Mulet

En företrädare för Sveriges Pensionärers intresseförening (förtjusande namn) har väckt en motion i Ulricehamns kommunfullmäktige. I motionen föreslår Nyberg att kommunen ska arbeta för att ett moln på väderkartorna ska flyttas. Molnet i fråga skymmer nämligen Ulricehamn på kartan och detta tycker motionären är olyckligt. Det är ju en gammal stad och nu ser man inte ens den röda pricken som markerar att Ulricehamn är en stad. Nyberg tycker det är sorgligt att inte kunna titta på kartan och se hemorten när han t.ex. är utomlands. Nu vill han att kommunen ska tala med SMHI så de flyttar på molnet (”dumma SMHI – säg åt dem”.). Grannkommunen Borås har minsann inget moln (fy vad orättvist) och då regnar det ändå mycket mera där tjurar Nyberg. DN kan berätta att fullmäktige nu har utrett (!) frågan och kommit fram till att det inte kan räknas som diskriminering. Man får därmed anta att lagt moln ligger.

Jag är förstummad på nivån i politiken. Detta kan väl inte ens kategoriseras som ett i-landsproblem? Som väderspänning möjligtvis.

Hemkört

I går körde posten hem en tv åt mig. Ja, inte på eget bevåg utan jag hade köpt den via nätet. När man får hemkörning från posten så ringer de upp och frågar när det ska komma. Eller snarare de säger ”vi kommer på torsdag, går det bra?” Jag sa att det berodde på när de skulle komma. ”mellan 17 och 21.” Eftersom jag skulle vara hemifrån mellan 19.45–20.30 (yogan) så frågade jag om de kunde komma före eller efter just den tiden. ”Det kan vi inte säga, vi kommer någon gång mellan 17 och 21”. Jag försökte mot mitt förstånd fråga om de kanske visste mer samma dag hur de skulle köra och då kunde ge en mer exakt ankomsttid. ”Nej det vet vi aldrig förrän vi kommer” Märkligt. De vet alltså inte precis förrän de står vi porten att det var då de skulle åka dit. Man får ju vara glad att något kommer fram överhuvudtaget.

Varför är det så svårt för leveransfirmor och hantverkare att tala om när de ska komma? En gång när Electrolux skulle serva min diskmaskin så sa de att de skulle komma någon gång mellan nio och tre. När jag protesterade och påpekade att jag då skulle tvingas ta ledigt hela dagen så fick jag svaret. ”Du kan alltid få önska en tid, men det är inte säkert att vi kommer då”. - ”När får jag reda på om jag fått den tid jag önskat då?” - ”Det vet du inte förrän vi kommer”

Tänk om jag skulle köra det på jobbet: ”Mötet kommer börja någon gång mellan elva och två”. Jag ska säga till min chef att han får önska en tid som jag ska vara på jobbet i morgon.

Att önska kostar ingenting. Vi får se om det slår in.

Tankar vid söndagsbladet

Jag brukar inte läsa bröllopsannonser men i dag föll min blick av en slump på det enda fotot mitt i DN:s brudpar där brudparet inte såg ut som den vanliga marängtårteprydnaden. På denna bild såg paret ut som de klivit direkt ur en film om vikingar. De var vadmalsklädda och behängda med allehanda torshammare och mässingsornament. Bilden var tagen från sidan och paret blickade trosvisst in i framtiden (medeltid?). Inte heller texten i bröllopsannonsen var den vanligt förekommande, utan man kunde läsa att de unga tu ”sammanvigts med Makters Megin i Forn Sed. Ceremonin leddes av goden Skalle-Per och gydjan Anne-Li Sool.”

Jag blir sällan bjuden på bröllop nu för tiden. Mina jämnåriga har just nått skilsmässoåldern och inte ännu börjat knyta nya band inför publik. När jag sprang på bröllop i början av nittiotalet var det enda temat just bröllop och alla tillställningar var förvillande lika varandra. Nu skulle ett sådant koncept nog verka löjligt enkelt. Nu ska det vara temabröllop! Man gifter sig som sagokung och älva i skogen, man kan ha orientaliskt tema med magdans och där gästerna vräker sig på handbroderade golvkuddar, eller så kan man ha ett undervattensbröllop med Kolmårdens vassaste delfin som bestman. Man kan gifta sig på Globens tak, i fritt fall, nakna eller i snabelskor. Endast fantasin sätter gränser. Jag vill också gå på sådana bröllop! Det är dags för mina jämnåriga att börja gifta om sig tycker jag. Med tema.

