Enough already!

Jag är så trött på den här vargavintern. Jag kan inte ens tänka på att det i värsta fall är runt två månader kyla kvar. Borde inte vi nordbor vara utrustade med någon särskild vinter-gen som fick oss att må extra bra i minusgrader och meterhög snö? Jag har den inte. Jag vill gå i tunna skor på torr mark, jag vill på sin höjd behöva slänga på mig en kofta när jag går hemifrån på morgonen. Jag vill kunna sitta i förlåtande kvällssol på balkongen efter jobbet. Jag vill vakna upp till fågelsång och blå himmel. Jag vill se blad på träden och frodig grönska när jag går ut. Jag vill sitta på en uteservering och smutta på ett glas kallt rosé.

Jag vill inte frysa. Jag vill inte pulsa. Jag vill inte få snö i skorna. Jag vill inte bära kliiga mössor som gör håret torrt och elektriskt. Jag vill inte göra av med en förmögenhet på salvor för fnasiga näsor och nariga läppar. Jag vill inte behöva tända fyra lampor för att hitta till badrummet på morgonen. Jag vill inte behöva så många lager kläder att jag måste pusta som en överviktig pensionär när jag försöker sätta mig på tunnelbanans säte.Jag vill inte behöva värma händerna runt en tekopp för att kunna skriva när fingrarna stelnat på tangentbordet likt en fattig skrivare utan kol i en Dickensroman (ok tangentbordet får kanske liknelsen att halta lite…).
VILLINTEVILLINTEVILLINTEVILLINTE! DUMMA VINTER!
HAAAAAA SOOOOOMMAR NUUUU!

Jag är i vintertrotsåldern.

Var god stör ej

Vad jag vill ha ut av tunnelbanan: Jag vill ha rena säten och inte för sörjiga golv. Jag vill att tågen ska gå relativt punktligt och med någon slags regelbundenhet. Jag vill att lampor och värme ska fungera. Jag vill gärna ha en rulltrappa upp från och ner till perrongen.

Vad jag inte vill ha ut av tunnelbanan är underhållning. Jag är oftast trött när jag befinner mig i en t-banevagn. Antingen åker jag till jobbet i ottan och då är jag nyvaken och längtar till första kaffet, eller så är jag på väg hem och då är jag sliten efter arbetsdagen och försöker ladda om till alla hemsysslor som väntar en ensamstående mamma.

Jag vill då inte piggas upp av en febrig dragspelare som drar av fyra takter av en frenetisk polka, eller lyssna till guantanamera på två nästanstämda gitarrer. Det är möjligt att musik bygger glädje och skapar broar mellan människor. I tunnelbanan känner jag att det driver fram min irritation och skapar en avgrund mellan mig och musikanten. En avgrund i vilken jag vill putta musikutövaren och slänga hans instrument efter honom.

Ibland önskar jag att jag hade mod att återskapa en situation jag upplevde på t-centralen för många år sedan. En xylofonspelare hade ställt upp en gigantisk variant av sitt instrument och gick loss på det för kung och fosterland. Han var väldigt duktig och hade energi som en tvååring hög på socker. Han hamrade på med sina klubbor så det stod det härliga till. Tyvärr utgjordes publiken av trötta, hålögda människor på väg hem mitt i stressad rusningstrafik. Efter ett tag ställde sig en man och tittade intensivt på den pågående enmansshowen. Xylofonvirtuosen lyste upp och beslöt att ge allt han hade och slagverkade så händerna flög som steppande vinthundar över tangenterna. Publikmannen gick närmare och närmare som för att inte missa en endaste sekund av den fantastiska uppvisningen. Plötsligt drar han ett djupt andetag och med sina lungors fulla kraft, med en röststyrka som skulle vara ovärderlig i tjock dimma på havet, skriker han ”HÅÅÅÅÅLL KÄÄÄÄÄÄÄÄFTEN!” .

Hela t-centralen liksom fryser. Xylofonmannen hejdar sig mitt i ett slag och alla blickar vänds till den lilla scenen. Plötsligt ler alla trafikanter samstämmigt och en uppsluppen lättnad sprider sig över perrongen. När jag gick på mitt tåg hörde jag hur xylofonspelaren hade börjat spela igen, trevande, försynt, långsamt och mycket , mycket svagare.

