Moralist - javisst!

Jag har flera gånger hört en radioreklam för en dejtingsite på nätet. Som med all reklam lyssnar jag egentligen inte så det tog tid innan jag började fundera på vad de egentligen sa. En morgon hörde jag plötsligt att den förföriska rösten började prata om att det är inte var vilken nätdejting som helst. Det var ett kontaktforum för dem ”som var i ett förhållande och ville ha lite spänning”. Jag funderade lite och tänkte att det är kanske någon slags förmedling för s.k ”swingers”. Alltså par som vill träffa andra par för... ja låt oss kalla det romantik i grupp. Till slut var jag tvungen att googla fenomenet. Jag hade fel. Det är en dejtingsida för otrogna.


Tröttnat på äktenskapet? Krydda upp förhållandet!
Skaffa dig en flört vid sidan om!
Verkar i mina ögon lika vettigt som att försöka rädda ett krassligt förhållande genom att köpa ny bil, bygga ett hus eller skaffa ytterligare barn. En märklig uppmaning på det hela taget: fungerar inte relationen? Tillför något nytt: lögn!

De som står bakom företaget säger sig bara leverera vad marknaden vill ha. Eftersom en tredjedel av alla som idkar internetdejting ändå är i ett förhållande så ger den här sidan bara folk en möjlighet att köra med öppna kort, menar grundaren. Jag antar att ärligheten endast sträcker sig till de som man ska ha affären med. Några öppna kort inför den som man ska bedra ingår säkerligen inte i konceptet.
Jag var gift med en som notoriskt bedrog mig under hela vårt äktenskap. Fast det visste jag förstås inte förrän det redan var över. Jag har kommit över det och är till och med så vuxen att jag ser att problemet låg hos honom och inte hos mig. Men visst gjorde det ont trots att relationen var avslutad. Att bli sviken och få en kniv i ryggen av den som man trodde var ens bästa vän är ju ingen spabehandling precis.

”Skapa lite spänning i vardagen! Ha en affär och ge ditt liv en krydda!” basunerar den nobla verksamheten ut på sin sida. Av erfarenhet kan jag säga att förräderi, lögner och illojalitet inte på något sätt är delikat. Det ger bara en dålig smak i munnen.

Tuffa tag - del två

Det gick väl sådär.
Efter en och en halv sit up (nästan personbästa) började en blodådra bulta i hulkens panna och han tog mig enskilt för att prata. Utan att jag vet hur det gick till så hade han övertalat mig att skriva på för tolv timmars personlig tärning med honom- Mount V. - ett berg av stenhårda muskler och en vilja av stål och en blick som får en att darra av mjölksyra ända in i märg och ben. Jag får pantsätta barnen och sälja min själ för att finansiera äventyret, men har nu Ali Babas ord på att jag efter denna tid kommer att vara i så bra form att jag då nästan kommer kunna sköta min träning själv (fem sit ups?) och inte komma i självsvängning ens vid de hårdaste knuffar i tunnelbanans rusningstrafik. Receptionisten som tog emot det avtalet viskade i mungipan - "han är jättebra. Man kan aldrig fuska. Man vågar inte". Jag tror henne.

Nästa tid är redan i morgon, V. tyckte det var lika bra att köra igång direkt. Fick för mig att han oroade sig för att det som fanns av muskler skulle förtvina under natten. Ska tillbringa natten med att tröstäta och bygga upp en krockkudde av choklad runt mitt självförtroende.

