Sweet Spicy Stings

Omstart

2012-01-17T09:57:00.000+01:00

Jag bara gnäller. Och inga inlägg kommer det från min hand.

Men ni är gulliga och lämnar små uppmuntrande och förstående kommentarer.

Det är inte så att jag latar mig. Jag kämpar för min minsta plutt som trampat igenom skolsystemets tunna is. Försöker så gott det går hålla hans huvud över ytan där han plaskar runt i förtvivlans trista lilla pöl. Tänk så många instanser det finns inom skola och kommun som ska hjälpa och stötta i sådana här lägen. Det gör de genom att ringa och fråga hur det går. Sedan bokar de in möten, till vilka man kommer så att de välvilligt kan fråga hur det går. Igen. Allt får man driva själv och alla lösningar får man själv försöka komma på. Skola och kommun är så snälla så de ibland även hör av sig och förtydligar att man måste hitta lösningar snabbt. För att riktigt hjälpa till så säger de också att lösningen som jag ska hitta inte bara måste vara snabb, den måste vara rätt också. Barnet orkar inte fler misslyckanden. Nu är det inte barnet som har misslyckats utan skolan. Det vet skolan, men skolan kan bara bekymrat skrynkla ihop sitt ansikte och säga ”vi har inte lyckats, men bättre lycka nästa gång”. Och glöm för all del inte att tala om för oss när du hittat en snabb och perfekt lösning.

Nåja. Har vi tur så har jag nu, efter att ha stångat mig blodig mot alla instanser, hittat på något som kanske så småningom kan bli förlösande. Och har vi riktig, otrolig vansinnestur så kanske det inte blir ett misslyckande den här gången.

Ensamstående mamma har jag varit länge. Men så det är först under denna vinter som jag verkligen känt av ensamheten. Men står upp gör jag alltjämt.
Nästa gång jag skriver ska det förbanne mig vara om något roligt.
Vi går när allt kommer omkring mot ljusare tider.

Förhoppning

2011-11-28T11:45:00.001+01:00

Jag har ett ledset barn i tung sinnesstämning som ligger som en boja runt min kreativitet.

Jag kan inte i ord beskriva hur jag önskar att det snart vänder och vi har lagt eländet bakom oss.

Då kanske jag kan få till ett inlägg som berör det frustrerande i att städa innan städfirman kommer eller hur det känns att julpyssla med dottern som virkar (!) de mest fantastiska julkulor med granar och ”god jul” om vartannat medan jag under samma tidsrymd klipper och klistrar ihop ett julkort som ”ser ut som om en treåring gjort det där” (citat från samma dotter). Men mitt i allt elände finns det ändå små ljusglimtar att glädja sig åt.

Som att jag fått en storstädning av proffs i present av min snälla mamma och tanken på min brors sanna lycka då han får ett hemklistrat julkort av sin syster.

Ett vinnande leende

2011-10-24T15:46:00.002+02:00

Jag har varit hos tandläkaren och fått en krona. Det var alls inget festligt med den kröningen, bara obehagligt och dyrt. Det är min fjärde krona så jag är helt klart dyr i drift, enda gångerna jag skaffar mig en ny accessoar som kostar flera tusen. Aldrig är de på rea heller.

Det är märkligt det där med tänder. Jag har alltid haft dåliga tänder och vet nu att det sitter i generna. Det var det minsann ingen som sa när jag var barn och fick skämmas för att jag aldrig kunde springa ut i väntrummet och malligt skrika ”inga hål!” Kommer ni ihåg den reklamen? Jag satt i biomörkret (ja för det fanns ingen reklam-TV under jura-perioden) och bara ville slå till de äckelkäcka barnen som toklog med sina vita perfekta och STARKA tänder mot en stolt mamma som glittrade tillbaka och sa ”vad duktigt älskling – det måste vi berätta för pappa” (antagligen skulle de för patriarken förtigit ett tandläkarbesök med mindre lycklig utgång). I mina tänder hade det borrats lika flitigt som ett oljefält i Texas. Så jag satt i min biofåtölj och surade med ihopknipt, amalgamstinn mun och kände mig urusel.

För det var ju så att om man hade tänder utan lagningar så var man duktig. På det följer då det fullkomligt logiska tänket att vi andra med ett straffregister av kindtandslagningar måste vara riktigt, riktigt dåliga. Nu hade jag en ovanligt sund uppfostran där det serverades såväl C-vitamin som morotsstavar dagligen, mycket sällan sötsaker, läsk två gånger om året (jul och påsk) och en omutlig mamma som såg till att man grundligt skötte munhygienen både morgon och kväll. Men jag kände mig ändå stämplad som om jag levt på en ensidig kost av sega råttor och polkagrisar samt borstat tänderna i cocacola. Pelle Snusks röttandade lillasyster från Snaskeby.

Jag är ytterst sällan sjuk (ta i trä), har få och lindriga förkylningar och aldrig feber. Lider inte av några allergier och har aldrig brutit något. Men det är ingen som tycker att jag är duktig för det. Tänk om man utvecklade tandtänket och började lägga en duglighetsaspekt på andra kroppsliga åkommor:

”Sned rygg? – ja så går det om man går omkring och lutar sig för mycket åt höger.”

”Här är dina nya hålfotsinlägg – ångrar du inte nu att du hade sträckt fotvalven lite mer när du var yngre?”

”Min yngsta är hopplöst skelögd – annat är det med hennes duktiga lillebror minsann, han tittar aldrig snett han!”

”Du som aldrig har ont i magen – hur har du blivit så rasandes skicklig med dina tarmar?”

”Migrän säger du? Ja det gäller att ta hand om sin hjärna från tidig ålder”

Jag blir så deppig när jag tänker på dessa orättvisor att jag måste trösta mig med lite choklad. Jag ska ändå göra ytterligare en krona i vår. Det gäller att få valuta för pengarna.

I rampljuset (eller kanske precis utanför, men väldigt väldigt nära i alla fall)

2011-09-01T13:21:00.000+02:00

Min kusin Eva fick erbjudande om publikbiljetter till treans nya satsning True Talent. Vi beslöt att gå dit med våra söner. Vi hade fått meddelande om att det var extremt viktigt att vi inte uteblev eftersom just vi ”var placerade i juryn”. Med viktig min och VIP-schvung i stegen klev vi på den abonnerade bussen för att forslas till inspelningsplatsen. Vi tittade nedlåtande och beklagande på övriga resenärer som säkert var vanlig publik utan jurystatus.

Förväntan och spänning bland oss och barnen – säkert skulle vår betydelsefulla roll ge oss fördelar. Antagligen skulle vi bli bjudna på ett glas bubbel, troligen få gå på röda mattan, absolut få egen loge och i förlängningen bli best-friends-forever med programledarna… vi tillhörde ju JURYN gubevars.

Väl framme inser vi snabbt att all publik är jury. Inga drinkar och särbehandling för oss inte. Man kunde få köpa en kopp kaffe för en femma, så det gjorde vi.

Jurypubliken delades omgående in i tre åldersgrupper. Killarna försvann till hörnet för dem upp till 25 år. Vi sällade oss till gruppen 25-50 och försökte se ut som vi inte alls närmade oss den övre gränsen. I en annan ände av lokalen samlades ett fåtal vithåriga tillhörande den äldsta gruppen 50-100. Varje åldersgrupp placerades sedan på varsin rund läktare utrustade med mentometerknappar, producenten förklarade omständligt att sedan skulle läktarna vridas så att man satt med ryggen mot de framträdande. Om minst sextio procent av publiken röstade positivt så skulle läktaren vridas runt och sångaren hade gått vidare.

”Alla läktare måste ha ungefär lika mycket publik” instruerar en funktionär pedagogiskt och lät blicken snabbt svepa över oss mittemellan-åriga. Blicken stannade på mig och Eva ”ni får flytta på er” konstaterad hon lakoniskt och viftade över oss till pensionärsgruppen. Jag gick under muttrande protest. Det kunde ju vara nog med att man tvingades kliva över femtioårsstrecket i förtid. Dessutom fick man stå ut med att programmets sångcoach Tommy Körberg refererade till oss som om vi gått i småskolan tillsammans. Jag ville inte alls vara i ”hans generation” som han glatt utropade. Jag ville hellre känna mig jämnårig med Danny som stod och gestikulerade framför ungdomsläktaren.

Möjligtvis var det hela en lågbudgetproduktion. Läktarnas vridningsmoment var på intet sätt automatiskt utan gjordes med handkraft av svartklädda ungdomar. Nesligt nog kunde de knappt rubba pensionärsläkaren trots att vår läktare var något glest befolkad. Jag fick samma känsla som den enda gång jag åkt tuktuk - jag satt och försöket göra mig så lätt som möjligt. Inspelningen tog mer än fem timmar. Publiken satt snällt kvar genom omtagning efter omtagning och vreds fram och tillbaka. Lokalen var kvav och het. Toalettbesök fick utföras endast i undantagsfall och efter tre timmar stack de till oss lite vatten och varsin drickyoghurt samt en papptallrik att fläkta oss med. Men publiken klagade inte utan satt snällt med benen i kors och tryckte på sina knappar, applåderade och jublade på kommando, timme efter timme. Människan är en underlig varelse och medias dragningskraft uppenbarligen svår att stå emot.

Till slut vacklade vi ut i kvällen för att bussas tillbaka till bebodda trakter. Som tack för dagen fick vi varsin s.k. ”goodie bag”. Här kom nog belöningen tänkte jag omtöcknat. Jag har ju sett vad Oprah’s publik brukar kamma hem i form av datorer, semesterhus och briljantringar. I påsen låg en reklambroschyr från ett mobilföretag, en energidryck och ett provpaket läkerol.

Men tänk ändå – jag kanske kommer på TV!!

2011-08-27T18:47:00.000+02:00

Anonym sa...

"Haaallååå! Vart tog du vägen? Hoppas allt är bra! Saknar dina underbara inlägg!"
22 augusti 2011 17:17

Såg ni?! Jag är saknad och efterfrågad. Förutom att det får mig malligt rosig så ger det också tungt samvete. Jag lovade i början av sommaren att skriva varje dag.
Varje. Dag.
Vad lär vi oss av detta? Att mina löften är värda lika mycket som en oppositionspolitiker i valspurt. Att beslutsamhetens friska rodnad gått över till en överdrivet krank blekhet - på gränsen till likstel. Att jag är lika full av publikfriande ordbajseri som en allsångsledare på bästa sändningstid. Att jag är lat. Att jag "inte levrerar" som min exman skulle formulerat det.

Jag har varit trött och trist denna sommar. Jag tror jag hade en miniutbrändhet. Kan man ha det? En släng av utbrändhet. Som ett rostat bröd som inte är förkastligt sotsvart, men ändå lite för svett i kanterna för att räknas som riktigt gångbart. En brasa som inte riktigt tar fart och flammar upp utan bara ligger och pyr surt och irriterande

Jag vet ju egentligen hur man ska göra när man vill blogga men förlagt energin någonstans bland dammtussarna i hörnen. Man ska gödsla bloggen med "dagens outfit" och sommarbilder på badande barn, bruna fötter i trendiga flipflops och grillkvällar hos snygga kompisars fantastiska sommarställen (gärna Gotland).

Jag hittar inte min kamera. Spelar egentligen ingen roll för jag är urusel på att komma ihåg att fotografera. Det finns så få bilder på sonen att han ett tag trodde att han var adopterad. Ibland tar jag ganska många, ganska bra bilder. Då ska jag hitta sladden som man överför bilder med till datorn. Sedan ska jag försöka få åtkomst till en dator utan chattande eller spelande barn framför. Och någonstans där brukar hela projektet dö ut.
Dessutom kan jag inte gå i flipflops (det gör ju ONT) och jag har misskött alla mina sociala relationer med mina snygga kompisar. Förresten har inte en enda ett sommarställe på Gotland.

"Men dagens outfit?" då undrar ni andlöst trånande. Jag är inte helt säker men jag är nästan övertygad om att det finns något förbud på att lägga ut bilder på fyrtiosjuåringar som börjat bli suddiga i konturerna utstyrda i urtvättade realinnen från nittiotalet kombinerade med illasittande jeansshorts. Då blir man nog utslängd från internet.

Så mig kan man ju inte lita på. Men för min eget höga nöje och för din skull, kära smickrande signatur anonym. så ska jag fortsättningsvis försöka blogga åtminstone ett par dagar i veckan. Det är ett löfte att det är en målsättning som jag ska arbeta mot. Jag lovar.

Arbetspaus

2011-07-18T13:38:00.002+02:00

Första dagen på jobbet efter sista dagen på första semesterperioden. Hängde ni med på den? Känner mig manad att hålla er hjärna i trim, ni som fortfarande njuter trög ledighet.
Inte slöa till alltför mycket av för riklig solvarm sömn och kvällshinkar med immig rosé.

Tar en minipaus i mitt anletes svett och läser Aftonbladet på nätet för att ta del av en ny rapport om semestervanor. Mitt i industrisemestern förespråkar en återhämtningsprofessor i Uppsala flera små ledigheter istället för en stor. Sträcker på mig och tänker att oj, vad jag är duktig som alltid delar upp min semester.

Sedan tänker jag att frågan är helt fel ställd. Det är väl inte de långa sammanhängande ledigheterna som är problemet. Det är naturligtvis de många månader av arbete som känns opassande staplade på varandra. Jag förespråkar istället att jobbstunderna bryts ner i mindre partiklar och strösslas varsamt i ett hav av vila. Avstressande och återhämtande vilopauser avbryts då och då av mikrostunder av hårt (nja kanske inte jättetufft, men pyttelite ansträngande) arbete.

Genialiskt, inte sant? Men så är jag inte professor heller.
Bara ganska lat.

Kattastrofväder

2011-07-15T11:22:00.000+02:00

Det har regnat gråblött hela natten och morgonen visar visserligen upphåll, men inte det perfekta badväder sonen hade beställt. Jag kan se fördelarna med en halv dag med inneaktiviteter då strykberget blivit så högt och vingligt att inte ens kattastroferna vågar ligga på det längre. Dessutom borde jag göra en arkeologisk utgrävning i kylskåpet för att hitta källan till den märkliga obehagligt syrliga doft som börjat sprida sig i dess inre. Oboy har bestämt att detta är en sovdag och har gömt sig under täcket i sonens obäddade säng. Gömt och gömt... klumpkatten har en hjärna som en struts och anser att bara framdelen av kroppen är täckt så är man osynlig. Följaktligen ser man en enorm beige kattrumpa välla ut från täckets nederkant. Då denna burma (här används ordet i sin allra vidaste bemärkelse) ibland gör gasutsläpp värdig en åldrande labrador är det minst sagt ansträngande för sonen att sitta nära och spela x-box. Vet inte om jag borde oroa mig för permanenta hjärnskador (hos sonen alltså, vad gäller oboys hjärna är den nog utom fara - se strutskommentar).

Jerry tycker inte om att det regnar. Han vill gå ut på gården i sele och nosa. Det är hans favoritsysselsättning, men eftersom han avskyr att frysa och bli blöt sitter han i fönstret och stirrar burmablängbistert på vädret, inte helt olik en åldrad pensionär med allför omfattande regnstatistik. Med jämna mellanrum slänger han anklagande blickar på mig och släpper fram de allra ynkligaste gnälljamanden. Naturligtvis är det mitt fel. Likt allt annat som inte går enligt Jerrys planer, typ gles utportionering av kattgodis och bristande gå-omkring-med katt-i-famnen-gos (att sitta i soffan och förstrött klappa funkar inte, man måste stå upp och vagga som med en kolikbebis). Det finns ingen som kan ge dåligt samvete som Jerry. I skrivande stund sitter han framför dataskärmen och ser ut som han väntar på att jag ska bli färdig så att han får mejla närmaste djurskyddsförening om sin misskötsel. Det funkar. Jag känner mig som värdens uslaste matte. Om ni trodde föräldraskapet gav er dåligt samvete - skaffa en burma. Måste gå. Ska hålla katt.

Badnymf (läs: badskymf)

2011-07-12T14:26:00.002+02:00

Jag är en badkruka. Om det är riktigt varmt i luften och inte blåser så händer det att jag badar. Är det under 20 grader i vattnet innebär mina "bad" en supersnabb touch and go, vilket betyder att jag under krampaktig inandning sammanbitet vadar ut med domnande kroppsdelar och snabbt som tusan doppar mig varpå jag frustande återvänder upp på stranden och föklarar att det INTE alls var skönt och att jag under en nanosekund upplevde ett misstänkt hjärtstillestånd. Vid detta tillfälle brukar solen gått i moln och vinden friskat i från nordan. Då talar jag om för alla att nu FRYSER jag och "jag visste väl att jag inte skulle ha fallit för grupptrycket".

Det är konstigt det där med bad ute. Alla som badar är JÄTTEDUKTIGA och om man inte vill måste man ha en vattentät (oj) förklaring i stil med nyamputerat ben eller officiellt dokumenterad vattuskräck. Alla som har badat FÖRTJÄNAR sin kopp kaffe på stranden och kan ta emot den nybakta bullen med samma ödmjuka stolthet som vore den ett Nobelpris.

Vi solvarma och snustorra badkrukor får skämmas och som straff skrubba färskpotatisen till middag.
Orättvist. Även små krukor kan behöva fyllas med rosé i eftermiddagssolen utan att behöva böja nacken i skam och känna sig ovärdiga när de terroriseras med kommentarer som "doppade aldrig du dig? - du missade verkligen något, det känns härligt efteråt". Efteråt! Tror jag det, alla obehagliga tillstånd upplevs som ljuvliga när de är avslutade. Skräckartade minnen får ett romantiskt skimmer när man ser tillbaka.
Värna rätten att vägra våtkall vätska!
Torrbollar i alla länder - förenen eder!

Time flies...

2011-06-23T09:46:00.001+02:00

Men hörrni.

Inte ett inlägg sedan april. Nästan skandal liksom.

Min stackars blogg står åldrad och fryst i tiden. Som en gammal anslagstavla utanför ett nedlagt folkets hus där texten blir alltmer bleknad och förbipasserande sedan länge slutat att vrida på huvudet för att läsa om helgens evenemang.

Egentligen har jag massor av idéer och formulerar ständigt de allra intressantaste inlägg i huvudet. Men sedan fastnar jag i ett Alfonskt ”ska bara” tillstånd och den där stunden då jag ska sätta mig ner och hälla ur mig mina ord i bloggen infaller sig liksom aldrig. Och så har det gått en vecka till i förarglig tystnad. Men likt styrelsen för SAAB så vägrar jag se slaget förlorat. Jag vill inte lägga ner för jag ju tycker om att skriva och någonstans tror jag att jag behöver det. Och vad vore internet utan åtminstone en blogg utan vackra bilder och dagens outfit. Måste sparka igång den här rishögen igen helt enkelt.

Nu ska jag och sonen ut till min mors lantställe en vecka. Där har vi varken dator eller uppkoppling. Vad jag har hört ryktas så för tillfället inte heller en toalett… (mulltoan har brakat ihop – visste knappt att utedass kunde gå sönder). Så det blir till att gräva en grop eller knipa. Under tiden så ska jag göra en lista på ämnen att filosofera runt och när jag kommer hem lovar jag att beta av dem – ett efter ett – VARJE dag!

Likt bilföretaget i Trollhättan tar jag tacksamt emot alla bidrag för att få rishögen att rulla igen.

Lurigt

2011-04-27T15:16:00.000+02:00

Min mobil har gått sönder. Som tur är så har vi ett litet hospice för mobiler i en låda hemma. Mobiler som är på gränsen att somna in men som ännu inte gått över gränsen. Mobiler som barnen alltså lagt av när de tjatat sig till en nyare, bättre fungerande modeller, men som jag inte klarat mig att göra mig av med så länge det ännu finns en flämtande livslåga. Det finns inga av mina gamla mobiler i lådan. Jag kör mina tills de är stendöda.

Jag började med den mest avancerade i lådan. Den hade förvisso en stor spricka över skärmen, men funktionerna och displayen var i princip helt identiskt med min egen så bytet gick smärtfritt. Glädjen varade en vecka innan telefonen först började sporadiskt bryta alla samtal för att sedan övergå till att slumpartat låsa knapparna då och då. Mycket irriterande. När till slut själva svarsknappen tjurigt vägrade fungera och jag tvingades åka hela vägen hem med en mobil som oupphörligt ringde lika ilsket som folk stirrade på mig (att ta bort ljudet funkade inte heller) beslöt jag att det var dags för nästa byte bland mobilerna i ”nära-döden-lådan”.

Jag har nu en väldigt enkel och därtill mycket, mycket liten mobil. Knapparna är så små att man med nöd och näppe kan utläsa vilka siffror som står på dem. Jag är begåvad med ganska rejäla händer. Nävar som är praktiska när man ska gräva i trädgården, riva en vägg eller lägga beslag på så många chips som möjligt. Inte fullt så behändiga när man ska slänga ihop små snabba meddelanden via sms. Jag har nu, tack vare den förinställda stavningshjälpen lyckats få rödvin till Kirgistan, Liköppning istället för Linköping och till och med Lättkadaver när jag i ett meddelande skulle försöka be ett barn ta sig an kattlådan.

Alla tekniska prylar blir förresten mindre och mindre. Helt meningslöst när jag själv har samma gamla otympliga format. Jag får inte ens zappa med fjärrkontrollen längre för barnen är trötta på att jag alltid råkar stänga av digitalboxen eller öppna dvd-spelaren istället för att byta kanal. Som tur är finns det saker som blivit större också. Påsarna för plockgodis till exempel. Och moderna vinglas. Får helt enkelt koncentrera mig på sådana saker som passar mitt omoderna och klumpiga format.

