Förhoppning

Jag har ett ledset barn i tung sinnesstämning som ligger som en boja runt min kreativitet.

Jag kan inte i ord beskriva hur jag önskar att det snart vänder och vi har lagt eländet bakom oss.

Då kanske jag kan få till ett inlägg som berör det frustrerande i att städa innan städfirman kommer eller hur det känns att julpyssla med dottern som virkar (!) de mest fantastiska julkulor med granar och ”god jul” om vartannat medan jag under samma tidsrymd klipper och klistrar ihop ett julkort som ”ser ut som om en treåring gjort det där” (citat från samma dotter). Men mitt i allt elände finns det ändå små ljusglimtar att glädja sig åt.

Som att jag fått en storstädning av proffs i present av min snälla mamma och tanken på min brors sanna lycka då han får ett hemklistrat julkort av sin syster.

Ett vinnande leende

Jag har varit hos tandläkaren och fått en krona. Det var alls inget festligt med den kröningen, bara obehagligt och dyrt. Det är min fjärde krona så jag är helt klart dyr i drift, enda gångerna jag skaffar mig en ny accessoar som kostar flera tusen. Aldrig är de på rea heller.

Det är märkligt det där med tänder. Jag har alltid haft dåliga tänder och vet nu att det sitter i generna. Det var det minsann ingen som sa när jag var barn och fick skämmas för att jag aldrig kunde springa ut i väntrummet och malligt skrika ”inga hål!” Kommer ni ihåg den reklamen? Jag satt i biomörkret (ja för det fanns ingen reklam-TV under jura-perioden) och bara ville slå till de äckelkäcka barnen som toklog med sina vita perfekta och STARKA tänder mot en stolt mamma som glittrade tillbaka och sa ”vad duktigt älskling – det måste vi berätta för pappa” (antagligen skulle de för patriarken förtigit ett tandläkarbesök med mindre lycklig utgång). I mina tänder hade det borrats lika flitigt som ett oljefält i Texas. Så jag satt i min biofåtölj och surade med ihopknipt, amalgamstinn mun och kände mig urusel.

För det var ju så att om man hade tänder utan lagningar så var man duktig. På det följer då det fullkomligt logiska tänket att vi andra med ett straffregister av kindtandslagningar måste vara riktigt, riktigt dåliga. Nu hade jag en ovanligt sund uppfostran där det serverades såväl C-vitamin som morotsstavar dagligen, mycket sällan sötsaker, läsk två gånger om året (jul och påsk) och en omutlig mamma som såg till att man grundligt skötte munhygienen både morgon och kväll. Men jag kände mig ändå stämplad som om jag levt på en ensidig kost av sega råttor och polkagrisar samt borstat tänderna i cocacola. Pelle Snusks röttandade lillasyster från Snaskeby.

Jag är ytterst sällan sjuk (ta i trä), har få och lindriga förkylningar och aldrig feber. Lider inte av några allergier och har aldrig brutit något. Men det är ingen som tycker att jag är duktig för det. Tänk om man utvecklade tandtänket och började lägga en duglighetsaspekt på andra kroppsliga åkommor:

”Sned rygg? – ja så går det om man går omkring och lutar sig för mycket åt höger.”

”Här är dina nya hålfotsinlägg – ångrar du inte nu att du hade sträckt fotvalven lite mer när du var yngre?”

”Min yngsta är hopplöst skelögd – annat är det med hennes duktiga lillebror minsann, han tittar aldrig snett han!”

”Du som aldrig har ont i magen – hur har du blivit så rasandes skicklig med dina tarmar?”

”Migrän säger du? Ja det gäller att ta hand om sin hjärna från tidig ålder”

Jag blir så deppig när jag tänker på dessa orättvisor att jag måste trösta mig med lite choklad. Jag ska ändå göra ytterligare en krona i vår. Det gäller att få valuta för pengarna.

I rampljuset (eller kanske precis utanför, men väldigt väldigt nära i alla fall)

Min kusin Eva fick erbjudande om publikbiljetter till treans nya satsning True Talent. Vi beslöt att gå dit med våra söner. Vi hade fått meddelande om att det var extremt viktigt att vi inte uteblev eftersom just vi ”var placerade i juryn”. Med viktig min och VIP-schvung i stegen klev vi på den abonnerade bussen för att forslas till inspelningsplatsen. Vi tittade nedlåtande och beklagande på övriga resenärer som säkert var vanlig publik utan jurystatus.

Förväntan och spänning bland oss och barnen – säkert skulle vår betydelsefulla roll ge oss fördelar. Antagligen skulle vi bli bjudna på ett glas bubbel, troligen få gå på röda mattan, absolut få egen loge och i förlängningen bli best-friends-forever med programledarna… vi tillhörde ju JURYN gubevars.

Väl framme inser vi snabbt att all publik är jury. Inga drinkar och särbehandling för oss inte. Man kunde få köpa en kopp kaffe för en femma, så det gjorde vi.

Jurypubliken delades omgående in i tre åldersgrupper. Killarna försvann till hörnet för dem upp till 25 år. Vi sällade oss till gruppen 25-50 och försökte se ut som vi inte alls närmade oss den övre gränsen. I en annan ände av lokalen samlades ett fåtal vithåriga tillhörande den äldsta gruppen 50-100. Varje åldersgrupp placerades sedan på varsin rund läktare utrustade med mentometerknappar, producenten förklarade omständligt att sedan skulle läktarna vridas så att man satt med ryggen mot de framträdande. Om minst sextio procent av publiken röstade positivt så skulle läktaren vridas runt och sångaren hade gått vidare.

