Kattastrof-kavalkad

BFF. Jerry och Oboy gör det mesta tillsammans

Vilar



Solar







Busar

 

Ibland hänger man förstås med husse istället...







... eller sover en stund hos matte



...eller  på husse





Men ibland är det skönt att bara vara för sig själv en stund



Fredagsfilosofi

Jag är inte välbärgad.
Men jag har så mycket. Jag har världens vackraste, klokaste och bästa barn. Jag har ett fint (åtminstone snart kanske), varmt och välkomnande hem i Stockholms innerstad. Jag har så mycket prylar att det till och med känns trångt ibland. Jag har mängder av kläder som jag kan bygga stora strykberg av. En frys full med mat (vem behöver oxfilé och löjrom, skinkstek är också gott). Jag sover för det mesta med någon av kattastroferna hoprullad till ett värmande kärleksnyte mot min rygg om natten. Jag har ett stimulerande jobb som jag trivs med och delar med underbara kollegor. Jag anser mig vara rik ur många aspekter. Men mycket pengar har jag inte. Just för tillfället är det extra kärvt med alla de utgifter som en flytt genererar. Jag suckar och jämför slantarna med mina räkningar och tycker att balansen kunde vara mer till min plånboks fördel.

Så tittar jag på rosa-bandet-galan i går kväll och inser självklart att jag inget har att klaga över för jag är i alla fall frisk (peppar, peppar, fingers crossed, ta i trä och allt sådant). Och så struntar jag i ebb i kassan och ringer in några kronor i alla fall. Alla har vi någon i vår närhet som drabbats. Min pappa dog i cancer när jag var fyra år. Han blev bara trettiofyra och jag har redan slagit hans livstid med mer än ett decennium. Det är jag tacksam för. Inte ska jag gnälla över en urvuxen vinterjacka om jag får se mina barn bli stora. Forskningen gör framsteg på ett makalöst sätt och idag kanske min pappa hade överlevt. Om man kan lämna ett om än så litet bidrag som kan göra att några barn får behålla sin förälder, mammor och pappor slipper uppleva det fasansfulla i att förlora ett barn eller någon får fortsätta gå med en älskad livskamrat vid sin sida så gör man gladeligen det.

Och inte har man det så illa ändå när man tänker efter. Pengarna räcker nog till att betala räkningarna (precis) den här månaden med. Jag har nog till och med råd med ett glas rött till fredagsmyset. Inte ska man räkna sina pengar. Man ska räkna sina lyckor.

My name is Anne and I'm a chocoholic

Som jag nu gnällt och ynkat om flera gånger så har mitt liv inte rullat på så smidigt som jag skulle önskat den sista tiden. Jag självmedicinerar med choklad. Jag är absolut chokladberoende. Jag är ingen chokladsnobb, utan mer en allätare som endast drar gränsen vid blockchoklad. Ni vet den som inte ens får heta choklad längre utan bara block.

Jag tycker om mörk och bitter choklad samtidigt som jag inte har någon förståelse för de som fnyser åt banalare ljusa varianter med orden ”hu det är alldeles för sött”! Det är ju det som är meningen. Sött är gott. Chokladhaltsprocenter bryr jag mig föga om, jag är bara intresserad av hur stor procent av hemmets chokladinnehav som hamnar i min mun. Lyxchoklad är förvisso himmelskt, men en rejäl bit Toblerone eller en hederlig dajm kan också sätta guldkant på vardagen.

Mitt chokladintag hänger tydligen ihop med att jag är välutbildad, bor i en storstad, gillar teater och hänger en del på facebook. Allt enligt en artikel i förra veckans metro där man hänvisar till en undersökning om chokladätarvanor som Marabou gjort. Om man gillar mjölkchoklad är man en enklare själ som föredrar tidningens nöjessidor framför kulturdelen. Män knäcker helst en Schweitzernöt medan kvinnorna lustar mer efter Frukt och mandel. Folk som söker trygghet äter mer choklad än de som är äventyrslystna. Kanske inte är så konstigt förstås. Det är ju lättare att bryta en bit i det omfamnande soffhörnet än om man hänger i tänderna över ett stup i Anderna.

Kartläggningen har också koncentrerat sig på vilken semestertyp som är mest chokladfixerad. Trots att golfsemester-firarna unnar sig en bit då och då (antagligen dyr mörk med snyggt omslag) och charterresenärerna mumsar i parasollets skugga (praliner fyllda med Baileys?) så är det husvagnscamparna som leder konsumtionen. De uppger sig till och med vara rent av besatta av de bruna sötsakerna. Tycker inte det är ett dugg konstigt. Vad ska man göra om man är inregnad i en liten plåtburk fyra veckor på en liten camping i en mellansvensk kuststad? Särskilt som samma undersökning visar att kvinnor föredrar choklad framför sex.