Fast kanske man kunde ha tema-skilsmässor också? Bjuda till hejdundrande fest med teman som trettioåriga kriget, gyttjebrottning, ”släpp fångarne loss det är vår” eller Versaillefreden. Man kan spela ”unchain my heart” och ”set me free”, gästerna kan vifta med vita flaggor alternativ stämma in i hallelujakören alltefter separationens karaktär. La grande finale till pukor och trumpeter liksom. Det kräver förstås att kontrahenterna är talbara med varandra, om inte så kan man ju tänka sig en s.k. ”roast” med respektive släktingar i två lag. Kan säkert ha en terapeutisk aspekt om inte annat. Med vikingatema hade det väl blivit ett envig förstås. Som sagt endast fantasin sätter gränser. Happy ending!

Skam den som ger sig!

Nu har jag beställt den här. Jäklar vad smidig jag kommer att bli.
Värsta piprensaren liksom.

yoghurt-bulle

Visst har ni suttit som på nålar och undrat hur det skulle gå på mitt första yogapass? Jag började min första nybörjarlektion igår. Jag är definitivt inte skapt för yoga – eller för att förtydliga: jag är inte skapt för att böja mig överhuvudtaget. Jag är som ett kvastskaft som ska ställas undan i ett hörn när det handlar om smidighetsövningar. Ett kvastskaft av något ickeböjligt stumt trämaterial.

Det är förvisso en nybörjarkurs, men när yogaledaren börjar med att fråga om någon praktiserat yoga tidigare räcker hälften av kursen upp handen. Jag känner genast att jag avskyr dessa personer. Jag tog mig igenom passet med största besvär. ”Nu fäller ni framåt och tar tag i era stortår” säger instruktören med sin sjungande, milda sanskrit-stämma. Jag fäller allt vad jag kan men mina stortår känns lika långt borta som Kuala Lumpur. Min fällteknik är den av en flygplansstol – ingen större skillnad mellan rakt stolsrygg och viloläge. I balansövningarna skulle man stå i vad som kändes som en oändlig tidsrymd på ena benet medan det andra vispade runt i diverse ”smidiga” och ”kontrollerade” rörelser. Jag var lika stadig som en gummimast i full storm. Mot slutet uppmanas vi att träna på vårt skulderstående. Termen ”att träna på vårt skulderstående” indikerar att detta är en talang som alla äger och nu bara ska plocka fram för att finslipa. Det stod omedelbart klart att jag inte äger något skulderstående. Man ska alltså ligga på rygg och pressa upp ben och kropp rakt upp i luften så att man endast vilar på sina skulderblad. Instruktören betraktade mina försök med en bekymrad rynka i pannan och lyckades till slut hjälpa mig att få åtminstone baken och benen att höja sig en bit ovanför mattan. Det var som att försöka vinscha upp en lastpråm i lodrätt läge.

När passet var slut tackade yogamästarinnan oss alla personligen och önskade oss välkomna tillbaka nästa vecka. Hon försäkrade lugnt att alla kommer att lära sig till slut och att det ska vara svårt i början. Men när hennes blick för en sekund mötte min kunde jag se att hon var skakad. Jag tror att hon insåg att hon står inför sitt Everest.

Rätt plats i livet

Sent omsider har man beslutat att ge kvarteret Negern i Karlstad ett nytt namn läser jag i DN. Man förundras över att det inte redan gjorts, kvartersnamnet kan ju inte ge någon några positiva känslor och gör väl knappast de boende raka i ryggen av stolthet. Det är knepigt med namn på gator och platser. Boende på Snorregatan i Bromma har förgäves försökt att få ett nytt namn på sin hemadress. Kommunen vägrar med hänvisning till den fornnordiska anknytningen som går igen i alla namn i området. I orten Fjuckby har man också utan framgång haft önskemål om ett namnbyte som skulle ge mindre löjeväckande reaktioner. Uppvuxen i småland är man ju van vid namnskyltar som ropar ut att här ligger minsann Figgegölehult, Helgevärma eller möjligtvis Gökahult och Bamsan. Fast vägg i vägg med alla Bykebölar och Hycklemålar så finner man ju det poetiska Väckelsång, så smålänningarna kan göra det vackert också. Och att bo i uppländska Morgongåva måste ju ge ett magiskt skimmer åt vardagen. Fast kanske inte förresten. På Wikipedia beskrivs orten nämligen så här: ” I Morgongåva finns bland annat en bensinstation och en livsmedelsbutik. Genom Morgongåva passerar riksväg 72 och järnvägen Dalabanan.” Inte så dödssexigt precis.