Evigt ung

2011-04-18T09:00:00.000+02:00

Det där med ålder är konstigt. Och då menar jag inte känslan av att åren rusar emot en med hotfull fart så snart man passerat fyrtio. Jag känner mig som ett råddjur i strålkastarsken när jag ser fyrtiosjuårsstrecket ånga fram mot mig som på autobahn i gryningstrafik.

Jag menar mer hur man uppfattar ålder. När jag gick i lågstadiet hade jag en jättegammal fröken. Tyckte jag. Hon hade stort sprayat hår och meterlånga naglar och läppstift på tänderna. Om någon frågat mig hur gammal hon var skulle jag nog svarat svävande: ”femtio kanske”. När jag gick i årskurs tre slutade hon för att föda sitt första barn. Hon var antagligen tjugosju.

Just nu går ”Fenomen” på fyran. Medverkande är Uri Geller. På sjuttiotalet när jag var liten stod han i tv och böjde skedar och drog ner blixtlås med enbart tankekraft. Nu är han tillbaka och göra exakt samma saker och ser dessutom ungefär likadan ut. Kanske kan man tänka bort sin ålder om man besitter kraften. Har försökt hela helgen att tänka mig till trettionio igen, men jag fick bara ont i huvudet.

I dagens Metro läser jag att en äldre man åtalas för ett misslyckat rånförsök mot en bank på Sveavägen i Stockholm. Tidningen beskriver rånförsöket som märkligt på alla möjliga sätt. Det var lågmält utan dramatik, det gick så lugnt till att personalen knappt uppfattade att någon försökte råna dem. Fjärran från svartklädda ninjor som med automatvapen på ryggen firar sig ner från helikopter och spränger sig in i valv och pengadepåer. En annan av alla konstigheter, enligt artikeln, var tydligen att rånaren bar lågskor, det nämns redan i underrubriken. I fetstil. Inte vet jag vad den korrekta fotbeklädnadskoden är vid bankrån, men tydligen bör det vara något av bootsmodell med klack. Men det allra märkligaste var förstås mannens höga ålder. Den utsatta kassörskan beskrev honom i efterföljande förhör som ”En gubbe. 60-65, typ”. Ordvalet indikerar att hon själv inte har alltför många år på nacken och det gör ju att man undrar om han ens var så pass gammal. Han var säkert bara fyrtiosju.

Och det är ju som alla vet ingen ålder.

Släpp fångarne loss det är vår!

2011-04-15T17:21:00.000+02:00

Nu är det fredagseftermiddag och jag packar ihop det sista för att gå hem och fira helg med mina änglar.

Planerna för helgen är inte helt klara, men fortsätter vädret att vara lika välvilligt lovande som just nu så ska vi nog njuta av solen. Kanske rota fram lite vårkläder ur garderoben:

Och sedan bara slappa.

Trevlig Helg!

Hardest job in the world

2011-04-13T09:26:00.000+02:00

Har alltid dåligt samvete när det har gått för lång tid mellan inläggen. Ibland beror det på att jag har för mycket omkring mig och inte känner att jag hinner. Ibland beror det på att jag inte har några idéer och inte hör eller ser något som triggar igång mina tankar. Men oftast har det berott på en situation som tagit mycket av min energi under alltför lång tid.

När min son för nästan två år sedan började mellanstadiet blev han utsatt för trakasserier från några killar i klassen över honom. När han klagade hos lärarna fick han inget stöd utan de förutsatte att han nog själv hade bidragit till bråken. Själv visste jag inte vad jag skulle tro.

Min lilla snälla sociala plutt som alltid varit mer en drömmare än bråkstake. Som hade många kompisar och vänner. Min lille verbale kille som använde humor som vapen istället för nävarna, som gärna lekte såväl med äldre och yngre och inte var rädd för tjejbaciller. Som gick och erbjöd nackmassage till sina klasskamrater när dagarna blev långa. Att han plötsligt skulle blivit en som muckade gräl och sökte konflikter. Och då inte med sina jämnåriga klasskamrater utan med äldre större pojkar som hade betydligt mer schvung i såväl ordförråd som nävar.

Jag förminskade situationen och försökte tala honom tillrätta alldeles för länge – tänkte att han väl kanske hade sin del i konflikterna ändå. Till slut var han så olycklig och frustrerad att han inte klarade av att jobba i skolan längre. Han blev apatisk på lektionerna. När jag började gräva djupare i sörjan framkom det att han inte bara var utsatt av äldre barn. Lärarna hade själva del i kränkningarna. Eleverna fick titt som tätt kommentarer som ”ska du ha hjälp igen – kan du inget själv?” och ”kan du inte sitta still – har du damp, eller?”, eller kort och gott ”Förstår du ingenting?”. Till slut blev min lille plutt så förminskad och liten till själen att jag var tvungen att ta till drastiska åtgärder för att han inte skulle krympa så till den milda grad att han riskerade att helt försvinna. Vi bytte skola på dagen. Den gamla skolan anmäldes till skolverket som nu har riktat kritik mot deras agerande.

Livet har börjat vända till det bättre. Men att laga en trasig själ tar tid. Har man fått för många törnar så blir man ömtålig. Att blåsa upp ett tillknycklat självförtroende är inte alldeles lätt, det behövs bara en smäll så går luften ur igen. Så när det blir alltför tyst på bloggen under alldeles för lång tid så vet ni vad jag sysslar med. Jag är psykolog, jag är mental coach, jag är hjälplärare, jag är trygghetsbank och kärleksstation. Jag är mamma helt enkelt.

Att bjuda till

2011-03-07T16:16:00.000+01:00

Jag och kollegan har upptäckt roligheten med nätauktion. Kollegan så till den milda grad att han nu förbjudit sig själv att gå in och bjuda på fler litografier och oljemålningar på det att hans hem håller på att förvandlas till en sal på Nationalmuseum till hustruns stora förvåning. Själv letar jag vintagefåtölj åt dottern. Just den biten har inte varit så lyckosam, men på min jakt har jag lyckats sidoknappa hem ett fint litet bord som dottern ska ha som sminkbord. Mitt senaste fynd är två pallar. Fula som stryk nu, men vänta bara tills jag slipat och oljat och klätt om (hur lätt som helst, jag vet PRECIS hur jag ska göra).
Den ena trodde jag skulle passa perfekt som fotpall. Jag hade fel.

Det var en våningspall för kattastrofer.

Att göra en dag

2011-03-01T11:03:00.002+01:00

Vid lunchtid igår fick jag ett telefonsamtal på jobbet. Det var en journalist från en av de två kvällstidningarna som ringde.

JOURNALISTEN: Jag har en fråga om almanackan.

JAG: Oj då har du ringt fel. Vi slutade ansvara för almanacksproduktionen i början av sjuttiotalet.

JOURNALISTEN: Jag vet. Men jag tänkte ändå att någon kanske kunde svara på en fråga om dagar.

JAG: Du kanske kan vända dig till någon astronom på ett av våra universitet.
(här förutsatte jag fortfarande att frågeställaren hade någon slags intelligent fråga om typ månvarv och jordens vridning).

JOURNALISTEN: Jag vill bara veta hur man gör en dag.

JAG: … Hur man gör en dag?

JOURNALISTEN: Ja. Kanske finns det någon hos er som vet.

Jag kände mig härvidlag mycket förbryllad. Tvärtom vad min exman anser så består jag inte av ren ondska och följde därför inte första impulsen att lägga på luren, utan jag funderade en stund intensivt på vad han kunde tänkas mena med frågan. Efter en stunds tystnad från båda parter, hans fylld av förväntan, min av frågetecken säger jag uppmuntrande:

- Vad menar du med att ”man gör en dag”?

JOURNALISTEN: Ja, typ kanelbullens dag. Hur gör man en sådan?

Jösses.
Jag bad honom ringa 118100.
Till skillnad från dem anser jag nämligen att vissa frågor är just det.
För dumma. Men jag gillar kanelbullar.

Jag listar

2011-02-24T15:16:00.003+01:00

Jag gör mig till kreativ tjuv och snor min väninna Superbloggaren Benitas idé med att göra blogginlägg i form av listor. Förstår inte att jag inte tänkt på detta tidigare. Det är ju högst angeläget för er att veta hur jag rangordnar delar av livets nöjen och förtretligheter.
Jag inbjuder er följaktligen att ta del av min allra första lista. Jag kallar den litte otippat och crazy för:

Lista nummer 1.
Eller
Topp tre av de företeelser som har ett oproportionerligt stort startmotstånd i förhållande till den faktiska arbetsinsatsen.

Byta soppåse.
Tar mindre än en minut och är egentligen inte ansträngande alls. Ändå drar jag mig för det i det längsta. Jag trycker och trycker och pressar och pressar, tills en vanlig ICA kasse innehåller avfall till en mängd avpassat för en mindre återvinningsstation. När jag slutligen omöjligt får plats med mer och ett tomt mjölkpaket riskfyllt balanserar på toppen tillsammans med några äggskal och en blöt tepåse tar jag mig samman. De senare trillar alltid ur och i riktigt oturliga fall går påsen sönder, vilket naturligtvis bidrar till det ooootroligt jobbiga i detta arbetsmoment och skapar en ännu längre startsträcka och större motvilja inför nästa bytestillfälle.

Ta fram strykbrädan.
Själva strykningen stör mig inte ett dugg. Jag tycker det till och med är avkopplande att stå framför tv:n och arbeta mig nedåt i berget av stryktvätt. Då ska man betänka att jag av min farmor ärvt en strykfixering som gränsar till det obscena. Jag stryker ALLT utom underkläder, strumpor och disktrasor (dvs. även träningskläder, noppiga undertröjor, sonens pyjamasbyxor och jeans). Nej det är tanken på att krångla fram själva strykbrädan ur städskåpet som förvandlar det rena utplattande nöjet till ett utmattande stålbad. När jag tänker på det så beror mitt otyglade behov av att stryka all lös textil i hemmet antagligen på att jag känner ett nästan lika stort motstånd mot att plocka bort strykbrädan när jag äntligen fått fram den.

Sätta upp något på väggen
Det kan röra sig om en tavla, krok, spegel eller hylla. Oavsett hur litet eller stort föremålet är så förhalar jag arbetet in absurdum. Mina verktyg är i högsta grad lättillgängliga, såväl borrmaskin som hammare, spik och skruv är placerade precis innanför dörren till klädkammaren just för att ”det ska vara lätt och enkelt och gå snabbt att utföra små arbeten i hemmet”. Ändå kan vägghyllor och tavlor stå lutade mot väggen i månader under det att jag går och blänger på dem, utstötande så djupa suckar att man kunde tro att jag stod inför att ensam hänga vårsalongens samtliga verk. Till slut kommer dagen då jag tröttnat på att slå tårna i dem och det börjar bli tjatigt att ställa upp dem efter att kattastroferna vält dem och då - först då – finner jag kraften att sätta upp dem. Och då går det så fort och lätt och blir så bra att jag aldrig förstår varför det dröjde så länge.

Starka bubblare på listan var även att tvätta håret, plocka ur diskmaskinens besticktråg samt att hämta nya kaffepaket i förrådet på arbetsplatsen. Kanske borde jag tydligt klargöra och betona att orsakerna till ovanstående motstånd antagligen har starka psykiska aspekter och på intet sätt har med ren lättja att göra.
Men det orkar jag faktiskt inte.

Tuffa tag - slutet.

2011-02-18T11:27:00.000+01:00

bild lånad från www.edren.co.uk

Min tid med tuffingen V är nu slut. Vi skiljdes med ett fast handslag och förmodligen ömsesidig lättnad och V konstaterade att jag fortfarande är lika stel som en giktbruten planka och har vissa problem med magövningarna men också att: ”Du har blivit grymt stark”.

Nåja, allt är ju relativt. Mina armar ser fortfarande rätt tunna ut tycker jag nog och den ouppblåsta badringen som jag bär under huden i midjetrakten är fortfarande fullt synlig.

Nu får jag i alla fall träna på egen hand och det är skönt. Inga tider att passa och ingen som stirrar värderande under rynkande ögonbryn medan mina skakiga muskler kämpar med de sista repetitionerna. Men det känns också lite tomt att inte höra en skrovlig röst skrika ”LÄTT!!” och ”UPP!!” när man är på väg att ge upp. Som tur är har jag fortfarande några avbetalningar kvar på själva kostnaden, så eventuell lockelse att köpa fler PT-tillfällen kan utan problem hållas under kontroll.

Ikväll är barnen bortbjudna till fadern på middag så mina planer är att ligga i soffan och lyfta vinglas (UPP!) och äta ett eller annat chips (LÄTT!). Undrar vad V skulle sagt om det.

Meh. Orka.

2011-02-17T10:55:00.000+01:00

Måste ge min stackars blogg en ordtransfusion å det omedelbaraste innan den helt somna in. Inte har jag någonsin lidit brist på vare sig tankar eller åsikter, men när jag ska sätta mig ner för att generöst ösa dem över er så blir det tomt i min hjärna och fingrarna vilar som lealösa degklumpar på tangenterna. Jag har inte så mycket ork. Det är vinterns fel. Jag blir trött av att frysa. Jag vill helt enkelt inte göra någonting.

Jag längtar så efter vårljus och värme då jag ska veckla ut mig ur mitt komalika tillstånd och bli ett under av aktiviteter. Då ska jag damma alla lister, packa upp den sista flyttkartongen i August rum, rensa ut i klädkammaren, ordna förvaring till källarförrådet, sätta upp gardiner i vardagsrummet, färgkoordinera min garderob, måla en fondvägg och insidan på ytterdörren, göra en hårinpackning och raka benen samt bygga en soffa (jo det kan jag säkert – jag vet PRECIS hur jag ska göra, verkar jättelätt).

Det är förresten inte bara vintern och kylans fel att jag är trött. Kattastroferna, som också fryser och för det mesta ligger klistrade längs det varmaste elementet har påbörjat en motionstimme vid halv fyratiden på morgonen. Då jagar de varandra ursinnigt längs golv, väggar, möbler och tak (låter det som i alla fall). Denna frenetiska kroppsträning utförs alls inte med någon kattlik elegans och smidighet utan bullernivån är helt i paritet med sprängningarna inför citybanan.

Vi blir antagligen snart stämda av grannarna under och tvingas flytta. I så fall är det verkligen ingen idé att dammsuga och torka golv till helgen. Inför den tröstande tanken känner jag latmasken inom mig lättjefullt rulla ihop sig och dra en belåten suck. Jag är i energisparläge.

Jag är inte bitter

2011-02-14T19:49:00.000+01:00

Moralist - javisst!

2011-01-20T11:13:00.000+01:00

Jag har flera gånger hört en radioreklam för en dejtingsite på nätet. Som med all reklam lyssnar jag egentligen inte så det tog tid innan jag började fundera på vad de egentligen sa. En morgon hörde jag plötsligt att den förföriska rösten började prata om att det är inte var vilken nätdejting som helst. Det var ett kontaktforum för dem ”som var i ett förhållande och ville ha lite spänning”. Jag funderade lite och tänkte att det är kanske någon slags förmedling för s.k ”swingers”. Alltså par som vill träffa andra par för... ja låt oss kalla det romantik i grupp. Till slut var jag tvungen att googla fenomenet. Jag hade fel. Det är en dejtingsida för otrogna.

Tröttnat på äktenskapet? Krydda upp förhållandet!
Skaffa dig en flört vid sidan om!
Verkar i mina ögon lika vettigt som att försöka rädda ett krassligt förhållande genom att köpa ny bil, bygga ett hus eller skaffa ytterligare barn. En märklig uppmaning på det hela taget: fungerar inte relationen? Tillför något nytt: lögn!

De som står bakom företaget säger sig bara leverera vad marknaden vill ha. Eftersom en tredjedel av alla som idkar internetdejting ändå är i ett förhållande så ger den här sidan bara folk en möjlighet att köra med öppna kort, menar grundaren. Jag antar att ärligheten endast sträcker sig till de som man ska ha affären med. Några öppna kort inför den som man ska bedra ingår säkerligen inte i konceptet.
Jag var gift med en som notoriskt bedrog mig under hela vårt äktenskap. Fast det visste jag förstås inte förrän det redan var över. Jag har kommit över det och är till och med så vuxen att jag ser att problemet låg hos honom och inte hos mig. Men visst gjorde det ont trots att relationen var avslutad. Att bli sviken och få en kniv i ryggen av den som man trodde var ens bästa vän är ju ingen spabehandling precis.

”Skapa lite spänning i vardagen! Ha en affär och ge ditt liv en krydda!” basunerar den nobla verksamheten ut på sin sida. Av erfarenhet kan jag säga att förräderi, lögner och illojalitet inte på något sätt är delikat. Det ger bara en dålig smak i munnen.

Tuffa tag - del två

2011-01-05T18:50:00.001+01:00

Det gick väl sådär.
Efter en och en halv sit up (nästan personbästa) började en blodådra bulta i hulkens panna och han tog mig enskilt för att prata. Utan att jag vet hur det gick till så hade han övertalat mig att skriva på för tolv timmars personlig tärning med honom- Mount V. - ett berg av stenhårda muskler och en vilja av stål och en blick som får en att darra av mjölksyra ända in i märg och ben. Jag får pantsätta barnen och sälja min själ för att finansiera äventyret, men har nu Ali Babas ord på att jag efter denna tid kommer att vara i så bra form att jag då nästan kommer kunna sköta min träning själv (fem sit ups?) och inte komma i självsvängning ens vid de hårdaste knuffar i tunnelbanans rusningstrafik. Receptionisten som tog emot det avtalet viskade i mungipan - "han är jättebra. Man kan aldrig fuska. Man vågar inte". Jag tror henne.

Nästa tid är redan i morgon, V. tyckte det var lika bra att köra igång direkt. Fick för mig att han oroade sig för att det som fanns av muskler skulle förtvina under natten. Ska tillbringa natten med att tröstäta och bygga upp en krockkudde av choklad runt mitt självförtroende.

Tuffa tag

2011-01-05T11:18:00.000+01:00

Nytt år med friska avstamp och nya målsättningar.
Efter flytten har jag nu äntligen skaffat nytt gymkort på ett träningsställe i närheten. Jag har varit där ett par gånger under julledigheten. Gymmet är jättefint på alla sätt och med mycket trevlig personal. Stället är dock mycket mer avancerat än mitt gamla. Maskinerna är av ett annat märke – jättestora – och i många fall är jag osäker på hur de ska användas och hur inställningarna ska göras. Jag bad därför den överentusiastiska tjejen i receptionen om en liten personlig introduktion till maskinerna. ”Självklart!!” utropade hon lyckligt och började frenetiskt knappa på datorn. ”Vill du ha J. eller V. som instruktör?” frågade hon efter en stund. Jag förklarade att jag var ny på gymmet och därför inte kände någon personal till namnet. ”En är hård och en är vimsig ”förtydligar hon då hjälpsamt. Jag tänker att jag varken vill ha någon tuffing eller virrhöna utan bara en pedagogisk förklaring till gymmets maskinpark. Jag förstår att jag måste välja så efter ett tag säger jag tveksamt”… den hårda…?” Hon nickar godkännande och jag får en tid en helt annan dag då jag och hårda V. ska träffas för att ”prata”. Fylld av onda aningar traskar jag dit på utsatt tid.

V. visar sig vara ett enormt muskelpaket, två meter lång, med slätrakad skalle och svart skägg i Sinbad Sjöfarare modell. Han spänner ögonen i mig och frågar om min träningshistorik (alltför lättsinnig), hur jag äter (gott?), vilka idrottsskador jag besväras av (lathet?) och vilka förväntningar jag har på min träning (eh…att bli mer vältränad?). Efter tio minuter säger Djingis Kahn att han ska fundera på ”min profil” (som han verkar finna alltför sladdrig och lös i konturerna) och jag får en ny tid.

Idag är det dags. Jag förstår nu att det inte alls är frågan om en liten introduktion till gymmet längre. Nu ska jag omformas i jätten Goliats händer - från soffpotatis till spänstig böna. Det kommer att bli hårt arbete och jag kommer att få betala. I svett. Och kanske tårar.

Jag är skräckslagen.

Boll i rullning

2011-01-03T10:17:00.000+01:00

Har ni sett den? Mössan?

Jag har nu sent omsider förstått att det är en jättetrend att ha en stickad mössa med en pälsboll högst upp. Jag är lite senfärdig, men även jag har nu noterat att detta är vinterns trend med stort B. Ja som i boll alltså. Jag bor på gränsen till Östermalm och jag kan försäkra er att större delen av den kvinnliga befolkningen i denna del av huvudstaden har smittats av pälsbollsmössebacillen. Första gången jag la märke till den var på bussen tillsammans med dottern. Två damer i medelåldern (jaja… min ålder) sätter sig mitt emot oss, båda skrudade i likadana mössor – toppiga stickade luvor med en slags kaninrumpa högst upp. De såg ut som två pjäser i ett fiaspel och vi fick bita oss i kinden för att inte fnissa. Nu har jag vant mig eftersom de finns precis överallt. I alla färger och på alla åldrar. Dyr är den också – kostar som en normalstor innerstadsgran har jag förstått. Man kan undra hur fenomenet uppstår och varför man vill ha något som precis alla andra har. Kanhända är det modebloggarnas fel. Kanske är det någon sekt.

