Arbetspaus

Första dagen på jobbet efter sista dagen på första semesterperioden. Hängde ni med på den? Känner mig manad att hålla er hjärna i trim, ni som fortfarande njuter trög ledighet.
Inte slöa till alltför mycket av för riklig solvarm sömn och kvällshinkar med immig rosé.

Tar en minipaus i mitt anletes svett och läser Aftonbladet på nätet för att ta del av en ny rapport om semestervanor. Mitt i industrisemestern förespråkar en återhämtningsprofessor i Uppsala flera små ledigheter istället för en stor. Sträcker på mig och tänker att oj, vad jag är duktig som alltid delar upp min semester.

Sedan tänker jag att frågan är helt fel ställd. Det är väl inte de långa sammanhängande ledigheterna som är problemet. Det är naturligtvis de många månader av arbete som känns opassande staplade på varandra. Jag förespråkar istället att jobbstunderna bryts ner i mindre partiklar och strösslas varsamt i ett hav av vila. Avstressande och återhämtande vilopauser avbryts då och då av mikrostunder av hårt (nja kanske inte jättetufft, men pyttelite ansträngande) arbete.

Genialiskt, inte sant? Men så är jag inte professor heller.
Bara ganska lat.

Kattastrofväder

Det har regnat gråblött hela natten och morgonen visar visserligen upphåll, men inte det perfekta badväder sonen hade beställt. Jag kan se fördelarna med en halv dag med inneaktiviteter då strykberget blivit så högt och vingligt att inte ens kattastroferna vågar ligga på det längre. Dessutom borde jag göra en arkeologisk utgrävning i kylskåpet för att hitta källan till den märkliga obehagligt syrliga doft som börjat sprida sig i dess inre. Oboy har bestämt att detta är en sovdag och har gömt sig under täcket i sonens obäddade säng. Gömt och gömt... klumpkatten har en hjärna som en struts och anser att bara framdelen av kroppen är täckt så är man osynlig. Följaktligen ser man en enorm beige kattrumpa välla ut från täckets nederkant. Då denna burma (här används ordet i sin allra vidaste bemärkelse) ibland gör gasutsläpp värdig en åldrande labrador är det minst sagt ansträngande för sonen att sitta nära och spela x-box. Vet inte om jag borde oroa mig för permanenta hjärnskador (hos sonen alltså, vad gäller oboys hjärna är den nog utom fara - se strutskommentar).

Jerry tycker inte om att det regnar. Han vill gå ut på gården i sele och nosa. Det är hans favoritsysselsättning, men eftersom han avskyr att frysa och bli blöt sitter han i fönstret och stirrar burmablängbistert på vädret, inte helt olik en åldrad pensionär med allför omfattande regnstatistik. Med jämna mellanrum slänger han anklagande blickar på mig och släpper fram de allra ynkligaste gnälljamanden. Naturligtvis är det mitt fel. Likt allt annat som inte går enligt Jerrys planer, typ gles utportionering av kattgodis och bristande gå-omkring-med katt-i-famnen-gos (att sitta i soffan och förstrött klappa funkar inte, man måste stå upp och vagga som med en kolikbebis). Det finns ingen som kan ge dåligt samvete som Jerry. I skrivande stund sitter han framför dataskärmen och ser ut som han väntar på att jag ska bli färdig så att han får mejla närmaste djurskyddsförening om sin misskötsel. Det funkar. Jag känner mig som värdens uslaste matte. Om ni trodde föräldraskapet gav er dåligt samvete - skaffa en burma. Måste gå. Ska hålla katt.

Badnymf (läs: badskymf)

Jag är en badkruka. Om det är riktigt varmt i luften och inte blåser så händer det att jag badar. Är det under 20 grader i vattnet innebär mina "bad" en supersnabb touch and go, vilket betyder att jag under krampaktig inandning sammanbitet vadar ut med domnande kroppsdelar och snabbt som tusan doppar mig varpå jag frustande återvänder upp på stranden och föklarar att det INTE alls var skönt och att jag under en nanosekund upplevde ett misstänkt hjärtstillestånd. Vid detta tillfälle brukar solen gått i moln och vinden friskat i från nordan. Då talar jag om för alla att nu FRYSER jag och "jag visste väl att jag inte skulle ha fallit för grupptrycket".