I Kalmar finns en gatstump som heter Bättre tiders gränd.
Där skulle man ju bo.
Klart bättre än Inteckningsvägen i Hägersten i alla fall.

looking good together?

USA är ett roligt land. De har lite annorlunda traditioner överdär. En tradition verkar vara att inte bara föreviga och annonsera sitt giftermål med ett fotografi utan även sin förlovning. Ibland blir det mindre lyckat. Jag ramlade igår på denna festliga länk till fascinerande sätt att basunera ut sin kärlek till omvärlden.

Mina egna förlovningsbilder hade sett mycket märkliga ut om vi tagit några. Jag har bara förlovat mig en gång och det gjorde vi på Skansen. Kvällstid på detta idylliska ställe kändes väldigt romantiskt i våra tankar. Problemet var att det var i december och beckmörkt. Vi gick åt ett håll där vi inbillade oss att det skulle ha varit vackert i dagsljus. Det lilla man kunde se var ganska stämningsfullt faktiskt. Vi hamnade under en högt belägen fäbod och såg innerstaden glittra svag i fjärran. Ringväxlingen gick med nöd och näppe bra i skumrasket trots att fästmannen sekunden efter halkade i leran och snubblade nerför slänten och jag i mina försök att fånga in honom trasslade in mig i närmaste stickiga enbuske. Förlovningsmiddagen intogs därefter på Solliden där vi planerat att äta lyxigt och skåla i champagne. Eftersom det var första advent hade ordinarie meny utgått och man serverade endast julbord. Förutom de nyförlovade tu hade två busslaster pensionärer bokat in sig. Vi fick trängas runt Jansson och skåla i nubbe. Men så höll inte äktenskapet heller.
Järtecken ska man ta på allvar.

The man bag

Man lär sig nya saker om man lyssnar på radio. Nyss hörde jag om ett nytt ord: "murse". Det är en sammandragning av man purse, alltså en handväska för män. Det är klart att jag förstår att män också behöver något att bära runt alla prylar i. Det som förr var basalt för en man, dvs en nyckelknippa och en plånbok, har för den moderna killen utökats med mobil, mp3, mini-pc, eventuella snusdosor, läppcerat, alcogel (svinskräck!) och eftersom fler och fler män andvänder smink kanske även något make up relaterat eller åtminstone en burk hårvax. De kavaj- eller jeansfickorna är ännu inte konstruerade som rymmer den utrustningen. Återstår en väska av något slag. Vanligtvis någon slags tygväska som bärs tvärs över kroppen eller om man är den sportigare typen kan man ha ryggsäck. Men visst indikierar ordet murse något snajdigare? Funderar på hur den kan se ut.

Min exman jobbade när vi träffades på ett ställe dit man ringde för att spärra bankomat- och kontokort. En gång när han till en skärrad man på telefon ställde den obligatoriska frågan "och hur förvarades kortet?" Svarade mannen glatt: "i en sådan där... homosexväska!!" Innan exet hann hindra sig flög det ur honom: "du menar en bögslunga?" Hann bet sig i tungan men hörde bara mannen fnissa nöjt: "Ja. Precis!"

Skönt att utvecklingen går framåt och att vårt metrosexuella urbana ordförråd utvecklas hela tiden. För murse låter ju så mycket... manligare?

Annat i den lilla lådan

Tillägg till tablån av programobservationer.
Härom kvällen stack min tioåriga son ut huvudet ur sitt rum och meddelade mig högljutt att ”Hovbimbon äter varanpenisar!!” Sedan försvann han tillbaka in och stängde dörren med en upphetsad smäll. Efter att i tur och ordning funderat på om det kunde röra sig om Haikudiktning, ett kodat meddelande, en ny raplåt eller om han helt enkelt tullat på barskåpet upptäckte jag att han helt enkelt börjat följa fyrans nya satsning: Kändisdjungeln. Hå hå ja ja.

Ankdam(m)en

I måndags valde dottern att sätta på treans nya dokusåpa ”svenska hollywoodfruar”. Jag hade först bestämt mig för att inte titta, men sögs närmare och satt till slut och gapade framför tv:n. Anledningen stavas förstås Anna Anka. Veckans mest mediahypade ickekändis.
Har ni sett? Har ni hört? Har ni läst?