Det här med mössor är förresten ganska märkligt överhuvudtaget för min generation. När jag växte upp på sjuttiotalet så var mössa det absolut ocoolaste man kunde ha på sig. Alltså hade man inte det. Ingen hade mössa efter mellanstadiet – om det så var tjugo minus så gick man med bar knopp och röda öron. Idag har alla i den yngre generationen mössa. Helst hela tiden. Jag bevistade en gång en avslutningskonsert på Kulturama där min dotter deltog. En av solisterna var iklädd en ljuv spetsklänning, nätta lackskor och en stor stickad luva i noppigt yllegarn. En kollega till mig berättade vilka problem de hade att få tonårssonen att sitta till bords utan sin mössa. Efter mycket tjat tog han av den och då önskade samtliga familjemedlemmar att han skulle låtit bli eftersom en av fördelarna med ständig huvudbonad är att man slipper lägga ner så mycket tid på hårvård.

Jag fryser så lätt om öronen att jag tycker att det är skönt med mössa när det är kallt. Jag passar dock inte i någon modell. Mina barn är mina strängaste kritiker. Jag har många år prövat olika varianter som basker (du ser ut som en svamp, mamma), keps (kan du ta av den när vi går förbi min skola), luva (vem föreställer du nu? Mamma smurf?). Jag har nu givit upp att försöka hitta något som klär mig utan nöjer mig med en hyggligt varm som inte gör håret alltför elektriskt. Så det där med pälsboll struntar jag i, jag skulle antagligen inte se klok ut i den heller.

2011-01-01T11:19:00.001+01:00

Gott Nytt år!

Och tack kära läsare för att ni finns kvar trots särdeles dåligt skrivande på bloggen detta år. Året har varit tungt, det ska erkännas. En dotter som varit mycket sjuk i en kronisk sjukdom som vi försöker lära oss hantera, en son som mått extremt dåligt i en skola som behandlat honom illa. Därtill en flytt till vilken jag var nödd och tvungen, ny skola för sonen och dottern som varit provkarta för nya mediciner med flertalet bieffekter att handskas med. Ibland känner man sig mer utsatt som förälder än annars, mer ensamstående än enastående om ni förstår vad jag menar.

Nu är året till ända och vi tar nya tag. Sonen har börjat trivas i sin nya skola. Skokartongen till lägenhet börjar omfamna oss utan skavsår och känns mindre trång och mer vacker och hemmig. Dottern har (peppar, peppar, fingers crossed osv) fått en medicin som verkar fungera hjälpligt. I natt vid tolvslaget satt jag mätt och belåten efter en fantastisk middag (skröt kockan med mallig röst), och njöt av en knastrande brasa och tända ljus med rofyllt sovande kattastrofer i soffan. Med ett glas bobbel i ena handen och ett tomtebloss i andra skålade jag in det nya året med mina "små" änglar. Då kändes det i hela kroppen att 2011 - det bli precis vad vi gör det till:
ett helt fantastiskt år!

2010-12-26T14:46:00.001+01:00

GOD JUL!

bild från cartoonchurch.com

En sak var bättre med att bo i förorten än innerstan. Julens granköp. Där fanns det många granar, vackra granar och granar i alla storlekar och ingen kostade mer än ett par hundralappar. De såldes dessutom precis överallt så även folk utan bil kunde lätt bli med juleträd.

Det säljs i och för sig granar i varenda gathörn i stan också. Gick med glada steg till närmsta ställe, gnolandes "mor hon har gått ut på stan, stan, stan.... köper där en julegran, gran, gran" och tänkte mig en snabb affär. Samtliga granar såg där mycket märkliga ut. Alla var platta som julbokmärken, helt stelfrusna och såg ut som tvådimensionella enar. "De vecklar ut sig i värmen" sa försäljaren ointresserat. "Men då vet jag ju inte hur den ser ut innan jag köper" sa jag undrande. Försäljaren ryckte på axlarna och muttrade i halsduken "du får chansa. Du ser ju hur lång den är". Innan jag hann svara lade han till "alla kostar femhundra, säg till när du bestämt dig" och gick bort till sitt portabla värmeelement. "Femhundra" fnös jag och styrde mina stelfrusna tår mot nästa ställe.

Det visade sig ligga precis inom avstånd för vad som är rimligt att frakta en gran till fots om man är ensam. Redan på avstånd såg jag den perfekta granen lutad i en snödriva. Precis när jag skulle sträcka ut handen mot den rycktes den fram åt en annan familj på granjakt. "Perfekt!" utropade pappan och skakade hand med försäljaren. Snyggranen visade sig kosta sexhundra kronor och låg ändå utanför min granbudget så jag beslöt hitta någon mindre gran, med mer personlighet än utseende. "Har ni något runt trehundra" frågade jag när försäljaren klampade åt mitt håll. Han såg förolämpad ut, ryckte på axlarna och halade fram något barrbeklätt ut ett mörkt hörn som han erbjöd mig för trehundrafemtio. Vid det laget hade min fötter helt tappat sin känsel och fingrarna värkte av köld och jag beslöt mig raskt för att slå till. Det hade börjat skymma, men jag tänkte att formen var nog ok och den hade rätt krafiga barr och den såg framförallt ut att ligga innanför min hemsläpnings-kapacitet. Med stor möda bar jag hem mitt byte, tog in den i värmen, klämde ner den i julgransfoten och stod sedan med barnen och betraktade den. "Den har väldigt lång stam nertill" sa sonen. "Och liksom en midja mitt på" sa dottern. "Det ser ut som antenner upptill" sa sonen. "Det saknas ett par grenar på sidan" sa dottern.

"Den luktar i alla fall gott" sa jag.

När granen nu står där i all sin glans och jag sitter julstinn i fåtöljen med en glögg i handen så är den inte så tokig ändå. "Jag tycker den ser rätt bra ut nu" sa jag i morse till barnen. " Antingen har jag vant mig, eller så har grenarna vecklat ut sig lite i värmen". Dottern slängde granen en snabb blick och suckade "Du har helt klart vant dig, den ser fortfarande ut som ett biståndsprojekt för mobbade julsymboler".

Nästa år köper jag gran utanför stan. Måste kolla vad tunnelbanan har för trädpolicy.

Lusse lelle

2010-12-13T10:43:00.000+01:00

Njutningsfull Luciamorgon på tv i morse. En riktig kör som vackert sjöng riktiga luciasånger. Jag festade loss med en hembakt lussebulle och pepparkaka och blinkade stämningsblankt mot apparaten, medan diverse ungar och lussekatter okänsligt sprang omkring för att göra sig färdiga inför dagen (ja kattastroferna sprang mest runt planlöst förstås). Mina barn lussar aldrig för mig på morgonen, det har räckt så bra med diverse skol- och dagisaktiviteter.

De första dagistågen var ju urgulliga – den förstfödda dottern som tindrade under luciakronans blinkande eljus (varför är det alltid ett som aldrig fungerar riktigt?). Efter ett tag kom dagispersonalen på att det var för ansträngande med dessa horder av föräldrar i lokalerna elva dagar före jul och förlade bryskt hela evenemanget ute på gården. Det var alltid regnblandat snö i horisontellt läge, barnen såg inte kloka ut med sina vinteroveraller under korviga lucialinnen, sången liksom blåste bort på vägen och man höll krampaktigt med blåfrusna fingrar runt en pappmugg svagt kaffe och drömde om något starkare.

Sedan vidtog några mer organiserade skolår med uppvisning i aulan för föräldrarna på kvällstid. Vissa år har stannat starkare i minnet än andra, som det när sonen iförd stjärngosseutstyrsel dansade robotdans till omgivande mer rättrogna tärnors stora förtret. Eller som året när dottern gick i sexan och tåget för första gången skulle gå med levande ljus. Om det var anspänningen eller en masspsykos framkallad av alltför många varnande ord från lärarna vet jag inte, men tågdeltagarna svimmade en efter en och när till och med lucian segnade ner på knä och en fallen tärna satte eld på ridån avbröts hela övningen. Särskilt stjärngossarna var dramatiska kommer jag ihåg, uppallade på en bänk bakom själva tåget föll de som norrländska furor raklånga bakåt, en duns efter en annan.
Sonen på åskådarplats tyckte det var mycket lyckat.

Själv lussade jag alltid för min mamma. Med stort allvar gick jag upp i ottan skrudade mig i särk och lingonkrans, lastade en bricka med lussebullar och nybryggt kaffe. Mamma lyste pliktskyldigast i sängen medan min ”skönsång” fyllde sovrummet. Den stämningsfulla stunden tog alltid abrupt slut med att jag varje år blandade ihop orden på samma strof i Luciasången och sjöng: ”ljusklädd med vit i hår”. Då började vi fnissa och sedan fikade vi. En mycket trevlig tradition på det hela taget.
Glad Lucia!

Fy farao

2010-12-12T11:53:00.001+01:00

picture from ameliamagazin.com

Jag har legitim frånvaro från bloggen denna gång. Har nämligen varit på semester i Egyptens land för att fira storebrors första femtio år. Han tycker att det är jobbigt att uppnå denna ålder och inbillar sig att han är gammal. Nu har vår familj begåvats med särdeles barnsligt utseende så han ser ut att vara knappt fyrtio och uppför sig fortfarande som en yster tjugoåring så inte har han rätt att ha någon åldersnåjja.

Vad jag trodde skulle vara en lugn och vilsam vecka i solen visade sig bli en äventyrsresa. Ett snöigt Skåne gjorde att släktingarna från södern knappt höll på att komma iväg. Efter 12 timmars försening och bussning till ett nordiskt land nära dig lyckades de landa i pyramidernas land.

Vi vilade ut i hela två dagar innan käre bror ådrog sig allvarliga magproblem och kördes i ilfart till det närbelägna sjukhuset och blev inlagd ett dygn. När mamma och jag besökte honom på akuten såg det dramatiskt ut - han låg blek och matt uppkopplad mot diverse droppställningar. Vi närmade oss försiktigt och min mor lutade sig ömt ner mot sin förstfödde för att viska moderliga trösterika ord. Kunde man trott. I själva verket hörde jag henne säga "nu vill jag bara ha ett ord från dig: ditt försäkringsbolag." Brodern lyfte en darrande hand, lättade på syrgasmasken och rosslade fram: Länsförsäkringar (reklamplats). Efter denna rörande stund lämnade vi sjukhuset då läkaren sa att han behövde vila (oklart om han syftade på sig själv eller patienten). Kanske riskerade alla känsloyttringar att bli för mycket.

När vi återvände ett par timmar senare hade bror piggat på sig och flyttats till ett eget rum. Han hade fått en tv som underhållning och låg och tittade på ryskt matlagningsprogram med arabisk text. Det kändes som om brodern var sjukhusets enda patient, jag räknade till tre läkare och fyra sjuksystrar som alla vakade över hans väl och ve. De var mycket ovilliga att släppa ifrån sig ett livs levande övningsprojekt - prov togs i alla upptänkliga format på varenda fläck på kroppen utom fotsulorna. Sprutor sprutades och blodrör fylldes under en stickfest som sällan skådats. Jag fick morgonen efter agera mycket bestämd syster innan de motvilligt gick med på att släppa honom. Med en påse mediciner och nästan återställd storebror vandrade vi de få metrarna tillbaka till vårt hotell för att pusta ut ett par dagar innan det var dags att åka hem.

Att försöka ta sig ifrån Egypten via Hurgadhas flygplats visade sig vara förenat med besvär av bibliska mått. Men det är en annan historia. Låt mig bara säga att jag förstår att Moses valde att leda sitt folk genom öken och hav när han lämnade landet. Rena söndagspromenaden i jämförelse.

På solsidan

2010-12-01T12:10:00.001+01:00

Angeles Duran i Spanien har utropat sig till ägare av solen rapporterar Aftonbladet. Anledningen till att ingen gjort det före henne tror hon är för att ingen har tänkt på det. Jag tror hon har rätt. Jag har faktiskt aldrig gått på shoppingrunda i världsrymden ens i tanken.

Angeles tror på en finfin affärsidé för hon tänker nämligen ta betalt av alla som använder hennes sol. Inkomsterna ska bland annat användas till att få spanska statens ekonomi på fötter. Om jag vore spansk budgetminister skulle jag nog inte jubla ännu. Med makt följer som bekant ansvar. Stämningar för solkurvor, värmeslag, hudcancer och missväxt på grund av torka riskerar eventuellt att bli fler än intäkterna. Och om man helt enkelt inte gillar sol – kan hon då se till att man slipper oönskade leveranser? Vore också fint om hon kunde justera sin produkt lite, som det är nu är ju tillgång och efterfrågan högst ojämnt synkat.

Det finns en annan person som har mutat in månen och större delen av planeterna också. Har dock inte hört huruvida han har avgiftsbelagt nyttjandet. Kanske är de lite svårare att slå mynt av. Det är väl bara tidvattnet och ett gäng varulvar som står i direkt beroendeställning till månen, Mars rykte är väl lite skamfilat och Pluto är nog knepigt att varudeklarera sedan planetstatusen gick förlorad.

Antar att det bara är en fråga om visioner. Borde man kanske skynda sig att lägga beslag på jordens magma eller ozonskiktet (andra hands sortering, men ännu brukbart). Man ska nog i alla fall vara försiktigt med att alltför yvigt svänga sig med barndomens uttryck om att ”Luften är fri! Luften är fri!”. Det är nämligen inte alls säkert längre.

En åldrad blondins bekännelser

2010-11-30T09:43:00.001+01:00

Ser i DN att man ska sätta upp den märkliga vampyrskräckisen ”Låt den rätte komma in” på uppländsk teaterscen. Jag och barnen hyrde filmen efter rekommendation. Jag förstod alls inte dess storhet, tyckte mest den var äcklig och konstig. Förstår visst att en viss hämnd är lockande för alla mobbingoffer, men en näsknäpp som innebär avslitning av kroppsdelar tycker jag känns lite övermaga.

Ibland känns det konstigt när man inte greppar sådant som omvärlden höjer till skyarna. Det har ofta hänt mig. Jag tycker fortfarande att Pulp fiction är en av de tråkigaste filmer jag sett, att Da Vincikoden hade en bra upptakt men till största delen något av det dravligaste jag läst. Jag anser inte att Brad Pitt är snygg och jag har en ganska ljum inställning till skådespelartalangen hos Leonardo di Caprio. När jag gick i gymnasiet så läste ALLA Sagan-om-ringen-triologin. Jag kämpade mig igenom den första innan jag beslöt mig för att tiden var för dyrbar för detta outsägligt tråkigt skrivna epos och sedan dess har jag noggrant aktat mig för hober och andra mytiska varelser som talar hitte-på-högtravande tungomål.

I takt med årsringarna står man alltmer frågande inför sådant som tonårsdottern och modevärlden höjer till skyarna. Nu senast Lanvins sammarbete med HM. I kölvattnet på dottern travade jag runt bland kollektionen som var avgränsad med kravallstaket (!). Inte för att det behövdes, trycket var minst sagt måttligt. Kanske var jag när allt kommer omkring inte ensam om att inte behöva märkligt skurna festklänningar med vågiga sömmar och trådiga kanter som min syslöjdsfröken aldrig skulle godkänt. Tygkvaliteten kändes undermålig och flera av blåsorna var upptill utstyrda med vad som närmast påminde om pärlbeströdda strimlade nylonstrumpor. Aftonväskorna såg ut som något projekt från ett glammigt avsnitt av hajk (om något sådant nu skulle funnits). När jag huvudskakandes gått runt och nypt och fnyst ett tag släpades jag därifrån av en dotter som muttrade något om att vissa skämmer ut sig offentligt. Jag antar att hon menade klädskaparna.

Många måsten blir det

2010-11-27T14:35:00.000+01:00

Bild lånad från cartoonstock.com

Jag vet, jag vet, jag vet.

Jag är usel.

Jag ska, jag ska, jag ska.

Uppdatera alltså.

snart, snart, snart.

Jättesnart.

Lycka är...

2010-11-18T14:34:00.000+01:00

Ett varmt element en kall morgon i november.

Vad är det för en dag?

2010-11-14T09:37:00.000+01:00

Idag är det fars dag. Jag har vuxit upp utan pappa så vi har aldrig firat den dagen i vår familj. I ärlighetens namn firade vi inte mors dag heller, mamma tyckte nämligen att det var ganska fånigt att ha en speciell dag när man skulle tycka att hon var bra. Det fick man göra när helst man ville. Och det gjorde man ju också, av den enkla anledningen att hon var bra. Inte bara en dag om året utan precis varenda en. Jag har vidarebefordrat den traditionen till mina barn och klargjort att de alls inte behöver fira mig en särskild dag bara för att det står så i almanackan. De kan istället visa sin uppskattning precis när de känner för det. Helst ofta. Varje dag om de vill och då gärna med kärleksyttringar som att lägga smutsiga strumpor i tvättkorgen och ställa in använda chokladkoppar i diskmaskinen.

I dagens DN såg jag en födelseannons undertecknad bara av en mamma. Ibland är det så att man bara har en förälder från start, ibland blir det så efter ett tag. En del barn har fler föräldrar än två. Det kan ha tillkommit flera bonusvarianter under livets gång, eller så har man dubbel uppsättning från början som för en del barn till homosexuella föräldrar. Receptet till en lyckad barndom ligger inte i hur nära man följer receptet till den stereotypa kärnfamiljen.

Huvudsaken är att man har någon som finns där. Någon om skapar en trygghet runt en när man är barn och som gråter med en när man är ledsen, slåss för en när man är utsatt, applåderar ens bedrifter, hjälper en upp när man ramlar och som skrattar med en när man är glad. Jag hade lyckan att ha en sådan förälder.

Så till mamman som tyckte det var ganska fånigt med mors och fars dag och som anser att uppskattning ska man visa när man känner för det vill jag helt enkelt bara säga: Du är bäst i världen! Alla dagar.

Villebråd i äl(g)skogen

2010-11-05T11:05:00.001+01:00

Det tycks och sägs en hel massa om kungen just nu. Kungen själv säger just inte något. Han har på sitt vanliga stolpiga och putslustiga sätt kommenterat en skymt av älgrumpor under den kungliga jakten, men andra jaktmarker och småvilt, eller att andra bakdelar skulle varit i närheten av kungliga laddningar vill han förstås inte prata om.
Själv känner jag mig måttligt intresserad av själva skvallret som i sanningens namn inte känns särskilt nytt. Att kungen och hans överklassgäng varit galna i sin ungdom, dansat på bord och bjudit flickor på både det ena och det andra känns ju troligt och inte ens särskilt överraskande. För inte är det väl någon skillnad nu runt Stureplan där välbärgade brats pimplar dyrbara bubblor och festar loss på exklusiva hak, svängandes med Armaniprydda stjärtar och vickandes på Pradaklädda tår.

Om sedan monarken och hans partygäng av noppar, poppar, snopp, snapp, snipp eller snorum fortsatt med detta upp i pensionsålder utan att ge avkall på unga kaffeflickor eller annan avec känns det ju klart omdömeslöst och inte minst väldigt tragiskt. Däremot är det inget jag nödvändigtvis vill ödsla vare sig tid eller pengar på att ta till mig i bokform, knappt ens ägna några minuter på genom frisörens skvallerblaskor.

Men den mediala cirkusen runt det hela fascinerar mig omåttligt.
Kvällspressen gottar sig åt ”skandalen” på tiosidiga uppslag och är låtsasindignerade trots att de själva livnär sig på den här typen av avslöjanden. De som påstår sig inte velat publicera ryktena tidigare av hänsyn till kungafamiljen citerar nu gladeligen långa stycken av de smaskigaste detaljerna ur boken. Allt i allmänhetens intresse naturligtvis, under den braskande ursäkten att härtill är vi nödd och tvungna.

Politikernas uttalar sig nästan likt karikatyrer från tv 4:s Parlamentet:

”Vi avvaktar men uttalar fullt stöd för kronprinsessan”
(Reinfeldt är blått monarkiskt försiktig)

”Jag utgår från att kungen förnekar”
(kristdemokratisk indignation under devisen det som inte syns finns inte)

”det finns delar som måste få vara privata så länge det inte är olagligt”
(centern tycker att det som händer i den kungliga ladan ska få stanna i ladan)

”Möjligheterna att granska hur man använder apanaget på hovet borde vara större”
(Mona Sahlin som nog tycker att om hon inte får använda statliga pengar för choklad till kaffet ska inte heller kungliga kaffeflickor finansieras av skattekassan)

På bästa sändningstid sätts det in timslånga debatter, med fler expertpaneler än vad som någonsin Afgahnkrig eller ekonomiska kriser kunnat generera. I dagstidningen visar man en halvsidesbild på lagret där boken förvaras i väntan på tur till bokhandeln. Jag förväntar mig nästan se en karta med prickad väg och pilar under rubriken ”här färdas skandalboken till Akademibokhandeln”.

Men kanske ska man inte förvånas. Om ett bröllop i Familjen kan ge upphov till månader av extrabilagor och monarkistisk yra så kan väl information om privata vidlyftigheter ge åtminstone några veckor av kunga-yrsel. Och även om jag hade velat läsa boken så går den idag inte att få tag i. Första upplagan är redan slutsåld. Jag ska istället ägna kvällen åt något mycket mer substansfyllt och seriöst.
Fredagsmys med idol.

Kattastrof-kavalkad

2010-10-30T10:54:00.000+02:00

BFF. Jerry och Oboy gör det mesta tillsammans

Vilar

Solar

Busar

Ibland hänger man förstås med husse istället...

