den som inga byxor har...

I går var det ”no pants subway ride day” i världen och så även i Stockholm. Organisationen Improve everywhere ligger bakom påhittet som pågått sedan 2002. Tydligen ska det finnas en liten falang i Stockholm som också var ute och åkte byxlöst under gårdagen. Jag känner omedelbart att jag vill ropa ”Varför?!” Men orsaken bakom aktiviteten verkar höljd i dunkel. Om det är en manifestation mot överkonsumtion eller ett allmänt agg mot benkläder framgår inte någonstans. Och jag har letat.

I en liten notis i Metro uttalar sig en av de svenska initiativtagarna ”Vi låtsas som om vi åker som vanligt, men så plötsligt tar alla av sig byxorna som de vore den mest naturliga sak i världen… vi låtsas som om vi inte känner varandra och om någon frågar säger vi bara att vi tycker det är varmt”.
Det hela tycks mig bara konstigt. Och inte så lite fånigt. Tycker det verkar bättre att sätta på sig ett par extra långkalsonger och undvika diverse snopp- eller snippförfrysningar i vinterkylan. Men det kanske bara är för att jag aldrig suttit på tuben med rumpan bar. Jag börjar tycka att mamelucker och handledsvärmare är trevliga plagg. Jag är tydligen mycket, mycket gammal.

att skena iväg

Ännu en vintervit morgon i kylan. Läser tidningar på nätet då jag ännu inte lyckats bestämma mig för en pappersprenumeration. Det är mycket om isen nu. Tjockleken diskuteras - här har faktiskt storleken betydelse - eventuella varningsflagg hissas och allmänna tips om utrustning och teknik listas. Långfärdsåkningssekten blomstrar så här års. Jag tillhör inte denna tro som med förklarat ljus i ögonen sjunger de långa skenornas och öppna isviddernas lov. Man får dock ligga lågt med den bikten har jag märkt. Om man tillåter sig en alldeles så liten fnysning och tveksam huvudskakning när denna haussade vinteraktivitet kommer på tal så anses man som konstig. Ja rent av virrlärig - en avfälling som bör - nej måste - omvändas. Så jag har lärt mig ligga lågt. Risken är nämligen att någon kommer på att fråga "har du provat" och då måste jag ju ilsket svara "för tänk för att jag faktiskt... inte... har det!" och storma därifrån.

Jag åker inte skridskor. Någonsin. Jag lovade mig varje plågsamt obligatoriskt skridskopass i skolan att när jag blev vuxen skulle jag aldrig mer sätta på mig ett par skrillor (man sa så i Småland, i stockholm säger man grillor vilket naturligtvis är helt fel. Griller är sådant man sätter i folks huvud när man inbillar dem att de måste ut på isen och fåna sig). Jag kunde aldrig åka skridskor. Min mor köpte ett par begagnade och målade dem röda, redan här gick det fel. Man skulle ha vita konståkningsdon med ludd högst upp. Eftersom min mamma var före sin tid och dessutom var rädd om mig tvingades jag ha hjälm. Min brors avlagda med munskydd. Som flicka hade man inte hjälm. Flickor hade fluffiga vita pälsmössor och gjorde åttor på isen. Jag hade en repig hjälm med avskavda bokstäver VM fram och kom aldrig mer än en armslängd från sargen. Där stod jag och höll i mig krampaktigt tills vristerna skakade av smärta och tårna var avdomnade. Lärare försökte undervisa mig, men jag var inte mottaglig. Jag saknade skridskoåkargenen.

Mina barn kunde inte åka skridskor när de började skolan. Vem skulle ha lärt dem det? Pappan var varje vinter ute på egna långfärdsäventyr så jag var i pulkabacken med ungarna och censurerade noga varje form av information om sporten skridsko. Dottern kan numer faktiskt åka. Hennes skolkamrater lärde henne och när vi flyttade granne med en idrottsanläggning gick hon på eftermiddagarna och tränade själv. Sonen däremot kan inte. Vill inte. Han fick ett par skridskor i sexårsåldern och sattes på isen av förskolefröknarna. Han stod på isen i fem minuter innan han gick av med orden "det är för halt", för att aldrig gå upp igen.