Anna Anka (bara namnet!) är gift med Paul Anka som väl knappt någon under sextio kommer ihåg längre, än mindre hade en aning om att (eller varför) han fortfarande är artist. Anna Anka är skånskan som varit miss Hawaian Tropic, ropat en replik iklädd bikini i filmen ”dum – dummare” och som valde att flytta till USA – ”landet där män får vara män och kvinnor får vara kvinnor” – och blev fru Anka.

Anna Anka är smal som en utmärglad lyktstolpe, har tänder stora, släta och vita som en porslinskopp i jumbomodell och hon klär sig uteslutande i designerkläder och miljondollarsdiamanter. Till detta lägger man en skånska lika bred som Falsterbo sandstrand och en vokabulär som en bryggarbas. En uppenbarelse med andra ord.

Anna Anka tycker inte att folk förstår henne och har därför valt att med egna ord beskriva sin livsfilosofi i en artikel i Newsmill. Det är bra tycker jag för nu förstår man. Man förstår att det måste vara viktigt att behandlas som en kvinna när man bantat bort alla sina kvinnliga former. Man förstår att det är viktigt att ha en man som försörjer en när man aldrig lyckats skaffa sig någon egen yrkestillhörighet. Man förstår att Anna Anka är en god människa som idkar välgörenhet genom att anställa illegala mexikanare. Man förstår att hon inte betraktar sig som jämställd med sin äldre man (gud förbjude) utan drar parallellen till någon som köpt sig en söt hundvalp.

Jag hör vad du säger Anna Anka, men vi talar inte samma språk.
Kvack. Kvack.

Doftkrus

Ikväll äts det surströmming på jobbet. För mig som har vuxit upp i södra Sverige faller sig detta födoämne på intet sätt naturligt. Jag har levt större delen av mitt vuxna liv utan att ha känt doften av en endaste sur strömming. Men av någon anledning så härstammar många på min arbetsplats från Norrland. Kanske inte så konstigt om man betänker att Norrland täcker större delen av vårt land, även om inte alla norr om Gävle propagerar för den upplösta fisken.
För ett antal år sedan så introducerades även jag för denna beryktade delikatess och jag kan nu stolt säga att jag inte bara äter det utan också tycker om det. Jag fegäter den förstås i klämvariant med tunnbröd, mandelpotatis, rödlök och smör. Det ska vara rikligt med smör. I smöret ligger hemligheten bakom smakupplevelsen anser jag.

Att man sedan har trevligt när det äts och att man dessutom får någon snaps att skölja ner med gör den årliga surströmmingskvällen till en alldeles fullkomlig och angenäm upplevelse. Det faktum att man sedan i ett dygn får dras med kloakdoftande kroppsutdunstningar är en helt annan historia. Lite får man ju offra. Dessutom är det trevligt med egen kuppe på tunnelbanan.

Det kostar gratis

DN ringde mig på min mobil i går.
En ung bubblande tjej som pratade nästan helt i utropstecken.

DN: Hej! Jag ringer från Dagens Nyheter, men jag ska inte prata om någon prenumeration.

Jag: Nähä?

DN: Nej, eftersom du visat intresse för tidningen tidigare så är du nu en av de utvalda som kommer få tidningen i ett halvår!

Jag: Oj!

DN: Ja, det kostar dig ingenting och du får tidningen måndag till fredag. Allt ingår, till och med distributionen!

Jag: Ni menar att jag får tidningen hemburen och slipper hämta den vid tryckpressarna?

DN: … äh… ja, så kan man kanske uttrycka det!

Jag: Vad fint. Tack!

DN: Det innebär inga åtagande från din sida och du behöver inte ens säga upp tidningen när perioden är slut!

Jag: Det låter ju fantastiskt. Tack!

DN: På lördag och söndag kan du sedan få tidningen för endast 16 kr per dag!

Jag: Va?

DN: Ja, alltså gratisprenumerationen gäller endast måndag till fredag så helgen får du betala själv!

Jag: Hur mycket ska jag betala för sex månader då?

DN: Det blir endast 846 kronor! För ett halvår! Med distribution!!

Jag: Det har jag inte råd med. Jag hade inte tänkt ha någon prenumeration i höst. Jag tar bara gratiserbjudandet tack.

DN: Det fungerar inte så. Man kan inte ha tidningen bara i veckorna.

Jag: Men du sa ju att det här inte var ett samtal om en prenumeration utan ett särskilt erbjudande utan åtaganden.

DN: Det stämmer! Du får tidningen helt gratis i veckorna! Men helgerna får du till specialpris. Med distribution!!!

Jag: Men då är det ju en prenumeration?