”Alla läktare måste ha ungefär lika mycket publik” instruerar en funktionär pedagogiskt och lät blicken snabbt svepa över oss mittemellan-åriga. Blicken stannade på mig och Eva ”ni får flytta på er” konstaterad hon lakoniskt och viftade över oss till pensionärsgruppen. Jag gick under muttrande protest. Det kunde ju vara nog med att man tvingades kliva över femtioårsstrecket i förtid. Dessutom fick man stå ut med att programmets sångcoach Tommy Körberg refererade till oss som om vi gått i småskolan tillsammans. Jag ville inte alls vara i ”hans generation” som han glatt utropade. Jag ville hellre känna mig jämnårig med Danny som stod och gestikulerade framför ungdomsläktaren.

Möjligtvis var det hela en lågbudgetproduktion. Läktarnas vridningsmoment var på intet sätt automatiskt utan gjordes med handkraft av svartklädda ungdomar. Nesligt nog kunde de knappt rubba pensionärsläkaren trots att vår läktare var något glest befolkad. Jag fick samma känsla som den enda gång jag åkt tuktuk - jag satt och försöket göra mig så lätt som möjligt. Inspelningen tog mer än fem timmar. Publiken satt snällt kvar genom omtagning efter omtagning och vreds fram och tillbaka. Lokalen var kvav och het. Toalettbesök fick utföras endast i undantagsfall och efter tre timmar stack de till oss lite vatten och varsin drickyoghurt samt en papptallrik att fläkta oss med. Men publiken klagade inte utan satt snällt med benen i kors och tryckte på sina knappar, applåderade och jublade på kommando, timme efter timme. Människan är en underlig varelse och medias dragningskraft uppenbarligen svår att stå emot.

Till slut vacklade vi ut i kvällen för att bussas tillbaka till bebodda trakter. Som tack för dagen fick vi varsin s.k. ”goodie bag”. Här kom nog belöningen tänkte jag omtöcknat. Jag har ju sett vad Oprah’s publik brukar kamma hem i form av datorer, semesterhus och briljantringar. I påsen låg en reklambroschyr från ett mobilföretag, en energidryck och ett provpaket läkerol.

Men tänk ändå – jag kanske kommer på TV!!

Anonym sa...

"Haaallååå! Vart tog du vägen? Hoppas allt är bra! Saknar dina underbara inlägg!"
22 augusti 2011 17:17

Såg ni?! Jag är saknad och efterfrågad. Förutom att det får mig malligt rosig så ger det också tungt samvete. Jag lovade i början av sommaren att skriva varje dag.
Varje. Dag.
Vad lär vi oss av detta? Att mina löften är värda lika mycket som en oppositionspolitiker i valspurt. Att beslutsamhetens friska rodnad gått över till en överdrivet krank blekhet - på gränsen till likstel. Att jag är lika full av publikfriande ordbajseri som en allsångsledare på bästa sändningstid. Att jag är lat. Att jag "inte levrerar" som min exman skulle formulerat det.

Jag har varit trött och trist denna sommar. Jag tror jag hade en miniutbrändhet. Kan man ha det? En släng av utbrändhet. Som ett rostat bröd som inte är förkastligt sotsvart, men ändå lite för svett i kanterna för att räknas som riktigt gångbart. En brasa som inte riktigt tar fart och flammar upp utan bara ligger och pyr surt och irriterande

Jag vet ju egentligen hur man ska göra när man vill blogga men förlagt energin någonstans bland dammtussarna i hörnen. Man ska gödsla bloggen med "dagens outfit" och sommarbilder på badande barn, bruna fötter i trendiga flipflops och grillkvällar hos snygga kompisars fantastiska sommarställen (gärna Gotland).

Jag hittar inte min kamera. Spelar egentligen ingen roll för jag är urusel på att komma ihåg att fotografera. Det finns så få bilder på sonen att han ett tag trodde att han var adopterad. Ibland tar jag ganska många, ganska bra bilder. Då ska jag hitta sladden som man överför bilder med till datorn. Sedan ska jag försöka få åtkomst till en dator utan chattande eller spelande barn framför. Och någonstans där brukar hela projektet dö ut.
Dessutom kan jag inte gå i flipflops (det gör ju ONT) och jag har misskött alla mina sociala relationer med mina snygga kompisar. Förresten har inte en enda ett sommarställe på Gotland.

"Men dagens outfit?" då undrar ni andlöst trånande. Jag är inte helt säker men jag är nästan övertygad om att det finns något förbud på att lägga ut bilder på fyrtiosjuåringar som börjat bli suddiga i konturerna utstyrda i urtvättade realinnen från nittiotalet kombinerade med illasittande jeansshorts. Då blir man nog utslängd från internet.


Så mig kan man ju inte lita på. Men för min eget höga nöje och för din skull, kära smickrande signatur anonym. så ska jag fortsättningsvis försöka blogga åtminstone ett par dagar i veckan. Det är ett löfte att det är en målsättning som jag ska arbeta mot. Jag lovar.

Arbetspaus

Första dagen på jobbet efter sista dagen på första semesterperioden. Hängde ni med på den? Känner mig manad att hålla er hjärna i trim, ni som fortfarande njuter trög ledighet.
Inte slöa till alltför mycket av för riklig solvarm sömn och kvällshinkar med immig rosé.

