

I kväll ska jag på föräldramöte i dotterns skola. Jag tycker inte om att gå på föräldramöten. Jag känner det konstigt nog alltid som om jag inte passar in. Som om jag har lurat till mig föräldraskapet eller simpelt mutat skolvaktmästaren att släppa in mig i en hemlig klubb där jag inte hör hemma.

I sonens klass går det lite bättre, där känner jag de flesta föräldrar sedan sexårsverksamheten och fler är lika knäppa och lätt dysfunktionella som jag själv. Även om det även där finns den Barbielika VD-mamman med sprayat orörligt hår och perfekt vältränad kropp vars dotter är den populäraste i klassen. Hon var mamman som en gång yttrade orden ”det får aldrig vara fult att vara bäst” och hade klagomål på att även de som inte var idrottsstjärnor blev uttagna till stafettlaget för den lokala skolkampen.

I dotterns klass känner jag inga föräldrar eftersom eleverna kommer från hela Storstockholm. Jag är dålig på att känna igen ansikten och har ingen aning om vem som hör till vilket barn. Namnen har jag aldrig hört eftersom jag vid den obligatoriska presentationsrundan är så koncentrerad på att säga mitt eget namn och vems mamma jag är att jag helt enkelt inte tar in vad någon annan säger. Fast ikväll är det bara ett informationsmöte om gymnasiet så jag tror att jag bara behöver sitta längst bak och lyssna. Det värsta är att jag är klassförälder denna termin när de går i nian och ska ha sin sista skolavslutning. Men det planeras ingen skolresa så kanske kommer jag undan med att ordna fika till avslutningssamvaron mot sommaren.

När dottern gick i sexan i finkommunen skulle det samlas in pengar till en helg med äventyrsläger. Jag stålsatte mig för diverse obskyra försäljningsuppdrag och förberedde mig på att få köpa upp osålda lager av salamikorvar och tulpanlökar. Men det skulle visa sig att den lilla klicken av obehagligt rika och framgångsrika fixarföräldrar hade andra planer. En av papporna i klassen var en semikänd konstnär/skådis och i hans ateljé ordnades i stället en vernissage. Eleverna hade fått avsätta tid i skolan att framställa konstverk och alla föräldrar skulle vandra dit en söndagseftermiddag för att köpa sina barns målningar samtidigt som man skulle mingla runt med ett vinglas i handen.

Jag utrustade mig med ett par hundralappar och vandrade till den tjusiga funkisvillan med milsvid utsikt över Edsviken. När jag kom in i ateljén upptäcker jag att jag är den enda med jeans. Runt mig frasar kjolfållar, klapprar stilettklackar och över det hela svävar ett dyrbart parfymmoln. Jag köper mig lite vin till självkostnadspris och banar min väg runt lokalen. Ganska snart ser jag förfärat att alla teckningar kostar 250 kr styck. Jag blir snabbt informerad om att man förväntas köpa sitt eget barns samtliga verk. Min onödigt produktiva dotter hade gjort tre. Besvärat blir jag tvungen att erkänna att jag inte har tillräckligt med kontanter på mig varpå det blir pinsamt tyst. ”Oj då” säger till slut värdinnemamman med välmålad bekymrad mun. ”Vi brukar (?) inte sälja på kredit, men antar att vi kan göra ett undantag… (för dig stackars utblottade människa)” Jag skrev så snabbt jag kunde på en revers och skyndade mig därifrån med svansen mellan benen. Nästa dag fick jag gå tillbaka och lösa ut min dotters teckningar som lades till den stora hög teckningar som jag tidigare fått av henne – alldeles gratis. Det är klart att jag vill ställa upp och dra mitt strå till stacken. Men det hade ju varit gott med lite salami.

För omvärldens raseri bevare oss milde herre gud...

Det här är Anton Abele. Han vill in i riksdagen. Ännu en av dessa ansvarstagande representanter för MUF som vill förändra och kämpa för vår skull. Visst är det fint? Anton är så förtroendeingivande i sitt soffhörn där han indignerat upptäckt att kriminaliteten kryper ner i åldrarna. Han har så intelligent uppsyn tycker jag och är så retoriskt skicklig.
Tack Anton.

Fast brottsligheten verkar också sprida sig uppåt i åldrarna. I dagens Metro läser jag att en 74 årig kvinna blivit påkörd av en 60-årig kvinna i permobil. Vittnen påstår att det inte var en olyckshändelse utan att hon utan svårighet hade kunnat stanna. Nu rusade hon istället fordon till topphastighet (10 km/h) och fällde den yngre kvinnan till marken som bröt lårbenet och fick föras till sjukhus. En snabb research ger vid handen att en liknande händelse inträffade i Skellefteå i våras då en rattfull permobilförare prejade en kvinna på stadens gågata.