I går tänkte jag på den där händelsen igen. Jag hamnade på ett tåg med en glad och jovialisk förare som älskade sitt jobb. Hur mycket jag än gläds åt hans vägnar så hade jag i mitt trötta tillstånd föredragit en butter, inbunden förare som sammanbitet framförde sitt tåg under trumpen tystnad. Vår förare ropade glatt i mikrofonen så att vagnarnas rutor skallrade. Han litade inte på mikrofonens bärkraft utan använde en röst passande en böneutropare i motvind, eller möjligtvis en försäljare av tidningen Blandaren. ”JAHA MINA DAMER OCH HERRAR DÅ TAR VI PLATS PÅ DETTA TÅG MOT MÖRBY CENTRUM. OM ALLA HITTAR EN BEHAGLIG SITT- ELLER STÅPLATS SÅ TAR VI OCH STÄNGER TILL DÖRRARNA OCH PÅBÖRJAR VÅR TREVLIGA FÄRD”

Och så fortsatte det hela resan. Varje station tjoades ut med tillägg som ”mina vänner”, ”damer och herrar”, ”ärade trafikanter” osv osv. Han gav oss middagstips, vardagsfunderingar, färdbetraktelser och små göteborgsskämt i en strid ström. Hela tiden med en bullrande bas och tryck i volymen. Vid slutstationen vacklade jag av och funderade på om jag skulle börja gå hem från jobbet istället. Längs motorvägen så man får lite lugn och ro.
.

dunkadunka

Båda barnen hade behov av nya jeans så igår gav i oss iväg på shoppingtur. Sonen och dottern har samma favoritmärke som säljs i en affär där alla modeller har samma ganska låga pris. Detta gör införskaffandet av nya texasbyxor till ett ganska okomplicerat projekt. I teorin. Sonens jeans kan jag plocka upp utan att han är med, jag vet hans storlek, han vill alltid ha samma modell och samma äventyrliga färger - svart och grått. Dottern är det värre med. Trots att hon enligt utsago denna gång bara skulle ha "vanliga klassiska blå" så dissade hon snabbt och effektivt 90% av det stora utbudet som "för ljusblå", "för mörkblå" "fel blå" "konstig blå". Det kändes efter ett tag som om vi sökte efter den heliga gral, en enhörning, regnbågens fot eller något annat som bara finns i fantasin. Till slut hittade vi ett par som fann nåd och efter att ha provat storlekar i vad som kändes som en japansk mansålder kunde vi gå i mål. Det som gör det hela så outhärdligt är ljudnivån i affären. Det är egentligen inget större fel på musikvalet, jag gillade många av låtarna. Men måste det vara så högt?! Jag vet att jag förvandlas till en stofil i det här läget som önskar att jag hade en monokel att upprört tappa och jag vill bara indignerat fnysa starka uttryck som "pha!" "oerhört" och "på min ära!"

Jag hör lite dåligt även i mer gynnsamma sammanhang, vilket göra att jag i den här miljön endast kan gissa vad dottern försöker kommunicera från provrummet. Jag får göra de vidaste tolkningar när den tjänstvilliga personalen försöker hjälpa mig. Jag hör inte vad jag frågar och inte vad de svarar och till slut står jag med ett par ärtgröna jeans med vida ben istället för de blå av stuprörsmodell som jag trodde vår konversation handlade om. Tur att det finns en liten ruta på kassamaskinen som talar om vad jag betalar, jag skulle antagligen kunna skriva över miljonbelopp i den där miljön utan att ha en aning om det.

Funderar på vad syftet är med att skapa en ljudmiljö som motsvarar en rockkonsert eller en omfattande bergsprängning för tunnelering genom Anderna. Kanske ska man vara så lättad när man kommer ut att man per automatik blir nöjd med sina köp. Kanske känner man sig euforisk för att man klarade sig igenom med livet i behåll och ser butiken som en äventyrsexpedition som testar ens gränser. Och skulle man upptäcka att man gjort ett felköp så klarar man absolut inte att gå tillbaka utan får lära sig älska det man fått. Byxinköpet fick dock denna gång acceptans på alla fronter så jag har fått respit tills det är dags för nästa jeanstillskott. Till dess ska jag träna på läppläsning och införskaffa öronproppar. Och kanske en rollator. Jag är helt klart en dinosaurie.