DN: Nej, det är bara ett helgtillägg.

Jag: Så egentligen får jag ingenting gratis?

DN: Jo, tidningen i veckan är ju kostnadsfri.

Jag: Men för att få den så måste jag betala en helgprenumeration.

DN: Nej, du behöver bara göra ett litet helgtillägg.

Jag: Tack jag avstår.

DN: Vill du att jag ska ringa om ett tag igen när du kanske har bättre ekonomisk situation?

Jag: Nej tack. Samtalen kostar för mycket. Själsligt.

ny identitet

När jag skulle hämta ett rek på posten (läs en liten disk på ICA) i fredags, sa tjejen bakom disken: ”vet du att ditt id-kort går ut nästa vecka”. Jag sa förbluffat att det inte kunde stämma eftersom jag skaffat det bara för något år sedan. Om man nu ska vara så petnoga så visade det sig att det där året var i själva verket fem så visst hade hon alldeles rätt i att min legitimation bara hade några livskraftiga dagar kvar. Nytt id-kort måste alltså inskaffas och det fort.

Jag skred till verket. Steg ett verkade vara att skaffa fram ett foto. Jag började målmedvetet leta efter en fotoautomat. Men i takt med digitalkamerans segertåg så verkar de små boxarna ha utrotats fullständigt. Konstigt. I alla romantiska tonårskomedier med självaktning ingår det ju en scen där kärleksparet pressar in sig i en fotolåda för att ta remsa på remsa med gulliga foton på vilka de förälskade pussas och gör knasiga grimaser. Av tidsbrist förkastade jag tanken att lokalisera ett förälskat tonårspar att följa efter och började fundera ut en ny strategi.

Upptäckte så på nätet att polisens passenhet utfärdar nationella id-kort med endast några dagars handläggningstid. Allt inklusive fotografering sköts på plats och på studs. Eftersom min tid som papperslös låg obehagligt nära kändes detta som den ultimata lösningen. De hade dessutom generösa öppettider till skillnad från min bank som har öppet typ en kvart om dagen. Stämplade ut för en långlunch och hastade dit. Har ni skaffat pass nyligen? Vilken löpande-band-princip de börjat med! Jag hade knappt stigit in i lokalen förrän det var min tur. ”Titta in i kameran!” hojtade pass-mannen i luckan stressat. Kameran var monterad bakom en glasskiva i det lilla båset. Jag hann precis anta det obligatoriska svarta stirrandet à la förrymd galning innan det blixtrade till. ”Skriv ditt namn på plattan under!” löd nästa piskrappsorder. Jag krafsade febrilt dit mitt namn på ett sätt som inte ett dugg påminde om min ordinarie namnteckning. Snabbt nappade handläggaren åt sig mitt kontokort och fyrahundra kronor och två minuter fattigare vacklade jag ut från polishuset.

Jag vet att id-kortet kommer att se ut som jag köpt det på en obskyr loppis i de forna öststaterna och att alla som ser det kommer blinka till och lämna tillbaka det med en illa dold ryckning i mungipan för att sedan hemsökas av mardrömmar i månader. Om några dagar ska jag dit igen för att hämta underverket. Jag kan knappt bärga mig.

kreativt öra

Trots min ringa ålder (hm) så hör jag lite dåligt. Det ligger i släkten så när jag och min bror går till bullrig ölhall har vi spännande konversationer av yxskaft-karaktär. Min dotter brukar säga att mitt liv måste vara mycket roligare där jag vistas i ett parallellt universum med egna tolkningar av andras uttalanden. Det stämmer säkert.

Något som man är lätt att missförstå utan hörseldefekter är ju låttexter. När man var yngre så kunde det skyllas på bristande språkkunskaper och man nynnad glatt med i "alattjo je je" eller "hookenary sister" i sin hopprepsmikrofon. Även i vuxen ålder kan man missförstå. Jag har många gånger fnissat vid följande länk: The Archive of Misheard Lyrics. Förutom den självklara felhörningen av Madonnas la Isla Bonita: "last night I dreamt of some bagels" (i.e san Pedro) har jag även hittat favoriter som "the ants are my friends - they're blowing in the wind" (candle in the wind) eller den fantastiska varianten av Lennons fredsopus: "all we are saying... is give Jesus pants".