Tuffa tag

Nytt år med friska avstamp och nya målsättningar.
Efter flytten har jag nu äntligen skaffat nytt gymkort på ett träningsställe i närheten. Jag har varit där ett par gånger under julledigheten. Gymmet är jättefint på alla sätt och med mycket trevlig personal. Stället är dock mycket mer avancerat än mitt gamla. Maskinerna är av ett annat märke – jättestora – och i många fall är jag osäker på hur de ska användas och hur inställningarna ska göras. Jag bad därför den överentusiastiska tjejen i receptionen om en liten personlig introduktion till maskinerna. ”Självklart!!” utropade hon lyckligt och började frenetiskt knappa på datorn. ”Vill du ha J. eller V. som instruktör?” frågade hon efter en stund. Jag förklarade att jag var ny på gymmet och därför inte kände någon personal till namnet. ”En är hård och en är vimsig ”förtydligar hon då hjälpsamt. Jag tänker att jag varken vill ha någon tuffing eller virrhöna utan bara en pedagogisk förklaring till gymmets maskinpark. Jag förstår att jag måste välja så efter ett tag säger jag tveksamt”… den hårda…?” Hon nickar godkännande och jag får en tid en helt annan dag då jag och hårda V. ska träffas för att ”prata”. Fylld av onda aningar traskar jag dit på utsatt tid.

V. visar sig vara ett enormt muskelpaket, två meter lång, med slätrakad skalle och svart skägg i Sinbad Sjöfarare modell. Han spänner ögonen i mig och frågar om min träningshistorik (alltför lättsinnig), hur jag äter (gott?), vilka idrottsskador jag besväras av (lathet?) och vilka förväntningar jag har på min träning (eh…att bli mer vältränad?). Efter tio minuter säger Djingis Kahn att han ska fundera på ”min profil” (som han verkar finna alltför sladdrig och lös i konturerna) och jag får en ny tid.

Idag är det dags. Jag förstår nu att det inte alls är frågan om en liten introduktion till gymmet längre. Nu ska jag omformas i jätten Goliats händer - från soffpotatis till spänstig böna. Det kommer att bli hårt arbete och jag kommer att få betala. I svett. Och kanske tårar.

Jag är skräckslagen.

Boll i rullning

Har ni sett den? Mössan?

Jag har nu sent omsider förstått att det är en jättetrend att ha en stickad mössa med en pälsboll högst upp. Jag är lite senfärdig, men även jag har nu noterat att detta är vinterns trend med stort B. Ja som i boll alltså. Jag bor på gränsen till Östermalm och jag kan försäkra er att större delen av den kvinnliga befolkningen i denna del av huvudstaden har smittats av pälsbollsmössebacillen. Första gången jag la märke till den var på bussen tillsammans med dottern. Två damer i medelåldern (jaja… min ålder) sätter sig mitt emot oss, båda skrudade i likadana mössor – toppiga stickade luvor med en slags kaninrumpa högst upp. De såg ut som två pjäser i ett fiaspel och vi fick bita oss i kinden för att inte fnissa. Nu har jag vant mig eftersom de finns precis överallt. I alla färger och på alla åldrar. Dyr är den också – kostar som en normalstor innerstadsgran har jag förstått. Man kan undra hur fenomenet uppstår och varför man vill ha något som precis alla andra har. Kanhända är det modebloggarnas fel. Kanske är det någon sekt.

Det här med mössor är förresten ganska märkligt överhuvudtaget för min generation. När jag växte upp på sjuttiotalet så var mössa det absolut ocoolaste man kunde ha på sig. Alltså hade man inte det. Ingen hade mössa efter mellanstadiet – om det så var tjugo minus så gick man med bar knopp och röda öron. Idag har alla i den yngre generationen mössa. Helst hela tiden. Jag bevistade en gång en avslutningskonsert på Kulturama där min dotter deltog. En av solisterna var iklädd en ljuv spetsklänning, nätta lackskor och en stor stickad luva i noppigt yllegarn. En kollega till mig berättade vilka problem de hade att få tonårssonen att sitta till bords utan sin mössa. Efter mycket tjat tog han av den och då önskade samtliga familjemedlemmar att han skulle låtit bli eftersom en av fördelarna med ständig huvudbonad är att man slipper lägga ner så mycket tid på hårvård.