Kärleksförklaring

Jag läser Jonas Gardell som har en ny blogg på Aftonbladet. Jag älskar Jonas Gardell. Jag älskar inte allt han skriver och inte alla hans romaner. Men jag älskar mycket av det han skriver och flera av hans böcker. Jag älskar att han behandlar svenska språket som en ask praliner där han väljer ut bitar och komponerar dem så att man får mersmak vid läsningen. Han kan vara rolig, burlesk och underfundig samtidigt som han få mig känslosam och svindla vid ett plötsligt djup. Jag älskar att hans beskrivning av sitt äktenskap med Mark får mig att tro på själsfränder och förutbestämd kärlek. Jag älskar att han är öppen med att han är knepig och komplexfylld och berättar att han gärna går och lägger sig innan tolvslaget på nyårsafton. Jag älskar att han ser ut som en äldre Tintin, har övertydlig artikulation med konstiga s och ofta retar Guillo.

Om ni bara är lite förtjust i Gardell så kan ni läsa honom via Aftonbladet. Om ni som jag är Jonas bästa vän i hemlighet så går ni in och läser hans dagbok här.

Saxat ur Metro

Ja men visst. För det är ju alla mina elektronikprylar (läs mobil) som gör min väska till en sådan skrymmande börda. För tillfället innehåller min handväska förutom plånbok och mobil följande: en biblioteksbok som jag lovat sonen att lämna tillbaka, ett litet apotek, ett par tights som skall byta storlek, en större mängd nycklar och passerkort till jobbet, paraply, urdiskad matlåda från igår som jag glömt packa upp, pocketbok att läsa på tunnelbanan, hårborste, liten sminkväska, fyra legobitar sonen hittade i sin ficka i morse och gav till mig för förvaring samt tre drinkparaplyer som jag inte har en aning om var det kommer ifrån. Mitt vardagliga handbagage skulle antagligen inte klara viktgränsen på det mest generösa flygbolag.

Och det där med ”bördan som tynger arbetande kvinnor….” Jag skulle gladeligen bära runt på ett parti tegelstenar om någon tog sig an den verkliga bördan med veckohandling, matlagning, tvätt, strykning och städning. Släng era undersökningar i väggen Debenhams. Handväskans vikt, va? Hmpf.

Expressen eller Aftonbladet

Tonårsdottern går sin sista termin i grundskolan. Sedan i höstas har vi haft gymnasiefeber. Vi har dränkts i glammiga fyrfärgsbroschyrer om skolor med underliga namn som man inte visste existerade. En del gör reklam för profiler som känns luddigare än den bomullstops kattastroferna ägnat helgen åt. För en sextiotalist som ingick i ett utbildningssystem som inte lyckades komma på djärvare saker än sia-skolan, känns förekomsten av skateboardsgymnasium lika häpnadsväckande som att en del skolor lockar med egen laptop och skolmat enligt GI-modell.

Fast om man bortser från förvirringen orsakat av det ofantliga utbudet och om man lyckas hålla huvudet kallt och ser igenom de värsta uppstickarna som erbjuder utbildningar som hundfrisör (jag lovar) eller en inriktning mot storband så är rymmer det ju också oändliga möjligheter. Jag är medveten om att det ställer stora krav på ungdomarna att sålla bland informationen och försöka välja rätt. Men jag erkänner att jag är ganska avundsjuk, gymnasiet verkar mycket roligare än på min tid, när den enda euforin jag upplevde var att jag kunde sluta läsa matte och välja latin istället. Det var svårt att få det lyckoruset att räcka i tre oinspirerande år.

På lördag ska vi på vårt första öppet-hus-besök. Jag är uppspelt och tycker det ska bli spännande. Dottern tittar fundersamt på mig och pratar löst om valium och munkavel. Jag har lovat att uppföra mig och vara nedtonad och maskera mig till en alldeles vanlig förälder. Jag kan visst uppföra mig. Så det så.

Låten oss dansa

Jag tittar på Lets dance. Jag gillar det programmet, perfekt fredagsunderhållning. Detta är min officiella avslappnade inställning. Min sanningsenligt, hemliga, febriga inställning är: Jag älskar det programmet och önskar jag vore känd och fick vara med. Jag bortser i detta sammanhang helt från att jag är så okoordinerad att jag troligen skulle vara sämst, få en säck med "MEÄN" och överkryssade poängspadar av Tony och åka hem efter första pausinslaget.