När jag häromdagen var ute och gick med radio i hörlurarna och för ziljonte gången lyssnade till en låt av Fools Garden fick jag en uppenbarelse. Jag hörde plötsligt att de sjöng "and all that I can see... is a yellow lemon tree". Generat insåg jag att de inte alls sjöng de ord som jag i alla år hummat: "and all that I can see... is another lavatory". Jag skyller tolkningen på min nervösa blåsa.

kin(d)kigt

Influensauppföljning.
I Frankrike går stora företag nu ut och varnar för, ja i vissa fall till och med förbjuder kindkyssandet rapporterar Sveriges Radio. Tydligen är landet bland de värst influensadrabbade i Europa och nu skyller man det på den franska vanan att hälsa pussande. Om man framhärdar att närma sig kollegorna med smackande mun kan man bli avskedad. På SR:s hemsida förtydligar de pusstradionen på följande sätt: ” I Paris gäller en puss på var sida, i Bretagne fyra och i Schweiz kör man tre.”

Jag som har fransk släkt höjer frågande på ögonbrynen. En puss på var sida gäller för ytligare bekanta, två för nära vänner och släkt. I Bretagne, som min släkt kommer ifrån, pussas man tre gånger – höger, vänster och höger igen. Som blyg acneprydd tonåring som hade föredragit att vinka på avstånd upplevde jag detta som högst påfrestande. Jag har en stor släkt och det blev ett fasligt pussande. Eftersom vissa i släkten körde parisiskt med fyra och vissa föredrog den bretagniska treenigheten var förvirringen total. Jag gjorde alltid fel. Jag var dessutom ständigt osäker på vilken sida man förväntades pussa först, vilket ibland medförde näskrockar och därmed överseende skrockanden från mina farbröder samt retsamma fnissande från kusinerna.

Jag blir alltid lika förvånad när jag vid internationella konferenser räcker fram min hand och personen som jag endast hastigt träffat tidigare närmar sig mitt ansikte med plutande mun. En gång blev jag så perplex när en holländsk arkivarie skulle ta adjö läppledes att jag trillade över ett mindre bord och välte en stol, med blåslaget smalben som följd. Så att kindkyssandet kan vara farligt för hälsan visste jag för länge sedan.

mitt lilla fejsbok-konto och jag

Jag vågade längre vägra facebooks gemenskap. ”Trams!” fnös jag när ämnet kom upp. ”Här ser ni en som sköter sitt sociala umgänge i verkliga livet och inte digitalt” mallade jag mig. På ett föräldramöte i dotterns klass inför Tysklandsutbytet beslöt man att starta en facebook-grupp så att vi kunde uppdaterade varandra. ”Men jag har inte facebook” protesterade jag nöjt. ”Men det skaffar du snabbt, det är jättelätt” viftade en pappa bort mina invändningar. Jag ville genast påpeka att det inte var för att jag inte kunde utan för att jag inte ville… men då hade redan diskussionen böljat över till något annat och jag kände mig lite grand som en trotsig treåring när jag på hemvägen sparkade i gruset muttrandes”dumma facebook”.

Så skaffade jag mig väl truligt det där kontot då och började lite försiktigt skicka ut några vänförfrågningar trots att det kändes om att vara tillbaka i lekis förnedrande "får jag vara med och leka" mentalitet. Men det verkade ännu sorgligare att ha en sida helt utan bekantskapskrets. Nu några månader senare kan jag konstatera att den där gruppen om utbytet aldrig bildades och jag nu sitter djupt fast i facebooksträsket och tycker det är helfestligt.

Så när jag såg CNN:s artikel i vilken man listar de tolv mest irriterande fb-typerna så läste jag den ingående och skrockade igenkännande. Okej ärligt så har jag inte drabbats av alla hemska varianter. Däremot har jag nog själv gjort mig skyldig till några inlägg av navelskådningstyp som ”dricker kaffe” eller ”jobbar lite” och visst har jag en förkärlek att skryta om egna bedrifter även om jag är så lat att det sällan blir vassare saker än ”strök ett mount-Everetskt berg med tvätt”. För att försäkra mig om att jag inte omedvetet tillhörde andra tragiska typer som Megafonen (skriker ut nyheter alla redan vet), Stavningshaveristen-helt-utan-kommatering (sjitvilket jobbit möte jag hade men nu är det iaf hälg), Sympatifiskaren (fy, vad jobbigt det har varit, men nu är det visst lite värre) eller den Obskyre (vars dunkla inlägg får en att undra: är det poesi? Esperanto? Dyslexi?) skyndade jag mig att göra artikelns strikt vetenskapliga test – What kind of facebooker are you?
Det visade sig att jag är förtjusande. På facebook också.