Vart är vi på väg? Till förbrytardagis och gansterlångvård? Man inser ju att det är vi som står mitt uppe på livströskeln som blir de utsatta i samhället när kriminella ungdomsgäng och brottsliga pensionärsgrupper närmar sig från två håll. Beskydda medelåldern! Säkra gator och torg!
Anton, gör något!

Here are the votes from the jury

Jag är en Melodifestivalnörd. Jag tror jag sett evenemanget så gott som alla år från det att jag blev medveten om att fenomenet fanns, vilket torde varit någonstans vid Maltas bidrag 1973 med ”sommaren som aldrig säger nej”. Låten som innehöll de oförglömliga raderna ”dina bröst är som svalor som häckar”. Fnissfest av stora mått för en nioåring. Jag såg Abba vinna med Waterloo och en tjej i min klass fick en exakt kopia av Agnetas blankblå utstyrsel uppsydd av sin mamma. Med mössa och allt. Jag tror det var då jag insåg att vissa barn hade bättre förutsättningar i livet än andra. Min mamma sydde mig en byxdräkt i grön, bredrandig manchester istället. Med tillhörande keps. INTE samma sak.

Åh, dessa minnen. Lasse Berghagen som snubblar på mikrofonsladden när hans skulle sjunga ”min gitarr”, Loa Falkmans styltiga symfoni, Carola som med himmelskt vinnarsken i ögonen viftar taktfast med bibeln, Björn Skifs som glömmer texten och sjunger som svenske kocken i flera minuter och den fruktansvärda ”Beatles gav oss vår musik” med Forbes. Samma år uppträdde Forbes på Alvesta marknad. Min bror gick dit med en skylt med ”2 poäng” på och blev utslängd av vakterna.
Jodå visst har man upplevt ett och annat i schlagerns underbara värd.

Nu är det ju inte samma koncentrerade folkfest framför tv:n längre i och med deltävlingskonceptet – å andra sidan får man ju fler kvällar av glittrig kitsch. I veckan så släpptes informationen om årets bidrag. Aftonbladet publicerade hela listan. Jag blir lite imponerad av vilken ansträngning som lagts ner på att hitta alternativa genrer för varje bidrag. Att försöka hitta nyanser i denna uniforma händelse. Vissa bidrag får krassa beskrivningar som ballad och poplåt rakt upp och ner. Några får lite mer adjektiv som vacker ballad eller upptempopop. Själv ordet poplåt kan dessutom varieras som gladpop, retropop, schlagerpop, rockpoppigt eller pojkpop. Den senare med tillägget ”tänk Måns Zelmerlöw korsat med Britney”. Jag kan inte tänka mig det, när jag försöker blir jag lite rädd. Ibland definieras låten med en hel mening som ”balkan-sväng kryddat med Dogges rap”, ”skramligt på svenska, tänkt för ett band” eller ”En modern danslåt som man inte sitter och dricker te till”.

Så nu förstår jag precis hur alla bidrag låter. Ungefär likadant helt enkelt, fast en del är snabba och en del är långsamma och någon innehåller kanske något crazy som en fiol eller bongotrumma. Och alla artister kommer ha spektakulära scenkläder, hälften med paljetter, som kommer fladdra muntert i vindmaskinen. Precis som det ska vara med andra ord.

Jag är med. Är ni med? Avge er röst. Douze points.

cheesus!

Annons i dagens DN.

Are you excited? Get excited!

Nein nein nein

Jag fick hem min Yoga for Dummies igår… trodde jag. Vid närmare inspektion har nätbokhandeln skickat mig ”Yoga FÜR Dummies” - det vill säga den tyska versionen. När jag tittar på hemsidan så går den inte ens att beställa på detta språk. Funderar en stund på om jag klarar av att ”finden die kraftvolle Balance zwishcen Körper und Seele”, men beslutar mig för att avstå. Min tyska är alltför skral och min yoga alltför dålig. Dessutom så känns yoga och tyska som en konstig blandning. Även om det kan verka fördomsfullt och orättvist så tycks ändå den germanska språktraditionen mer skapt för korthuggna order lydda av stela bensträckningar och rytmiska armböjningar. Och jag behöver ju bli mjukare i mina rörelser. Kanske skulle jag beställa boken på portugisiska ”yoga par dummies”. Tycker alltid att det låter mjukt och sensuellt med portugisisk samba och kanske det kunde få mig i stämning. Men det är nog bäst att ta ett språk jag förstår ändå. Ich bien kein Dummie.

