Fy farao



picture from ameliamagazin.com



Jag har legitim frånvaro från bloggen denna gång. Har nämligen varit på semester i Egyptens land för att fira storebrors första femtio år. Han tycker att det är jobbigt att uppnå denna ålder och inbillar sig att han är gammal. Nu har vår familj begåvats med särdeles barnsligt utseende så han ser ut att vara knappt fyrtio och uppför sig fortfarande som en yster tjugoåring så inte har han rätt att ha någon åldersnåjja.

Vad jag trodde skulle vara en lugn och vilsam vecka i solen visade sig bli en äventyrsresa. Ett snöigt Skåne gjorde att släktingarna från södern knappt höll på att komma iväg. Efter 12 timmars försening och bussning till ett nordiskt land nära dig lyckades de landa i pyramidernas land.



Vi vilade ut i hela två dagar innan käre bror ådrog sig allvarliga magproblem och kördes i ilfart till det närbelägna sjukhuset och blev inlagd ett dygn. När mamma och jag besökte honom på akuten såg det dramatiskt ut - han låg blek och matt uppkopplad mot diverse droppställningar. Vi närmade oss försiktigt och min mor lutade sig ömt ner mot sin förstfödde för att viska moderliga trösterika ord. Kunde man trott. I själva verket hörde jag henne säga "nu vill jag bara ha ett ord från dig: ditt försäkringsbolag." Brodern lyfte en darrande hand, lättade på syrgasmasken och rosslade fram: Länsförsäkringar (reklamplats). Efter denna rörande stund lämnade vi sjukhuset då läkaren sa att han behövde vila (oklart om han syftade på sig själv eller patienten). Kanske riskerade alla känsloyttringar att bli för mycket.

När vi återvände ett par timmar senare hade bror piggat på sig och flyttats till ett eget rum. Han hade fått en tv som underhållning och låg och tittade på ryskt matlagningsprogram med arabisk text. Det kändes som om brodern var sjukhusets enda patient, jag räknade till tre läkare och fyra sjuksystrar som alla vakade över hans väl och ve. De var mycket ovilliga att släppa ifrån sig ett livs levande övningsprojekt - prov togs i alla upptänkliga format på varenda fläck på kroppen utom fotsulorna. Sprutor sprutades och blodrör fylldes under en stickfest som sällan skådats. Jag fick morgonen efter agera mycket bestämd syster innan de motvilligt gick med på att släppa honom. Med en påse mediciner och nästan återställd storebror vandrade vi de få metrarna tillbaka till vårt hotell för att pusta ut ett par dagar innan det var dags att åka hem.

Att försöka ta sig ifrån Egypten via Hurgadhas flygplats visade sig vara förenat med besvär av bibliska mått. Men det är en annan historia. Låt mig bara säga att jag förstår att Moses valde att leda sitt folk genom öken och hav när han lämnade landet. Rena söndagspromenaden i jämförelse.