Tar en minipaus i mitt anletes svett och läser Aftonbladet på nätet för att ta del av en ny rapport om semestervanor. Mitt i industrisemestern förespråkar en återhämtningsprofessor i Uppsala flera små ledigheter istället för en stor. Sträcker på mig och tänker att oj, vad jag är duktig som alltid delar upp min semester.

Sedan tänker jag att frågan är helt fel ställd. Det är väl inte de långa sammanhängande ledigheterna som är problemet. Det är naturligtvis de många månader av arbete som känns opassande staplade på varandra. Jag förespråkar istället att jobbstunderna bryts ner i mindre partiklar och strösslas varsamt i ett hav av vila. Avstressande och återhämtande vilopauser avbryts då och då av mikrostunder av hårt (nja kanske inte jättetufft, men pyttelite ansträngande) arbete.

Genialiskt, inte sant? Men så är jag inte professor heller.
Bara ganska lat.

Kattastrofväder

Det har regnat gråblött hela natten och morgonen visar visserligen upphåll, men inte det perfekta badväder sonen hade beställt. Jag kan se fördelarna med en halv dag med inneaktiviteter då strykberget blivit så högt och vingligt att inte ens kattastroferna vågar ligga på det längre. Dessutom borde jag göra en arkeologisk utgrävning i kylskåpet för att hitta källan till den märkliga obehagligt syrliga doft som börjat sprida sig i dess inre. Oboy har bestämt att detta är en sovdag och har gömt sig under täcket i sonens obäddade säng. Gömt och gömt... klumpkatten har en hjärna som en struts och anser att bara framdelen av kroppen är täckt så är man osynlig. Följaktligen ser man en enorm beige kattrumpa välla ut från täckets nederkant. Då denna burma (här används ordet i sin allra vidaste bemärkelse) ibland gör gasutsläpp värdig en åldrande labrador är det minst sagt ansträngande för sonen att sitta nära och spela x-box. Vet inte om jag borde oroa mig för permanenta hjärnskador (hos sonen alltså, vad gäller oboys hjärna är den nog utom fara - se strutskommentar).

Jerry tycker inte om att det regnar. Han vill gå ut på gården i sele och nosa. Det är hans favoritsysselsättning, men eftersom han avskyr att frysa och bli blöt sitter han i fönstret och stirrar burmablängbistert på vädret, inte helt olik en åldrad pensionär med allför omfattande regnstatistik. Med jämna mellanrum slänger han anklagande blickar på mig och släpper fram de allra ynkligaste gnälljamanden. Naturligtvis är det mitt fel. Likt allt annat som inte går enligt Jerrys planer, typ gles utportionering av kattgodis och bristande gå-omkring-med katt-i-famnen-gos (att sitta i soffan och förstrött klappa funkar inte, man måste stå upp och vagga som med en kolikbebis). Det finns ingen som kan ge dåligt samvete som Jerry. I skrivande stund sitter han framför dataskärmen och ser ut som han väntar på att jag ska bli färdig så att han får mejla närmaste djurskyddsförening om sin misskötsel. Det funkar. Jag känner mig som värdens uslaste matte. Om ni trodde föräldraskapet gav er dåligt samvete - skaffa en burma. Måste gå. Ska hålla katt.

Badnymf (läs: badskymf)

Jag är en badkruka. Om det är riktigt varmt i luften och inte blåser så händer det att jag badar. Är det under 20 grader i vattnet innebär mina "bad" en supersnabb touch and go, vilket betyder att jag under krampaktig inandning sammanbitet vadar ut med domnande kroppsdelar och snabbt som tusan doppar mig varpå jag frustande återvänder upp på stranden och föklarar att det INTE alls var skönt och att jag under en nanosekund upplevde ett misstänkt hjärtstillestånd. Vid detta tillfälle brukar solen gått i moln och vinden friskat i från nordan. Då talar jag om för alla att nu FRYSER jag och "jag visste väl att jag inte skulle ha fallit för grupptrycket".

Det är konstigt det där med bad ute. Alla som badar är JÄTTEDUKTIGA och om man inte vill måste man ha en vattentät (oj) förklaring i stil med nyamputerat ben eller officiellt dokumenterad vattuskräck. Alla som har badat FÖRTJÄNAR sin kopp kaffe på stranden och kan ta emot den nybakta bullen med samma ödmjuka stolthet som vore den ett Nobelpris.

Vi solvarma och snustorra badkrukor får skämmas och som straff skrubba färskpotatisen till middag.
Orättvist. Även små krukor kan behöva fyllas med rosé i eftermiddagssolen utan att behöva böja nacken i skam och känna sig ovärdiga när de terroriseras med kommentarer som "doppade aldrig du dig? - du missade verkligen något, det känns härligt efteråt". Efteråt! Tror jag det, alla obehagliga tillstånd upplevs som ljuvliga när de är avslutade. Skräckartade minnen får ett romantiskt skimmer när man ser tillbaka.
Värna rätten att vägra våtkall vätska!
Torrbollar i alla länder - förenen eder!

Time flies...

Men hörrni.

Inte ett inlägg sedan april. Nästan skandal liksom.

Min stackars blogg står åldrad och fryst i tiden. Som en gammal anslagstavla utanför ett nedlagt folkets hus där texten blir alltmer bleknad och förbipasserande sedan länge slutat att vrida på huvudet för att läsa om helgens evenemang.

Egentligen har jag massor av idéer och formulerar ständigt de allra intressantaste inlägg i huvudet. Men sedan fastnar jag i ett Alfonskt ”ska bara” tillstånd och den där stunden då jag ska sätta mig ner och hälla ur mig mina ord i bloggen infaller sig liksom aldrig. Och så har det gått en vecka till i förarglig tystnad. Men likt styrelsen för SAAB så vägrar jag se slaget förlorat. Jag vill inte lägga ner för jag ju tycker om att skriva och någonstans tror jag att jag behöver det. Och vad vore internet utan åtminstone en blogg utan vackra bilder och dagens outfit. Måste sparka igång den här rishögen igen helt enkelt.

Nu ska jag och sonen ut till min mors lantställe en vecka. Där har vi varken dator eller uppkoppling. Vad jag har hört ryktas så för tillfället inte heller en toalett… (mulltoan har brakat ihop – visste knappt att utedass kunde gå sönder). Så det blir till att gräva en grop eller knipa. Under tiden så ska jag göra en lista på ämnen att filosofera runt och när jag kommer hem lovar jag att beta av dem – ett efter ett – VARJE dag!

Likt bilföretaget i Trollhättan tar jag tacksamt emot alla bidrag för att få rishögen att rulla igen.

Lurigt

Min mobil har gått sönder. Som tur är så har vi ett litet hospice för mobiler i en låda hemma. Mobiler som är på gränsen att somna in men som ännu inte gått över gränsen. Mobiler som barnen alltså lagt av när de tjatat sig till en nyare, bättre fungerande modeller, men som jag inte klarat mig att göra mig av med så länge det ännu finns en flämtande livslåga. Det finns inga av mina gamla mobiler i lådan. Jag kör mina tills de är stendöda.


Jag började med den mest avancerade i lådan. Den hade förvisso en stor spricka över skärmen, men funktionerna och displayen var i princip helt identiskt med min egen så bytet gick smärtfritt. Glädjen varade en vecka innan telefonen först började sporadiskt bryta alla samtal för att sedan övergå till att slumpartat låsa knapparna då och då. Mycket irriterande. När till slut själva svarsknappen tjurigt vägrade fungera och jag tvingades åka hela vägen hem med en mobil som oupphörligt ringde lika ilsket som folk stirrade på mig (att ta bort ljudet funkade inte heller) beslöt jag att det var dags för nästa byte bland mobilerna i ”nära-döden-lådan”.

Jag har nu en väldigt enkel och därtill mycket, mycket liten mobil. Knapparna är så små att man med nöd och näppe kan utläsa vilka siffror som står på dem. Jag är begåvad med ganska rejäla händer. Nävar som är praktiska när man ska gräva i trädgården, riva en vägg eller lägga beslag på så många chips som möjligt. Inte fullt så behändiga när man ska slänga ihop små snabba meddelanden via sms. Jag har nu, tack vare den förinställda stavningshjälpen lyckats få rödvin till Kirgistan, Liköppning istället för Linköping och till och med Lättkadaver när jag i ett meddelande skulle försöka be ett barn ta sig an kattlådan.

Alla tekniska prylar blir förresten mindre och mindre. Helt meningslöst när jag själv har samma gamla otympliga format. Jag får inte ens zappa med fjärrkontrollen längre för barnen är trötta på att jag alltid råkar stänga av digitalboxen eller öppna dvd-spelaren istället för att byta kanal. Som tur är finns det saker som blivit större också. Påsarna för plockgodis till exempel. Och moderna vinglas. Får helt enkelt koncentrera mig på sådana saker som passar mitt omoderna och klumpiga format.

Evigt ung

Det där med ålder är konstigt. Och då menar jag inte känslan av att åren rusar emot en med hotfull fart så snart man passerat fyrtio. Jag känner mig som ett råddjur i strålkastarsken när jag ser fyrtiosjuårsstrecket ånga fram mot mig som på autobahn i gryningstrafik.

Jag menar mer hur man uppfattar ålder. När jag gick i lågstadiet hade jag en jättegammal fröken. Tyckte jag. Hon hade stort sprayat hår och meterlånga naglar och läppstift på tänderna. Om någon frågat mig hur gammal hon var skulle jag nog svarat svävande: ”femtio kanske”. När jag gick i årskurs tre slutade hon för att föda sitt första barn. Hon var antagligen tjugosju.

Just nu går ”Fenomen” på fyran. Medverkande är Uri Geller. På sjuttiotalet när jag var liten stod han i tv och böjde skedar och drog ner blixtlås med enbart tankekraft. Nu är han tillbaka och göra exakt samma saker och ser dessutom ungefär likadan ut. Kanske kan man tänka bort sin ålder om man besitter kraften. Har försökt hela helgen att tänka mig till trettionio igen, men jag fick bara ont i huvudet.

I dagens Metro läser jag att en äldre man åtalas för ett misslyckat rånförsök mot en bank på Sveavägen i Stockholm. Tidningen beskriver rånförsöket som märkligt på alla möjliga sätt. Det var lågmält utan dramatik, det gick så lugnt till att personalen knappt uppfattade att någon försökte råna dem. Fjärran från svartklädda ninjor som med automatvapen på ryggen firar sig ner från helikopter och spränger sig in i valv och pengadepåer. En annan av alla konstigheter, enligt artikeln, var tydligen att rånaren bar lågskor, det nämns redan i underrubriken. I fetstil. Inte vet jag vad den korrekta fotbeklädnadskoden är vid bankrån, men tydligen bör det vara något av bootsmodell med klack. Men det allra märkligaste var förstås mannens höga ålder. Den utsatta kassörskan beskrev honom i efterföljande förhör som ”En gubbe. 60-65, typ”. Ordvalet indikerar att hon själv inte har alltför många år på nacken och det gör ju att man undrar om han ens var så pass gammal. Han var säkert bara fyrtiosju.