Fyllesvin

Jag tycker det är svårt att diskutera Den Nya Influensan. Eller svininfluensan, svinis, baconfeber, fläskpesten eller vad nu folk döpt virusen till för dagen. Jag vet nämligen inte hur jag ska förhålla mig till sjukdomen. Jag har försökt koka ner masshysterin till de fakta som faktiskt finns och funnit att det rör sig om:
1. Ett nytt influensavirus
2. Eftersom de flesta saknar immunitet riskerar många att bli smittade
3. Några av de sjuka riskerar att dö.
Krasst kan man konstatera att några alltid riskerar att dö i influensa, oavsett virustyp. Eftersom fler blir sjuka så kommer följaktligen fler att dö än vid våra ”vanliga” influensatoppar. Men det är klart att ordet pandemi låter dramatiskt och får folk att dra paralleller till digerdöd och spanska sjukan (som faktiskt var en influensa av liknande typ).

När inte ens sjukdomsmyndigheter vet hur man ska skydda sig börjar folk att hitta på egna ritualer. Man slutar ta i hand, ta emot pengar, åka kollektivt, andas och så många stänker handsprit omkring sig likt ivriga katolska korgossar att apotekens lager har tömts.
Vi är antagligen bara millimeter ifrån att rita vita kors på dörrar samt elda enris och örter som på böldpestens dagar..

Kyrkan har förstås en egen hög informationscentral med privat välsignad manual. Inte verkar man förlita sig på förbönen i dessa tider, Nej, här tarvas hårdare motstånd och i såväl Aftonbladet, Expressen och DN kan man läsa om den gudomliga strategin. Man byter helt enkelt ut nattvardsvinet mot starkare doningar. Jag antar att man får sitt privata sugrör att sticka ner i kalken för att undvika smitta. Fast efter ett par djupa klunkar kanske man inte bryr sig längre. I vinet sanningen. Åtminstone kanske man känner sig lite odödlig. Kyrkan ger alltid styrka och tröst i svåra tider. Skål!

Tystnaden

Hon är ingen snackpåse vår lilla svartklädda tyska. Blek och rockig och outsägligt smal. Hon äter nästan ingenting och pratar lika mycket. Jag har lett vänligt så ofta att jag börjar få kramp i ögonbrynen. Jag börjar desperat famla efter samtalsämnen - samtal i den meningen att jag frågar och hon svarar tyst. Efter att ha avhandlat det uppenbara som fritidsintressen och musik, skola och pojkvänner hör jag mig fråga om övergången till Euro och det tyska tunnelbanesystemet. My god. På kvällen sätter vi i desperation på Scrubs med tysk text vilket legitimerar utmattad tystnad endast avbruten av korta kommentarer av typen "Ah, so hospital is Krankenhaus in german...?" - "yes" - "hm... interesting" Vi har tagit begreppet pinsam tystnad till nya förfärande höjder.

Jag känner mig som en diplomat som kämpar för att bevara internationella relationer på en acceptabel nivå. Som om det tysk-svenska förhållandet vilar tungt på mina axlar. På onsdag åker de hem igen. Jag överlever nog.
Kanske.

Utan att passera gå.

Har spelat Monopol med sonen till frukost. Förutom att sonen spöar mig brutalt eftersom han är en riskplacerar utan like och jag hanterar min monopolpengar lika ekonomiskt fegt som i verkligheten, känner jag mig oerhört gammal. Vi har en ny version av spelet: Sverigemodellen. Man går inte runt med en top hat längre, borta är strykjärn och skor. Nu kan man välja att hoppa sina steg runt brädan med hjälp av en hamburgare, mobiltelefon eller skateboard. Norrmalmstorg är inte ens med utan det är Umeå som är dyraste rutan. Stockholm finns förvisso på brädan men inkasserar färre stålar än Vaggeryd. Och det är inga futtiga 2000 som inkasseras när man passerar gå utan två miljoner!

Eftersom jag inte fattar att man ska satsa på Globen och Turning torso istället för Skansen (tyckte det lät trevligt) så är jag en förlorare. Dessutom tillbringar jag större delen av speltiden med att vandra längs minnenas allé och tjata om hur det var förr. På riktiga monopoltiden. När pjäserna var tunga som bly (innehöll säkert det också), Pengarna vackrare, husen såg ut som riktiga små stugor och världen var en mjukare, hederligare plats....(dvs jag vann då och då). Barnen suckar, himlar med ögonen och sträcker fram sina små giriga nävar samt säger: "Ja, ja, ja, du måste ändå betala när du hamnar på min ruta. Så var det väl även på stenåldern?"

