Jag listar

Jag gör mig till kreativ tjuv och snor min väninna Superbloggaren Benitas idé med att göra blogginlägg i form av listor. Förstår inte att jag inte tänkt på detta tidigare. Det är ju högst angeläget för er att veta hur jag rangordnar delar av livets nöjen och förtretligheter.
Jag inbjuder er följaktligen att ta del av min allra första lista. Jag kallar den litte otippat och crazy för:

Lista nummer 1.
Eller
Topp tre av de företeelser som har ett oproportionerligt stort startmotstånd i förhållande till den faktiska arbetsinsatsen.

Byta soppåse.
Tar mindre än en minut och är egentligen inte ansträngande alls. Ändå drar jag mig för det i det längsta. Jag trycker och trycker och pressar och pressar, tills en vanlig ICA kasse innehåller avfall till en mängd avpassat för en mindre återvinningsstation. När jag slutligen omöjligt får plats med mer och ett tomt mjölkpaket riskfyllt balanserar på toppen tillsammans med några äggskal och en blöt tepåse tar jag mig samman. De senare trillar alltid ur och i riktigt oturliga fall går påsen sönder, vilket naturligtvis bidrar till det ooootroligt jobbiga i detta arbetsmoment och skapar en ännu längre startsträcka och större motvilja inför nästa bytestillfälle.

Ta fram strykbrädan.
Själva strykningen stör mig inte ett dugg. Jag tycker det till och med är avkopplande att stå framför tv:n och arbeta mig nedåt i berget av stryktvätt. Då ska man betänka att jag av min farmor ärvt en strykfixering som gränsar till det obscena. Jag stryker ALLT utom underkläder, strumpor och disktrasor (dvs. även träningskläder, noppiga undertröjor, sonens pyjamasbyxor och jeans). Nej det är tanken på att krångla fram själva strykbrädan ur städskåpet som förvandlar det rena utplattande nöjet till ett utmattande stålbad. När jag tänker på det så beror mitt otyglade behov av att stryka all lös textil i hemmet antagligen på att jag känner ett nästan lika stort motstånd mot att plocka bort strykbrädan när jag äntligen fått fram den.

Sätta upp något på väggen
Det kan röra sig om en tavla, krok, spegel eller hylla. Oavsett hur litet eller stort föremålet är så förhalar jag arbetet in absurdum. Mina verktyg är i högsta grad lättillgängliga, såväl borrmaskin som hammare, spik och skruv är placerade precis innanför dörren till klädkammaren just för att ”det ska vara lätt och enkelt och gå snabbt att utföra små arbeten i hemmet”. Ändå kan vägghyllor och tavlor stå lutade mot väggen i månader under det att jag går och blänger på dem, utstötande så djupa suckar att man kunde tro att jag stod inför att ensam hänga vårsalongens samtliga verk. Till slut kommer dagen då jag tröttnat på att slå tårna i dem och det börjar bli tjatigt att ställa upp dem efter att kattastroferna vält dem och då - först då – finner jag kraften att sätta upp dem. Och då går det så fort och lätt och blir så bra att jag aldrig förstår varför det dröjde så länge.

Starka bubblare på listan var även att tvätta håret, plocka ur diskmaskinens besticktråg samt att hämta nya kaffepaket i förrådet på arbetsplatsen. Kanske borde jag tydligt klargöra och betona att orsakerna till ovanstående motstånd antagligen har starka psykiska aspekter och på intet sätt har med ren lättja att göra.
Men det orkar jag faktiskt inte.

Tuffa tag - slutet.

bild lånad från www.edren.co.uk

Min tid med tuffingen V är nu slut. Vi skiljdes med ett fast handslag och förmodligen ömsesidig lättnad och V konstaterade att jag fortfarande är lika stel som en giktbruten planka och har vissa problem med magövningarna men också att: ”Du har blivit grymt stark”.

Nåja, allt är ju relativt. Mina armar ser fortfarande rätt tunna ut tycker jag nog och den ouppblåsta badringen som jag bär under huden i midjetrakten är fortfarande fullt synlig.

Nu får jag i alla fall träna på egen hand och det är skönt. Inga tider att passa och ingen som stirrar värderande under rynkande ögonbryn medan mina skakiga muskler kämpar med de sista repetitionerna. Men det känns också lite tomt att inte höra en skrovlig röst skrika ”LÄTT!!” och ”UPP!!” när man är på väg att ge upp. Som tur är har jag fortfarande några avbetalningar kvar på själva kostnaden, så eventuell lockelse att köpa fler PT-tillfällen kan utan problem hållas under kontroll.

Ikväll är barnen bortbjudna till fadern på middag så mina planer är att ligga i soffan och lyfta vinglas (UPP!) och äta ett eller annat chips (LÄTT!). Undrar vad V skulle sagt om det.

Meh. Orka.

Måste ge min stackars blogg en ordtransfusion å det omedelbaraste innan den helt somna in. Inte har jag någonsin lidit brist på vare sig tankar eller åsikter, men när jag ska sätta mig ner för att generöst ösa dem över er så blir det tomt i min hjärna och fingrarna vilar som lealösa degklumpar på tangenterna. Jag har inte så mycket ork. Det är vinterns fel. Jag blir trött av att frysa. Jag vill helt enkelt inte göra någonting.


Jag längtar så efter vårljus och värme då jag ska veckla ut mig ur mitt komalika tillstånd och bli ett under av aktiviteter. Då ska jag damma alla lister, packa upp den sista flyttkartongen i August rum, rensa ut i klädkammaren, ordna förvaring till källarförrådet, sätta upp gardiner i vardagsrummet, färgkoordinera min garderob, måla en fondvägg och insidan på ytterdörren, göra en hårinpackning och raka benen samt bygga en soffa (jo det kan jag säkert – jag vet PRECIS hur jag ska göra, verkar jättelätt).

Det är förresten inte bara vintern och kylans fel att jag är trött. Kattastroferna, som också fryser och för det mesta ligger klistrade längs det varmaste elementet har påbörjat en motionstimme vid halv fyratiden på morgonen. Då jagar de varandra ursinnigt längs golv, väggar, möbler och tak (låter det som i alla fall). Denna frenetiska kroppsträning utförs alls inte med någon kattlik elegans och smidighet utan bullernivån är helt i paritet med sprängningarna inför citybanan.

Vi blir antagligen snart stämda av grannarna under och tvingas flytta. I så fall är det verkligen ingen idé att dammsuga och torka golv till helgen. Inför den tröstande tanken känner jag latmasken inom mig lättjefullt rulla ihop sig och dra en belåten suck. Jag är i energisparläge.

Jag är inte bitter