Och det är ju som alla vet ingen ålder.

Släpp fångarne loss det är vår!

Nu är det fredagseftermiddag och jag packar ihop det sista för att gå hem och fira helg med mina änglar.

Planerna för helgen är inte helt klara, men fortsätter vädret att vara lika välvilligt lovande som just nu så ska vi nog njuta av solen. Kanske rota fram lite vårkläder ur garderoben:

Och sedan bara slappa.

Trevlig Helg!

Hardest job in the world

Har alltid dåligt samvete när det har gått för lång tid mellan inläggen. Ibland beror det på att jag har för mycket omkring mig och inte känner att jag hinner. Ibland beror det på att jag inte har några idéer och inte hör eller ser något som triggar igång mina tankar. Men oftast har det berott på en situation som tagit mycket av min energi under alltför lång tid.

När min son för nästan två år sedan började mellanstadiet blev han utsatt för trakasserier från några killar i klassen över honom. När han klagade hos lärarna fick han inget stöd utan de förutsatte att han nog själv hade bidragit till bråken. Själv visste jag inte vad jag skulle tro.

Min lilla snälla sociala plutt som alltid varit mer en drömmare än bråkstake. Som hade många kompisar och vänner. Min lille verbale kille som använde humor som vapen istället för nävarna, som gärna lekte såväl med äldre och yngre och inte var rädd för tjejbaciller. Som gick och erbjöd nackmassage till sina klasskamrater när dagarna blev långa. Att han plötsligt skulle blivit en som muckade gräl och sökte konflikter. Och då inte med sina jämnåriga klasskamrater utan med äldre större pojkar som hade betydligt mer schvung i såväl ordförråd som nävar.

Jag förminskade situationen och försökte tala honom tillrätta alldeles för länge – tänkte att han väl kanske hade sin del i konflikterna ändå. Till slut var han så olycklig och frustrerad att han inte klarade av att jobba i skolan längre. Han blev apatisk på lektionerna. När jag började gräva djupare i sörjan framkom det att han inte bara var utsatt av äldre barn. Lärarna hade själva del i kränkningarna. Eleverna fick titt som tätt kommentarer som ”ska du ha hjälp igen – kan du inget själv?” och ”kan du inte sitta still – har du damp, eller?”, eller kort och gott ”Förstår du ingenting?”. Till slut blev min lille plutt så förminskad och liten till själen att jag var tvungen att ta till drastiska åtgärder för att han inte skulle krympa så till den milda grad att han riskerade att helt försvinna. Vi bytte skola på dagen. Den gamla skolan anmäldes till skolverket som nu har riktat kritik mot deras agerande.

Livet har börjat vända till det bättre. Men att laga en trasig själ tar tid. Har man fått för många törnar så blir man ömtålig. Att blåsa upp ett tillknycklat självförtroende är inte alldeles lätt, det behövs bara en smäll så går luften ur igen. Så när det blir alltför tyst på bloggen under alldeles för lång tid så vet ni vad jag sysslar med. Jag är psykolog, jag är mental coach, jag är hjälplärare, jag är trygghetsbank och kärleksstation. Jag är mamma helt enkelt.

Att bjuda till

Jag och kollegan har upptäckt roligheten med nätauktion. Kollegan så till den milda grad att han nu förbjudit sig själv att gå in och bjuda på fler litografier och oljemålningar på det att hans hem håller på att förvandlas till en sal på Nationalmuseum till hustruns stora förvåning. Själv letar jag vintagefåtölj åt dottern. Just den biten har inte varit så lyckosam, men på min jakt har jag lyckats sidoknappa hem ett fint litet bord som dottern ska ha som sminkbord. Mitt senaste fynd är två pallar. Fula som stryk nu, men vänta bara tills jag slipat och oljat och klätt om (hur lätt som helst, jag vet PRECIS hur jag ska göra).
Den ena trodde jag skulle passa perfekt som fotpall. Jag hade fel.

Det var en våningspall för kattastrofer.

Att göra en dag

Vid lunchtid igår fick jag ett telefonsamtal på jobbet. Det var en journalist från en av de två kvällstidningarna som ringde.

JOURNALISTEN: Jag har en fråga om almanackan.

JAG: Oj då har du ringt fel. Vi slutade ansvara för almanacksproduktionen i början av sjuttiotalet.

JOURNALISTEN: Jag vet. Men jag tänkte ändå att någon kanske kunde svara på en fråga om dagar.

JAG: Du kanske kan vända dig till någon astronom på ett av våra universitet.
(här förutsatte jag fortfarande att frågeställaren hade någon slags intelligent fråga om typ månvarv och jordens vridning).

JOURNALISTEN: Jag vill bara veta hur man gör en dag.

JAG: … Hur man gör en dag?

JOURNALISTEN: Ja. Kanske finns det någon hos er som vet.

Jag kände mig härvidlag mycket förbryllad. Tvärtom vad min exman anser så består jag inte av ren ondska och följde därför inte första impulsen att lägga på luren, utan jag funderade en stund intensivt på vad han kunde tänkas mena med frågan. Efter en stunds tystnad från båda parter, hans fylld av förväntan, min av frågetecken säger jag uppmuntrande:

- Vad menar du med att ”man gör en dag”?

JOURNALISTEN: Ja, typ kanelbullens dag. Hur gör man en sådan?