Jag fryser så lätt om öronen att jag tycker att det är skönt med mössa när det är kallt. Jag passar dock inte i någon modell. Mina barn är mina strängaste kritiker. Jag har många år prövat olika varianter som basker (du ser ut som en svamp, mamma), keps (kan du ta av den när vi går förbi min skola), luva (vem föreställer du nu? Mamma smurf?). Jag har nu givit upp att försöka hitta något som klär mig utan nöjer mig med en hyggligt varm som inte gör håret alltför elektriskt. Så det där med pälsboll struntar jag i, jag skulle antagligen inte se klok ut i den heller.

Gott Nytt år!

Och tack kära läsare för att ni finns kvar trots särdeles dåligt skrivande på bloggen detta år. Året har varit tungt, det ska erkännas. En dotter som varit mycket sjuk i en kronisk sjukdom som vi försöker lära oss hantera, en son som mått extremt dåligt i en skola som behandlat honom illa. Därtill en flytt till vilken jag var nödd och tvungen, ny skola för sonen och dottern som varit provkarta för nya mediciner med flertalet bieffekter att handskas med. Ibland känner man sig mer utsatt som förälder än annars, mer ensamstående än enastående om ni förstår vad jag menar.

Nu är året till ända och vi tar nya tag. Sonen har börjat trivas i sin nya skola. Skokartongen till lägenhet börjar omfamna oss utan skavsår och känns mindre trång och mer vacker och hemmig. Dottern har (peppar, peppar, fingers crossed osv) fått en medicin som verkar fungera hjälpligt. I natt vid tolvslaget satt jag mätt och belåten efter en fantastisk middag (skröt kockan med mallig röst), och njöt av en knastrande brasa och tända ljus med rofyllt sovande kattastrofer i soffan. Med ett glas bobbel i ena handen och ett tomtebloss i andra skålade jag in det nya året med mina "små" änglar. Då kändes det i hela kroppen att 2011 - det bli precis vad vi gör det till:
ett helt fantastiskt år!




GOD JUL!

 

bild från cartoonchurch.com



 En sak var bättre med att bo i förorten än innerstan. Julens granköp. Där fanns det många granar, vackra granar och granar i alla storlekar och ingen kostade mer än ett par hundralappar. De såldes dessutom precis överallt så även folk utan bil kunde lätt bli med juleträd.

Det säljs i och för sig granar i varenda gathörn i stan också. Gick med glada steg till närmsta ställe, gnolandes "mor hon har gått ut på stan, stan, stan.... köper där en julegran, gran, gran" och tänkte mig en snabb affär. Samtliga granar såg där mycket märkliga ut. Alla var platta som julbokmärken, helt stelfrusna och såg ut som tvådimensionella enar. "De vecklar ut sig i värmen" sa försäljaren ointresserat. "Men då vet jag ju inte hur den ser ut innan jag köper" sa jag undrande. Försäljaren ryckte på axlarna och muttrade i halsduken "du får chansa. Du ser ju hur lång den är". Innan jag hann svara lade han till "alla kostar femhundra, säg till när du bestämt dig" och gick bort till sitt portabla värmeelement. "Femhundra" fnös jag och styrde mina stelfrusna tår mot nästa ställe.

Det visade sig ligga precis inom avstånd för vad som är rimligt att frakta en gran till fots om man är ensam. Redan på avstånd såg jag den perfekta granen lutad i en snödriva. Precis när jag skulle sträcka ut handen mot den rycktes den fram åt en annan familj på granjakt. "Perfekt!" utropade pappan och skakade hand med försäljaren. Snyggranen visade sig kosta sexhundra kronor och låg ändå utanför min granbudget så jag beslöt hitta någon mindre gran, med mer personlighet än utseende. "Har ni något runt trehundra" frågade jag när försäljaren klampade åt mitt håll. Han såg förolämpad ut, ryckte på axlarna och halade fram något barrbeklätt ut ett mörkt hörn som han erbjöd mig för trehundrafemtio. Vid det laget hade min fötter helt tappat sin känsel och fingrarna värkte av köld och jag beslöt mig raskt för att slå till. Det hade börjat skymma, men jag tänkte att formen var nog ok och den hade rätt krafiga barr och den såg framförallt ut att ligga innanför min hemsläpnings-kapacitet. Med stor möda bar jag hem mitt byte, tog in den i värmen, klämde ner den i julgransfoten och stod sedan med barnen och betraktade den. "Den har väldigt lång stam nertill" sa sonen. "Och liksom en midja mitt på" sa dottern. "Det ser ut som antenner upptill" sa sonen. "Det saknas ett par grenar på sidan" sa dottern.

