kinematografen

Nästa vecka är det sportlov i Stockholmstrakten och barnen är lediga. Vi åker varken till fjälls eller till strands, men jag passar ändå på att ta några dagar ledigt så vi kan njuta ledighetslyx tillsammans. Vi kan sova länge och gå på utställningar och bio. Jag och sonen var nyligen på Avatar. Filmen var bra även om jag tyckte den var väldigt ”mycket av allt”. Jag är nog för känslig för filmkonsten. Jag tycker krigsscenerna är så enerverande otäcka, det sorliga är så outhärdligt hjärtkramande sorgligt och det vackra så otroligt rörande vackert. Sonen sa till mig efteråt ”du ska nog inte se saker i 3D – du lever dig in för mycket”.

Annars tycker jag att det är mycket som är knepigt med bio nu för tiden. Man kan aldrig gissa sig till när filmen går och det kan vara svårt att hitta en tid som passar spontanbesök. Förr var det alltid två föreställningar per kväll, klockan sex och nio. Kanske någon matiné på helgen. Om man ville se reklamen (vilket man ville – svältfödd på reklam-tv som man var) visste man att den började tio minuter innan. Nu kan filmen börja tio över två på eftermiddagen eller tjugo i elva på kvällen. I teorin. Bara för att det står så i dagens bioprogram betyder inte att filmen börjar då. Tiden är bara en indikator på en ungefärlig tid för inträde i salongen. Först måste man nämligen köpa en tunna popcorn, en pipeline läsk och en säck godis. Fjärran är den tid då man köpte en rulle ”Nickel” (kommer ni ihåg ”gammeldags blandning”?) som var slut innan reklamen. Sedan får man sitta i salongen under obestämd tidsrymd innan reklam och mängder av trailers tar vid och kanske även en liten kortfilm. Ibland tänds ljuset efter reklamen och man får sitta en stund till innan den egentliga filmen börjar. Det är därför helt omöjligt att uppskatta hur lång tid biobesöket kommer att ta. Man kan inte heller bestämma träff vid bion efteråt eftersom man inte vet var man kommer ut någonstans. När filmen slutat behandlas biobesökare som något generande avfall som måste göras av med snabbt och diskret. Man förs därför ut genom någon lönndörr och efter att ha vandrat i kulvertar, vindlande gångar, upp och ner för ostädade trappor spottas man ut i någon mörk gränd ett kvarter från biografen.

Men det finns förstås bra saker med modern bio. Stolarna är nästan bekvämare än min tv-fåtölj hemma och det finns massor med plats för benen och för det mesta ett utrymmer för dricka i armstödet. Min bardoms biostolar var stenhårda och placerade så tätt att man hade knäna pressade mot ryggstödet framför. Byta ställning var inte att tänka på. Vid extralånga filmer hade man träsmak i veckor efteråt. Lutningen är alltid perfekt, man har aldrig problem att se filmen, hur många hånglande par eller rakryggade pensionärer med hatt man än är placerad bakom. Ljudet är bra, temperaturen behaglig och har man tur så pratar den unga video- och dvd generationen inte sönder filmen. Egentligen är det bara en sak som fattas – varför visslar ingen i biljetten innan filmen längre? Kanske vet inte dagens ungdom hur man gör. Funderar på om jag ska sätta upp en liten instruktiv workshop i foajén nästa gång vi går på bio. Ska fråga barnen. Det tycker säkert att det är en lysande idé.

Vårkänslor

Fy vad dålig jag har blivit på att uppdatera. Men ni förstår nog varför. Det finns ju ingenting att skriva om - allt man pratar, tänker, hör och läser handlar ju om den pågående Fimbulvintern. Jag kan inte komma på något nytt att säga i ämnet, förutom det uppenbara. Att det räcker nu. Och det har jag ju redan sagt. Vintereländet snurrade förstås ett extra varv i början av veckan när det blev över tjugo minus i Stockholm och SL beslöt att dra in alla tunnelbanetrafik ovan jord. Själv bor jag ju längs underjordaren så jag hade inga problem med att ta mig till jobbet. Men på radion vädjade lokaltrafiken om att man skulle stanna hemma om man kunde. Det kändes som om det rådde något underligt undantagstillstånd och att skrämmande krafter höll på att ta över världen. Egentligen handlade det ju bara om isiga spår och frusna växlar. Dottern drog ett skämt igår som gick ut på att "om SJ skött tågtrafiken under andra världskriget hade förintelsen inte ägt rum". Vi fnissade elakt åt det en lång stund. Stackars SJ.

Men!! Idag är det plusgrader för första gången det här året. Jag känner hur hjärnan tinar upp och blodet pumpar med friska tag efter den märkliga glidgång av typen två steg fram och ett tillbaks som jag fick praktisera i modden på väg till jobbet. Jag ger mig en frist på en timme med två koppar fosterfördrivande kaffe så återkommer jag med bättre innehåll. Utan minsta snödriva.