Jösses.
Jag bad honom ringa 118100.
Till skillnad från dem anser jag nämligen att vissa frågor är just det.
För dumma. Men jag gillar kanelbullar.

Jag listar

Jag gör mig till kreativ tjuv och snor min väninna Superbloggaren Benitas idé med att göra blogginlägg i form av listor. Förstår inte att jag inte tänkt på detta tidigare. Det är ju högst angeläget för er att veta hur jag rangordnar delar av livets nöjen och förtretligheter.
Jag inbjuder er följaktligen att ta del av min allra första lista. Jag kallar den litte otippat och crazy för:

Lista nummer 1.
Eller
Topp tre av de företeelser som har ett oproportionerligt stort startmotstånd i förhållande till den faktiska arbetsinsatsen.

Byta soppåse.
Tar mindre än en minut och är egentligen inte ansträngande alls. Ändå drar jag mig för det i det längsta. Jag trycker och trycker och pressar och pressar, tills en vanlig ICA kasse innehåller avfall till en mängd avpassat för en mindre återvinningsstation. När jag slutligen omöjligt får plats med mer och ett tomt mjölkpaket riskfyllt balanserar på toppen tillsammans med några äggskal och en blöt tepåse tar jag mig samman. De senare trillar alltid ur och i riktigt oturliga fall går påsen sönder, vilket naturligtvis bidrar till det ooootroligt jobbiga i detta arbetsmoment och skapar en ännu längre startsträcka och större motvilja inför nästa bytestillfälle.

Ta fram strykbrädan.
Själva strykningen stör mig inte ett dugg. Jag tycker det till och med är avkopplande att stå framför tv:n och arbeta mig nedåt i berget av stryktvätt. Då ska man betänka att jag av min farmor ärvt en strykfixering som gränsar till det obscena. Jag stryker ALLT utom underkläder, strumpor och disktrasor (dvs. även träningskläder, noppiga undertröjor, sonens pyjamasbyxor och jeans). Nej det är tanken på att krångla fram själva strykbrädan ur städskåpet som förvandlar det rena utplattande nöjet till ett utmattande stålbad. När jag tänker på det så beror mitt otyglade behov av att stryka all lös textil i hemmet antagligen på att jag känner ett nästan lika stort motstånd mot att plocka bort strykbrädan när jag äntligen fått fram den.

Sätta upp något på väggen
Det kan röra sig om en tavla, krok, spegel eller hylla. Oavsett hur litet eller stort föremålet är så förhalar jag arbetet in absurdum. Mina verktyg är i högsta grad lättillgängliga, såväl borrmaskin som hammare, spik och skruv är placerade precis innanför dörren till klädkammaren just för att ”det ska vara lätt och enkelt och gå snabbt att utföra små arbeten i hemmet”. Ändå kan vägghyllor och tavlor stå lutade mot väggen i månader under det att jag går och blänger på dem, utstötande så djupa suckar att man kunde tro att jag stod inför att ensam hänga vårsalongens samtliga verk. Till slut kommer dagen då jag tröttnat på att slå tårna i dem och det börjar bli tjatigt att ställa upp dem efter att kattastroferna vält dem och då - först då – finner jag kraften att sätta upp dem. Och då går det så fort och lätt och blir så bra att jag aldrig förstår varför det dröjde så länge.

Starka bubblare på listan var även att tvätta håret, plocka ur diskmaskinens besticktråg samt att hämta nya kaffepaket i förrådet på arbetsplatsen. Kanske borde jag tydligt klargöra och betona att orsakerna till ovanstående motstånd antagligen har starka psykiska aspekter och på intet sätt har med ren lättja att göra.
Men det orkar jag faktiskt inte.

Tuffa tag - slutet.

bild lånad från www.edren.co.uk

Min tid med tuffingen V är nu slut. Vi skiljdes med ett fast handslag och förmodligen ömsesidig lättnad och V konstaterade att jag fortfarande är lika stel som en giktbruten planka och har vissa problem med magövningarna men också att: ”Du har blivit grymt stark”.

Nåja, allt är ju relativt. Mina armar ser fortfarande rätt tunna ut tycker jag nog och den ouppblåsta badringen som jag bär under huden i midjetrakten är fortfarande fullt synlig.

Nu får jag i alla fall träna på egen hand och det är skönt. Inga tider att passa och ingen som stirrar värderande under rynkande ögonbryn medan mina skakiga muskler kämpar med de sista repetitionerna. Men det känns också lite tomt att inte höra en skrovlig röst skrika ”LÄTT!!” och ”UPP!!” när man är på väg att ge upp. Som tur är har jag fortfarande några avbetalningar kvar på själva kostnaden, så eventuell lockelse att köpa fler PT-tillfällen kan utan problem hållas under kontroll.

Ikväll är barnen bortbjudna till fadern på middag så mina planer är att ligga i soffan och lyfta vinglas (UPP!) och äta ett eller annat chips (LÄTT!). Undrar vad V skulle sagt om det.

Meh. Orka.

Måste ge min stackars blogg en ordtransfusion å det omedelbaraste innan den helt somna in. Inte har jag någonsin lidit brist på vare sig tankar eller åsikter, men när jag ska sätta mig ner för att generöst ösa dem över er så blir det tomt i min hjärna och fingrarna vilar som lealösa degklumpar på tangenterna. Jag har inte så mycket ork. Det är vinterns fel. Jag blir trött av att frysa. Jag vill helt enkelt inte göra någonting.