Det är konstigt det där med bad ute. Alla som badar är JÄTTEDUKTIGA och om man inte vill måste man ha en vattentät (oj) förklaring i stil med nyamputerat ben eller officiellt dokumenterad vattuskräck. Alla som har badat FÖRTJÄNAR sin kopp kaffe på stranden och kan ta emot den nybakta bullen med samma ödmjuka stolthet som vore den ett Nobelpris.

Vi solvarma och snustorra badkrukor får skämmas och som straff skrubba färskpotatisen till middag.
Orättvist. Även små krukor kan behöva fyllas med rosé i eftermiddagssolen utan att behöva böja nacken i skam och känna sig ovärdiga när de terroriseras med kommentarer som "doppade aldrig du dig? - du missade verkligen något, det känns härligt efteråt". Efteråt! Tror jag det, alla obehagliga tillstånd upplevs som ljuvliga när de är avslutade. Skräckartade minnen får ett romantiskt skimmer när man ser tillbaka.
Värna rätten att vägra våtkall vätska!
Torrbollar i alla länder - förenen eder!

Time flies...

Men hörrni.

Inte ett inlägg sedan april. Nästan skandal liksom.

Min stackars blogg står åldrad och fryst i tiden. Som en gammal anslagstavla utanför ett nedlagt folkets hus där texten blir alltmer bleknad och förbipasserande sedan länge slutat att vrida på huvudet för att läsa om helgens evenemang.

Egentligen har jag massor av idéer och formulerar ständigt de allra intressantaste inlägg i huvudet. Men sedan fastnar jag i ett Alfonskt ”ska bara” tillstånd och den där stunden då jag ska sätta mig ner och hälla ur mig mina ord i bloggen infaller sig liksom aldrig. Och så har det gått en vecka till i förarglig tystnad. Men likt styrelsen för SAAB så vägrar jag se slaget förlorat. Jag vill inte lägga ner för jag ju tycker om att skriva och någonstans tror jag att jag behöver det. Och vad vore internet utan åtminstone en blogg utan vackra bilder och dagens outfit. Måste sparka igång den här rishögen igen helt enkelt.

Nu ska jag och sonen ut till min mors lantställe en vecka. Där har vi varken dator eller uppkoppling. Vad jag har hört ryktas så för tillfället inte heller en toalett… (mulltoan har brakat ihop – visste knappt att utedass kunde gå sönder). Så det blir till att gräva en grop eller knipa. Under tiden så ska jag göra en lista på ämnen att filosofera runt och när jag kommer hem lovar jag att beta av dem – ett efter ett – VARJE dag!

Likt bilföretaget i Trollhättan tar jag tacksamt emot alla bidrag för att få rishögen att rulla igen.

Lurigt

Min mobil har gått sönder. Som tur är så har vi ett litet hospice för mobiler i en låda hemma. Mobiler som är på gränsen att somna in men som ännu inte gått över gränsen. Mobiler som barnen alltså lagt av när de tjatat sig till en nyare, bättre fungerande modeller, men som jag inte klarat mig att göra mig av med så länge det ännu finns en flämtande livslåga. Det finns inga av mina gamla mobiler i lådan. Jag kör mina tills de är stendöda.


Jag började med den mest avancerade i lådan. Den hade förvisso en stor spricka över skärmen, men funktionerna och displayen var i princip helt identiskt med min egen så bytet gick smärtfritt. Glädjen varade en vecka innan telefonen först började sporadiskt bryta alla samtal för att sedan övergå till att slumpartat låsa knapparna då och då. Mycket irriterande. När till slut själva svarsknappen tjurigt vägrade fungera och jag tvingades åka hela vägen hem med en mobil som oupphörligt ringde lika ilsket som folk stirrade på mig (att ta bort ljudet funkade inte heller) beslöt jag att det var dags för nästa byte bland mobilerna i ”nära-döden-lådan”.