Klara färdiga kör!

Jag är fyrtiofem och jag har ingen körkort. Jag har nuddat vid detta pinsamma faktum i tidigare inlägg. Jag har knappt övningskört. En gång skaffade jag övningskörningstillstånd påhejad av min dåvarande man. Hur vi nu trodde att vi skulle ha tid med detta projekt med småbarn, ett heltidsjobb (mitt) och en arbetsmässigt oumbärlig (mannen – har aldrig riktigt fattat vad han gjorde som var så viktigt och uppslukande, möjligtvis superhjälte. Eller Gud). Vi övningskörde en gång tillsammans. Det var på landet och mannen blev upprörd när jag simultant letade kantareller i dikesrenen och projektet lades omgående ner.

Men jag vill ju ha körkort. Helst också en mörkgrön Mini cabriolet… men bil är egentligen inte nödvändigt. Dyrt och miljöovänligt. Men jag skulle vilja kunna hyra eller låna en bil då och då. Åka på bilsemester med ungarna eller till Ikea och själv köra hem grejerna. I somras när jag åkte buss till min mors lantställe med min och barnens packning för en vecka jämte två katter med tillbehör aktualiserades tanken på ett nästan påträngande sätt. Nu gäller det bara att komma ihåg att ta sig till Danderyds trafikskola för att försöka realisera den. Jag har varit på väg i två månader, men ännu inte lyckats komma fram.

Kanske fick jag i morse den spark i baken jag såväl behövde för att lätta på handbromsen. Läser nämligen att Ozzy Osbourne skaffat körkort vid 60 års ålder. Han har tydligen försökt i 30 år och kört upp nitton gånger. Som en förklaring hänvisar rockfarbror till att han varit så nervös. En liten bidragande orsak kan också ha varit alla drog- och spritproblem. Osbourne har supit bort så många hjärnceller att när han nu skriver sina memoarer har han varit tvungen att anlita personer som forskar fram vad som faktiskt hänt i hans liv. Själv kommer han inte ihåg något. De flesta gånger han var på körskolan var han för full för att sätta sig i bilen ”Jag brukade vingla runt uppkörningsplatsen med en vodkaflaska i fickan” erkänner Ozzy.

Jag kan inte ens skylla på spriten. Jag är för det mesta nykter. Jag får väl ta ett djupt andetag och gå och skriva in mig. I dag eller i morgon. Allra senast nästa vecka.

Ska bara ta mig en styrketår först.

peace of cake

Reaktionerna på Obamas fredspris fortsätter att ältas i tidningarna. Omdömen som "Intressant", "överraskande", "fjäskigt", eller helt enkelt "va?!?" travar runt på analyssidorna. Och visst tänker man att priser brukar vara något som delas ut som belöning för något man faktiskt gjort och inte bara för något som man säger att man ska göra. Att man högtidligt och retoriskt lovar att man ska hitta botemedlet för cancer brukar inte räcka för något medicinpris. Ingen brukar entusiastiskt klappa mig i ryggen och räcka över checkar för att jag säger att jag ska skriva århundradets roman.

Obama får priset bland annat för att han lyckats väcka hopp i världen och uppmuntrat dialog. Men jösses, vem gör inte det? Jag uppmuntrar ständigt till dialog i låsta situationer mellan mina barn. Jag framhärdar att hitta nya vägar till kommunikation med en trotsig exman. Jag ingjuter nytt hopp i en tonåring som som förtvivlar över en dålig hårdag. Jag kan få upprörda stridslystna sidor att lägga ner vapen när vattenballongkriget spårat ur.

Det behöver inte nödvändigtvis vara värt tio miljoner, men någon liten krona kanske. All I am saying - is give me a chance! Oops - peace ska det visst vara.

Återvinning

Det är inne med second hand och ”remakes”. När man tar någon gammal hit och försöker hitta nya sätt att visa upp den på. Något jag sysslar med varje morgon när jag försöker hitta nya vinklar på ett slitet ansikte som varit med förr. Inte urgammalt och jätterynkigt – bara lite vintage.

Jag läser att nu kommer ”Fame”. Som film. Igen.
Jag tillhör generationen som följde tv-serien slaviskt på åttiotalet. Som kände personligheterna utan och innan – dansaren Leo, skådisen Doris, sångerskan Coco och han som spelade sousafon. Jag är väl förtrogen med sanningen att berömmelse kostar ”and right here is where you start paying. - In sweat!” Med andra ord skulle det aldrig falla mig in att se någon nyinspelning. Jag var ju med – där – när det hände.