När jag växte upp fanns det inte så många sorter. Man kunde i princip välja choklad med nötter, utan nötter eller mintchoklad. Chokladtillverkarna idag är mycket mer uppfinningsrika. Vem skulle väl ha anat att choklad med havssalt, lakrits eller chili kunde vara så lyckat?Så kanske ska man inte vara avig till att gå ännu längre över gränsen. Vad sägs om:

Choklad med Baconsmak

 

Kit Kat med smak av Ginger Ale

 

eller med grönsaksjuice

Eller helt gäng med french toast, nudel- eller tortillasmak

Äventyrligt så det förslår tycker jag!  Ingen ska säga att vi chokladätare är trygghetsnarkomaner. Fast kackerlackor och gräshoppor doppade i choklad tror jag att jag skippar. Man ska aldrig överdriva.

Långbänk

Bild från i.zdnet.com

Jag är en visionär och optimist. I teorin har jag stor tilltro till min egen kapacitet. I min konstruktiva fiktiva värld av projekt finns det ingenting jag inte kan göra. Inga gränser. Inga problem. Om det så är att sticka en tröja, bygga en bokhylla eller flambera havskräftor. Jag vet precis hur jag ska göra och jag ser framför mig hur fantastiskt resultatet kommer att bli. Inte verkar det särskilt svårt heller.


Ok. Det där med stickandet har jag lagt ner för ganska länge sedan. I tjugoårsåldern beslöt jag att sticka en tröja till min dåvarande pojkvän. Gud så romantiskt tänkte jag. Vilken kärleksgåva. Att jag aldrig lyckats åstadkomma ens en vettig grytlapp fick mig inte ett ögonblick att stanna upp och utvärdera idén innan jag satte igång. Stora mängder fint (och dyrt) garn inköptes i flera färger (inte enfärgat inte, alltför plebejiskt för denna stickvirtuos). Jag stickade och stickade och stickade. Svor över mönsterkonstruktion som jag inte förstod och stickade och stickade och stickade. Sanningen är att förhållandet var färdigt långt innan tröjan var det, men eftersom vi fortsatte vara väldigt goda vänner så slutförde jag faktiskt så småningom mästerverket. Även i dunkel belysning och om man än kisade aldrig så mycket påminde tröjan endast flyktigt om den på beskrivningens framsida. Här och där var det ett oregelbundet hålmönster av tappade maskor och eftersom jag stickat alltför löst så blev tröjan några nummer för stor och hade kunnat tjäna bättre som ett överkast för dubbelsäng eller värmestuga för ett fotbollslag i knatteligan. Stickning är tydligen inte min grej.

Tjugofem år senare tror jag tydligen fortfarande att jag är en kreativ allkonstnär. Förra veckan kom jag på att det skulle vara fint med två bänkar till köksbordet i mitt trånga kök. Efter att snabbt gått igenom det magra utbudet i handeln och insett att de bänkar som fanns antingen var fel storlek eller hade fel pris så beslöt jag mig för att bygga ett par själv. Jag menar: hur svårt kan det vara? Jag såg genast framför mig hur jag skulle göra och det verkade plättlätt. Jag gjorde en snabb skiss och skrev ner vad jag behövde och begav mig till närmaste brädgård. Jag hade tänkt mig få alla delar tillsågade men den villfarelsen tog jag snabbt ur av personalen som gav mig en fogsvans och slött pekade på några sågbockar mitt i lokalen. Det blev inte alldeles rakt hela tiden när jag sågade men jag tänkte att det kan man nog slipa till lite sedan. Väl hemma skred jag raskt till verket och en stund senare (som blev en allt längre stund efter några felmätningar, felborrningar, felskruvningar och en hel del feltänk) så var den ena bänken klar.

På lunchen idag ska jag tillbaka till brädgården för att köpa lite reglar som man kan staga upp med. Bänkens ben blev så konstiga, hjulbenta på ena sidan och kobenta på andra. Inte alls som jag tänkte mig det. Virket måste ha slagit sig i helgens regn. Typiskt.

Nåja, det ordnar sig. Jag har kommit på en ny förbättrad konstruktion.
Nu vet jag nämligen precis hur jag ska göra. Superenkelt.

Rock bottom

Min lilla pojke har det jobbigt. Efter ett gräsligt läsår i en hopplös skola har han nu efter flytten landat i en ny. När man är elva så är det en stor omställning att helt plötsligt inte känna någon, inte veta vart man ska gå och hitta sin plats i en ny grupp. Om man dessutom lägger till att han blivit så dåligt behandlad av personalen i sin förra skola att hans självförtroende fått sig en törn så tar det ett tag att vända allt på rätt köl igen.

Det är otroligt frustrerande att inte kunna skydda sina barn från alla vassa hörn på livets kanter. När man inte längre kan blåsa bort det onda och mammas knä knappast räcker till som skyddsnät om fallet är alltför hårt.
När huvudet är fullt av sitt lilla barns trasiga känslor så är det svårt att fokusera på annat.