Men jag älskar sådan här dans. Jag önskar att det funnits på landsbygden när jag växte upp så jag kunde fått träna det från högklackade barnsben. Min fåfänga skulle slagit volter av utanpåverket 0ch min estradörshunger skulle njutit av beundrande (förstås) ögon. Jag sattes i folkdansträning av min mor. INTE samma sak. Vadmal i stället för paljetter och smink. Hucklen istället för tjusiga håruppsättningar. Hoppsasteg och stamp och handklapp och tjo. Oftast fick man dansa med en kortare jämnårig flicka eller i värsta fall med sin bror. Man har klossiga skor med spännen och klumpig klack. I tiodans har man snyggsnygga skor. Och många.

I alla andra sammanhang avskyr jag att dansa. Gillar inte att gå ut på danslokal utan föredrar en dunkel pub eller en snajdig bar - om den inte har för höga barstolar för då ramlar jag av. Och jag kan inte heller ramla graciöst. Men om jag fick lära mig dansa på tv skulle det säkert vara annorlunda. Då skulle jaq vara bländande på alla sätt och vis och inte ens mina fula ben skulle vara något problem. De skulle man säkert kunna fixa med ljussättning eller proteser. Jag skulle skaka min rumba, glida min vals, vara tajt i tango och shake that cha-cha med en lätthet och elegans sällan skådad. Eller hur?Eller hur!!

vacker omgivning

Ibland läser jag bloggen fotbollsfrun. Jag kan inget om fotboll så jag vet inte alls vem hennes fotbollsspelande man är. Jag läser henne för att hon skriver kort och rappt och ofta väldigt roligt. I gårdagens Aftonbladet skriver hon om hur mycket snyggare hon är i sin hemort Kalmar än i Stockholm.

Jag kan relatera till detta eftersom jag också är uppvuxen i en liten småländsk stad. Vi var inflyttade och släkten fanns i Stockholm. Vi besökte titt som tätt min morbrors familj vars dotter och jag var jämnåriga. Ständigt upplevde jag samma scenario vid våra träffar. Jag hade äntligen fått något klädesplagg eller frisyr som var dunderhett och superinne i sjuttiotalets Alvesta. Häftig, ball (äldre svenska för fett cool) och otroligt nöjd såg jag fram mot att möta min kusin från Stockholm. Där mallade jag mig med mina lila v-jeans (1972) eller högskaftade näbbstövlar, catalinajacka och palestinasjal (1977) tills kusinen svepte in i puss- & kramjeans (1976) eller bredspåriga manchester byxor med gubbveck och hängslen (1977 – just det samtidigt som det var näbbstövelår i Alvesta… total osynk.). På en nanosekund insåg man att världen i vilken man levde var hopplöst omodern och töntig. Men aldrig var jag så beundrad och populär som när jag tillbringat något lov i Stockholm och återvände till skolan. Storstadsdoften och världsvanan stod som ett moln runt mig och bildade ett filter genom vilket jag strålade snyggare och mer rätt än någonsin förr. Iförd platåträsko, silkespolo och en handfull uppsnappade stockholmsuttryck.
1978 flyttade vi till Stockholm och jag blev fulare på heltid. Med en hint av en dialekt som jag aldrig behärskat ordentligt och som på sin höjd kan associeras med torparnöd à la utvandrarna och Raskens. Inte ett dugg lika sexig som gotländska eller vemodigt vacker som finlandsvenska. Nåja Stockholm har nu andra fördelar framför landsorten och inte är det så viktigt att vara snygg ändå. Det är som alla vet insidan som räknas och jag har ju som tur är en förtjusande personlighet.

