Nu har jag bara dryga tio kartonger kvar att packa upp. Det är ju nästan ingenting. Det är så lite att jag klarat arrangera dem snyggt i små klungor och nästan lyckats utveckla partiellt seende förbi dem. Förutom att ett par tillhör sonen och ett litet gäng är fyllda med dotterns böcker i väntan på en bokhylla, så har jag ingen aning om vad som är i dem. Jag saknar ingenting och när jag tittar runt i mitt välfyllda (läs belamrade) hem så tvivlar jag på att det är något jag verkligen behöver packa upp. Kanske ska jag slänga dem rakt av? Eller behålla dem som de är, som någon slags industriellt konstnärlig installation à la ware house. Fast då får vi inte plats med granen i jul.
Även om jag struntar i att syssla med de kvarvarande lådorna så finns det arbete i överflöd. Konsoler ska sättas upp och hyllplan ska sågas. Matbordet står fortfarande i delar mot en vägg i väntan på målning och jag försöker varje kväll bestämma om man kan borra efter sju en vardagkväll. Ofta kommer jag fram till att det nog är en okristlig handling och tar ett glas vin istället (vindrickande däremot är ju kristligt, det visste redan Jesus). Kattastroferna stolpar omkring bland verktyg och boxar med skruv - ur vilka de gärna fiskar upp ett par att dribbla med klockan halv fem på morgonen. Deras fortfarande alltför korta klösträd är nu hjälpligt fastkilat med kuddar mot taket och svajar betänkligt vid varje attack.
Något jag till min besvikelse upptäckte igår var att mitt ibland all flyttröra förväntas man städa. Dammsugning och golvtorkning bland hantverkssysslor och organisationsplanering aldrig känts längre borta. Blev därför förvånad över att upptäcka dammråttor i varje hörn och ett mindre grustag i hallen. Känns osolidariskt av lägenheten på något sätt. Ibörjan av en ny bekantskap måste vi alla bjuda till. Tycker nog att badrummet kunde göra ett försök att vara självrenande i alla fall.
Måste köpa mer vin helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar