måndag 13 december 2010

Lusse lelle

Njutningsfull Luciamorgon på tv i morse. En riktig kör som vackert sjöng riktiga luciasånger. Jag festade loss med en hembakt lussebulle och pepparkaka och blinkade stämningsblankt mot apparaten, medan diverse ungar och lussekatter okänsligt sprang omkring för att göra sig färdiga inför dagen (ja kattastroferna sprang mest runt planlöst förstås). Mina barn lussar aldrig för mig på morgonen, det har räckt så bra med diverse skol- och dagisaktiviteter.

De första dagistågen var ju urgulliga – den förstfödda dottern som tindrade under luciakronans blinkande eljus (varför är det alltid ett som aldrig fungerar riktigt?). Efter ett tag kom dagispersonalen på att det var för ansträngande med dessa horder av föräldrar i lokalerna elva dagar före jul och förlade bryskt hela evenemanget ute på gården. Det var alltid regnblandat snö i horisontellt läge, barnen såg inte kloka ut med sina vinteroveraller under korviga lucialinnen, sången liksom blåste bort på vägen och man höll krampaktigt med blåfrusna fingrar runt en pappmugg svagt kaffe och drömde om något starkare.

Sedan vidtog några mer organiserade skolår med uppvisning i aulan för föräldrarna på kvällstid. Vissa år har stannat starkare i minnet än andra, som det när sonen iförd stjärngosseutstyrsel dansade robotdans till omgivande mer rättrogna tärnors stora förtret. Eller som året när dottern gick i sexan och tåget för första gången skulle gå med levande ljus. Om det var anspänningen eller en masspsykos framkallad av alltför många varnande ord från lärarna vet jag inte, men tågdeltagarna svimmade en efter en och när till och med lucian segnade ner på knä och en fallen tärna satte eld på ridån avbröts hela övningen. Särskilt stjärngossarna var dramatiska kommer jag ihåg, uppallade på en bänk bakom själva tåget föll de som norrländska furor raklånga bakåt, en duns efter en annan.
Sonen på åskådarplats tyckte det var mycket lyckat.

Själv lussade jag alltid för min mamma. Med stort allvar gick jag upp i ottan skrudade mig i särk och lingonkrans, lastade en bricka med lussebullar och nybryggt kaffe. Mamma lyste pliktskyldigast i sängen medan min ”skönsång” fyllde sovrummet. Den stämningsfulla stunden tog alltid abrupt slut med att jag varje år blandade ihop orden på samma strof i Luciasången och sjöng: ”ljusklädd med vit i hår”. Då började vi fnissa och sedan fikade vi. En mycket trevlig tradition på det hela taget.
Glad Lucia!

1 kommentar:

  1. Jag och mina systrar brukade lussa för våra föräldrar på luciamorgonen. Traditionellt inleddes luciatåget av att vi tände luciakronan under brandvarnaren som naturligtvis gick igång. Då kastade vi oss in i föräldrarnas sovrum skrikandes och fnittrandes. Pappa fick stänga av brandvarnaren, men stämningsläget fortsatte att vara aningen uppskruvat efter det. ;-)

    SvaraRadera