Grus i maskineriet

Jag utkämpar ett krig mot gruset i hallen. Ett slag förlorat på förhand. Ett sisofysarbete utan hopp om slut på eländet. Efter stambytet innan jul så insåg jag att en ny hallmatta var av nöden. Jag åkte till Ikea som naturligtvis varken hade mitt första-, andra-, eller tredjehandsval som jag sett ut på förhand. De hade endast en dörrmatta kvar som var av lite större format så den köpte jag. Jag förstår varför den fanns kvar. Den är värdelös. Allt grus syns på den (tillsammans med damm, ludd och katthår) och inte heller stoppar den gruset för att vandra in på mitt mörka trägolv – där det inte bara syns ännu tydligare, utan även känns när man trampar runt det för att med överljudshastighet spridas vidare i hela lägenheten. Hallgruset har nu blivit mitt livs hela fokus. Det är det första jag ser när jag går upp och det sista jag ser när jag med grusiga (sic) ögon går mot sängen på kvällen.
Jodå – jag dammsuger! Hela tiden känns det som. Men dörrmattan tycks ha ett outsinligt lager av grus någonstans som så fort jag sätter undan dammsugaren kommer upp till ytan så det efter fem minuter ser likadant ut igen. Jag börjar misstänka att detta faktiskt är en dörrmatta som producerar eget grus.

Jag vill ha en sådan här:

Frågan är om det egentligen löser något annat än att det tar tjugo sekunder kortare tid att plocka fram dammsugaren. I själva verket vill jag nog ha en sådan här:

Eller en sådan här:

Den sista önskningen har förstås inget med gruset att göra. Tänkte bara att jag kanske får något annat att vila ögonen på. Mindre grusigt om ni förstår vad jag menar.

den som inga byxor har...

I går var det ”no pants subway ride day” i världen och så även i Stockholm. Organisationen Improve everywhere ligger bakom påhittet som pågått sedan 2002. Tydligen ska det finnas en liten falang i Stockholm som också var ute och åkte byxlöst under gårdagen. Jag känner omedelbart att jag vill ropa ”Varför?!” Men orsaken bakom aktiviteten verkar höljd i dunkel. Om det är en manifestation mot överkonsumtion eller ett allmänt agg mot benkläder framgår inte någonstans. Och jag har letat.

I en liten notis i Metro uttalar sig en av de svenska initiativtagarna ”Vi låtsas som om vi åker som vanligt, men så plötsligt tar alla av sig byxorna som de vore den mest naturliga sak i världen… vi låtsas som om vi inte känner varandra och om någon frågar säger vi bara att vi tycker det är varmt”.
Det hela tycks mig bara konstigt. Och inte så lite fånigt. Tycker det verkar bättre att sätta på sig ett par extra långkalsonger och undvika diverse snopp- eller snippförfrysningar i vinterkylan. Men det kanske bara är för att jag aldrig suttit på tuben med rumpan bar. Jag börjar tycka att mamelucker och handledsvärmare är trevliga plagg. Jag är tydligen mycket, mycket gammal.

att skena iväg

Ännu en vintervit morgon i kylan. Läser tidningar på nätet då jag ännu inte lyckats bestämma mig för en pappersprenumeration. Det är mycket om isen nu. Tjockleken diskuteras - här har faktiskt storleken betydelse - eventuella varningsflagg hissas och allmänna tips om utrustning och teknik listas. Långfärdsåkningssekten blomstrar så här års. Jag tillhör inte denna tro som med förklarat ljus i ögonen sjunger de långa skenornas och öppna isviddernas lov. Man får dock ligga lågt med den bikten har jag märkt. Om man tillåter sig en alldeles så liten fnysning och tveksam huvudskakning när denna haussade vinteraktivitet kommer på tal så anses man som konstig. Ja rent av virrlärig - en avfälling som bör - nej måste - omvändas. Så jag har lärt mig ligga lågt. Risken är nämligen att någon kommer på att fråga "har du provat" och då måste jag ju ilsket svara "för tänk för att jag faktiskt... inte... har det!" och storma därifrån.

Jag åker inte skridskor. Någonsin. Jag lovade mig varje plågsamt obligatoriskt skridskopass i skolan att när jag blev vuxen skulle jag aldrig mer sätta på mig ett par skrillor (man sa så i Småland, i stockholm säger man grillor vilket naturligtvis är helt fel. Griller är sådant man sätter i folks huvud när man inbillar dem att de måste ut på isen och fåna sig). Jag kunde aldrig åka skridskor. Min mor köpte ett par begagnade och målade dem röda, redan här gick det fel. Man skulle ha vita konståkningsdon med ludd högst upp. Eftersom min mamma var före sin tid och dessutom var rädd om mig tvingades jag ha hjälm. Min brors avlagda med munskydd. Som flicka hade man inte hjälm. Flickor hade fluffiga vita pälsmössor och gjorde åttor på isen. Jag hade en repig hjälm med avskavda bokstäver VM fram och kom aldrig mer än en armslängd från sargen. Där stod jag och höll i mig krampaktigt tills vristerna skakade av smärta och tårna var avdomnade. Lärare försökte undervisa mig, men jag var inte mottaglig. Jag saknade skridskoåkargenen.