... eller sover en stund hos matte

...eller på husse

Men ibland är det skönt att bara vara för sig själv en stund

Fredagsfilosofi

2010-10-29T10:13:00.001+02:00

Jag är inte välbärgad.
Men jag har så mycket. Jag har världens vackraste, klokaste och bästa barn. Jag har ett fint (åtminstone snart kanske), varmt och välkomnande hem i Stockholms innerstad. Jag har så mycket prylar att det till och med känns trångt ibland. Jag har mängder av kläder som jag kan bygga stora strykberg av. En frys full med mat (vem behöver oxfilé och löjrom, skinkstek är också gott). Jag sover för det mesta med någon av kattastroferna hoprullad till ett värmande kärleksnyte mot min rygg om natten. Jag har ett stimulerande jobb som jag trivs med och delar med underbara kollegor. Jag anser mig vara rik ur många aspekter. Men mycket pengar har jag inte. Just för tillfället är det extra kärvt med alla de utgifter som en flytt genererar. Jag suckar och jämför slantarna med mina räkningar och tycker att balansen kunde vara mer till min plånboks fördel.

Så tittar jag på rosa-bandet-galan i går kväll och inser självklart att jag inget har att klaga över för jag är i alla fall frisk (peppar, peppar, fingers crossed, ta i trä och allt sådant). Och så struntar jag i ebb i kassan och ringer in några kronor i alla fall. Alla har vi någon i vår närhet som drabbats. Min pappa dog i cancer när jag var fyra år. Han blev bara trettiofyra och jag har redan slagit hans livstid med mer än ett decennium. Det är jag tacksam för. Inte ska jag gnälla över en urvuxen vinterjacka om jag får se mina barn bli stora. Forskningen gör framsteg på ett makalöst sätt och idag kanske min pappa hade överlevt. Om man kan lämna ett om än så litet bidrag som kan göra att några barn får behålla sin förälder, mammor och pappor slipper uppleva det fasansfulla i att förlora ett barn eller någon får fortsätta gå med en älskad livskamrat vid sin sida så gör man gladeligen det.

Och inte har man det så illa ändå när man tänker efter. Pengarna räcker nog till att betala räkningarna (precis) den här månaden med. Jag har nog till och med råd med ett glas rött till fredagsmyset. Inte ska man räkna sina pengar. Man ska räkna sina lyckor.

My name is Anne and I'm a chocoholic

2010-10-27T10:51:00.003+02:00

Som jag nu gnällt och ynkat om flera gånger så har mitt liv inte rullat på så smidigt som jag skulle önskat den sista tiden. Jag självmedicinerar med choklad. Jag är absolut chokladberoende. Jag är ingen chokladsnobb, utan mer en allätare som endast drar gränsen vid blockchoklad. Ni vet den som inte ens får heta choklad längre utan bara block.

Jag tycker om mörk och bitter choklad samtidigt som jag inte har någon förståelse för de som fnyser åt banalare ljusa varianter med orden ”hu det är alldeles för sött”! Det är ju det som är meningen. Sött är gott. Chokladhaltsprocenter bryr jag mig föga om, jag är bara intresserad av hur stor procent av hemmets chokladinnehav som hamnar i min mun. Lyxchoklad är förvisso himmelskt, men en rejäl bit Toblerone eller en hederlig dajm kan också sätta guldkant på vardagen.

Mitt chokladintag hänger tydligen ihop med att jag är välutbildad, bor i en storstad, gillar teater och hänger en del på facebook. Allt enligt en artikel i förra veckans metro där man hänvisar till en undersökning om chokladätarvanor som Marabou gjort. Om man gillar mjölkchoklad är man en enklare själ som föredrar tidningens nöjessidor framför kulturdelen. Män knäcker helst en Schweitzernöt medan kvinnorna lustar mer efter Frukt och mandel. Folk som söker trygghet äter mer choklad än de som är äventyrslystna. Kanske inte är så konstigt förstås. Det är ju lättare att bryta en bit i det omfamnande soffhörnet än om man hänger i tänderna över ett stup i Anderna.

Kartläggningen har också koncentrerat sig på vilken semestertyp som är mest chokladfixerad. Trots att golfsemester-firarna unnar sig en bit då och då (antagligen dyr mörk med snyggt omslag) och charterresenärerna mumsar i parasollets skugga (praliner fyllda med Baileys?) så är det husvagnscamparna som leder konsumtionen. De uppger sig till och med vara rent av besatta av de bruna sötsakerna. Tycker inte det är ett dugg konstigt. Vad ska man göra om man är inregnad i en liten plåtburk fyra veckor på en liten camping i en mellansvensk kuststad? Särskilt som samma undersökning visar att kvinnor föredrar choklad framför sex.

När jag växte upp fanns det inte så många sorter. Man kunde i princip välja choklad med nötter, utan nötter eller mintchoklad. Chokladtillverkarna idag är mycket mer uppfinningsrika. Vem skulle väl ha anat att choklad med havssalt, lakrits eller chili kunde vara så lyckat?Så kanske ska man inte vara avig till att gå ännu längre över gränsen. Vad sägs om:

Choklad med Baconsmak

Kit Kat med smak av Ginger Ale

eller med grönsaksjuice

Eller helt gäng med french toast, nudel- eller tortillasmak

Äventyrligt så det förslår tycker jag! Ingen ska säga att vi chokladätare är trygghetsnarkomaner. Fast kackerlackor och gräshoppor doppade i choklad tror jag att jag skippar. Man ska aldrig överdriva.

Långbänk

2010-10-25T11:49:00.003+02:00

Bild från i.zdnet.com

Jag är en visionär och optimist. I teorin har jag stor tilltro till min egen kapacitet. I min konstruktiva fiktiva värld av projekt finns det ingenting jag inte kan göra. Inga gränser. Inga problem. Om det så är att sticka en tröja, bygga en bokhylla eller flambera havskräftor. Jag vet precis hur jag ska göra och jag ser framför mig hur fantastiskt resultatet kommer att bli. Inte verkar det särskilt svårt heller.

Ok. Det där med stickandet har jag lagt ner för ganska länge sedan. I tjugoårsåldern beslöt jag att sticka en tröja till min dåvarande pojkvän. Gud så romantiskt tänkte jag. Vilken kärleksgåva. Att jag aldrig lyckats åstadkomma ens en vettig grytlapp fick mig inte ett ögonblick att stanna upp och utvärdera idén innan jag satte igång. Stora mängder fint (och dyrt) garn inköptes i flera färger (inte enfärgat inte, alltför plebejiskt för denna stickvirtuos). Jag stickade och stickade och stickade. Svor över mönsterkonstruktion som jag inte förstod och stickade och stickade och stickade. Sanningen är att förhållandet var färdigt långt innan tröjan var det, men eftersom vi fortsatte vara väldigt goda vänner så slutförde jag faktiskt så småningom mästerverket. Även i dunkel belysning och om man än kisade aldrig så mycket påminde tröjan endast flyktigt om den på beskrivningens framsida. Här och där var det ett oregelbundet hålmönster av tappade maskor och eftersom jag stickat alltför löst så blev tröjan några nummer för stor och hade kunnat tjäna bättre som ett överkast för dubbelsäng eller värmestuga för ett fotbollslag i knatteligan. Stickning är tydligen inte min grej.

Tjugofem år senare tror jag tydligen fortfarande att jag är en kreativ allkonstnär. Förra veckan kom jag på att det skulle vara fint med två bänkar till köksbordet i mitt trånga kök. Efter att snabbt gått igenom det magra utbudet i handeln och insett att de bänkar som fanns antingen var fel storlek eller hade fel pris så beslöt jag mig för att bygga ett par själv. Jag menar: hur svårt kan det vara? Jag såg genast framför mig hur jag skulle göra och det verkade plättlätt. Jag gjorde en snabb skiss och skrev ner vad jag behövde och begav mig till närmaste brädgård. Jag hade tänkt mig få alla delar tillsågade men den villfarelsen tog jag snabbt ur av personalen som gav mig en fogsvans och slött pekade på några sågbockar mitt i lokalen. Det blev inte alldeles rakt hela tiden när jag sågade men jag tänkte att det kan man nog slipa till lite sedan. Väl hemma skred jag raskt till verket och en stund senare (som blev en allt längre stund efter några felmätningar, felborrningar, felskruvningar och en hel del feltänk) så var den ena bänken klar.

På lunchen idag ska jag tillbaka till brädgården för att köpa lite reglar som man kan staga upp med. Bänkens ben blev så konstiga, hjulbenta på ena sidan och kobenta på andra. Inte alls som jag tänkte mig det. Virket måste ha slagit sig i helgens regn. Typiskt.

Nåja, det ordnar sig. Jag har kommit på en ny förbättrad konstruktion.
Nu vet jag nämligen precis hur jag ska göra. Superenkelt.

Rock bottom

2010-10-22T16:59:00.000+02:00

Min lilla pojke har det jobbigt. Efter ett gräsligt läsår i en hopplös skola har han nu efter flytten landat i en ny. När man är elva så är det en stor omställning att helt plötsligt inte känna någon, inte veta vart man ska gå och hitta sin plats i en ny grupp. Om man dessutom lägger till att han blivit så dåligt behandlad av personalen i sin förra skola att hans självförtroende fått sig en törn så tar det ett tag att vända allt på rätt köl igen.

Det är otroligt frustrerande att inte kunna skydda sina barn från alla vassa hörn på livets kanter. När man inte längre kan blåsa bort det onda och mammas knä knappast räcker till som skyddsnät om fallet är alltför hårt.
När huvudet är fullt av sitt lilla barns trasiga känslor så är det svårt att fokusera på annat.

Nu vill jag tro att det värsta är över och vi tar små, små steg i rätt riktning tillbaka in i ljusare tillvaro. Men detta är förklaringen till min långa tystnad. Som tur är har jag en konstruktion (baktung tror jag den kallas) lik en sådan där leksak som man kan putta till hur hårt som helst och den förvisso faller bakåt, men stannar aldrig nere länge innan den vippar tillbaka till utgångsposition.
Så visst kommer bloggen fortsätta. Ge mig gärna tips på något att skriva om. Helst helt utan flyttkartonger och skolkorridorskriser.
Ett trevligt inlägg. Kanske om choklad.
Choklad är trevligt.
Och gott.

Hemma hos B.

2010-10-07T14:28:00.000+02:00

Behold!! Min vän Benita, den extremt populära inredningsbloggaren, är med i oktobernumret av Allt i hemmet. Jag är obeskrivligt stolt och obehagligt mallig. Har köpt ett exemplar av tidningen som jag viftar med i ansiktet på alla kollegor och sitter opåkallat och förklarar bilderna för min omgivning med kommentarer av typen – ”här har hon målat om nu” och ”den där lampan har hon gjort själv”. Det som är mest imponerande är att det faktiskt ser ut i verkligheten precis som på bilderna. Det är sådär fint och städat. Hela tiden. Allt i Benitas hem är estetiskt och organiserat, från städskåp till tvättkorg. Dessutom är hon så rolig, trevlig och rar så man kan inte ens bli irriterad på det. Eller avundsjuk. Bara lite.

Mitt hem kommer aldrig att figurera i något inredningsreportage. Det är få saker som jag är så säker på som just det. Möjligtvis kan det illustrera bästa sättet att diskret stapla flyttlådor i ett reklamblad från Rusta eller som varnande exempel mot öppen förvaring av verktyg och skruvar mitt på köksgolvet i en pamflett om säker hemmiljö. Dotterns vertikala garderob i golvhöjd kan kanske orsaka ett fascinerat höjt ögonbryn jämte sonens sladdhärvor bakom spelkonsolerna, men något försäljningsincitament för glossig bostadsporr är det ju inte. Skulle man fotografera hemma hos mig så skulle man vara tvungen att leja en här med legoknektar för att flytta saker ur synhåll (exempelvis sonens två gigantiska lårar med just lego) och så mycket ”ur synhåll” finns inte i vår minilägenhet. Eller ens i världen för den delen.

Men konstigt nog stortrivs vi ändå. Det bådar gott för framtiden. Den framtiden i fjärran då allt är uppackat och undanstuvat och man faktiskt kan se flera kvadratmeter av den vackra oljade parketten som jag numer bara svagt minns från visningstillfället. Då ska jag sitta med upplagda fötter framför den sprakande brasan och lojt bläddra i en blank tidning med heluppslag av vackra spatiösa, minimalistiskt inredda hem och ändå känna mig tillfreds med min lilla mysiga och trånga holk. Men idag njuter jag av Benitas välordnade och vackra hus.

Post scriptum

2010-10-01T09:39:00.000+02:00

Jag får ofta paket. För en ensamstående förälder utan bil med lika mycket ont om tid som brist på pengar är det lysande att handla på nätet. Med ett smidigt knappklick kan man handla prisvärt och dessutom få det skickat till ett utlämningsställe i närheten. Enkelt och tidsbesparande. Eller skulle kunna vara det om det inte vore för just alla dessa utlämningsställen. Om paketet skickas med posten hamnar det hos en tidningsaffär söderut, om det skickas med Schenker så ska det hämtas på en ännu mindre tobaksaffär en rejäl promenad i västlig riktning, med DHL däremot hamnar det på en liten ”ICA nära” – där ordet nära på intet sätt indikerar att det ligger nästgårds till just min bostad. En gång fick jag ett paket till en ICA-butik i en helt annan stadsdel. Jag fick googla fram en karta för att hitta rätt. Min absolut närmaste mataffär har också en posthörna, men dit får aldrig jag några försändelser. Undrar så vilka som hämtar paket där, någon från Överkalix antagligen.

Vem bestämmer vart paketen ska? Får man ansöka om att bli utlämningsställe? Eller dyker det bara upp skrämmande män i mörka brevbäraruniformer under vilken man anar ett hölster med statlig poststämpel som mumlar hotfullt ”från och med nästa vecka kommer det paket hit som ska vidarebefordras till den med rätt lösenord (den där pinkoden man alltid måste ha med sig) sköter ni det här rätt kommer inget ont att hända er lilla affärsverksamhet”. För innehavarna - tobakshandlaren eller Icandergubben verkar ju aldrig glada över att syssla med ens paket när man kommer utan verkar se det som ett straff.

Och trångt är det också. Särskilt i den pyttelilla tobaksaffären där kunder som till äventyrs vågat sig in för ett paket cigaretter eller en tidning får klättra över ett berg av paket som fått placeras mitt på den minimala golvytan. Kanske borde jag lägga ner det där med postorder. Alternativt endast bara köpa mycket små saker som kan skickas med brev. Förresten har jag änd inte plats för några fler saker i vår pyttelilla lägenhet, kanske ska jag börja sälja på Tradera istället. Om jag bara visste vart man går för att posta paket. Ska fråga i korvkiosken på hörnan.

Tiiimber!!!!

2010-09-25T08:38:00.000+02:00

Kuddkonstruktionen var inte hållbar. Klösträdet välte när kattastroferna beslöt att ha envig hängande i krokig arm (ben? tass?) i varsin avsats. Båda katterna klarade sig fint, men den räddhågsne oboy hade ekorrsvans och mohikanfrisyr en timme efteråt. Han slappnade inte av förrän han råkade kliva i mitt whiskyglas och slickade ren tassen. Då gick han och muttrade för sig själv ett tag och sedan somnade han.

Rapport från en container

2010-09-24T13:52:00.000+02:00

Nu har jag bara dryga tio kartonger kvar att packa upp. Det är ju nästan ingenting. Det är så lite att jag klarat arrangera dem snyggt i små klungor och nästan lyckats utveckla partiellt seende förbi dem. Förutom att ett par tillhör sonen och ett litet gäng är fyllda med dotterns böcker i väntan på en bokhylla, så har jag ingen aning om vad som är i dem. Jag saknar ingenting och när jag tittar runt i mitt välfyllda (läs belamrade) hem så tvivlar jag på att det är något jag verkligen behöver packa upp. Kanske ska jag slänga dem rakt av? Eller behålla dem som de är, som någon slags industriellt konstnärlig installation à la ware house. Fast då får vi inte plats med granen i jul.

Även om jag struntar i att syssla med de kvarvarande lådorna så finns det arbete i överflöd. Konsoler ska sättas upp och hyllplan ska sågas. Matbordet står fortfarande i delar mot en vägg i väntan på målning och jag försöker varje kväll bestämma om man kan borra efter sju en vardagkväll. Ofta kommer jag fram till att det nog är en okristlig handling och tar ett glas vin istället (vindrickande däremot är ju kristligt, det visste redan Jesus). Kattastroferna stolpar omkring bland verktyg och boxar med skruv - ur vilka de gärna fiskar upp ett par att dribbla med klockan halv fem på morgonen. Deras fortfarande alltför korta klösträd är nu hjälpligt fastkilat med kuddar mot taket och svajar betänkligt vid varje attack.

Något jag till min besvikelse upptäckte igår var att mitt ibland all flyttröra förväntas man städa. Dammsugning och golvtorkning bland hantverkssysslor och organisationsplanering aldrig känts längre borta. Blev därför förvånad över att upptäcka dammråttor i varje hörn och ett mindre grustag i hallen. Känns osolidariskt av lägenheten på något sätt. Ibörjan av en ny bekantskap måste vi alla bjuda till. Tycker nog att badrummet kunde göra ett försök att vara självrenande i alla fall.

Ikväll ska jag sänka belysningen och aktivera tunnelseendet. Sätta mig vid mitt obefintliga soffbord, smutta på ett glas av något slag och försöka känna helgfrid. För i morgon ringer klockan i ottan och då vidtar arbetslägret igen.
Måste köpa mer vin helt enkelt.

Då de då de då de

2010-09-20T11:41:00.000+02:00

Ja, jag säger då de.

Jag lever trots postflyttkaotiska känslor mitt i en rörig blandning av för lite lägenhet och för mycket kartonger. Personliga problem har hindrat mig att vara mitt vältaliga flödiga jag (ähum). Om ni välvilliga läsare bara är förstående och kan tänka er att vänta lite, lite till på ett inlägg fyllt av fantasi, humor, klartänkthet och intressanta iakttagelser... eller åtminstone ord, så kommer ni att snart bli rikligt belönade.

Det är ett löfte att det är en målsättning som vi arbetar mot.
För övrigt så gäller mina ord från förra året som ni kan läsa här.
Idag mer än någonsin.

Från ny horisont

2010-09-13T13:23:00.001+02:00

Min tid har bara räckt till flyttbestyr och därför har det varit glest med inlägg ett tag. Glest är det däremot inte i vår nya bostad. Prylar och lådor vart man ser. Sonen sover som i ett fort muromgärdad av kartonger och dotterns planering av dagens outfit kan liknas vid letande av nålfyndigheter i hötappsmiljö. Kattastroferna sliter hårt i sin iver att hjälpa till. Så fort man öppnar ett köksskåp för att ställa in saker slinker de in för att säkra området. Så snart man lyckats tömma en flyttlåda ser de snabbt till att fylla tomrummet med sin förtjusande personlighet. Klösträdet når inte upp i den höga takhöjden och i väntan på förlängningsdel har jag kilat fast den i lutande läge snett över soffan. Vad det gör för vår inomhusmiljö kan inte nog betonas. Kattastroferna springer nöjda omkring i 45-gradig lutning och ser ut som små ludna pirater på spaning från masten av ett skepp skjutet i sank.

Det är trots allt skönt att flytten är över. Vi klarade oss igenom smärre motgångar som en för liten flyttbil, en tappad spräckt sekretär och ett nytt källarförråd som visade sig vara obetydligt större än en modern handväska. Vi bor mitt ibland ett gigantiskt utbud av hämtmatställen, vilket är tur eftersom jag och den nya High Tech induktionshällen inte kommer överens. I går låste den sig helt och ville absolut inte släppa till trots de ömmaste smekningar över touch-knapparna. Dessutom gav den ifrån sig ett förtvivlat varningspip var tionde sekund(!). Ingen manual fanns och jag sökte febrilt efter bruksanvisningar på nätet hela kvällen utan resultat. Till slut fick vi gå och lägga oss med öronproppar. I morse kom jag på att jag kunde bryta strömmen till fanskapet via proppskåpet (någon stickkontakt kommer man nämligen inte åt i detta välintegrerade kök) och då tystnade den trumpet. Den fortsatte tack och lov att vara tyst även när jag satte på strömtillförseln igen. Men laga mat på den vågar jag nog inte. Spelar ingen roll för jag har ändå inga kastruller och pannor som fungerar på induktion. Kvällens middag får bestå av korv, pinnbröd och marschmallows framför öppna spisen. Goda råd är ju som bekant inte dyra.
Inte som en sekelskifteslägenhet i innerstaden med obrukbar spis, inte.

Morgonsamling

2010-08-28T09:25:00.000+02:00

Jag dricker kaffe och samlar mig inför dagens arbete som packmästare. Är nu sådär nonchalant bra på att vika upp flyttkartonger som vilken flyttgubbe (har faktiskt aldrig mött någon flyttgumma) som helst. Funderar på att börja snusa, spotta i nävarna och häva ett par pilsner till lunch. Fast snus gör mig snurrig (prövade en gång i femman), är urusel på att spotta coolt (blir mest dregel längs hakan) och öl gör mig så bubblig i magen. Kanske mysteriet med flyttgummornas frånvaro är löst redan där.