Jag längtar så efter vårljus och värme då jag ska veckla ut mig ur mitt komalika tillstånd och bli ett under av aktiviteter. Då ska jag damma alla lister, packa upp den sista flyttkartongen i August rum, rensa ut i klädkammaren, ordna förvaring till källarförrådet, sätta upp gardiner i vardagsrummet, färgkoordinera min garderob, måla en fondvägg och insidan på ytterdörren, göra en hårinpackning och raka benen samt bygga en soffa (jo det kan jag säkert – jag vet PRECIS hur jag ska göra, verkar jättelätt).

Det är förresten inte bara vintern och kylans fel att jag är trött. Kattastroferna, som också fryser och för det mesta ligger klistrade längs det varmaste elementet har påbörjat en motionstimme vid halv fyratiden på morgonen. Då jagar de varandra ursinnigt längs golv, väggar, möbler och tak (låter det som i alla fall). Denna frenetiska kroppsträning utförs alls inte med någon kattlik elegans och smidighet utan bullernivån är helt i paritet med sprängningarna inför citybanan.

Vi blir antagligen snart stämda av grannarna under och tvingas flytta. I så fall är det verkligen ingen idé att dammsuga och torka golv till helgen. Inför den tröstande tanken känner jag latmasken inom mig lättjefullt rulla ihop sig och dra en belåten suck. Jag är i energisparläge.

Jag är inte bitter

Moralist - javisst!

Jag har flera gånger hört en radioreklam för en dejtingsite på nätet. Som med all reklam lyssnar jag egentligen inte så det tog tid innan jag började fundera på vad de egentligen sa. En morgon hörde jag plötsligt att den förföriska rösten började prata om att det är inte var vilken nätdejting som helst. Det var ett kontaktforum för dem ”som var i ett förhållande och ville ha lite spänning”. Jag funderade lite och tänkte att det är kanske någon slags förmedling för s.k ”swingers”. Alltså par som vill träffa andra par för... ja låt oss kalla det romantik i grupp. Till slut var jag tvungen att googla fenomenet. Jag hade fel. Det är en dejtingsida för otrogna.


Tröttnat på äktenskapet? Krydda upp förhållandet!
Skaffa dig en flört vid sidan om!
Verkar i mina ögon lika vettigt som att försöka rädda ett krassligt förhållande genom att köpa ny bil, bygga ett hus eller skaffa ytterligare barn. En märklig uppmaning på det hela taget: fungerar inte relationen? Tillför något nytt: lögn!

De som står bakom företaget säger sig bara leverera vad marknaden vill ha. Eftersom en tredjedel av alla som idkar internetdejting ändå är i ett förhållande så ger den här sidan bara folk en möjlighet att köra med öppna kort, menar grundaren. Jag antar att ärligheten endast sträcker sig till de som man ska ha affären med. Några öppna kort inför den som man ska bedra ingår säkerligen inte i konceptet.
Jag var gift med en som notoriskt bedrog mig under hela vårt äktenskap. Fast det visste jag förstås inte förrän det redan var över. Jag har kommit över det och är till och med så vuxen att jag ser att problemet låg hos honom och inte hos mig. Men visst gjorde det ont trots att relationen var avslutad. Att bli sviken och få en kniv i ryggen av den som man trodde var ens bästa vän är ju ingen spabehandling precis.

”Skapa lite spänning i vardagen! Ha en affär och ge ditt liv en krydda!” basunerar den nobla verksamheten ut på sin sida. Av erfarenhet kan jag säga att förräderi, lögner och illojalitet inte på något sätt är delikat. Det ger bara en dålig smak i munnen.

Tuffa tag - del två

Det gick väl sådär.
Efter en och en halv sit up (nästan personbästa) började en blodådra bulta i hulkens panna och han tog mig enskilt för att prata. Utan att jag vet hur det gick till så hade han övertalat mig att skriva på för tolv timmars personlig tärning med honom- Mount V. - ett berg av stenhårda muskler och en vilja av stål och en blick som får en att darra av mjölksyra ända in i märg och ben. Jag får pantsätta barnen och sälja min själ för att finansiera äventyret, men har nu Ali Babas ord på att jag efter denna tid kommer att vara i så bra form att jag då nästan kommer kunna sköta min träning själv (fem sit ups?) och inte komma i självsvängning ens vid de hårdaste knuffar i tunnelbanans rusningstrafik. Receptionisten som tog emot det avtalet viskade i mungipan - "han är jättebra. Man kan aldrig fuska. Man vågar inte". Jag tror henne.

Nästa tid är redan i morgon, V. tyckte det var lika bra att köra igång direkt. Fick för mig att han oroade sig för att det som fanns av muskler skulle förtvina under natten. Ska tillbringa natten med att tröstäta och bygga upp en krockkudde av choklad runt mitt självförtroende.

Tuffa tag

Nytt år med friska avstamp och nya målsättningar.
Efter flytten har jag nu äntligen skaffat nytt gymkort på ett träningsställe i närheten. Jag har varit där ett par gånger under julledigheten. Gymmet är jättefint på alla sätt och med mycket trevlig personal. Stället är dock mycket mer avancerat än mitt gamla. Maskinerna är av ett annat märke – jättestora – och i många fall är jag osäker på hur de ska användas och hur inställningarna ska göras. Jag bad därför den överentusiastiska tjejen i receptionen om en liten personlig introduktion till maskinerna. ”Självklart!!” utropade hon lyckligt och började frenetiskt knappa på datorn. ”Vill du ha J. eller V. som instruktör?” frågade hon efter en stund. Jag förklarade att jag var ny på gymmet och därför inte kände någon personal till namnet. ”En är hård och en är vimsig ”förtydligar hon då hjälpsamt. Jag tänker att jag varken vill ha någon tuffing eller virrhöna utan bara en pedagogisk förklaring till gymmets maskinpark. Jag förstår att jag måste välja så efter ett tag säger jag tveksamt”… den hårda…?” Hon nickar godkännande och jag får en tid en helt annan dag då jag och hårda V. ska träffas för att ”prata”. Fylld av onda aningar traskar jag dit på utsatt tid.