Mina barn kunde inte åka skridskor när de började skolan. Vem skulle ha lärt dem det? Pappan var varje vinter ute på egna långfärdsäventyr så jag var i pulkabacken med ungarna och censurerade noga varje form av information om sporten skridsko. Dottern kan numer faktiskt åka. Hennes skolkamrater lärde henne och när vi flyttade granne med en idrottsanläggning gick hon på eftermiddagarna och tränade själv. Sonen däremot kan inte. Vill inte. Han fick ett par skridskor i sexårsåldern och sattes på isen av förskolefröknarna. Han stod på isen i fem minuter innan han gick av med orden "det är för halt", för att aldrig gå upp igen.

Så när omvärlden skenar i väg och pratar om sjungande isar och blå vinterhimmel, skryter om sina turer skärgården runt och diskuterar pikar och vakteknik tittar jag och sonen på varandra i samförstånd och mumlar unisont "humbug" och viker av mot pulkabacken. Med hjälm förstås.

Hot Friday

Fortfarande kallt ute, men väldigt varmt inne. Kanske inte alla är lika lyckligt lottade, min bror som bor i Smålandsskogen drabbas ofta av strömavbrott när det blir riktigt vinter med mycket snö och i norr verkar det nästan vara vardagsmat med ett par utkylda nätter då och då.

När jag gick hem från jobbet igår så braskade samtliga löpsedlar på med elbrist och avbrottsvarningar. Det var nästan så man kände sig orolig och uppspelt på samma gång. Som om man nu levde lite på gränsen och ens överlevarinstinkter sättas på prov. Skulle vi drabbas av att sitta i mörker och kyla, berövade såväl livsnödvändiga dansprogram på tv som varm mat? Kanske bleve barnen och jag tvungna att bygga en bivack av kuddar i hallen (enda rummet utan ytterväggar) att sova i. Jag skulle vara stark och modig och underhålla mina små med långa hågkomster från sjuttiotalets energikris. Jag skulle bli deras hjälte när jag rostar bröd över blockljusets flämtande låga och visar hur urtidens åkarbrasor fungerade.

När jag ältat den här bilden ett tag funderade jag om jag skulle förbereda mig genom att hälla upp heta drycker på termos och gå ner i källaren för att hämta en reserv av filtar och täcken. Men när jag kom hem var jag så trött att jag nöjde mig med att inventera stearinförrådet och hälla upp ett glas rödvin (jag har faktiskt haft två vita dagar efter trettonhelgen så det så!).

Det verkar inte som om jag är någon klippa i kristid. Inte ens i rent imaginära risksituationer. Jag skulle förstås vara hopplös i vilket överlevnadsprogram som helst. Nu blev det ju inget avbrott utan elen strömmade som vanligt hela natten medan tv:n brusade och elementen blossade.
I mitt liv händer sällan något verkligt spännande och det är ju en väldig tur.

Cool

Det är friskt ute. Förbaskat friskt. Svinkallt för att tala klarspråk.

Allt förändras när termometern stretar mot absoluta botten på skalan. Det blir lite mer tyst och stilla. Livet går liksom i slow motion. Folk rör sig annorlunda och undviker att tala med varandra, ja till och med att se på varandra. Det senare har antagligen att göra med att många ser rätt underliga ut. Det hör ju inte till vanligheterna i Stockholmstrakten att vi har temperaturer ner mot tvåsiffriga minusgrader vilket också avspeglar sig i garderoben. Så när det blir riktigt kallt tvingas många klä sig liksom ”vargskt”. Jag syftar då inte på någon opolitisk vargskinnspäls utan mer på Cajsas ”man tager vad man haver”. När jag gick till tunnelbanan i morse så såg jag en äldre gentleman i anorak, en rosa toppluva med en bild på Lille Skutt fram och håriga Moon boots som jag svär sågs senast på en fransk skidort 1984… Det är bara människor i tjugoårsåldern som försöker upprätthålla någon slags stil i kylan. Fast den stilsträvan ter sig i mina medelålders ögon ibland som än mer märklig. I min tunnelbanevagn satt en tjej i kort kjol, tunna strumpbyxor och tygskor(!). Den lätta klädseln på underkroppen var kompenserad på överkroppen med en (mycket kort) pälsjacka, en jättemössa nerdragen till nästippen och en halsduk vars längd måste närma sig en engelsk mil. Den senare var lindad i hundratals varv likt en gigantisk boaorm. Kanske frös hon bara upptill eller så var all kommunikation mellan hjärna och ben avskuren. Kanske är det faktiskt så att den gamla teorin har rätt i att med ett ben i frysboxen och ett ben i brasan så har man det i genomsnitt ganska skönt.