Jag har nu en väldigt enkel och därtill mycket, mycket liten mobil. Knapparna är så små att man med nöd och näppe kan utläsa vilka siffror som står på dem. Jag är begåvad med ganska rejäla händer. Nävar som är praktiska när man ska gräva i trädgården, riva en vägg eller lägga beslag på så många chips som möjligt. Inte fullt så behändiga när man ska slänga ihop små snabba meddelanden via sms. Jag har nu, tack vare den förinställda stavningshjälpen lyckats få rödvin till Kirgistan, Liköppning istället för Linköping och till och med Lättkadaver när jag i ett meddelande skulle försöka be ett barn ta sig an kattlådan.

Alla tekniska prylar blir förresten mindre och mindre. Helt meningslöst när jag själv har samma gamla otympliga format. Jag får inte ens zappa med fjärrkontrollen längre för barnen är trötta på att jag alltid råkar stänga av digitalboxen eller öppna dvd-spelaren istället för att byta kanal. Som tur är finns det saker som blivit större också. Påsarna för plockgodis till exempel. Och moderna vinglas. Får helt enkelt koncentrera mig på sådana saker som passar mitt omoderna och klumpiga format.

Evigt ung

Det där med ålder är konstigt. Och då menar jag inte känslan av att åren rusar emot en med hotfull fart så snart man passerat fyrtio. Jag känner mig som ett råddjur i strålkastarsken när jag ser fyrtiosjuårsstrecket ånga fram mot mig som på autobahn i gryningstrafik.

Jag menar mer hur man uppfattar ålder. När jag gick i lågstadiet hade jag en jättegammal fröken. Tyckte jag. Hon hade stort sprayat hår och meterlånga naglar och läppstift på tänderna. Om någon frågat mig hur gammal hon var skulle jag nog svarat svävande: ”femtio kanske”. När jag gick i årskurs tre slutade hon för att föda sitt första barn. Hon var antagligen tjugosju.

Just nu går ”Fenomen” på fyran. Medverkande är Uri Geller. På sjuttiotalet när jag var liten stod han i tv och böjde skedar och drog ner blixtlås med enbart tankekraft. Nu är han tillbaka och göra exakt samma saker och ser dessutom ungefär likadan ut. Kanske kan man tänka bort sin ålder om man besitter kraften. Har försökt hela helgen att tänka mig till trettionio igen, men jag fick bara ont i huvudet.

I dagens Metro läser jag att en äldre man åtalas för ett misslyckat rånförsök mot en bank på Sveavägen i Stockholm. Tidningen beskriver rånförsöket som märkligt på alla möjliga sätt. Det var lågmält utan dramatik, det gick så lugnt till att personalen knappt uppfattade att någon försökte råna dem. Fjärran från svartklädda ninjor som med automatvapen på ryggen firar sig ner från helikopter och spränger sig in i valv och pengadepåer. En annan av alla konstigheter, enligt artikeln, var tydligen att rånaren bar lågskor, det nämns redan i underrubriken. I fetstil. Inte vet jag vad den korrekta fotbeklädnadskoden är vid bankrån, men tydligen bör det vara något av bootsmodell med klack. Men det allra märkligaste var förstås mannens höga ålder. Den utsatta kassörskan beskrev honom i efterföljande förhör som ”En gubbe. 60-65, typ”. Ordvalet indikerar att hon själv inte har alltför många år på nacken och det gör ju att man undrar om han ens var så pass gammal. Han var säkert bara fyrtiosju.

Och det är ju som alla vet ingen ålder.

Släpp fångarne loss det är vår!

Nu är det fredagseftermiddag och jag packar ihop det sista för att gå hem och fira helg med mina änglar.

Planerna för helgen är inte helt klara, men fortsätter vädret att vara lika välvilligt lovande som just nu så ska vi nog njuta av solen. Kanske rota fram lite vårkläder ur garderoben:

Och sedan bara slappa.

Trevlig Helg!