Så när omvärlden skenar i väg och pratar om sjungande isar och blå vinterhimmel, skryter om sina turer skärgården runt och diskuterar pikar och vakteknik tittar jag och sonen på varandra i samförstånd och mumlar unisont "humbug" och viker av mot pulkabacken. Med hjälm förstås.

Hot Friday

Fortfarande kallt ute, men väldigt varmt inne. Kanske inte alla är lika lyckligt lottade, min bror som bor i Smålandsskogen drabbas ofta av strömavbrott när det blir riktigt vinter med mycket snö och i norr verkar det nästan vara vardagsmat med ett par utkylda nätter då och då.

När jag gick hem från jobbet igår så braskade samtliga löpsedlar på med elbrist och avbrottsvarningar. Det var nästan så man kände sig orolig och uppspelt på samma gång. Som om man nu levde lite på gränsen och ens överlevarinstinkter sättas på prov. Skulle vi drabbas av att sitta i mörker och kyla, berövade såväl livsnödvändiga dansprogram på tv som varm mat? Kanske bleve barnen och jag tvungna att bygga en bivack av kuddar i hallen (enda rummet utan ytterväggar) att sova i. Jag skulle vara stark och modig och underhålla mina små med långa hågkomster från sjuttiotalets energikris. Jag skulle bli deras hjälte när jag rostar bröd över blockljusets flämtande låga och visar hur urtidens åkarbrasor fungerade.

När jag ältat den här bilden ett tag funderade jag om jag skulle förbereda mig genom att hälla upp heta drycker på termos och gå ner i källaren för att hämta en reserv av filtar och täcken. Men när jag kom hem var jag så trött att jag nöjde mig med att inventera stearinförrådet och hälla upp ett glas rödvin (jag har faktiskt haft två vita dagar efter trettonhelgen så det så!).

Det verkar inte som om jag är någon klippa i kristid. Inte ens i rent imaginära risksituationer. Jag skulle förstås vara hopplös i vilket överlevnadsprogram som helst. Nu blev det ju inget avbrott utan elen strömmade som vanligt hela natten medan tv:n brusade och elementen blossade.
I mitt liv händer sällan något verkligt spännande och det är ju en väldig tur.

Cool

Det är friskt ute. Förbaskat friskt. Svinkallt för att tala klarspråk.

Allt förändras när termometern stretar mot absoluta botten på skalan. Det blir lite mer tyst och stilla. Livet går liksom i slow motion. Folk rör sig annorlunda och undviker att tala med varandra, ja till och med att se på varandra. Det senare har antagligen att göra med att många ser rätt underliga ut. Det hör ju inte till vanligheterna i Stockholmstrakten att vi har temperaturer ner mot tvåsiffriga minusgrader vilket också avspeglar sig i garderoben. Så när det blir riktigt kallt tvingas många klä sig liksom ”vargskt”. Jag syftar då inte på någon opolitisk vargskinnspäls utan mer på Cajsas ”man tager vad man haver”. När jag gick till tunnelbanan i morse så såg jag en äldre gentleman i anorak, en rosa toppluva med en bild på Lille Skutt fram och håriga Moon boots som jag svär sågs senast på en fransk skidort 1984… Det är bara människor i tjugoårsåldern som försöker upprätthålla någon slags stil i kylan. Fast den stilsträvan ter sig i mina medelålders ögon ibland som än mer märklig. I min tunnelbanevagn satt en tjej i kort kjol, tunna strumpbyxor och tygskor(!). Den lätta klädseln på underkroppen var kompenserad på överkroppen med en (mycket kort) pälsjacka, en jättemössa nerdragen till nästippen och en halsduk vars längd måste närma sig en engelsk mil. Den senare var lindad i hundratals varv likt en gigantisk boaorm. Kanske frös hon bara upptill eller så var all kommunikation mellan hjärna och ben avskuren. Kanske är det faktiskt så att den gamla teorin har rätt i att med ett ben i frysboxen och ett ben i brasan så har man det i genomsnitt ganska skönt.