Yesteryear

Min dotter skriver en uppsats i skolan om hur mobiltelefonin har förändrat kommunikationen mellan människor. Hon börjar den med att referera till något jag sa en gång när jag glömt mobilen hemma. Hur man faktiskt klarade sig utan mobiltelefon när jag var barn. När man säger sådana saker möter man den där blicken som är tom och som säger ”Meh, jag har fattat att det var skittrist på stenåldern att det fanns typ ingenting att göra utan mobil, tv och internet. Orka.”

Mina barn är inte jätteintresserade av mina berättelser från förr. Att man faktiskt inte kunde nå sina föräldrar under dagen. Att föräldrarna i sin tur inte hade en aning om vad barnen gjorde eller befann sig om barnen inte hade skrivit en lapp. Att om man gick vilse så hade man ingen mobil att ringa i och ingen GPS som gav färdriktning. Man fick helt enkelt fråga någon om vägen. Jag menar – seriöst - kontakta en människa utan hjälp av sms – hur galet jobbigt verkar inte det?

Jag har fler tankar om forntiden att delge mina barn om de bara ville lyssna. Att vi faktiskt aldrig gick omkring med vattenflaskor och trots det inte gick en säker uttorkningsdöd till mötes. Att om man inte var hemma när favoritprogrammet gick så missade man det. Obönhörligt. Ingen video eller dvd som spelade in, inget internet där alla kanaler la upp sina program. Inte ens en dator. Nu gjorde det inte så mycket eftersom det bara fanns två tv-kanaler som började sända först efter sex på kvällen. Istället fick man träffa sina vänner i verkliga livet istället för på chatten, slå upp saker i böcker på biblioteket istället för att googla eller i värsta fall läsa en bok och lyssna på radio. Inte kunde man ladda ner favoritlåten eller göra Spotifylistor, man fick spela in från ”rakt över disc” eller ”trackslistan” vilket innebar att man alltid fick med någon hysterisk radiopratare i alla låtar. Att vi överlevde är ett under.

Så långt kommen i mina visa hågkomster från en svunnen tid utan uppkoppling har mina barn för länge sedan kopplat in sina ipodlurar och skruvat upp den bärbara musiken. Jag försöker luta mig fram och skrika ”när jag var tjugo köpte jag en FREESTYLE – det var en revolution!!”. Barnen skakar misstroget på huvudet och ökar volymen i lurarna och ser ut som ”oss lurar du inte”. Det vet ju alla att freestyle är en skidsport i OS.

Casual Friday

Kronfågel försökte lägga beslag på denna veckodag med sin enerverande reklam ”kyckling på fredag”. Det gick väl så där får man nog säga. Jag tror aldrig att folk verkligen tänkte Fredag – fågel. Men så kom chipsjätten med sin fantastiska stämningsfyllda komposition ”Nu blir det fredagsmyyyys…” och saken var biff. Finns det någon i vårt land som inte kan nynna på den jingeln? I sonens skola har låten har inlemmats i skolkörens repertoar och snart står vi säkert och sjunger den på skolavslutningen med fuktiga ögon och chipssmuliga läppar.

Om man mot förmodan inte känner till begreppet Fredagsmys utan börjar förvirrat flacka med blicken när frasen kommer upp på jobbet så kan man hitta en förklarande artikel på Wikipedia (bara en sådan sak). Jag tycker det är skönt att den etnologiska forskningen upphöjt fenomenet till en modern rit. Det ger mig en heligare aura där jag sitter i tv-fåtöljen med ett glas rött i ena handen och den andra i chipsskålen. Lite översteprästinna liksom. Chipsen blir då väl att betrakta som oblater och tillsammans med vinet utgör det en vacker offerhandling. Inte alls frosseri.

Förra veckan lyckades jag hitta en annorlunda chipspåse med smaken ”honung och senap”. Mycket märklig upplevelse, men inte oangenäm. En snabb tur bland världens chips får mig att inse att det finns ett stort mycket udda utbud av snackssmaker. Vad sägs om Pringles variant ”Loaded baked potatoe” som skall smaka som bakad potatis, toppad med bacon, gräddfil och ost.

Eller samma företags ”buffalo wings” där man i en enda friterad potatistugga får såväl friterad kyckling, buffalo sauce och chili. Det känns konstigt men inte osmakligt.

Till och med ”garlic and parmesan” kan jag se i min skål hemma.

Men det finns mer oförklarliga smaksättningar som man undrar om de verkligen kan ha slagit någonstans. Vad sägs om följande chipshylla:

Jag menar sjögräsrullar och hummersmak känns lite vågat, men hur smakar "cajun squirrel"?

Vågar man ens föreställa sig?

När jag var liten fick vi pommes pinnes och bridgeblandning framför ”den vita stenen” på fredagarna. Vår sextiotalssoffa var stram i formen och klädd med grått stickigt tyg. Men om någon hade frågat oss vad vi kände just då så hade vi säkert tindrat med ögonen och unisont stämt upp i ”Nu är det fredagsmyyyyys – om det så är det sista vi gör…” Redan 1972 satt fredagstakterna där de skulle.