Man vänjer sig ändå fortare än vad man tror vid klimatet. Jag minns en vinter på åttiotalet då det var mellan 20 och 30 minusgrader i flera veckor. När termometern slutligen gick upp till knappa tio minus blev folk som vårrusiga och knäppte upp rocken, kisade mot den knappt befintliga vintersolen och satt konverserande på konserthusets trappa. Håll ut! Om en vecka kan det vara nollgradigt igen. Då tar jag sandaler till jobbet.

Nyhetstorka

I går lyckades jag lägga mina händer på en dagsgammal gratistidning för att råda bot på min nyhetsbrist och läsa lite om vad som händer ute i världen. I den stora världen, utanför skålen med brända mandlar där jag bor.

Metro rapporterar om den rafflande sprängningen av en vänstersko-liga i Malmö. En man kunde gripas efter att i ett köpcentrum stulit sju fotriktiga vänsterskor. Polisen stod först frågande men har efter utredning (bergis värsta csi) kommit fram till att ligans taktik är att först stjäla vänsterskor i Sverige och därefter åka över till Köpenhamn för att stjäla högerskor. Tydligen är valet av vilken sko som ställs ut i butikerna traditionellt olika i länderna. Jag vet inte jag. Kan detta verkligen löna sig? Efter allt jobb och resan över sundet står man med ett rekordbyte bestående av... sju par skor. Och sedan då? Kränger man dem i under världen? Delar man ut dem i en stor familj hårt drabbad av fotproblem? Men Malmöpolisen mallar sig och talar om hur man nu lyckats avslöja en internationell liga. Jösses.

Precis brevid skostöld artikeln finns en liten artikel bestående av ett enda citat:
"I dag tar det sällan mer än tio timmar innan jag får rapporter om flyttade, döda eller födda elefanter" säger svenske Dan Köhl, som skapat världens första elefantdatabas.
Ingen mer information finns i artikeln. Vad menar man? Varför har han gjort denna databas? Vem är han? Vad ska han göra med materialet? Och hur vet alla i världen att de ska kontakta honom när de hittar en död elefant på farstubron?

Jag inser nu att jag varit ledig för länge och att jag måste skaffa mig en riktig dagstidning.Tur att jag börjar arbeta i morgon.
Vi har både DN och Svenskan på jobbet.

No soccer mom

Jag sitter och slösurfar över dagstidningarnas internetsidor. Jag har ingen papperstidning för tillfället och eftersom jag inte behöver åka tunnelbana till jobbet dessa dagar så kommer jag inte ens åt någon gratistidning att prassla med. På aftonbladets sida råkar jag klicka mig fram till ett tv-klipp som visar en hockeypappa som slår ner en åttaåring på isen. Huruvida det är hans egen eller en av lagkamraterna framgår inte och spelar ju ingen som helst roll. Som om inte klippet är nog så kan man ta del av en panel av sportjournalister som diskuterar händelsen. Det är så tramsigt så jag orkar inte titta färdigt och vet alltså inte om det är någon som försvarar pappan, men hoppas inte. Har aldrig förstått sådana föräldrar som vilt pushar fram sina barn i diverse sporter. Klart att man vill vara uppmuntrande och stödjande i aktiviteter som barnen tar sig för, men att delta med liv och lust känns rätt främmande för mig. Jag tycker inte att det är roligt helt enkelt att stå vid en fotbollsplan eller hockeyrink flera kvällar i veckan.