Har magasinerat matbordet och sålt köksstolarna så morgonens piggauppmig-shot får intas vid köksbänken på kattastrofernas höga fönsterpall. De står på golvet nedanför och blänger surt eftersom de tycker att de behöver den för fågelskådning från köksfönstret. Jag försöker förklara att andra katter sitter på fönsterbrädan, men de slår det snobbiga renrasiga dövörat till och går sårat bort för att gnaga på en flyttkartong (funderar på hur jag ska förklara alla tandmärken på kartongerna när de ska återlämnas till flyttfirman).

Min espessobryggare har börjat läcka så jag fick rota fram min gamla pressovariant för morgonens drog. Efter att i år ha ordnat mitt kaffe genom en knapptryckning så är jag otränad i hantverket. Kaffet blev lite blaskigt och dessutom funkade det inte bra med sojamjölken som delade på sig lätt oaptitligt. Känns som det är helt i linje med min nuvarande tillvaro. Kommer på mig själv att tänka att det är så rörigt så det är ändå ingen idé att städa. Dessutom ska det ju snart flyttstädas av proffs strax (först om knappa två veckor, men ändå). Knappt man orkar duscha och borsta håret.

Det är nog psykologiskt riktigt att allt ska bli så otrivsamt och småsunkigt att man inte står ut med att bo kvar. Flytten framstår då som helt nödvändig och den nya bostaden som ett Eden inom räckhåll. Och så hittar man de sista krafterna för att så snabbt som möjligt kunna överge det sjunkande skeppet, den igengrodda grottan eller någon mer adekvat liknelse som jag inte lyckas komma på när hjärnan bara götts av en grumlig och blaskig kaffegröt. Kanske bäst att sätta igång.

Ska bara först avundsjukt dregla över annonserna i helgens bostadsbilaga och drömma mig bort till en värld av blankpolerat trägolv utan lådor och köksbänkar endast prydda med tre felfria äpplen. Den andra världen. Utanför kaos där jag bor. Säkert har de gott kaffe där också.

Ingenting är längre som förut

2010-08-27T09:26:00.000+02:00

Jag hittade sladden till kameran. I dessa före och efterbilder kan ni avnjuta den fantastiska home styling som pågår i det som en gång var ett hem. Shabby chic liksom. Fast med betoning på shabby och nästan helt utan chicfaktor.

Jag hade en gång ett kök

Minimalism

Vilsamma hemmakvällar

Smärtsamma hemmakvällar

Tonårsdröm

Barnmisshandel?

Helgen blir som sig bör. Packad.

Sambo med kaos.

2010-08-26T10:19:00.000+02:00

Jag försöker komma på något att skriva som inte handlar om flyttkartonger eller evighetslånga samtal för att flytta elavtal, bredbandsuppkoppling, telefonabonnemang eller bokning av städfirmor.

Det går inte.
Det är helt enkelt så mitt liv ser ut just nu, med två pyttesmå veckor kvar till F-dagen. Jag försöker springa runt och rensa och lägga ner saker i kartonger på ett genomtänkt och logiskt sätt, men måste erkänna att jag inte lyckas nämnvärt. Och då är jag ändå flyttproffs. Mitt liv som nomad räknar nu min tjugoförsta förflyttning. I denna flytt finner jag att logistiken liksom hela tiden trampar fel. Som i helgen när jag sålde ett par garderober och råkade packa samtliga sonens kläder så att han nu varje morgon får rota i kartongerna för att hitta rena strumpor och kalsonger.

I morse kom stadsbud för att hämta mitt gigantiska matbord. Det får inte plats i nya köket, men jag har en innerlig relation med denna hundraåriga pjäs och kan absolut inte tänka mig att göra mig av med det, så bordet får magasineras i väntan på att något barn flyttar ut och ger utrymme för en matsal. Nu har vi inte någonstans att sitta och äta längre. Vi får stå vid diskbänken eller sitta i soffan. Jag åstadkommer ändå inga vettiga maträtter i min röriga tillvaro. Långkoken lyser med sin frånvaro och ingen matlagning tar längre än en kvart (mest köttfärsbaserat och fingermat).

Jag har tagit flera bilder för att illustrera min tillvaro à la lagerlokal som jag planerat att lägga upp i detta inlägg för att ni med illa dold tillfredställelse ska kunna njuta av er egen vackra och välordnade samt flyttkartonglösa hemmiljö. Tyvärr hittar jag i skrivande stund inte kamerans datorsladd.
Möjligtvis har jag packat den.

Ensam mamma hatar

2010-08-19T11:42:00.000+02:00

Det finns bra reklam. Sådan som är underfundig och kul och som man kan se om och om igen och som så småningom hamnar som välklickade klassiker på youtube. Det finns dålig reklam. Som bara är töntig och tråkig, som befäster fördomar och könsroller eller är så dåligt dubbad att det gör fysiskt ont att titta på dem (s.k. synkstörning som dottern säger).
Sedan finns det reklam som gått över en gräns som man knappt visste att man hade. De som väcker något inom en som gör att man blir på gränsen till en ond människa. Som får ens blick att mörkna, känslorna att svalla, nävarna att knytas och magen att vända sig. Som gör att man bara vill skrika AAARRRGGGHHH varje gång den visas och hårdhänt famla efter fjärrkontrollen. En sådan går nu på trean.

Jag pratar trailern inför höstens säsong av programmet ”ensam mamma söker”, den fantastiska realitysåpa där ensamstående mammor förväntas möta sitt livs kärlek (obs knivskarp ironi). Rent bortsett från att programmet är råfånigt, titeln är intetsägande och att aldrig, aldrig, aldrig någon träffar någon som de vill dejta längre än fem minuter efter att eftertexterna till finalprogrammet slutat rulla så är reklamen för programmet rent plågsam att betitta. Hur har man tänkt? Har man tänkt?

De tre mammorna som höstens program ska handla om sitter iklädda några slags vita särkar på varsin sten mitt i något slags vatten. Det är inte något djupt vatten. Man kan förmoda någon grund insjöpöl eller mycket långgrunt hav. Singelmammornas hår är utsläppt och lite fuktigt trassligt som skogsrå möter timotejreklam ungefär. Där sitter de och… tvättar!! De har varsitt obestämt plagg, kanske ett par trosor, kanske en nedkräkt barntröja som de lojt sköljer och vrider med utstuderat långsamma rörelser. Efter ett tag så reser de sig som på kommando och närmar sig kameran på ett sakta och hotfullt sätt. Kameran zoomar in på en mamma i taget och mammorna blänger surmulet under lugg och ser ut som de smider lömska planer på i bästa fall misshandel och stympning. Det är inte sol utan molnigt och gråkallt – är det måhända därför de blänger så konstigt? Kanske har de kramp i de nerkylda fötterna och början till artrit i fingerlederna.

Synnerligen obehagligt. Är det så man ser på ensamma mammor? Som ett hotande lågtryck i havsbandet. Som ett halvklätt, iskallt och blött väsen som närmar sig för att dra ner omgivningen i fördärvet och dränka dem med sin ensamma ångest?

Inte konstigt i så fall att jag får sitta ensam på föräldramötena i skolan.

Pardon my French

2010-08-14T11:52:00.000+02:00

Det är tyst på bloggen. Jag har min faster på besök från Paris och hinner inte mycket mer än att visa Stockholm, laga svenska specialiteter och febrilt leta franska glosor och damma av mina grammatikkunskaper (som inte bara är dammiga utan även rostiga och nästan helt uppätna av tidens tand). Samtalen är utan paus, ämnena stora och små och skratten många. Jag har dock en känsla av att vi inte alltid pratar om eller skrattar åt samma saker.

Vi har det mycket trevligt i alla fall. Idag flyttar hon dock över sina pinaler till min mor eftersom i takt med att flyttkartongerna fylls blir lägenheten mindre och mindre beboelig. Snart kan man bara vistas på balkongen och det blir så fuktigt under regnskurarna. Tant pis. På alla möjliga sätt.
Snart tillbaka. Och då helt på svenska.

Stress i Augusti

2010-08-08T10:53:00.000+02:00

Jag har varit på en minisemester i London med dottern. Efter fyra intensiva dagar är både jag och pengarna helt slut. Sonen och jag var på samma ställe i maj och det är fantastiskt hur olika upplevelserna blir beroende på ressällskapet. Där sonen valde London Dungeon (som visade sig vara så överläskigt att vi tvingades bryta efter en kvart) och "Ripley's belive it or not" (ett märkligt museum med trehövdade kalvar och folk utan underkropp) styrde dottern bestämt stegen mot butikerna på Oxford street och en otroligt vacker Grace Kelly utställning på Victoria and Albert. Med sonen fick man inta snabba måltider som Pizza och Fisch and chips. Med dottern som är mjölkallergiker blev det elegantare matintag som sushi och grillad lax. Båda barnen hade dock en stark kärlek för de röda dubbeldäckarna så vi åkte mängder med buss - ett utmärkt sätt att se London. Vi såg förstås såväl Towern som Big Ben och fotade oss vid Picadilly cirkus där den eleganta mamman lyckades snubbla ner från trappan vid erosstatyn och falla platt trots att hon inte besökt en enda pub. Dottern suckade lätt, skrapade upp mig från stenläggningen och styrde snabbt bort mig från de omgivande blickarna och höjda ögonbrynen.

Tillbaka i lägenheten sitter jag lite smått förlamad och inser att efter att med välmenad hjälp från kattastroferna ha packat upp de överfulla resväskorna vidtar i morgon en helt annan packning i motsatt riktning. Då levereras nämligen mina åttio flyttkartonger att fyllas med vårt hem innan september. På kvällen anländer så min faster från Paris för en veckas besök under vilket vi ska hinna med skärgårdsturer, gamla stan-promenader och en svensk kräftskiva. Nästan så man längtar tillbaka till jobbet så man får vila upp sig lite.

varats olidliga lätthet

2010-07-31T10:54:00.001+02:00

Jag är usel. Jag är innehållslös. Jag är den som ger alla blanka papper ett ansikte (ok, lite skrynkligt papper). Jag har semester igen och min inspiration går på sparlåga. Jag rensar inför flytten.

Under denna semestervecka slänger jag, lägger i kassar till välgörenhet eller säljer på blocket. Jag har nämligen kommit på att ju mindre saker jag har kvar i min lägenhet desto snabbare och enklare går flytten. Smart va? Dessutom kommer vårt nya compact living kännas mycket luftigare om vi inte har något i rummen.
A woman with a plan.

Nästa vecka kommer Emmaus och hämtar kassar med böcker, porslin och textil. Först ringde jag Myrorna, men de verkade bli väldigt stötta över erbjudandet. En mycket grinig dam med barsk stämma morrade: "Böcker?! Vi vill inte ha några böcker! Alla människor lämnar böcker. Vi har massor av böcker!" Med blossande kinder bad jag om ursäkt för mitt fräcka tilltag att ringa numret på deras hemsida under meningen "Ring så hämtar vi dina saker, böcker, porslin, kläder eller möbler". Jag vet av erfarenhet att de inte vill ha möbler heller. När jag flyttade från huset hade jag flera möbler jag ville skänka. Myrornas kom farandes med en lastbil och gick runt och fnös åt mina saker. En fin vit Ikeasoffa med nytvättat tvättbart överdrag dissades med kommentaren: "Ingen vill ha vita soffor". Två nätta träbyråer som målats om i vitt verkade vara direkt förolämpande som gåva "målade möbler tar vi inte, det finns det ingen marknad för." Jag sålde dem på blocket istället. Till Myrorna ska man bara vända sig om man vill skänka en Haupt-byrå eller soffa i brokigt tyg från Svenskt tenn.

På kvällarna tittar dottern och jag igenom de två första säsongerna av "Mad Men" i rasande fart. Vi har nu totalt fastnat och blivit sextiotalifierade. Jag får lust att arrangera ett drinkbord mitt bland flyttkartongerna och tupera håret. Trängseln bland lådor och kassar gör att man redan fått samma ålvickande gång som seriens kvinnliga karaktärer.
Så slit på dagen och dekadens på kvällstid. Min sexiga tillvaro i ett nötskal - eller ska jag säga banankartong.

Att sko sig på barnen

2010-07-22T08:09:00.000+02:00

Jag gör sällan reklam för något på min blogg, förutom att jag länkar till artiklar eller märkligheter som jag läst. Det beror naturligtvis på att jag inte vill rikta fokus på något annat än mig själv och mina mirakulöst kloka funderingar. Jag gör ett undantag för min dotter Märtha som designat en sko i en tävling. Om ni vill kan ni hjälpa henne genom att rösta på den här. Om hon vinner första pris får hon ett presentkort på en resa vilket är väldigt bra då hennes fattiga mamma faktiskt behöver åka till New York.

You wish

2010-07-20T09:59:00.000+02:00

Tog en paus från mitt hårda arbetspass (nåja) för att nyhetssurfa lite. I DN kan man läsa att Kent i sin kravlista inför sin konsert i Oslo vill ha 50 kilo isbitar, 39 flaskor sprit, 45 flaskor vin och svarta sockor. Hur tänker de med strumporna undrar jag. Har de provpackat scenkläderna och upptäckte att strumporna inte fick plats? Eller ska de ha det till något annat? Strumpteater? Sock-kaniner? Kanske kände de att som publikdragare borde de begära något lite udda och kom på… strumpor.
Wow. Kent. Riktig Rock and Roll.

Alla artister skickar ut så kallade ”riders” inför sina uppträdanden. I den specificeras inte bara vad man har för krav på säkerhet, scen, ljudutrustning, belysning och sådant, utan även hur loger och backstage-utrymmen ska vara utformade och gärna innehålla. Ibland är det väldigt märkliga krav.

Den mest kända udda ridern är nog Val Halens från 1980 i vilken man begärde M&M’s, men krävde att alla bruna först skulle ha sorterats bort. Det hade tydligen med säkerhetstänket att göra. För det vet ju alla att bruna M&M är ren ondska. Ofta har man synpunkter på logens inredning, Jennifer Lopez vill alltid att allt ska vara helt vitt, medan Elton John är lite mer flexibel och önskar en vit , blå eller grå soffa (dock ej i läder) och en två meter hög palm. Lemmy Kilmister i Motörhead ville ha Kinderegg (okänt antal) förpackade individuellt så att han inte skulle riskera få för många med samma byggsats… annars är det ju varken spännande eller överraskning utan bara just choklad.

Man undrar om de här grejerna verkligen är så viktiga för dem eller om filosofin är mer ”just because I can”.
På sidan ”The smoking gun” kan man hitta samlade riders av stora stjärnor och kolla in deras mer eller mindre bisarra önskningar. En av de bästa är Iggy Pops– inte för kravlistan – utan för formuleringarna och kommentarerna gjorda av råddaren Jos Grain. I det 18(!) sidor långa dokumenten ger jag följande klipp som smakprov:

Jag lämnar en rider till ungarna när jag går hemifrån istället. Den handlar mer om vad jag förväntar mig att INTE finna i hemmet när jag i kväll vacklar in från en hård arbetsdag: tomma läskburkar utplacerade som dekorativa element här och där, glasspapper bredvid papperskorgen under skrivbordet (släpp datorskärmen med blicken när du kastar, tack), högar med använda udda strumpor i köket (varför måste detta klädesplagg alltid avlägsnas så långt bort från tvättkorgen som möjligt?), intorkade tallrikar med pasta och smältost på sängen… osv. osv. Barnen tar emot instruktionerna med upphöjt lugn och blicken hos en lentungad konsertarrangör när de förbindligt leende replikerar:”vi har tagit emot dina önskemål och ska se vad vi kan göra”.
Jag får ofta känslan av att jag inte är största stjärnan i deras stall och att jag ska vara tacksam så länge jag får göra ett och annat framträdande. En slags golden oldie för gamla tiders skull. Själv tycker jag att jag är en hit.

I mitt anletes svett

2010-07-16T10:04:00.001+02:00

Jag jobbar denna vecka och nästa. Jag brukar arbeta ett par veckor i juli för att kunna sprida ut semestern över hela sommaren. Vad jag sysslar med kan man läsa här.

Det har sina fördelar att jobba mitt i högsemestern. Det är relativt svalt eftersom arkiv är temperade klimatzoner. Man får förvånansvärt mycket gjort när man inte tar några kafferaster och ingen ringer för att fråga vem som uppfann elektriciteten, när de enda mejl som dimper ner i min inbox är obskyr reklam från e-postlistor jag inte har något minne av att jag anslutit mig till. Det känns lite konstigt också. Lite grand som om man är den enda överlevande efter någon stor katastrof (ja, för då går man ju till jobbet som vanligt) eller att alla andra blivit bortförda av aliens utom jag (typiskt, inte ens högre utomjordisk intelligens vet vad de ska ha mig till). Ibland ringer barnen för att tala om att jag behöver köpa mer glass eller fråga svåra frågor (var ligger osthyveln). Då händer det att jag först inte får fram något annat än krax eftersom min röst inte prövats på timmar.

Kattastroferna försöker umgås när jag går upp i ottan. Då är det lite svalare och de orkar gå omkring lite. Annars har värmen gjord dem utslagna. Bokstavligt. Här och där ligger de omkullvälta i små högar i någon slags halvdvala. När det inte är sol på balkongen ligger Oboy där och spanar, men Jerry vill helst gå ut IRL. Han älskar att gå i sele en stund varje kväll i en glänta framför vårt hus (inte för långt bort och kör en bil förbi vill han gå in). Jag hinner knappt innanför dörren förrän han börjar tjata uppfordrande och stirra ömsom på selen, ömsom på ytterdörren och ömsom på mig.

En vecka kvar till nästa semester. Då M.Å.S.T.E. jag börja packa inför flytten.

Oboy är redan packad.

Jerry vilar upp sig innan. På dotterns spetstrosor. Kinky cat.

(Inl)ägg

2010-07-15T09:14:00.000+02:00

Just nu är tv-tablån proppfull med grillprogram och tidningarna svämmar över med specialbilagor om fräsch picknickmat och sommarlätt matlagning. Eftersom denna blogg är lyhörd för rådande trender vill även jag ge er ett sådant där lustväckande matreportage med outsägligt vackra bilder. Denna rätt kan med fördel tas med ut i naturen, avnjutas som lätt lunch eller enkel tapas på kvällskvisten.

Bloggens avdelning betitlad ”Genvägar och senvägar i köket” presenterar därför stolt (tadaaa):

Mikroäggmackan!
(0,5-1 pers)

Utrusta dig med en mikrosäker plastskål och ett ägg. Jag har här valt en bunke av typen shabby chic, en yt-finish som relativt lätt att åstadkomma medelst flitigt skrapande med stålverktyg, medan den läckra färgskillnaden bäst uppnås genom upprepad förvaring av tomatbaserade rätter.

Knäck ägget med en elegant handrörelse i bunken. Personer med alltför stor aggressivitet eller starka handleder kan här få göra en kort paus för uppfiskande av skalrester.

Lägg på locket. Här kommer en egendesignad specialfiness: Klipp, skär, bit eller bryt bort en bit av locket. Strunta inte i detta moment om ni inte vill att locket explosivt ska flyga omkring i mikron. Mikra i 30 sek på full effekt, vänta i 30 sek och mikra sedan på nytt i 30 sek. Ägget bör nu ha övergivit sin flytande form och blivit läckert stelt och skrynkligt (inte helt olik kockan i detta fall – jag är också läcker, stel och skrynklig).

Ta fram kaviar på tub av valfritt märke och design. Jag har här valt den klassiska Kalles i en lättare variant med ljusblå färg för att förstärka den somriga känslan.

Använd din kreativitet och kombinera bröd, ägg och kaviar på ett aptitretande sätt.

.

Njut med valfri dryck.

Are you impressed? I am impressed.

Festligt värre

2010-07-13T08:46:00.000+02:00

Sommaren är för många liktydigt med festival och de flesta sådana handlar om musik. Att en av de mest populära ,Hultsfred, har tvingats kasta in handduken är det nog många som sörjer. Men det finns tydligen andra typer av festiviteter. Läser i DN om ”No-mind-festivalen” i värmländska Ängsbacka. Så långt från Hultsfred man kan komma, och då menar jag inte geografiskt utan innehållsmässigt – ingen rock och ingen alkohol. Om det var lätt att förlora saker i Hultsfred (hörseln, pengar, hjärnceller, kontrollen, oskulden et c) så åker man till Ängsbacka-festivalen för att leta efter sig själv och finna inre frid.
Jag föredrar att vara vilse. Jag tycker det låter hemskt obehagligt alltihop. Ni som vet att jag värjer mig mot såväl kindpussar som myskurser förstår nog att ett ställe som är känt för sina långa kramar inte är något för mig. I Ängsbacka pågår tydligen ett oupphörligt kramande, ensam, i par, eller i grupp. En festivaldeltagare bekräftar detta och berättar glatt att hon själv varit med om en tre timmar lång gruppkram som avbröts först när myggen blev för påträngande och en person fick kramp. Jösses.

I stället för olika scener och konsertprogram så finns en mängd tält och ett aktivitetsschema. Du kan gå till ”Heart tent” för att delta i meditationsdansen ”5 rythms” eller till ”Sweat lodge” ett tält med 600 varma stenar där man ska svettas fram en rening av kropp och tanke. Mycket verka handla om rörelse, i alla fall om jag tolkar ”måndans” och ”slow emotion” rätt. Är man något mer avancerad så kan man delta i ”orgasmic body”, en workshop där deltagarna förväntas uppnå en gemensam kroppsorgasm (hur många andra orgasmer finns det…?) genom att sitta på golvet i en lada och gunga till suggestiva toner. Festivalens dragplåster och höjdpunkt är en s.k. ”wisdome keeper” vid namn Little Grandmother som till diggeridoo-bröl predikar om vikten av att ta hand om moder jord (vilken nyskapande tanke och djärvt budskap i dessa miljötider!) och avslutar med att uppmana alla att gå ut och ge jorden av sin kärlek, vilket deltagarna tolkar bokstavligt och går ut och lägger sig och kramar mark, gräs och rötter.