Det är ju det som är den springande punkten. Att man varit med ett tag. Allt kommer ju bevisligen igen, lever man tillräckligt länge så blir det oundvikligen en repriskänsla i många aspekter av livet. På tv visas nu Superstars och här är ditt liv. Min dotter går i tröjor av åttiotalssnitt och retroglasögon med svarta bågar. Sonen tränar moon walk och kollar in videon med ”thriller” om och om igen. Stormönstrade tapeter och heltäckningsmattor finns i trendkänsliga hem och ljusblå ögonskuggor och läppglans med smak är inte bara tolererbart utan rätt hett. Igen.

Fast vissa saker är möjligtvis dömda till glömska för evigt. Chokladzingo, silverdollarjeans och den där leksaken klick-klack som sades döda barn och förbjöds på vår skolgård (är det någon annan än jag som kommer ihåg den?). Eller så har jag bara inte väntat tillräckligt länge ännu.

Väcker lite tankar ändå, inte sant? På saker som man inte vill se igen, saker som man önskar kunde komma tillbaka och nya upplevelser av sådant som man inte visste om att man hade glömt.
Får det vara lite skåpmat?

La vie en rose

I morse råkade jag sätta i halsen en smula när jag satt på tunnelbanan och bläddrade lojt i Metro. Det var ingen dramatisk händelse utan något litet dammkorn som irriterade och gjorde att jag host-harklade till lite lätt. Då stirrar kvinnan som sitter mitt emot skräckslaget på mig, reser sig snabbt och flyttar till andra änden av vagnen. Jag känner mig som en pestsmittad. Som om jag borde ha en liten skylt på mig som varnar andra för mina eventuellt livshotande kroppsvätskor. Jag sneglar ner på slaget till min jacka och försöker visualisera detta märke. Där sitter bara ett litet rosa band. En grisskär lite knorr som påminner mig om att det även finns andra sjukdomar i tillvaron som berövar unga, tidigare helt friska människor resten av deras liv. Som är döpt efter ett annat djur, vassare och med hårdare nypor än en liten griskulting. Och jag tänker att panik och avståndstagande inte kan vara vägen att gå i något fall. Upplysning och gemensam kamp för lösningar måste väl vara så mycket bättre. Om det så innebär att tvätta händerna ofta, vaccinering eller att klämma på sig själv då och då.
Kolla in dina bröst – andra gör det redan.

Min bror och andra djur

Min bror har alltid varit zoologiskt intresserad. Onödigt Intresserad. Att växa upp med honom var att ständigt vara i närheten av de små och stora vänner från djurriket som han omgav sig med. Det var hårt för en lillasyster som inte delade hans passion för allehanda kryp. När man dammsög kunde man hitta en snok bakom skohyllan, vid tandborstning stod man plötsligt öga mot öga med en nyfödd sorkunge på badrumshyllan och min hårt prövade mor gjorde ständiga upptäckter av daggmaskar och skalbaggar i hans byxfickor vid tvätt. En gång när jag skulle lägga mig hade min säng redan invaderas av en rejäl vårtbitare (som brodern senare med ett illa dolt leende hävdade hade rymt från sin låda), för att inte tala om det övergivna måsägg som han släpade hem och lyckades kläcka med hjälp av en värmelampa. Måsen bodde sedan hos oss ända tills den var flygfärdig och flyttade hemifrån.

Man får vara glad att man bor i en fauna som främst hyser fredliga djur, även om det hänt att bror plockat hem en tillfällig huggormsunge. Läser i kvällstidningen om paret Walz i Pennsylvania som hade ett ännu vidare begrepp om termen sällskapsdjur. De höll en björn, bengalisk tiger och afrikansk lejon som kelgrisar i flera år innan de bittert insåg att de skulle satsat på marsvin, hamster eller guldfisk istället. När Fru Walz skulle städa björnens bur gick den till attack och dödade sin matte.

Brorsan hade ett tag pirayor. Då han skulle träna dem att äta ur handen på honom bet de av honom ena fingertoppen. När mamma ringde sjukvårdsupplysningen för att fråga om det kunde vara farligt fick hon upprepa frågan tre gånger och sedan vidtog en lång tystnad innan de föreslog att han skulle komma in för en stekkrampsspruta. Man kan inte lita på vilda djur helt enkelt.

Jag tittar på våra fjompiga och beskedliga kattastrofer med värme. De utgör inte något som helst hot. Såvida du inte är en bit ost förstås.