V. visar sig vara ett enormt muskelpaket, två meter lång, med slätrakad skalle och svart skägg i Sinbad Sjöfarare modell. Han spänner ögonen i mig och frågar om min träningshistorik (alltför lättsinnig), hur jag äter (gott?), vilka idrottsskador jag besväras av (lathet?) och vilka förväntningar jag har på min träning (eh…att bli mer vältränad?). Efter tio minuter säger Djingis Kahn att han ska fundera på ”min profil” (som han verkar finna alltför sladdrig och lös i konturerna) och jag får en ny tid.

Idag är det dags. Jag förstår nu att det inte alls är frågan om en liten introduktion till gymmet längre. Nu ska jag omformas i jätten Goliats händer - från soffpotatis till spänstig böna. Det kommer att bli hårt arbete och jag kommer att få betala. I svett. Och kanske tårar.

Jag är skräckslagen.

Boll i rullning

Har ni sett den? Mössan?

Jag har nu sent omsider förstått att det är en jättetrend att ha en stickad mössa med en pälsboll högst upp. Jag är lite senfärdig, men även jag har nu noterat att detta är vinterns trend med stort B. Ja som i boll alltså. Jag bor på gränsen till Östermalm och jag kan försäkra er att större delen av den kvinnliga befolkningen i denna del av huvudstaden har smittats av pälsbollsmössebacillen. Första gången jag la märke till den var på bussen tillsammans med dottern. Två damer i medelåldern (jaja… min ålder) sätter sig mitt emot oss, båda skrudade i likadana mössor – toppiga stickade luvor med en slags kaninrumpa högst upp. De såg ut som två pjäser i ett fiaspel och vi fick bita oss i kinden för att inte fnissa. Nu har jag vant mig eftersom de finns precis överallt. I alla färger och på alla åldrar. Dyr är den också – kostar som en normalstor innerstadsgran har jag förstått. Man kan undra hur fenomenet uppstår och varför man vill ha något som precis alla andra har. Kanhända är det modebloggarnas fel. Kanske är det någon sekt.

Det här med mössor är förresten ganska märkligt överhuvudtaget för min generation. När jag växte upp på sjuttiotalet så var mössa det absolut ocoolaste man kunde ha på sig. Alltså hade man inte det. Ingen hade mössa efter mellanstadiet – om det så var tjugo minus så gick man med bar knopp och röda öron. Idag har alla i den yngre generationen mössa. Helst hela tiden. Jag bevistade en gång en avslutningskonsert på Kulturama där min dotter deltog. En av solisterna var iklädd en ljuv spetsklänning, nätta lackskor och en stor stickad luva i noppigt yllegarn. En kollega till mig berättade vilka problem de hade att få tonårssonen att sitta till bords utan sin mössa. Efter mycket tjat tog han av den och då önskade samtliga familjemedlemmar att han skulle låtit bli eftersom en av fördelarna med ständig huvudbonad är att man slipper lägga ner så mycket tid på hårvård.

Jag fryser så lätt om öronen att jag tycker att det är skönt med mössa när det är kallt. Jag passar dock inte i någon modell. Mina barn är mina strängaste kritiker. Jag har många år prövat olika varianter som basker (du ser ut som en svamp, mamma), keps (kan du ta av den när vi går förbi min skola), luva (vem föreställer du nu? Mamma smurf?). Jag har nu givit upp att försöka hitta något som klär mig utan nöjer mig med en hyggligt varm som inte gör håret alltför elektriskt. Så det där med pälsboll struntar jag i, jag skulle antagligen inte se klok ut i den heller.

Gott Nytt år!

Och tack kära läsare för att ni finns kvar trots särdeles dåligt skrivande på bloggen detta år. Året har varit tungt, det ska erkännas. En dotter som varit mycket sjuk i en kronisk sjukdom som vi försöker lära oss hantera, en son som mått extremt dåligt i en skola som behandlat honom illa. Därtill en flytt till vilken jag var nödd och tvungen, ny skola för sonen och dottern som varit provkarta för nya mediciner med flertalet bieffekter att handskas med. Ibland känner man sig mer utsatt som förälder än annars, mer ensamstående än enastående om ni förstår vad jag menar.

Nu är året till ända och vi tar nya tag. Sonen har börjat trivas i sin nya skola. Skokartongen till lägenhet börjar omfamna oss utan skavsår och känns mindre trång och mer vacker och hemmig. Dottern har (peppar, peppar, fingers crossed osv) fått en medicin som verkar fungera hjälpligt. I natt vid tolvslaget satt jag mätt och belåten efter en fantastisk middag (skröt kockan med mallig röst), och njöt av en knastrande brasa och tända ljus med rofyllt sovande kattastrofer i soffan. Med ett glas bobbel i ena handen och ett tomtebloss i andra skålade jag in det nya året med mina "små" änglar. Då kändes det i hela kroppen att 2011 - det bli precis vad vi gör det till:
ett helt fantastiskt år!