Det är kul om barnen har intressen, men när det kräver att föräldrarna ska tillbringa varje helg med att skjutsa till diverse matcher och utsocknes träningsställen börjar jag skruva på mig och flacka med blicken. Kanske tur att mina barn aldrig visat någon iver över att bli idrottsstjärna. Dottern spelade fotboll ett tag, men var då så stor att hon själv kunde cykla till träningen Väldigt snart tog hennes musikintresse helt över och där behöver hon verkligen inte någon coaching av sin hopplöst omusikaliska mor. Sonen däremot började i fotbollsskola när han var sex så då var jag ju tvungen att inte bara följa honom utan också stå vid ringside (är det verkligen rätt fotbollsterm?) hela tiden träningen pågick. Det var inte roligt.

Det var alltid dåligt väder de dagar det var fotbollsträning. Även om det var i maj så var det nästan utan undantag kalla vindar, hagel och drivis. I alla fall i mitt minne. Dessutom så var det mest mycket fotbollsintresserade pappor och jag som stod där. Om de inte berättade långa poänglösa anekdoter om sin egen fotbollskarriär så pratade de it-problem från jobbet. Träningspassen var en och en halv timme men kändes som en evighet, jag frös utanpå och dog själsligt inuti.

Som tur var blev min tid som fotbollsmamma kort. Sonen visade sig att sakna såväl intresse som fallenhet för sporten. När de andra sprang efter bollen tittade han på skalbaggar eller gjorde hoppsasteg till andra sidan planen. När han var målvakt flyttade han målkonerna så nära varandra att han knappt fick plats själv i målet. Än mindre bollen. En lysande strategi för målstatistiken men förvånansvärt impopulärt bland de övriga spelarna.

Sonen slutade med fotbollen efter en säsong. Efter det så har han prövat allehanda aktiviteter som streetdance, innebandy, gymnastik och simning, men tröttnat på allt. Istället håller han på med vad som faller honom in för stunden, cyklar eller gör konster med sin kickboard, spelar fotboll på kul med grannbarnen, leker agentlekar i skogspartiet och en hel massa saker som jag inte har en aning om. Han fyller sin fritid med att vara barn helt enkelt. Det bästa med det är att han absolut inte behöver några hejaramsor eller peptalks för att klara av det. Han är redan proffs inom det området.

nystart

Så klarade vi av bytet av gammalt år mot nytt helt galant. Middagen blev fantastisk, vi spelade spel utan att någon surade, vi gick upp på takterassen och tittade på fyrverkerier utan att trilla ner och jag lyckades få upp champagneflaskan utan att träffa mig själv eller någon annan med korken. Ett smidigt skifte på det hela taget.

Jag hade glömt att fundera på löftet. Jag drog till med att jag skulle sluta äta godis (utom mörk choklad som är en nödvändighet och mänsklig rättighet). I går när jag kom på att det fanns kvar av dotterns otroliga chokladlakritskola reviderade jag löftet. Jag sa till barnen (lite grötigt för kolan är seg) att det var ett dumt löfte och att jag glömt att jag skulle lova att ta körkort, vilket vi ju alla tjänar på. Barnen tittade roat på mig och sa "visst mamma" på ett lite obehagligt och skeptiskt sätt. Men jag kan ha övertolkat. Det är svårt att lyssna ordentligt när man jobbar på att uppnå chokladlakritskola-nirvana.

Jag inbillar mig alltid att jag ska bli -inte en helt ny och förbättrad - men åtminstone en lite uppgraderad människa när det blir nytt år. Att jag nu äntligen ska bli en sådan som bara tar ett chips på fredagen, som dammsuger lister och dammar varje vecka, som anammar uttrycket var sak på sin plats och inte snabbstädar genom att trycka in saker i skåp och garderober, som läser aktuell och djuplodande litteratur och inte bara deckare, som gör hårinpackningar och klipper topparna regelbundet istället för att vänta tills håret är ett fågelbo och frisören får använda sekatör för att rädda det.

Det kommer naturligtvis inte att ske i år heller. Men jag älskar känslan av att det kunde göra det. Att detta är förändringens år. Och vem vet... någon liten förbättring av min hopplösa personlighet kanske jag lyckas med. Det är något speciellt med 2010, det är jag säker på. Vad har ni för nyhetslöften? Kom igen! Lova något! Sedan kan vi tillsammans arbeta för att det inte håller. Jag lovar!