No-mind-festivalen har blivit så till den milda grad populär att man har problem med att ta emot alla intresserade. Så det gör säkert inget att jag tackar nej redan nu. Jag tror jag väljer att förbli borttappad och oförlöst i mitt inre. Kram på er!

The heat is on

2010-07-10T13:21:00.000+02:00

Nothing. Nada. Zilch.
Ingenting gör jag, ingenting händer, ingenting skriver jag. Jag sitter mest på min svala, skuggiga balkong och läser. Ibland hasar jag upp och blandar lite citronvatten eller äter ett kokt ägg. Jag funderar länge och väl på alla eventuella aktiviteter innan jag företar mig något. Först funderar jag på hur viktiga det är och sedan görs en ekvation på nödvändighet kontra grad av arbetsamhet. Det brukar resultera i att jag duschar någon gång vid femtiden, går och handlar något som kan tillagas med minimal input vid sex och i ett sista utbrott av explosiv energi drar korken ur roséflaskan vid sju. För att därefter återigen kollapsa i kvällssolen på balkongen.
Det stavas semester gott folk.

Igår förvånade jag mig själv med att träna en timme. Det var bara jag och en till på gymet. En ung mörk, brunbränd muskelsvällande sak som större delen av tiden gick och kring och blängde på maskinerna. Som någon slags envig a la wild west. Plötsligt kunde han rycka tag i en hävstång med en zillion kilo på och under dramatiska höga stön göra tre, fyra mycket ansträngade repetitioner efter vilka han sonika aggressivt släppte tyngderna på mattan som om han precis gjort sitt sista misslyckade försök till osguldet i tyngdlyftning. Sedan vidtog vankandet runt gymet. Har upptäckt att denna typ ofta finns i styrketräningslokaler. Ofta har de tubsockor och badskor och väldigt tjocka överarmsmuskler. De verkar befinna sig på gymmet i timmar trots att den effektiva träningstiden bara verkar röra sig om en kvart. Vältränade är de ju så kanske det ger resultat. Fast möjligtvis utför de de flesta övningarna hemma i garaget när ingen ser.

Idag blir det ingen träning. Idag har jag återgått till vacation mode och suttit fyra timmar på balkongen med tidning, bok och kaffe. Jag har återigen insett att jag inte kommer att hinna flyttröja källarförrådet på grund av dagens späckade schema. Herregud det är bara runt fyra timmar tills det är dags att duscha. All denna stress. Bäst att vila lite.

veckelsemöten

2010-07-08T11:17:00.000+02:00

Man gillar det här med särskilda veckor på Gotland. Almedalsveckan pågår för fulla muggar och snart drar väl spektaklet Stockholmsveckan igång och senare i sommar medeltidsveckan.

Lika märkligt som det känns med en Stureplansdoftande vecka mitt bland raukar och ringmur, lika självklart ihåligt känns det att politiker väljer att leka Sverigeallvar mitt i sommaren på landet solsäkraste ö. Som på en jättelik skolresa drar samtliga partier dit för att under några dagar solstinga varandra och trampa politiskt vatten för att försöka fiska upp några fler röster från motståndarnas svallvågor.

Jag kan omöjligt uppbåda något intresse för företeelsen. Likadant varje år. Kanske för att den inträffar mitt i min semester, kanske för att jag hellre lyssnar på p1:s sommarpratare eftersom de berör mig mer än någonsin Monas eller Fredriks politiskt korrekta formuleringar. Men främst är det nog för att det arrangemanget är så långt ifrån den verklighet de egentligen ska representera. Att välja stå i ett semesterparadis och prata omgiven av stockrosor och får (no pun intended) gör att pratet om ekonomisk kris, arbetslöshet och ökat våld ekar lika ihåligt som någonsin lummelundagrottorna.

Den dagen en sommarhet politisk vecka förläggs bland de som pratet faktiskt berör, de som ingen semester får i arbetslöskassans kösystem, ungdomarna i den invandrartäta betongförorten, hos försäkringskassans utstämplade, eller i en alldeles för varm och för trång lägenhet hos en ensamstående förälder utan lantställe eller reskassa, då skulle man kanske ta sig tid att lyssna. Fast bara kanske.

För ärligt talat så vill jag ju inte tänka på allt elände när jag sitter i semestersolen och vickar på mitt glas rosé. Då räcker det bra att kisa lite lojt mot tv-rutan och se Reinfeldts flint färgas motståndarröd och höra Sahlins loja stockholmska surra i bakgrunden mot en vacker fond av kalkstenshus och blå himmel. Förmodligen är det helt enkelt all politik man orkar med under sommaren. Jag röstar för mer sol, längre semestrar, förbud mot mygg och fästingar och hemgjord citronlemonad åt alla!
Jag är en politisk bluff. Kanske man skulle semestra i Almedalen nästa år.

energisparläge

2010-07-06T12:02:00.000+02:00

Semestern fortsätter på hemmaplan. Helgen i den småländska vildmarken var intensiv och flög förbi i ett töcken av hamburgare, bullens pilsnerkorv och grått damm från monstertruckarnas vilda gasattacker på tävlingsbanan. Åkte hem med ben stela som timmerstockar efter två dagars stående i värmen och många trevliga nya bekantskaper i minnet. "Du låter väldans småländsk" påpekade dottern vid dagens frukost. Det går konstigt lätt att falla tillbaka i satsmelodin trots att jag bara bott i den landsänden åtta år av mitt liv och det faktiskt var trettio år sedan jag flyttade därifrån. Men visst har jag legat av mig språkmässigt, hade stundom svårt att tolka beställningarna i motorvrålet. I småländsk version kan det vara nog så svårt att höra skillnad på "två korvar (två kååååååå..va)" och "två cola (två kååååååå..la).

Här hemma fröjdar vi oss över att sommarvärmen fortsätter och att dottern har kommit in på sitt förstahandsval till gymnasiet "musikproduktion och ljudteknik". Har förstått när jag i efterhand läser ifatt helgens DN att det kan vara en lukrativ bransch på många sätt. Fria visioner och högflygande planer är allt som behövs. Och kanske gröna fingrar och lite gödsel (knark är ju när allt kommer omkring just bajs, som den landsomfattande kampanjen så fint uttryckte det).

Go south!

2010-07-02T14:45:00.000+02:00

Bild från www.zazzle.com.au

Så var det bara att packa väskan igen. Jag och sonen ska ta oss ner till käre bror för att gå på monsterrace. Tonårsdottern har avböjt och stannar hemma med våra egna monster kattastroferna som kör sitt eget race. Företrädelsevis när man ska sova.

Min omtänksamme bror har skapat utmanade funktionärsroller åt oss så att vi inte ska känna oss utanför. Sonen ska vara assisterande pressansvarig till sin morbror och befinna sig mitt i hetluften. Jag ska sälja korv.

Nåja det är alltid spännande att komma ut och röra på sig, man vet aldrig vad som händer. Kommer vi att ta rätt tåg? Kommer jag träffa en snygg racerförare eller kanske ett monster? Kommer jag sälja mest kokt eller grillat? Kommer vildsvin välta vår pyttelilla husvagn (brors gäststuga) eller kommer myggen äta upp oss först? Finns det kantareller ännu?

De mörka skogarna har utmärkt uppkoppling. I'll keep you posted.

Mittsommar

2010-07-01T11:03:00.001+02:00

Långt blogguppehåll blev det. Jag packade ihop barn och kattastrofer samt föräldrar för att fira midsommarhelg hos min kusin och hennes familj i Hälsingland. Vi hade det fantastiskt! Vi hyrde ett härbre med sjöutsikt på en liten familjecamping bara ett halvstarkt stenkast från de två härbren som utgör kusinfamiljens sommarparadis. (härbren is nämligen da shit i Hälsingland, ungefär som kåtor i Lappland och bajamajjor i Hultsfred)

Det är skönt att vara gammal på denna ursvenska partyhelg. Jag minns i tjugoårsåldern då man i panik gjorde upp planer veckorna innan - man var intensivt tvungen att bli inbjuden till något större ståhej. Gärna i skärgården på någon ö man knappt kunde ta sig till hos en kusin till en arbetskamrats kompis som man aldrig hade träffat. Man tillbringade större delen av dagen på överfyllda sl-bussar och bilfärjor med packning bestående av alkohol, för lite kläder och liggunderlag. Väl framme snubblade man runt bland halvtända oövervakade grillar, utspillda ölburkar och påsar med dillchips och försökte bekanta sig med nya människor medan man spanade efter något intressant att vila ögonen på. Det visade sig alltid att de snygga killarna redan hade flickvänner och till slut satt man och pratade med samma gamla vänner man kom dit med, blev rödflammig av alla myggbett och slölyssnade till "house of rising sun" på ostämd gitarr innan man försökte somna i en bastu eftersom de romantiska tankarna om att sitta under bar himmel och möta soluppgången med sin nyfunna stora kärleks starka armar omkring sig övergivits i takt med att regnet tilltog och de starka armarna lös med sin frånvaro.

I vilsam medelålder fick jag äta trevlig sillunch med en moderat samling snapsar. I kvällningen njöt jag proffsigt genomgrillade biffar som tilläts ätas civiliserat vid ett vackert dukat bord, för att därefter behagfullt njuta outsägligt vacker solnedgång över hälsingländska björktoppar och böljande hagar. Kroppen var klokt täckt med myggmedel och förnuftigt klädd i fleece och värmande filtar.
Jag är förälskad i denna nya bekantskap på Sverigekartan, detta landskap som är så andlöst vackert med sina fantastiska hälsingegårdar och befolkat inte bara av björn och varg utan också av genomvänliga människor med trygg dialekt och foppatofflor. Eller som min mor uttryckte det när hon lämnade tillbaka nyckeln till härbret på campingen: " Vi kommer definitivt att återvända hit - vi har blivit helfrälsta!" Att flickan i receptionen tittade lite förundrat på oss och nickade förvirrat berodde nog bara på att det visade sig vara missionskyrkan som drev stället. Hälsingland. Halleluja!

Hårklyverier

2010-06-23T08:52:00.001+02:00

Bild från fruitycuties.com

Jag har självlockigt hår. Om ni nu inhalerar för att släppa ut ett avundsjukt och beundrande ”åååååh” så kan ni omedelbart avbryta den övningen. Här rör det sig inte om ett blankt och fylligt, böljande Hollywoodsvall på något sätt. Mitt hår är smålockigt, ja mer krusigt, vilket i och för sig skulle kunna ge mitt utseende ett coolt afrosvaj om det inte vore så olyckligt att krusigheten är kombinerad med en babymjuk kvalitet och en tjocklek på runt fyra hårstrån. Tänk mer utdragen bomull än stålull. Luddiga spiraler liksom. Fortfarande avundsjuka? Nä just det. Tänkte väl det.

Mitt hår har engagerat mig på ett ohälsosamt sätt hela mitt liv. Jag kan fullt ut identifiera mig med huvudpersonen i Zadie Smith’s bok ”vita tänder” som drömmer om ett hår som rör sig i vinden. Ett hår som kan skakas ut och då blankt studsar omkring runt axlarna. Om jag haft det uppsatt och släpper ut det så blir det liksom inget nersläpp. Håret stannar där det är. Fördelen är förstås att det behövs minimalt med hårnålar.

När jag växte upp fanns inte så mycket att göra. Utbudet av hårprodukter var smalt som en gränd i gamla stan. Det fanns Timotej schampo. Punkt. Knappt en balsamdroppe användes i sjuttiotalets duschkabin. Ville man försöka hålla luggen i styr så fick man ha mössa på sig medan håret torkade.

Under åttiotalet firade mitt hår triumfer. Hårmoussen introducerades på marknaden och den rufsiga, stela, hårt sprejade och frissiga frisyren var hetare än lava. Funkade utmärkt på mitt hår visade det sig. Vilka tider! Jag såg inte klok ut men håret var rätt i alla fall.

Under nittiotalet födde jag barn och var småbarnsförälder. Jag gav upp och skaffade mig en superkort frisyr som var någorlunda lättskött. Så länge det inte regnade. Om det var det minsta fuktigt i luften förvandlades den snygga pojkklippningen till små hårda knorvlar högst uppe på huvudet likt en synnerligen hård och misslyckad hempermanent. På alla semesterbilder från denna tid ser det ut som jag bär en underlig krullig fårskinnshatt.

De tekniska innovationerna under det senaste årtiondet har gjort saken en millimeter bättre. Plattången och silkesserumdroppar är mina bästa vänner. Jag har under livet gjort av med en förmögenhet på mirakelprodukter som ska göra håret fylligt, blankt och lättarbetat. Jag tror alltid att det senaste jag läser om är svaret på mina hårresande vädjanden. Detta är min senaste produkt som damp ner i brevlådan i går. Nu ni!! Nu är det bara en tidsfråga innan mina frissiga problem är ett minne blott. Alldeles säkert. Med garanti. Så kan jag börja oroa mig för mindre viktiga problem som världssvält, miljöförstöring och krig.
Annars är det ju så inne med hatt.

Så var det gjort.

2010-06-21T08:52:00.004+02:00

Bild från Starlounge. FOTO ALL OVER PRESS

Jo men visst tittade jag. Och det hände att det kom en tår i ögat. Vid ett flertal tillfällen till och med. Nu är jag i och för sig så lättrörd att jag gråter till gulliga händelser i reklamfilmer (meh hallåå. När Teliapappan lyssnar till sonens sång- och dansuppträdande i mobilen…?? Snyft).

Jag tycker bruden var bländande vacker i sin fantastiska klänning och kände även stor sympati för den darrande och tårblinkande brudgummen. Även om jag också kan se den slående likheten med ”boxer-Robert”. Och tänk som han talade! Utan stödord och mixande svenska och utrikiska. För att inte tala om det faktum att han vågade visa sig som en alldeles vanlig kärlekskrank nybliven make så prins han blivit. Synd bara att han lät så konstigt där emellanåt. Hörde ni det konstiga nervösa hummandet han la sig till med när han var tvungen att vänta ut ovationerna? Fast några egenheter måste man ju ha som kunglig, annars platsar man nog inte.

Jag älskar bröllop. Jag tror inte på äktenskapet, men jag älskar ritualen. Mitt eget var väldigt roligt. Äktenskapet var en katastrof (förutom kärleksbarnen förstås), men bröllopet var en himla kul kväll. Jag var inte lika vacker som Victoria förstås. Mitt hår som på provfriseringen var en snyggelse blev på bröllopsdagen en styggelse. Frisörskan gick överstyr med rullar och locktänger tills mitt hår låg som en frissig hövolm högt över min blanka panna. Klänningen var för stor och halkade ner vilket blottade mitt bh-band på samtliga bröllopsbilder och den var dessutom alldeles för lång vilket gjorde att den hängde upp sig på kyrkmattan och fick mig att trampa på fållen varje steg. Det gav mig en stolpig och snubblande gång, som om jag hade en obotlig nervskada ungefär. Men maten var gudomlig, champagnen flödade, ett härligt jazzband spelade och alla nära och kära var där.

Min dotter säger att hon nog inte ska gifta sig, men OM så ska det ske i skogen i en grön klänning. Jag ser fram emot det. Mjuk mossa under fötterna, doft av kåda och träkronorna som ett vackert gotiskt valv över våra huvuden. Och många löv att snyta sig i.

Du barfotabarn i livet

2010-06-14T15:23:00.001+02:00

Först kom stenåldersmaten. Ja allra först kom förstås själva stenåldern, men ni förstår vad jag menar. I takt med den nya gröna vågen, när allt ska vara så ursprungligt och naturligt som det bara kan så kommer nu även stenålderslöpningen. Barfotaspring med andra ord. Den snudd på övernaturliga uppslagssajten Wikipedia har en tydliggörande förklaring. Håll i er nu: Barfotalöpning är löpning medan man är barfota – utan att bära några skor på fötterna.

Nu ska man inte tro att det bara är att på Berghagenskt manér sparka av sig båda skorna och sätta igång. Nej, först måste man studera tekniken noga. Det finns flera sidor på internet som beskriver hur man ska gå till väga. Den som skryter med att vara mest genuin och ursprunglig startades nästan på stenåldern, nåja, forntiden. Eller i alla fall under förra seklet. Ja 1997 då, om det nu ska vara så petnoga. Therunningbarefoot.com. Jag kom inte mycket längre än deras FAQ-sida och efter att ha från mer självklara frågor som ”gör det ont?” och ”hur långt kan man springa utan skor?” surfat vidare via mer fascinerande undringar som ”hur håller jag mina fötter rena och friska?” (eh…tvätta dem?) eller ”Kommer inte lukten från mina fötter störa andra” (antagligen om du inte vet hur man tvättar dem…) till de riktigt knepiga nötterna: ”Kommer inte folk att skratta och fälla elaka kommentarer?” och ”kan man bli sponsrad av ett skoföretag om man är barfotalöpare?” så gav jag upp sidan. Upptäckte även att han som svarat på alla frågorna gick under namnet ”Barefoot Ken Bob”. Är det inte honom man brukar se i Kungsträdgården kalla vintrar endast i klädd shorts?

Den sista frågan känns så motsägelsefull att jag bara vill väsa ”dumskalle” mellan sammanbitna tänder, men vid närmare efterforskningar finns det faktiskt en specialsko om man vill springa barfota (nu fick jag lite ont i huvudet). Den hindrar en från att göra sig illa på vassa stenar.

Om man bör ha någon annan utstyrsel vet jag inte.
Kanske ska man vara barfota över hela kroppen. Det kan ju knappast se fånigare ut i alla fall.

I doooo I do I do I do I do I doooo

2010-06-14T13:43:00.003+02:00

Det ska bli kungligt bröllop i sommar. Är det något ni noterat? Till helgen närmare bestämt.

Stockholm stad drar till med en två veckors festival som fått namnet Love 2010.
Stockholms samtliga scener anstränger sig för att hitta på något med kärlekstema. Det verkar inte så kreativt utan känns mest som sommarens vanliga utomhuskonserter. Affärerna svämmar redan över av Victoria & Daniel-grejer. Det finns en serie officiella prylar som godkänts av brudparet själva. Det märkligaste i denna blandning är en blåbärsmazarin från Delicato. Snajdigt inte sant? Sedan finns det förstås en mängd inofficiella saker också som en tändsticksask med det vitsiga namnet ”Royal spark” och en porträttprydd disktrasa vars existens har fått hovet att hicka. Trasan är nu bannlyst av di kungliga, men köpa den kan man förstås ändå. Den gamla antirojalistiska ramsan med att stoppa kungen i formalin kan ju knappast uppskattas av kungliga påhejare, men huruvida det är godkänt att doppa hela kungliga familjen i tekoppen är ännu okänt.

Och så den här debatten om hur paret ska tåga in i kyrkan. Victoria vill gå in i kyrkan vid sin pappas arm. Kyrkan vill att hon ska beakta den urgamla svenska vigselseden att tåga in tillsammans med brudgummen. Min personliga inställning till frågan är lika ljummen som min åsikt om monarkin. Fast visst kan jag tycka att vi ska vara stolta över att vår tradition tydligen ska symbolisera att kvinnan och mannen går in i giftermålet jämlika och av fri vilja och lite mossigt känns det nog när bruden räcks över från en manlig förmyndare till en annan. Men ändå. Jag känner mig generös och tycker att kronprinsessan kan få göra som hon vill. Egen bestämmanderätt och fri vilja är ju inget en svensk monark är bortskämd med till vardags. Dessutom är de kanske vana vid att gå i ledband och fösas dit de ska för att göra sin grej. Eller så säger man som dotterns bidrag till debatten:” Låt Daniel ledas in av sin mamma då, jag tycker faktiskt inte någon borde gå in i kyrkan utan att hålla en förälder i handen.”

Hon är klok hon. Att gifta sig kan vara nog så läskigt. Undrar om lördagens tv-pådrag är barntillåtet.

Vad är det för en dag?

2010-06-13T08:39:00.000+02:00

Nej, det är ingen vanlig dag för det är min födelsedag. Jag fyller år. Och många också. Jag har alltid tyckt om att fylla år, även fast jag mer sällan brukar fira på något särskilt sätt så tycker jag om känslan av födelsedag. Att dagen ändå är lite speciell.

Inte är det ju som när man var barn förstås. När man räknade ner och låg och vred sig och hade svårt att somna i den ljusa sommarkvällen. Hur man vaknade alldeles för tidigt och inte ens vågade gå upp för att kissa av rädsla för att förstöra morgonmagiken. Man hörde mumlet och skramlet och skyndade sig att sova räv när stegen närmade sig dörren. Mamma sjöng och kramade och min sträva raspiga storebror sa inte håll käften utan till och med grattis och kallade mig inte för "trindskinkan" på hela dagen. Det var stort.

Jag fick alltid vad jag önskade mig. Detta var förstås på den tiden då barnen önskade sig vettiga saker som silverarmband, en ny Lotta-bok eller ett Kinaschack. Fjärran från spelmoduler och iphones. Två födelsedagar var särskilt bra. När jag fyllde tretton fick jag en egen telefon. En ljusblå kobra som var så tung att vid extra långa tonårssamtal fick man kramp av att hålla upp luren och fick lägga den på kudden för att kunna fortsätta prata. På sextonårsdagen fick jag en gigantisk stereokassetbandspelare. En så kallad bergsprängare. Jag och kusinen släpade den med oss ut och lyssnade på rakt över disc i skymningen och kände oss extremt hippa.