Ingen respekt för den äldre generationen. Jeez. Det var bättre förr.
Ju förr dess bättre.

Body language

Lizzie Miller har ställt upp på att avklädd visa upp sig i tidningen Glamours septembernummer. Bilden är helt oredigerad och visar en ung snygg tjej som sitter lätt framåtlutad vilket gör att hennes mage bildar en liten hängig bula längst ner. I USA har folk sprungit benen av sig efter tidningen och Lizzie har blivit hjälte på kuppen. Otroligt modigt och befriande att våga visa upp sina brister på detta sätt i fotoredigeringens tidevarv, jublar läsarna.

Jag vill också vara hjälte. Jag lever mitt liv helt oredigerad med en mage som efter två fyrakilosbäbisar hänger betydligt mer än Lizzies. Även när jag står upp. Fast det är klart, det är ju inte som man har något val. Man kan ju inte gå omkring photoshoppad IRL… om man kunde skulle jag nog överväga det. I alla fall i simhallen. Det händer att jag försöker dra in magen. Så sådär härligt befriad och lössläppt leende inställning till kroppen som Lizzies har jag nog inte när jag tänker efter. Ska jag fotograferas naken så måste jag nog ha kläder på mig.

Fast det mest uppseendeväckande i hela den här historien är kanske den konstiga vinkel ur vilken Aftonbladet valt att fotografera utviket. Stackars Lizzie ser ju ut att ha en underkropp från en jätte och överkropp från en alv. Tittar man på originalbilden blir det en helt annan sak. En normal tjej, med en normal kropp i ett onormalt kroppsfixerat månadsmagasin.
En utomkroppslig upplevelse.
Jösses.

Pump up the volume!

Det finns så många saker man inte kan som man önskar att man kunde.
Ragnar vill kunna amma. Med Robert Aschberg som bisittare har han inlett ett experiment där han med hjälp av en mjölkpump ska försöka stimulera sitt bröst att producera bröstmjölk. I flera tidningar har jag nu sett Ragnar sitta poserande på bild med pumpen. Läkare säger att det kan fungera eftersom män tydligen också har mjölkkörtlar. Ragnar säger att om experimentet lyckas kan det förändra synen på vem som ska vara hemma med barnet,

I min enfald trodde jag att det redan fanns en inställning att såväl mamma som pappa ska vara hemma med barnet. Lika mycket. Fast visst kan jag förstå att en man kan känna sig avundsjuk på graviditet och amning, så om någon bröst- och tröstlös vill försöka ska inte jag hindra. Ragnar är beredd på att folk kan tycka annorlunda: ”kanske blir jag nedslagen på krogen” funderar han. Det får man ju verkligen hoppas att han inte blir, men kanske bör han lämna pumpen hemma när han går dit.

Det finns så många saker man inte kan som man önskar att man kunde. Jag skulle vilja kunna köra bil. Kanske skulle jag skriva in mig på en körskola för att få önskan att slå in.
Pumpa upp oddsen en smula.
Känns som ett mycket enklare projekt än Ragnars i alla fall.

Jawohl!

Jag har försummat min blogg. Kanske har jag inga läsare men själva bloggen kan ju förtjäna ett bättre öde än att generat stå och skylta med inlägg med utgånget datum. Den får ju skämmas inför andra läckra uppdaterade bloggar. Stackarn.

Som ursäkt kan jag bara framföra att jag idag får ännu ett barn. En tysk 16-årig flicka från Ruhrområdet som ska bo hos oss en vecka. Det pågår ett skolutbyte med Tyskland i dotterns klass och hennes minimala sovrum består nu bara av två sängar som man bara med största koncentration, indragen mage och helst inoljad kroppsstrumpa kan navigera sig runt.

Jag sprang imorse runt och försökte snygga till vår simpla boning. När jag i vild frustration tvingades ställa en överfylld strykkorg i vardagsrummet på grund av platsbrist utbrast jag med gäll röst till barnen: ”men herregud, vad ska hon tro?! Stryktvätt i vardagsrummet!!” Dottern stirrade förbryllat på mig och sa: ”mamma vi är tonåringar. Vi ser inte stryktvätt om det inte ligger utlagt på youtube.”

Så nu får hon ta oss, hemmet och kattastroferna som vi är. Hon är ju här för att träffa jämnåriga och träna engelska. Tur det, min tyska är begränsad till att beställa ett dubbelrum med minibar. Och något sådant får ju inte plats i vårt hem.