Nu vill jag tro att det värsta är över och vi tar små, små steg i rätt riktning tillbaka in i ljusare tillvaro. Men detta är förklaringen till min långa tystnad. Som tur är har jag en konstruktion (baktung tror jag den kallas) lik en sådan där leksak som man kan putta till hur hårt som helst och den förvisso faller bakåt, men stannar aldrig nere länge innan den vippar tillbaka till utgångsposition.
Så visst kommer bloggen fortsätta. Ge mig gärna tips på något att skriva om. Helst helt utan flyttkartonger och skolkorridorskriser.
Ett trevligt inlägg. Kanske om choklad.
Choklad är trevligt.
Och gott.

Hemma hos B.

Behold!! Min vän Benita, den extremt populära inredningsbloggaren, är med i oktobernumret av Allt i hemmet. Jag är obeskrivligt stolt och obehagligt mallig. Har köpt ett exemplar av tidningen som jag viftar med i ansiktet på alla kollegor och sitter opåkallat och förklarar bilderna för min omgivning med kommentarer av typen – ”här har hon målat om nu” och ”den där lampan har hon gjort själv”. Det som är mest imponerande är att det faktiskt ser ut i verkligheten precis som på bilderna. Det är sådär fint och städat. Hela tiden. Allt i Benitas hem är estetiskt och organiserat, från städskåp till tvättkorg. Dessutom är hon så rolig, trevlig och rar så man kan inte ens bli irriterad på det. Eller avundsjuk. Bara lite.


Mitt hem kommer aldrig att figurera i något inredningsreportage. Det är få saker som jag är så säker på som just det. Möjligtvis kan det illustrera bästa sättet att diskret stapla flyttlådor i ett reklamblad från Rusta eller som varnande exempel mot öppen förvaring av verktyg och skruvar mitt på köksgolvet i en pamflett om säker hemmiljö. Dotterns vertikala garderob i golvhöjd kan kanske orsaka ett fascinerat höjt ögonbryn jämte sonens sladdhärvor bakom spelkonsolerna, men något försäljningsincitament för glossig bostadsporr är det ju inte. Skulle man fotografera hemma hos mig så skulle man vara tvungen att leja en här med legoknektar för att flytta saker ur synhåll (exempelvis sonens två gigantiska lårar med just lego) och så mycket ”ur synhåll” finns inte i vår minilägenhet. Eller ens i världen för den delen.

Men konstigt nog stortrivs vi ändå. Det bådar gott för framtiden. Den framtiden i fjärran då allt är uppackat och undanstuvat och man faktiskt kan se flera kvadratmeter av den vackra oljade parketten som jag numer bara svagt minns från visningstillfället. Då ska jag sitta med upplagda fötter framför den sprakande brasan och lojt bläddra i en blank tidning med heluppslag av vackra spatiösa, minimalistiskt inredda hem och ändå känna mig tillfreds med min lilla mysiga och trånga holk. Men idag njuter jag av Benitas välordnade och vackra hus.

Post scriptum

Jag får ofta paket. För en ensamstående förälder utan bil med lika mycket ont om tid som brist på pengar är det lysande att handla på nätet. Med ett smidigt knappklick kan man handla prisvärt och dessutom få det skickat till ett utlämningsställe i närheten. Enkelt och tidsbesparande. Eller skulle kunna vara det om det inte vore för just alla dessa utlämningsställen. Om paketet skickas med posten hamnar det hos en tidningsaffär söderut, om det skickas med Schenker så ska det hämtas på en ännu mindre tobaksaffär en rejäl promenad i västlig riktning, med DHL däremot hamnar det på en liten ”ICA nära” – där ordet nära på intet sätt indikerar att det ligger nästgårds till just min bostad. En gång fick jag ett paket till en ICA-butik i en helt annan stadsdel. Jag fick googla fram en karta för att hitta rätt. Min absolut närmaste mataffär har också en posthörna, men dit får aldrig jag några försändelser. Undrar så vilka som hämtar paket där, någon från Överkalix antagligen.


Vem bestämmer vart paketen ska? Får man ansöka om att bli utlämningsställe? Eller dyker det bara upp skrämmande män i mörka brevbäraruniformer under vilken man anar ett hölster med statlig poststämpel som mumlar hotfullt ”från och med nästa vecka kommer det paket hit som ska vidarebefordras till den med rätt lösenord (den där pinkoden man alltid måste ha med sig) sköter ni det här rätt kommer inget ont att hända er lilla affärsverksamhet”. För innehavarna - tobakshandlaren eller Icandergubben verkar ju aldrig glada över att syssla med ens paket när man kommer utan verkar se det som ett straff.

Och trångt är det också. Särskilt i den pyttelilla tobaksaffären där kunder som till äventyrs vågat sig in för ett paket cigaretter eller en tidning får klättra över ett berg av paket som fått placeras mitt på den minimala golvytan. Kanske borde jag lägga ner det där med postorder. Alternativt endast bara köpa mycket små saker som kan skickas med brev. Förresten har jag änd inte plats för några fler saker i vår pyttelilla lägenhet, kanske ska jag börja sälja på Tradera istället. Om jag bara visste vart man går för att posta paket. Ska fråga i korvkiosken på hörnan.