I dag vaknade jag alldeles för tidigt av halsbränna och trampande kattastrofer som stod på mitt bröst tittade mig i ansiktet med blickar som sa: gåuppgåuppgåuppgåuppmatmatmatmat. Barnen sover djup sommarlovssömn och har unisont enats om att alla födelsedagsyttringar sker på eftermiddagstid. Jag dricker grönt te (föryngrande och bra för kroppen) och äter frasiga varma frallor med smör och marmelad (förtjockande, men bra för själen) läser slut min deckare och känner att dagen är nog lite speciell ändå. Och inte är jag så fasligt gammal heller - hela fyra långa år tills man kommer över på dösidan. Nog orkar jag fira fortfarande. Ikväll öppnar jag en flaska bobbel. Skål och grattis!

Sjungom studentens...

2010-06-07T07:49:00.000+02:00

Nu åker vi söderut för att se älskad brorsdotter springa ut och omkring i de vita mössornas hav. Det är ju inte som förr. Det är inte som i förfluten tid när jag var ung. Det är det inte.

När jag tog stundenten, för sådana eoner av tid att vi räknar en klump av decennier, klagade den äldre generationen snörpigt och knarrigt att "det var ju ingen riktig studentexamen". Vi fnös ungdomligt övermodigt, struntade unisont i stofilerna och viftade våra vita mössor och skrålade "för faaan vad vi är braaaaa!!! För mig som var uppfostrat med ett vårdat språk var bara den frasen en frigörelseprocess som hette duga. Jag till och med nonchalerade sturskt min mors försynta råd att man kanske kunde byta ut den stötande strofen mot "oj, oj vad vi är bra".

I höstas berättade brorsdottern glatt att de hade beställt studentmössor och att hennes var så fin: "jag har rosa stenar på min". Jag snörpte genast sippigt på munnen och knarrade "rosa stenar!... jag har väl aldrig... men jösses" och skakade uppgivet mitt hundraåriga huvud. Sedan vidtog ett år av studentfester. Ett år!! Och alla festerna hade obskyra teman som djungel, filmens värld eller bibliska personer. Jag satte kaffet i halsen och smackade beymrat med tungan, slog näven i rullatorn och muttrade: "teman... vafalls. Som om inte student är ett tema i sig" Annat var det på min tid, när man envisades med att ha samtliga studentfester i maj så att man var så trött att man knappt orkade ha roligt och alla var de identiska från välkomsttal till punch-sången via lambo och nationalsång.

Och där känner jag plötsligt att det där med festerna utspridda över tid och faktiskt göra var och en till en unik händelse kanske inte är så dumt. Och individuella mössor med rosa stenar låter verkligen fint och kanske, kanske är det just det som studenten kan handla om. Att det inte är samma som förr, utan något nytt och ungdomligt som kan bli precis så fantastiskt som man gör det till. Precis som det liv och den framtid som de alldeles nya studenterna springer mot.

Den här tanten är nog färdigknarrad för ett tag. Jag greppar min gula vinfläckiga mössa, ska tindra mot brorsdottern och klämma i för full hals: "låtom oss gläjas i ungdomens vååååår" och "för faaaaan vad ni är braaaaaa!!!

on second thought

2010-06-05T10:10:00.000+02:00

Sonen dementerar. Han tyckte visst badkaret var coolt, men han gläder sig inte. Han får längre till kompisar och rampen kom han just på mitt i jublet.
Hans mor är elak på gränsen till ond och har med största sannolikhet förstört hans liv. När jag med min mest "förståiga" och milda mammaröst förklarar att det kan kännas jobbigt i flyttögonblicket, men att det finns fler kompisar och ramper vid nya stället rycker han på axlarna och ger mig BLICKEN. Den där blicken som båda mina barn har som säger att ibland är jag en enda stor besvikelse.

Som mamma vet man att det i princip alltid blir bra i alla fall och att en skola som inte fungerar inte kompenseras av en handfull kompisar och alla ramper i världen. Men längst in skaver det alltid en liten ovisshet hos mamman, den som ogint viskar "gör jag rätt? blir det bra? ".
Men hallå. Något måste de väl ha att älta hos framtida terapeuter och på Oprah's efterföljare. Jag ger allt för mina barn. Till och med ett och annat litet trauma. You're more than welcome - oh ye apples of my eye.

It's in the bag

2010-06-04T13:39:00.001+02:00

Nu har jag shoppat en ny lägenhet. En liten pärla som ligger precis där jag vill ha den.

Jag gläder mig över en öppen spis där jag kan sitta och filosofera över mina bostadslån och barnen rosta marshmallows. Note to self: köp gnistgaller för att undvika svedda kattastrofer.

Dottern gläder sig över en gigantisk garderobsvägg där hon kan härbärgera sina vintageklänningar och arméer av skor.
Note to self: be om en hylla där jag får lägga min lilla hög av noppiga tröjor.

Sonen gläder sig över ett fantastiskt ovalt badkar där han ska ligga och flyta samtidigt som kattastroferna balanserar på kanten och minst en av dem (Oboy) kommer att trilla i.

Note to self: köp hög pall till klumpkatten.

Ja ni hör ju själva hur vi gläder oss. Hela vägen till banken där jag ordnar den där stabila trygghet som endast ett par stadiga amorteringar kan ge.

Är det nån som har en våning åt mig...

2010-06-01T06:49:00.000+02:00

Jag har sålt vår bostad. Nu har jag till september att hitta ett nytt hem till mina barn. Kanske får vi bo i tunnelbanan eller under en gran.
Jag är inte orolig.
Panikslagen.

Snart så...

2010-06-01T06:45:00.001+02:00

Ledsen för dålig uppdatering. Lätt kaos i tillvaron för tillfället. Ge inte upp
FÖR
den som väntar på något gott väntar aldrig för länge
Det är inte målet utan resan som räknas
Huvudet upp och fötterna ner
Efter regn kommer solsken

And all that crap.

(kunde inte komma på fler. Liten tuva stjälper ofta stort lass? Funkar den? Det man inte har i huvudet får man ha i benen? Inte? Nära skjuter ingen hare! Där satt den! Min andlighet förbluffar även mig)

ofångad dag

2010-05-23T09:49:00.000+02:00

Äsch. Jag sköt upp för mycket igår. Idag skulle jag njuta på balkongen mer än jag hann igår beslöt jag. Så vaknar man upp till grå himmel och ösregn. Alltid när det är solig sommarvärme fler än tre dagar i rad så hamnar jag i ett evighetsperspektiv. Att solen ska skina varenda kvarvarande sekund av sommaren. Som den gjorde när man var barn.

Fördelen är att jag kan koncentrera mig på bostadshopping igen. Har en liten hög med lägenheter som jag ska granska under dagen. På alla papper jag skrivit ut från bostadsporrsidan hemnet ser de jättefina ut. Ljusa, luftiga och nyrenoverade med solen flödande in genom de välputsade fönstren. Kan ju vara bra att se dem under den grådaskiga dager som råder denna söndag. För det är ju faktiskt så det kommer vara åttio procent av tiden man kommer att tillbringa i sitt framtida hem. Nu gäller det bara att hitta en bostad som jag ser som en dröm och alla andra betraktar som ett straff så att budgivningen inte skenar iväg som en feberkurva under svininfluensa.
Wish me luck.

Me oh My

2010-05-18T16:30:00.000+02:00

I dag fick jag ett brev på jobbet i vilket brevskrivaren bad mig att se om han kunde få ett Nobelpris. Avsändaren specificerade att det var just fredspriset som intresserade honom efter som han skapat en atmosfär av välbefinnande hos det amerikanska folket. Detta hade han åstakommit genom sin musik. Jag vet inte om jag själv hört dessa fredsbringande toner eftersom brevets underskrift var helt omöjlig att tyda och den helgbrägdagörande musikanten inte kunde identifierats. Men det är klart, det är bara att se vilken harmoni och tillfredsställelse som råder på den amerikanska kontinenten.
Klart grabben ska ha ett fredspris.
Någon annan som behöver något innan jag slutar för dagen?

högkolhydratskost

2010-05-17T14:24:00.002+02:00

Hur uppstår vissa produkter? Sådana här burkar har jag sett på hyllan i mataffärer. Det är en burk med en smet som ska smaka som grillade marshmallows. Hur kommer man på det? Sitter man och grillar marshmallows och tänker som så att "Åh vad det här är gott! Synd bara att det är så jobbigt att grilla dem. Tänk om det fanns sött klet på burk i stället..."

Jag och ungarna har grillat marshmallows någon gång ibland. Till och med mina söttandade barn tycker att det räcker vid ett par stycken... Vet inte hur det är tänkt att ätas - direkt ur burken? Ska man kleta det på ett grillspett? Det måste kanske finnas fler användningsområden än direkt konsumtion? Om man slår upp marshmallows på Wikipedia (och varför skulle man inte det?) så kan man hitta denna instruktion och läckra recept:

Fluffernutter består av två skivor vitt bröd varav den ena skivan bres med jordnötssmör och den andra med Fluff. Bred gärna direkt på toast, scones eller tekakor som en del av en balanserad frukost".

Skönt att inte sockerberoende och fetma är ett problem i dagens samhälle. Eller sysslolöshet för den delen. Hade folk bara något vettigt för sig om dagarna kunde man undvika såväl onödiga produkter som fåniga Wikipedia-artiklar. För att inte tala om helt meningslösa blogginlägg.

Sökandet fortsätter

2010-05-15T09:46:00.001+02:00

När jag som vanligt ögnar igenom helgens lägenhetsannonser upptäcker jag en ny företeelse. Tvärsöver en stor annons för en renoverad etta i röda bergen står det med braskande orange bokstäver "Singelvisning!". Först tänkte jag sömnigt att man lite finurligt kallade en-rummare för singlar, en två för dubbel, treor för tripplar osv... men vid närmare granskning visade det sig att det rör sig om en helt annan approach. "Ett nytt koncept" som man malligt uttrycker det i annonsen. Man får gå och titta på lägenheten och samtidigt "singelmingla". Istället för den uttjatade traditionen med en objektsbeskrivning så bjuds man på något att äta och en goodiebag. Vad den kan innehålla framgår inte. En liten flyttlåda och en nyckelring?

När man tittat/minglat färdigt går man vidare till något som kallas "after visning" på annan lokal. Letar febrilt efter rätt acklamation till denna nyhet. Får ta till dotterns: OH. MY. GOD. Inte nog med att man ska hitta ny bostad, man ska ragga upp en partner samtidigt. Jag blir kallsvettig vid bara tanken. Vad ska man prata om under minglet? Stambyten och topplån? Ska man presentera sig med kvadratmeter och eventuella släktklenoder? Är det rätta tillfället att avslöja att man har fått ihop en samling på tusen medeltida virknålar eller ska man spara det till senare? Blir det överhuvudtaget en omvisning av objekten? (och jag menar inte lägenheten) The mind boggles. Ska på ett par visningar i morgon. Tror inte att det är särskilda singeltillställningar, men kanske bör jag tvätta håret för säkerhets skull. Fast jag har ju ingen längtan alls efter att befolka våra redan snålt tilltagna kvadratmetrar med ytterligare personer. Bäst att vara tydlig i sin kommunikation. "Jag är intresserad. Av LÄGENHETEN alltså." Får vara noga med vilken lista man blir uppskriven på helt enkelt.

det nattliga verket

2010-05-13T09:24:00.001+02:00

Natten till igår sov jag tre timmar. Jag känner mig fortfarande groggy. Jag är inte gjord för nattugglande. Nu var det inget partypingleri som pågick, utan sonen som vaknade vid ettiden med sprängande öronvärk. När man har stora barn har man förträngt det där med nattvak. It doesn't become me.
-
Stackars barnet hade så ont så tårarna rann. Jag gav så mycket värktabletter jag vågade som hade absolut ingen effekt, kunde lika gärna matat honom med sockerpiller. Jag tröstade, klappade om och tröstade. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som sa att det bara var att vänta till morgonen och gav rådet om extra kuddar (duh! inte hängde han i fladdermusposition precis). Jag googlade febrilt på huskurer och testade att droppa i varm olivolja, hålla en ituskuren gul lök på örat, stoppa in en skalad vitlöksklyfta i örat, kyla örat med is... vilket endast resulterade i en kall våt och kladdig kudde samt en son som luktade som ett helt gatukök. Hur vi tog oss igenom natten vet jag knappt. Nästa dag gick vi till doktorn som konstaterade galopperande öroninflammation och gav oss den lilla heliga boxen med magiska mögelpiller. Sonen har snart sovit i ett dygn och jag sitter hålögd och tackar försynen som gav mig en röd dag att vila ut på.

Nåja om några år sitter man vaken på nätterna för att barnen just aldrig är hemma, vare sig med eller utan öronvärk... Jag får bida min tid och ge igen genom att bli en sådan där förvirrad åldring som trafiknyheterna rapportera om, jag får irra på fel sida av motorvägen iförd aftonklänning och morgontofflor. Så får de ge sig ut nattetid och hämta hem mig. Förvirringen och den lätta demensen har jag snart lyckats kirra. Fast då har jag väl glömt alla vakna nätter förstås, så kanske jag låter bli att hämnas när allt kommer omkring. Jag är för trött helt enkelt.

Litet bo jag hitta vill...

2010-05-10T11:47:00.001+02:00

Jag letar nytt boende. Jag var på lägenhetsvisningar förra helgen. Det var ett tag sedan, men ångesten i aktiviteten stjälpte över mig med full kraft så fort jag steg över första tröskeln och fick min första glimt av en hall lika tom som Jesu krypta på tredje dagen. Alla hallar som jag sedan stiger in i denna dag kommer att vara helt tomma, ha vitmålade furugolv och en malplacerad krukväxt i ett hörn alternativt en gigantisk spegel lutad mot väggen.

Det är en överhettad bostadsmarknad i Stockholms innerstad. Budgivningar på den allra minsta skrubb går spikrakt uppåt som temperaturen en het dag runt ekvatorn. Svettigt minst sagt.

Och så är det ju själva visningarna. Denna valborgshelg hade de flesta annat för sig och jag var alltså ganska ensam i mitt sökande efter nytt hem. På de flesta visningar var jag helt ensam med mäklaren. Ofta är de dessutom två stycken, även om den snålt tilltagna bostadsytan inte alltid motiverar denna tätbefolkning. När man kommer in genom dörren får man lämna namn i utbyte mot ett färgglatt tryck om försäljningsobjektet. Detta sköts av vad jag antar är en slags assistent till mäklaren. Själva mäklaren står sedan lite längre in i lägenheten, gärna vid köksbänken av ädelträ där han dukat upp sin laptop och lite mer avancerade handlingar som årsberättelser och ekonomiska planer. Han har mycket dyrare kostym än assistenten och ett självgott leende (ibland är det en hon, men de kvinnliga är ofta ensamma). Han har ofta också en hög med visitkort, vilket känns lite märkligt eftersom all kontaktinfo står i den fylliga flersidiga beskrivningen som ur alla vinklar visar lägenheten med vidvinkelperspektiv. Kanske ska man ta ett visitkort om man är mer intresserad av mäklaren än objektet, vad vet jag.

I en lägenhet fanns det endast en mäklarassistent. En påtagligt nervös tjej som fattat posto direkt innanför dörren och höll upp en bunt objektsbeskrivningar som en sköld framför sig . Hon kunde inte svara på några frågor sa hon omedelbart, det skulle mäklaren göra. ”Han kommer när som helst” andades hon hoppfullt med en lätt desperat underton. Samtidigt hörs porten öppnas och steg i trappan ”det är nog han!” utropar hon lika lyckligt som ett övergivet barn som åter anar sin pappas närvaro. Det var inte mäklaren, bara en boende som kommer upp med en kasse från husets tvättstuga. Mäklarassistenten biter sig besviket i läppen och tittar ner med blanka ögon. Jag känner ett behov av att vara snäll och säger därför ”du kan skriva upp mitt namn om du vill”, trots att jag bara sett en flik av dörrmattan än så länge. Hon nickar lydigt och plitar ner informationen med runda bokstävar. Jag nästan förväntar mig att hon ska göra hjärtan över i: na.

Jag vandrar runt i ännu en superstajlad bostad med en planlösning endast passande för en inflyttande med en billion skor, inget umgänge och noll personlig hygien då hallen är gigantisk, vardagsrummet en mörk garderob och badrummet minimalt på gränsen till obefintligt. Att smita ut obemärkt var ju inte att tänka på eftersom jag var den enda intresserade och dessutom stod fortfarande assistenten som fastklistrad vid ytterdörren. Jag log brett och närmade mig flyktvägen försiktigt. Assistenten tar detta närmande som ett uttryck för kontakt. ”Vad tycker du, visst är den fin?” frågar hon glatt i en enda utandning. ”Den är ju väldigt konstigt planerad” säger jag försiktigt. ”Konstigt på ett positivt eller negativt sätt?” undrar assistenten nyfiket. Jag kommer alldeles av mig. Att något kan vara konstigt på ett bra sätt har jag inte tänkt på. Står en stund och funderar på det. Om jag hade använt ordet ”annorlunda” eller ”spännande” så hade det ju kunnat rymma en positiv underton – men konstigt? Jag blir så förbryllad att jag inte kommer på något svar. Jag tränger mig snabbt förbi henne och mumlar något om att mäklaren kan höra av sig, trots att jag absolut inte är intresserad.

Det här med att hitta nytt hem kommer att ta tid inser jag. Inte nog med att jag måste försöka finna en bostad med ett badrum som går att vända sig i och som därtill åtminstone rymmer ytor för de vanligaste aktiviteterna i vårt hem (äta och sova) och inte bara ytor som rymmer ”ett fantastiskt ljus, intrikata vinklar och vrår jämte en svårslagbar charm”. Jag måste dessutom kunna uppföra mig på otaliga visningar och inte följa mina instinkter att fly odrägliga mäklare, uppmana dem att skärpa sig eller i värsta fall örfila upp dem invid en bardisk av glänsande polerad valnöt.

Jag ska träna mig mentalt och lära mig tänka utanför lådan.
Kanske slutar det med att jag får bo i den.

Off we go

2010-05-04T20:41:00.001+02:00

Jag hade till hälften förberett ett spännande inlägg om mina söndagsäventyr bland plasttossor och ensamma basilikakvistar på en naken köksbänk. Kan ni gissa vad det handlar om? Sug på den ni. Dagen i dag var mig inte nådig och all min tid försvann till okänd plats. Ni vet hur det kan vara ibland:

"SSSssssccchhhwwwoooossssch!"
"What was that?"
"That was your day passing."
"Oh. Can I get another one?"
"Nope, sorry. That was it"

Nu åker jag och sonen till London ett par dagar. Sedan kommer jag tillbaka för att göra ett nytt försök att berätta om söndagens besök i den ihjälstädade världen. Den värld där inget damm finns, personliga tillhörigheter föraktas och alla skohyllor gapar tomma . Nämen en cliffhanger, jo man tackar.

The other me

2010-04-30T14:19:00.008+02:00

Varje gång Benita länkar till min blogg så gör min besöksstatistik ett jämfotahopp. Under en hel dag så svävar besöksantalet liksom tyngdlös på ny hög höjd, för att nästa dag med en duns komma tillbaka till sitt mer rättvisa blygsamma omfång. Det känns festligt!

Benita är min dubbelgångare. Under hela min gymnasietid fick jag då och då höra kommentaren "har du en syster som heter Benita?". Den där Benitan fick en ständigt återkommande förbryllande plats i mitt liv. Många år efter såväl gymnasiet som högskolestudier jobbade jag på ett större museum. 1993 förberedde vi en gigantisk utställning om Sveriges historia. Vi var ett gäng som skulle jobba som guider och tog fram underlag för att gestalta historiska personer efter att utställningen invigdes. En av intendenterna sa i förbigående till mig en dag "en tjej som jobbat med att bygga utställningen ska också börja som guide efter vi öppnat. Hon är förresten otroligt lik dig!" Jag flyttades omedelbart tillbaka till gymnasietiden och sa lätt sarkastiskt: "Åh en dubbelgångare - hon heter möjligtvis inte Benita?" Intendenten svarade förbluffat: "Hur visste du det?"

Vi hade väldigt roligt under den där utställningen med besökare och personal som ständigt tog fel på oss. Än mer komiskt blev det när vi blev gravida samtidigt med beräknade förlossningsdatum endast åtskiljda av två dagar.

Benita och jag tycker inte att vi är så otroligt lika. Men det gör alla andra. Inklusive våra mammor! Mina barn säger att vi är mer lika IRL än på bild, att vi är väldigt lika i sättet och när vi pratar. Själv har jag ingen aning.

Jag är inte alls lika ordentlig som Benita. Jag är inte alls lika kreativ som Benita. Jag är inte alls lika generös som Benita. Jag är MYCKET latare än Benita. Jag vill hemskt gärna vara som Benita. Om någon idag skulle ställa mig den där frågan "har du en syster som heter Benita?" skulle jag omedelbart stolt utropa "Det stämmer precis!". (Jag är mer oärlig än Benita)

Benita skulle förlåta mig min lilla lögn. Man kan nämligen inte ha en mer fantastisk vän än Benita. Mitt bättre jag helt enkelt.

vara-glad-leken

2010-04-29T10:23:00.004+02:00

Läste precis mitt föregående inlägg. Deppigt.