Lost in translation

I lördags skulle jag och sonen på middag hos goda vänner som bor på gränsen mellan Bromma och Spånga. Eftersom det var ruskväder beslöt vi ta buss från Danderyd till Brommaplan och sedan taxi den sista korta biten. Trots det horisontella regnet vid partytid på en lördag stod det till vår häpnad en taxibil vid stolpen när vi kom fram. Lättade dråsade vi ner i baksätet och meddelade adressen till chauffören som genast säger: ”kan du tala om hur jag ska köra?” Jag svarar att det kan jag inte eftersom jag inte bor i området och bara har åkt sträckan per buss tidigare. Jag frågar om han inte har GPS och då verkar han komma på att han faktiskt har en sådan. Den är avstängd, men efter lite pyssel har han fått på den. Trots att han inte vet vart han ska och att han fortfarande febrilt trycker på apparaten i fönstret har han börjat köra. Taxametern är naturligtvis omedelbart påslagen. ”Det finns ingen Johannelundsväg i Bromma” säger han efter ett tag. Jag påpekar då för tredje gången att postadressen är Spånga och han trycker vidare. Han har vid det här laget slitit loss navigatören från hållaren, trycker och trycker på knapparna samtidigt som han kryssar genom rondeller och ganska tät trafik. Jag får som en dåre upprepa adressen med hög röst, bokstavera som om det är en döv jag pratar med: J – O – H – A- N - N - E – L – U – N – D – S-…

Hela tiden pågår färden planlöst genom Bromma med en chaufför som styr med knäna och har hela fokusen riktat på GPS-mojängen i handen. Han föreslår oavbrutet alternativa adresser som han hittar på skärmen och alltså skulle kunna köra till. Jag försöker förklara att jag gärna vill komma till just det hus där mina vänner väntar med middag. Till slut blir jag så desperat att jag ringer 118 100 och frågar hur man kör från Brommaplan till mina vänner. Jag får snabbt rätt direktion och efter fem minuter har vi landat på rätt slutdestination. Taxiföraren visar inte upp någon som helst förlägenhet över händelseutvecklingen utan tar glatt emot summan som var den dubbla mot den normala för sträckan. Att han tyckte att jag var orsaken till hela missödet var tydligt för han räcker över kvittot med de tröstande orden: ”Ja, du kan ju inte kunna alla gator i Stockholm”. Jag tänkte bistert: ”Nej det är ju ditt jobb” och klev ur bilen efter att noga ha undvikit all form av dricks och leenden.

Vi välkomnades genast in i värmen där vårt underbara värdfolk genast dränkte minnet av färden i mängder av god mat och dryck. Nästa gång tar vi bussen.

early bird

Jag vaknar alltid tidigt. På helgerna alltid runt sju-halv åtta. Då känner jag mig utsövd och går upp för att dricka kaffe och läsa tidningen i en och en halv timme. Misstänker att jag kommer att bli en sådan där pensionär som klockar tidningsbudet och skriver klagobrev om att jag minsann såg från köksfönstret att sista nattbussen var nästan tre minuter sen. Men jag erkänner att jag gillar att vara uppe tidigt när jag är ledig. Det känns lyxigt att ha tyst ensamtid och jag känner mig så rik. Som om jag utnyttjar helgen till fullo trots att jag inte gör något mer konstruktivt än att hälla i mig baljor med gott kaffe och läsa annonser om etagevåningar på Karlaplan som jag inte ska köpa. Jag älskar att läsa bostadsannonserna, främsta anledningen tror jag är att det ser så städat ut. Kanske hoppas jag att det mirakulöst ska smitta av mig på min egen omgivning. I verkliga livet. För sanningen är ju att jag kanske borde använda morgontimmarna till att städa eller stryka. Då skulle jag ju kunna utnyttja helgen till fullo på riktigt. I morse gick jag upp klockan sju som vanligt, men efter att jag givit kattastroferna mat så beslöt jag mig av någon outgrundlig anledning att gå tillbaka till sängen igen. Jag vaknade kvart över nio. KVART ÖVER NIO! Helgen är ju nästan förbi. Jag känner mig lurad och besudlad på något sätt. Ingen idé att stryka och städa nu. Jag tror jag tar en kopp kaffe till.

Yoga update

Lektion nummer två avklarad. Jag är inte sämst längre! I går började en 65 årig man, som deltog iklädd något som såg ut som rutiga pyjamasshorts och han var faktiskt något stelare än jag. Jag blev så upprymd att jag lyckades komma upp i skulderstående helt utan hjälp. Tyvärr skulle man då gå vidare i övningen och fälla benen mot golvet bakom huvudet. Om ni inte kan visualisera den ställningen visar det bara att ni är normala. Vid denna instruktion blev jag så chockad att jag välte omkull.
Men ändå. Skulderstående. I am a superstar, yes I am.