Man vänjer sig ändå fortare än vad man tror vid klimatet. Jag minns en vinter på åttiotalet då det var mellan 20 och 30 minusgrader i flera veckor. När termometern slutligen gick upp till knappa tio minus blev folk som vårrusiga och knäppte upp rocken, kisade mot den knappt befintliga vintersolen och satt konverserande på konserthusets trappa. Håll ut! Om en vecka kan det vara nollgradigt igen. Då tar jag sandaler till jobbet.

Nyhetstorka

I går lyckades jag lägga mina händer på en dagsgammal gratistidning för att råda bot på min nyhetsbrist och läsa lite om vad som händer ute i världen. I den stora världen, utanför skålen med brända mandlar där jag bor.

Metro rapporterar om den rafflande sprängningen av en vänstersko-liga i Malmö. En man kunde gripas efter att i ett köpcentrum stulit sju fotriktiga vänsterskor. Polisen stod först frågande men har efter utredning (bergis värsta csi) kommit fram till att ligans taktik är att först stjäla vänsterskor i Sverige och därefter åka över till Köpenhamn för att stjäla högerskor. Tydligen är valet av vilken sko som ställs ut i butikerna traditionellt olika i länderna. Jag vet inte jag. Kan detta verkligen löna sig? Efter allt jobb och resan över sundet står man med ett rekordbyte bestående av... sju par skor. Och sedan då? Kränger man dem i under världen? Delar man ut dem i en stor familj hårt drabbad av fotproblem? Men Malmöpolisen mallar sig och talar om hur man nu lyckats avslöja en internationell liga. Jösses.

Precis brevid skostöld artikeln finns en liten artikel bestående av ett enda citat:
"I dag tar det sällan mer än tio timmar innan jag får rapporter om flyttade, döda eller födda elefanter" säger svenske Dan Köhl, som skapat världens första elefantdatabas.
Ingen mer information finns i artikeln. Vad menar man? Varför har han gjort denna databas? Vem är han? Vad ska han göra med materialet? Och hur vet alla i världen att de ska kontakta honom när de hittar en död elefant på farstubron?

Jag inser nu att jag varit ledig för länge och att jag måste skaffa mig en riktig dagstidning.Tur att jag börjar arbeta i morgon.
Vi har både DN och Svenskan på jobbet.

No soccer mom

Jag sitter och slösurfar över dagstidningarnas internetsidor. Jag har ingen papperstidning för tillfället och eftersom jag inte behöver åka tunnelbana till jobbet dessa dagar så kommer jag inte ens åt någon gratistidning att prassla med. På aftonbladets sida råkar jag klicka mig fram till ett tv-klipp som visar en hockeypappa som slår ner en åttaåring på isen. Huruvida det är hans egen eller en av lagkamraterna framgår inte och spelar ju ingen som helst roll. Som om inte klippet är nog så kan man ta del av en panel av sportjournalister som diskuterar händelsen. Det är så tramsigt så jag orkar inte titta färdigt och vet alltså inte om det är någon som försvarar pappan, men hoppas inte. Har aldrig förstått sådana föräldrar som vilt pushar fram sina barn i diverse sporter. Klart att man vill vara uppmuntrande och stödjande i aktiviteter som barnen tar sig för, men att delta med liv och lust känns rätt främmande för mig. Jag tycker inte att det är roligt helt enkelt att stå vid en fotbollsplan eller hockeyrink flera kvällar i veckan.

Det är kul om barnen har intressen, men när det kräver att föräldrarna ska tillbringa varje helg med att skjutsa till diverse matcher och utsocknes träningsställen börjar jag skruva på mig och flacka med blicken. Kanske tur att mina barn aldrig visat någon iver över att bli idrottsstjärna. Dottern spelade fotboll ett tag, men var då så stor att hon själv kunde cykla till träningen Väldigt snart tog hennes musikintresse helt över och där behöver hon verkligen inte någon coaching av sin hopplöst omusikaliska mor. Sonen däremot började i fotbollsskola när han var sex så då var jag ju tvungen att inte bara följa honom utan också stå vid ringside (är det verkligen rätt fotbollsterm?) hela tiden träningen pågick. Det var inte roligt.