 "Den luktar i alla fall gott" sa jag.

När granen nu står där i all sin glans och jag sitter julstinn i fåtöljen med en glögg i handen så är den inte så tokig ändå. "Jag tycker den ser rätt bra ut nu" sa jag i morse till barnen. " Antingen har jag vant mig, eller så har grenarna vecklat ut sig lite i värmen".  Dottern slängde granen en snabb blick och suckade "Du har helt klart vant dig, den ser fortfarande ut som ett biståndsprojekt för mobbade julsymboler".

Nästa år köper jag gran utanför stan. Måste kolla vad tunnelbanan har för trädpolicy.

Lusse lelle

Njutningsfull Luciamorgon på tv i morse. En riktig kör som vackert sjöng riktiga luciasånger. Jag festade loss med en hembakt lussebulle och pepparkaka och blinkade stämningsblankt mot apparaten, medan diverse ungar och lussekatter okänsligt sprang omkring för att göra sig färdiga inför dagen (ja kattastroferna sprang mest runt planlöst förstås). Mina barn lussar aldrig för mig på morgonen, det har räckt så bra med diverse skol- och dagisaktiviteter.

De första dagistågen var ju urgulliga – den förstfödda dottern som tindrade under luciakronans blinkande eljus (varför är det alltid ett som aldrig fungerar riktigt?). Efter ett tag kom dagispersonalen på att det var för ansträngande med dessa horder av föräldrar i lokalerna elva dagar före jul och förlade bryskt hela evenemanget ute på gården. Det var alltid regnblandat snö i horisontellt läge, barnen såg inte kloka ut med sina vinteroveraller under korviga lucialinnen, sången liksom blåste bort på vägen och man höll krampaktigt med blåfrusna fingrar runt en pappmugg svagt kaffe och drömde om något starkare.

Sedan vidtog några mer organiserade skolår med uppvisning i aulan för föräldrarna på kvällstid. Vissa år har stannat starkare i minnet än andra, som det när sonen iförd stjärngosseutstyrsel dansade robotdans till omgivande mer rättrogna tärnors stora förtret. Eller som året när dottern gick i sexan och tåget för första gången skulle gå med levande ljus. Om det var anspänningen eller en masspsykos framkallad av alltför många varnande ord från lärarna vet jag inte, men tågdeltagarna svimmade en efter en och när till och med lucian segnade ner på knä och en fallen tärna satte eld på ridån avbröts hela övningen. Särskilt stjärngossarna var dramatiska kommer jag ihåg, uppallade på en bänk bakom själva tåget föll de som norrländska furor raklånga bakåt, en duns efter en annan.
Sonen på åskådarplats tyckte det var mycket lyckat.

Själv lussade jag alltid för min mamma. Med stort allvar gick jag upp i ottan skrudade mig i särk och lingonkrans, lastade en bricka med lussebullar och nybryggt kaffe. Mamma lyste pliktskyldigast i sängen medan min ”skönsång” fyllde sovrummet. Den stämningsfulla stunden tog alltid abrupt slut med att jag varje år blandade ihop orden på samma strof i Luciasången och sjöng: ”ljusklädd med vit i hår”. Då började vi fnissa och sedan fikade vi. En mycket trevlig tradition på det hela taget.
Glad Lucia!