Bronsåldern

Jag säger då det. Om jag vurpat så där överläskigt som Anja Pärson gjorde i störtloppet skulle jag minsann aldrig givit mig ut i backen igen. Och om jag mot förmodan blivit övertalad (nu får du skärpa dig och åka, du som fått så fina blågula kläder - virkad mössa och allt) så hade jag ta mig tusan plogat mig hela vägen ner till målfållan. Jag är imponerad. Vilket guldåk.

Föräldrafällan

När mitt första barn var en liten tulta och började på dagis tyckte jag att det var spännande med föräldramöten. Jag kände mig så vuxen och såg fram emot en kväll som i huvudsak skulle handla om min lilla dotter och lite, lite om andra mycket mer ointressanta barn. Det handlade dock mest om fröknarna. Men det gjorde ingenting för där satt man på en miniatyrstol som tryckte upp knäna under hakan och åt något oidentifierbart fikabröd som barnen hjälpt till att baka under dagen och var FÖRÄLDER. Jag har aldrig varit så mycket FÖRÄLDER som de första åren efter att jag fick barn. Jag försökte febrilt att dölja att jag inte var något förälderämne. Jag älskade min förstfödda mer än livet själv, men var hopplös på rutiner och hemmagjord barnmat. Jag tyckte det var outsägligt tråkigt att vara mammaledig och tyckte det var underbart skönt när hon sov och jag fick dricka kaffe och läsa tidningen. Men på dagis ansträngde jag mig att göra rätt och vara en prickfri FÖRÄLDER. Fröknarna skulle se att här var en mamma som minsann hade saker och ting under kontroll. Här fanns det torra ombyten och ordentliga överdragskläder på hyllan, min dotter skulle vara hel och ren och välkammad och jag ansträngde mig att prata lugnt och pedagogiskt till mitt trotsiga barn i kapprummet. Det här var ingen mamma som tappade konceptet och stressade omkring och talade otrevligt till sitt lilla barn utan ett under av fast mildhet och glad trygghet. Naturligtvis var allt bara ett nödtorftigt försök att dölja att jag för det mesta inte hade någon koll alls på moderskapet trots att jag inte var någon tonårsmamma precis.

En gång påpekade en dagisfröken att dotterns hemstickade mössa inte var så lämplig när det blåste. Istället för att tycka det var orimligt att dagis hade synpunkter på barnets huvudbonad, gick jag hem och kände mig totalt misslyckad och undrade när socialen skulle ta ifrån mig mitt barn som tydligt var utsatt för de hemskaste faror (örsprång) med en undermålig hemstickad luva. Jösses.
Nu är jag luttrad förälder som inser att jag är kapabel att ge mina barn andra, mer positiva saker än örsprång även om rutinerna fortfarande är lite flytande och de flesta föräldrar till barnens kompisar förfasar sig över att vi inte äter middag förrän halv sju och ofta framför tv:n.

Jag älskar inte föräldramöten längre. De känslor jag hyser inför nämnda event är mer de motsatta. I måndags var det dags i sonens klass. I en rikemanskommun är lärarnas pedagogiska information av minimalt intresse, man fastnar hellre på diskussioner om stoppförbud för bilar vid skolan (gillas inte) och varför fröknarna inte vill lämna ut sina mobilnummer så att man kan ringa på kvällar och helger och fråga om lille Wilhelms mattebok. En föräldrer ville i detalj undersöka varför fröken rättat fel på dotterns engelskaprov och en annan förälder tyckte det var överdrivet med en läxa om dagen - överdrivet lite alltså - barnen måste ju pushas tidigt för att lyckas i livet. Föräldrar i flock är en plågsam upplevelse. Inte fick man kaffe och bulle heller.

Skulle åtminstone behövt en whisky.

Kattastrof-kavalkad

En liten bildodyssé över de som styr vårt hem.
För Sanna och andra Burma lovers out there.



Jerry - filosofen.



Burmor nosar på allt. Oboy's minne är som en guldfisk.
Varje morgon undersöker han nyfiket min tekopp:
"Vad är det här för en lattjo liten pryl?"




Jerry har ofta sovmorgon.




Ibland är burmor mindre vackra och värdiga än vanligt.




Köksbordsvila.

Den lilla, lilla katten på den lilla, lilla datorn.

Oboy är ingen knäkatt, däremot en lap top cat.

En smak av vår. Kattgräs.

Det går även bra med mattes tulpaner.

Jerry källsorterar papper.

Tonårsmattes stökiga golv.

Jerry suckar desillusionerat.

Fågelspaning.

Den svarta runda saken på fönstret är ett fågelbord.

Fåglarna som vågar sig dit blir väldigt stressade av stirrandet.

Snabbmat är bara förnamnet.

Diskbänksrealism.

Burmabläng. Även känt som "evil eye".

Något alla burmor måste kunna.