Det var alltid dåligt väder de dagar det var fotbollsträning. Även om det var i maj så var det nästan utan undantag kalla vindar, hagel och drivis. I alla fall i mitt minne. Dessutom så var det mest mycket fotbollsintresserade pappor och jag som stod där. Om de inte berättade långa poänglösa anekdoter om sin egen fotbollskarriär så pratade de it-problem från jobbet. Träningspassen var en och en halv timme men kändes som en evighet, jag frös utanpå och dog själsligt inuti.

Som tur var blev min tid som fotbollsmamma kort. Sonen visade sig att sakna såväl intresse som fallenhet för sporten. När de andra sprang efter bollen tittade han på skalbaggar eller gjorde hoppsasteg till andra sidan planen. När han var målvakt flyttade han målkonerna så nära varandra att han knappt fick plats själv i målet. Än mindre bollen. En lysande strategi för målstatistiken men förvånansvärt impopulärt bland de övriga spelarna.

Sonen slutade med fotbollen efter en säsong. Efter det så har han prövat allehanda aktiviteter som streetdance, innebandy, gymnastik och simning, men tröttnat på allt. Istället håller han på med vad som faller honom in för stunden, cyklar eller gör konster med sin kickboard, spelar fotboll på kul med grannbarnen, leker agentlekar i skogspartiet och en hel massa saker som jag inte har en aning om. Han fyller sin fritid med att vara barn helt enkelt. Det bästa med det är att han absolut inte behöver några hejaramsor eller peptalks för att klara av det. Han är redan proffs inom det området.

nystart

Så klarade vi av bytet av gammalt år mot nytt helt galant. Middagen blev fantastisk, vi spelade spel utan att någon surade, vi gick upp på takterassen och tittade på fyrverkerier utan att trilla ner och jag lyckades få upp champagneflaskan utan att träffa mig själv eller någon annan med korken. Ett smidigt skifte på det hela taget.

Jag hade glömt att fundera på löftet. Jag drog till med att jag skulle sluta äta godis (utom mörk choklad som är en nödvändighet och mänsklig rättighet). I går när jag kom på att det fanns kvar av dotterns otroliga chokladlakritskola reviderade jag löftet. Jag sa till barnen (lite grötigt för kolan är seg) att det var ett dumt löfte och att jag glömt att jag skulle lova att ta körkort, vilket vi ju alla tjänar på. Barnen tittade roat på mig och sa "visst mamma" på ett lite obehagligt och skeptiskt sätt. Men jag kan ha övertolkat. Det är svårt att lyssna ordentligt när man jobbar på att uppnå chokladlakritskola-nirvana.

Jag inbillar mig alltid att jag ska bli -inte en helt ny och förbättrad - men åtminstone en lite uppgraderad människa när det blir nytt år. Att jag nu äntligen ska bli en sådan som bara tar ett chips på fredagen, som dammsuger lister och dammar varje vecka, som anammar uttrycket var sak på sin plats och inte snabbstädar genom att trycka in saker i skåp och garderober, som läser aktuell och djuplodande litteratur och inte bara deckare, som gör hårinpackningar och klipper topparna regelbundet istället för att vänta tills håret är ett fågelbo och frisören får använda sekatör för att rädda det.

Det kommer naturligtvis inte att ske i år heller. Men jag älskar känslan av att det kunde göra det. Att detta är förändringens år. Och vem vet... någon liten förbättring av min hopplösa personlighet kanske jag lyckas med. Det är något speciellt med 2010, det är jag säker på. Vad har ni för nyhetslöften? Kom igen! Lova något! Sedan kan vi tillsammans arbeta för att det inte håller. Jag lovar!