Har nu talat allvar med mig själv och satt mig på uppdraget att räkna mina lyckor. Upp är vad det måste ryckas!

gå i lera och sörja

2010-04-29T09:37:00.003+02:00

Jag försummar er jag vet. Jag fokuserar på mina barn för tillfället. Mina fantastiska ungar som är de bästa i världen. Rent objektivt. Att vara mamma är härligt och fantastiskt. Och galet svårt.

Jag var aldrig någon som tyckte om små barn när jag växte upp. Jag är yngsta barnet och behövde aldrig passa några småsyskon. I tonåren tog jag pliktskyldigt på mig några barnvaktsjobb för att tjäna pengar. Efter att som mycket oerfaren 16-åring tillbringat en svettig, panikslagen kväll med en tre månaders bebis (!) vid namn Britt-Marie (!) som gallskrek och hade febrig diarré hela kvällen beslöt jag att min karriär som nanny skulle kvävas i sin linda. Hur de föräldrar tänkte som gick på fest efter att lämnat sin sjuka nästan-nyföding i händerna på en okänd tonåring är för mig än idag en gåta. Men det var helt klart tuffare tag för trettio år sedan innan curlingbegreppet var uppfunnet i barnuppfostran.

När älsklingsbarnet mår dåligt (varje barn är älsklingsbarnet och särskilt när det mår dåligt) så bleknar allt annat. Hål i ozonlagret, högre skatter, regniga somrar, skoskav, elräkningar, deklarationstider och askmoln känns som små oviktiga petitesser att rycka på axlarna åt. Jag ser mig som pacifist och kan raljera över det mesta och kunde till och med stundtals skratta åt min skilsmässa, min exmans snedsteg och reavinstbeskattningen från helvetet (läs skattekontoret). Men när barnen råkar ut för orättvisor och får ont i själen då blir jag en lejoninna som morrar vildsint och gladeligen hugger tänderna i alla hot som närmar sig min flock.

Dessutom får jag för första gången i livet svårare att se det roligt galna i livet, som naturligtvis finns där ändå. Om ni vill ge mig lite kreativ draghjälp så kan ni berätta något galet, roligt för mig eller ställa närgångna frågor så får jag säkert energi att skriva om något annat en stund. Och det är ju terapeutiskt balsam för en skavd mammasjäl det med.

Aske daske da

2010-04-22T09:29:00.003+02:00

Tänk att ett vulkanutbrott kan få så stora effekter. För de som varit i Pompeji kommer det ju inte som en total överraskning, men den katastrofen har ju ändå några år på nacken och dess påverkan på flygtrafiken måste nog betraktas som marginell. Att resa långt i dessa dagar är som i forna tider, man vet inte om man kommer iväg, inte om man kommer fram, inte om man kommer tillbaka. Sonen och jag är inbokade till London den 5 maj. Vi får se om de isländska vulkanerna kommer att visa oss nåd.
Folkhumorn firar som alltid stora triumfer när ovanliga saker händer. Det roligaste jag hört hittills var nog ”den isländska ekonomins sista önskan var att få sin aska spridd över Europa”. Fniss.

År 1783 var det ett stort vulkanutbrott på Island som orsakade både sjukdomar och påverkan på klimatet. Sommaren blev mindre solig och vintern bistrare. Om vi nu ska se fram emot ett år med ÄNNU kallare väder så kanske man skulle se till att bli strandsatt (no pun intended) på varmare ort så fort som möjligt. Då kanske inte den tropiska orten London är så smart val när allt kommer omkring.

Morgonkattastrof

2010-04-16T11:28:00.005+02:00

Förra våren kastrerade jag kattastroferna. Oboy gjorde sitt bästa för att illustrera uttrycket marskatt och höll på att driva mig till vansinne. Varje gryning och sena kväll satt han i vardagsrumsfönstret och trånade utstötande de mest dramatiska jamningar till eventuella Burmatjejer ute i stora världen. Utanför fönstret och bortom persiennen. Efter turen till veterinären så förvandlades han till en lugn och nöjd godhjärtad nallebjörn som småpratar för sig själv, rullar studsbollar och gärna blir kliad på magen. Inga mer vårkänslor.

… or so I thought. Nu visade det sig att även med tömd kulpåse kan en liten katt känna hur livslusten återvänder med vårljuset. Oboy har börjat vakna vid fyra och gå omkring och prata för sig själv. När man säger till honom sänker han förvisso rösten men fortsätter med sina märkliga läten om än lite tystare. Han tycker säkert att han är väldigt omtänksam. Oboy har inga normala kattläten (förstås) utan utstöter små glada ”äh – eh – oh, äh – eh – oh” när han känner sig social. Hur gulligt det än låter så är det lätt störande i okristlig gryningstimme. Han tycker vi andra är gräsligt tråkiga som bara ligger och sover istället för att tillsammans med honom hälsa solens uppgång. Han försöker roa sig själv genom att utföra brutala klätterövningar upp och nerför klösträdet, eller leka med sin bollbana – ett rör med en boll inuti – som för varje slag med tassen låter ”schwiiiiisssssschrasssselrasssssel – schwiiiiisssssschrasssselrasssssel”. Allt detta i vardagsrummet som även är mitt sovrum nattetid. Ibland gör han en tur in i dotterns rum och tar en promenad i hennes bokhylla. Oboy är inte den smidigaste katten så i hans spår faller nagellacksflaskor, anteckningsböcker och smycken. Jag ligger och lyssnar till klonk…klonk…klonk ifrån dotterns rum tills jag hör henne stappla upp, mumla något och sedan hörs ljudet av liten massiv katt som slängs ut ur rummet och hennes dörr som smäller igen. Oboy ser mer förvånad än nedslagen ut och fortsätter med sitt ”äh – eh – oh, äh – eh – oh” travar glatt bort till bollbanan och så ”schwiiiiisssssschrasssselrasssssel schwiiiiisssssschrasssselrasssssel”... Då går jag upp.

När jag sedan går till jobbet är Oboy helt utmattad av morgonens aktiviteter och sover djupt.

Jerry besitter inga kattiga vårkänslor, vare sig före eller efter kastreringen. Han tror nämligen att han är en liten chiwawa och hans stora fokus i livet är att sova och gå ut i koppel. Så fort man närmar sig ytterdörren så sitter han på dörrmattan och ser hoppfullt omväxlande på den som ska gå ut och sin sele. Om man sätter på honom den så kurrar han… misstänker att han är en hårsmån från att vifta glatt på svansen. I morse förstod han dock att projektet var utsiktslöst och låg och chillade i hallgarderoben när vi gick.

Trött och håglös klockan tjugo över fem på morgonen förbannar jag mitt infall att skaffa katt. Men så stapplar jag in i badrummet och känner en liten brun kattkropp som stryker sig mot benet och en nos som ger min bara fot en slick eller en beige rundvälvd kattmage som välts upp på badrumsmattan med hopp om lite klappar och så är kärleken total på nytt. Jösses vad lurad man är.

Jag är så ägd av mina kattastrofer.

Sorry!

2010-04-15T09:22:00.003+02:00

Ledsen för gräsligt dålig uppdatering. Båda mina barn upplever svårigheter just nu av helt olika art och all min energi går åt att försöka vända deras liv på rätt köl igen.

Så fort jag orkar ska jag skärpa till mig och ge min enorma publik vad den vill ha och förtjänar (ironisk? Jag? Aldrig!) Lek snälla lekar under tiden.

Tomt

2010-04-12T14:18:00.006+02:00

bild från tellingitwrite.files.wordpress.com

Jag har skrivklåda och idétorka på en gång.
Himla onödig kombination.
Vill men kan inte.
Jag gillar inte hästar och är urdålig på matematik och filosofi. Men rörande allt annat har jag ju för det mesta kloka tankar och kan föra vackra resonemang om (okritisk och opartisk också). Så det är ju märkligt att jag nu inte går i gång på just någonting.
Jag får invänta gudomlig inspiration helt enkelt.

Om inte mitt tilldelade förråd av fraser är förbrukade...tänk om jag vid fyllda fyrtiofem använt upp alla min ord redan? Kanske har min hjärna tagit slut.
Vad tänker ni på idag? Ge mig ett uppslag.

Flipper

2010-04-08T11:59:00.005+02:00

Min dotter tipsade mig om den här föreningen i går.
Svenska-delfin-i-människokropp-förbundet.
Vet inte om hon menar att jag är väldigt intelligent, en fena på att tumla runt eller om hon enbart syftar på min alltmer sfäriska kroppshydda.

Jag klickar skeptiskt omkring på sidan som till och med har ett journummer (för vad? Hjälp jag drunknar?) Enligt föreningens agenda så arbetar man för att främst få fenomenet DHB (Dolphins in a Human Body) erkänt internationellt, men man har också alla möjliga (och omöjliga) andra strävanden. Man vill exempelvis erkännas juridiskt som delfiner, att eko-lokalisering ska få status som ett världsspråk samt få möjlighet att ingå artneutrala äktenskap med delfiner. Om man som DHB:are önskar förändra sitt utseende att mer likna en delfin så ska man erbjudas hormonbehandlingar och plastikoperationer. Man vill dessutom att svenska staten ska finansiera en frizon i ett örike med varmt klimat. Det senare är nog det enda i deras målsättningar som jag kan förstå till fullo, jag kan nästan tänka mig att utstöta knarrande läten och lära mig hoppa genom ringar om jag får ta del av den zonen, åtminstone vintertid.

Men som delfin har jag nog annars aldrig känt mig inuti. Ibland som en guldfisk (ställd inför sonens matteläxor), stundtals som ett tryffelsvin (när jag försöker hitta något i dotterns rum) och ofta som ett ensamstående arbetsbi med vårdnaden om en hel kupa drönare. Nåja, artrikedom är en fin sak, det visste redan Darwin. Fast under devisen ”survival of the fittest” skulle jag aldrig klara mig. Så otränad och ”unfit” som jag är efter påskens frossande. En människa i en amöbas kropp. Ska genast börja fila på partiprogrammet.

Äggstanning

2010-04-07T09:08:00.002+02:00

Fullmatad påsk ger magert bloggande.
Vårt hårda schema för påskfirandet såg ut som följer:

Långfredag: Handla påskmat, påskgodis och gula servetter.
Påskafton: Äta påskmat och påskgodis och duka med gula servetter.
Påskdagen: Besök hos föräldrarna för att äta påskmat och påskgodis.
Annandagen: Äta rester av påskmat och påskgodis och försöka göra av med alla gula servetter.

All ledighet är förbrukad och jag sitter på jobbet mätt och trind och blank som ett påskägg. Till lunch blir det till att leva på sallad och vatten så man snart blir lätt som en påskfjäder igen. Det är lite knepigt att träffa tangenterna med prinskorvsknubbiga fingrar. Har precis rullat till kaffebryggaren för att fylla venerna med lite pick-me-up. Det är jobbigt med come back.

Som för Tiger Woods till exempel. Hans medtävlare i Masters fasar för att bli lottade att spela med honom skriver DN. Det är för många åskådare som stör helt enkelt. Det är väl typiskt för hela ”Tigergate”-affären. För många åskådare. Varför Tiger ska stå i nationell tv och be om ursäkt till hela Amerika är för mig en gåta. Han har svikit sin fru och deras äktenskaps förtroende – det är illa så, men det är väl ändå Elin som han ska be om ursäkt till. Är det någon som ska försöka förstå och förlåta så är det hon. Om det nu är möjligt. Att han varit en urusel livspartner är odiskutabelt, men att han är en golfspelare i världsklass är också odiskutabelt. Och en helt annan historia.
En annan spelare Padraig Harrington förklarar varför man vill undvika Tiger på banan: ”Det är aldrig lätt att få spela med Tiger. Jag är helt säker på, att de som spelar med Tiger på torsdag och fredag inte har en så bra vecka”. Elin kan nog bara hålla med.

Jag har själv levt i ett äktenskap där jag blev konstant bedragen. Det är ett svek och en sorg, ja nästan en livskris. Men landsförräderi är det inte. Man ska skilja på äpplen och päron.
Och nötter.

Lång fredag

2010-04-02T10:11:00.005+02:00

cartoon by Jon at www.pantsofdeath.com

Sitter vid frukostkaffet med blandade känslor. Jag är ledig och solen skiner så pluskontot har fått en rejäl insättning. Men det är ju det här med påsk! Jag känner en aning påskstress märker jag. Jag har inte riktigt tagit in att det var en högtid i antågande och är inte förberedd alls.

Dottern är allergisk och eftersom hon tar så många tabletter för sina magbesvär tänkte jag att hon skulle slippa allergimedicin inomhus så jag har varken köpt påskliljor eller påskris i år. Jag hittade en påsktupp i ett skåp som jag ställt fram. Kattastroferna tror att det är en leksak för dem att gnaga på så den börjar se lite sliten ut. Jag har inte ens köpt några påskägg eller någon påskmat ännu. Tur att långfredagen numer är en lössläppt kommersiell dag med öppna butiker. Jag får påskshoppa idag helt enkelt. Vad det gör för mitt himmelska minuskonto vågar jag inte tänka på. Jag borde nog ha en tagelskjorta på som botgöring - äger inga, men kanske kan jag hitta ett par obekväma trosor tvättade utan mjukmedel att bära som späkning. Varje år berättar jag för barnen om min barndoms långfredagar då radion bara spelade sorgliga klassiska domedagsstycken och tv visade program om jesu lidande och död. ALLT var stängt och man satt i en bibliskt lånsamt framskridande väntan på att livet skulle komma åter med påskaftonens påskmust och godisägg. Ungarna är föga intresserade av min sorgliga historia och lyssnar inte längre. För dem så är hela mitt uppväxt som en evig långfredag utan intenet, musiknedladdning, wii och kabeltv.

Bäst jag skyndar mig att få till någon påskfestlighet. Till Jesu ära ska jag springa iväg och fixa godis, påskägg, lamm och lax. Dra några tag med dammsugaren och kanske strössla hemmet med någon kycklingprydnad och en näve fjädrar. Som tur är hittade jag rester av julakvaviten i frysen som nu omstaljas till påsksnaps.

Jag är förrresten redan förtappad. En gång när dottern var liten alla fjädrar slut i affären när vi kom fram till landstället. I min relativt nyblivna mammaroll blev jag övertygad om att en påsk utan fjäderris skulle ärra mitt barn för livet. När vi passerade förbi den stängda (långfredag) Handelsbanken i Lessebo såg jag att de pyntat dörren med ris och i riset satt... GULA FJÄDRAR. "Stanna" väste jag till mannen och i skydd av bilen sprang jag hukande och rev bort så många fjädrar jag kunde - kastade mig in i flyktbilen och skrek med gäll röst "kööööör!!!"

Har man en gång prytt sitt ris med inte bara lånta fjädrar utan sådana man med berått mod stulit på själva långfredagen saknar nog framtida aktiviteter betydelse. Skylten vid pärleporten kommer ändå att blinka "no vacancy" den dagen jag checkar in. Det är bäst jag skyndar mig iväg så jag hinner synda så mycket som möjligt innan butikerna stänger.

Dåliga flickor är förresten inte det sämsta.

Sommartider hej hej

2010-03-28T10:28:00.003+02:00

Jag känner mig bestulen. Jag vaknade som vanligt strax före åtta i morse. Sträckte på mig och kom på att en timme försvunnit under natten. Sscchhwisscchh - så var klockan nio. Sommartiden drabbade mig som en girig inkassoindrivare och tog en stor tugga av min heliga söndagsmorgon. Sitter vid kaffet och tjurar. Jag förstår principen och det är klart att jag tycker det är härligt att ha fler ljustimmar när sommarkvällarna är över oss. Om det nu blir sommar någon gång. När blir händer det egentligen? Jag vill ha datum och klockslag! En försäkring om att när jag vaknar upp en morgon så är det sol, fågelkvitter och ljumma vindar. Till dess stampar jag trotsigt med foten och muttrar: "Dumma snödrivor. Dumma vinter. Dumma dumma sommartidsomställning."
Jag vet att jag får tillbaka timmen i höst. Då vill jag ha ränta.
Minst en kvart.

Energisparläge

2010-03-25T11:51:00.002+01:00

Överbryggande

2010-03-24T10:51:00.005+01:00

När jag var ung student kunde man ibland raljerande säga att man lagade fiskpinnar och blodpudding i brödrosten. Jag kände egentligen ingen som verkligen gjorde det, men alla sa att de provat med gott resultat. Och det är klart att är man strandsatt utan kök, men i besittning av just en brödrost så är det väl fiffigt att kunna optimera dess användning.

I Aftonbladet berättar Katja att hon lagar all sin mat i kaffebryggaren. Hon utvecklade tekniken när hon bodde i studentkorridor och tröttnade på att köa till spisen. Katja har lagat det mesta i sin bryggare, t.ex pizza och flygande Jacob. Jag är inte riktigt säker på vad flygande Jacob är. Jag har för mig att det är en sjuttiotalsrätt med fläskfilé och banan, att någon vill laga till den maten känns för en sekund mer häpnadsväckande än själva kaffebryggargrejen. Katja har lagt studentåren bakom sig och äger numer ett alldeles eget nyrenoverat kök. Trots detta fortsätter hon att laga maten i kaffebryggaren och grädda bröd på locktången. Varför undrar man nu stillsamt (Why, Oh God, Why)? ”Det tar visserligen mycket längre tid med kaffebryggaren, men det är roligare och mer kreativt.” säger hon själv. Jag känner inte Katja. Hon är säkert en rar flicka, men denna artikel får mig att ifrågasätta hennes mentala hälsa. Som min amerikanska vän skulle uttryckt det: ”I just want to slap her”. Snack om att gå över ån efter vatten… jag vill ropa i Katjas öra: Gör om! Gör rätt! Om ni har ett öppnare sinne än jag och nu känner er lockade att utforska era hushållsapparater på nytt sätt så driver Katja även en blogg: kaffekokarkokboken.

Katja är på intet sätt ensam i sin kreativitet, det finns fler likasinnade ute i världen. Här kan ni lära er göra lasagne i diskmaskinen eller laga något läckert i bilens motorhuv. Kommer nu plötsligt att tänka på en produkt som fanns i tv-shops barndom: Hårklipparen som man kopplar till sin dammsugare. Jag kommer ihåg att jag och mina kompisar ansåg det vara humor på hög nivå och låg dubbelvikta av skratt under reklaminslagen. Det visar sig att den fortfarande finns på marknaden. Behold the flowbee! Jag ska mejla Katja och tipsa.

My blond moments

2010-03-22T11:56:00.002+01:00

Har ni haft aha-upplevelser där man genast inser att det här är så pinsamt självklart så det här kan jag aldrig berätta för någon? Jag hade en i lördags när jag gick på stan och plötsligt går förbi en affär som heter ”Sea life”. De säljer kläder med seglaranknytning och eftersom jag aldrig någonsin tänkt äga en båt så hör den inte till min normala shoppingrunda. Men plötsligt känner jag igen märket från en jacka min son äger. En fin friluftsjacka köpt av hans far. Den jackan har samma logotype som affären. Men jag inser plötsligt att det faktiskt står ”Sea”, det vill säga hav. Jag har alltid kallat den ”din sea-jacka”, alltså fonetiskt som det låter [seeeaaaa]. Jag blir supergenerad mitt på Kungsgatan och skyndar förbi affären med blicken i marken. Som om någon runt omkring mig skulle veta om min fadäs…

Jag har flera sådana pinsamheter på lager. Ända upp i tonåren kallade jag det mest sålda diskmedlet för [jeees]. Trots att jag hade utmärkta betyg i engelska gjorde jag aldrig kopplingen till ett glatt utropat ”ja!”. En gång i en rulltrappa stod jag och slökollade på annonser för någon teknikprodukt hos Onoff. Plötsligt ser jag att det faktiskt står On – Off. Precis som i på- och avknapp. Det första o:et är ju också grönt och det andra rött. Fiffigt! Min första instinkt är att tala om denna upptäckt för världen, tätt följt av insikten "alla vet redan". Vad jag trodde att butikskedjans namn stod för innan dess är en gåta. Jag tror att jag tänkte att det var namnet på grundaren. Anders Onoff. Eller möjligtvis en förkortning av Igor Onoffskij. Jösses.

Ibland får man skåda dessa ögonblick av uppenbarelse hos andra. Jag delade en gång ett rum med en kollega och våra skrivbord stod mitt emot varandra. En dag när jag skulle byta etikett på en pärm och öppnade den för att kunna ta bort den gamla blev hennes ögon runda som klot och hon utropade andlöst imponerat: ”Vad smart!!”. I alla år hade hon kämpat med linjaler, saxar och pincetter för att pilla ut etiketten från den stängda pärmens rygg.

Jag hade också en vän som blev mållös en hel lunch efter att han sett en annan person med en risifrutti-förpackning behändigt vika över syltbehållaren så att sylten smidigt rann ner över risgröten. Själv hade han ätit varannan sked sylt och varannan sked ris…

Jag har alltför många gånger på brädgården bett om ”playwood” och sett byggkillarna bita sig i kinderna och flacka med blicken tills en gång fjällen föll från mina ögon och jag såg att det faktiskt stavades med ett ”ply…” i början. Ja herregud vad korkad man kan vara. Det är bara att hålla masken och aldrig någonsin öppet avslöja dessa pinsamheter för en enda levande själ. Aldrig någonsin säger jag. Konfidentiellt sa Bull.

Den är över och förbi

2010-03-19T15:59:00.002+01:00

Läser i Metro idag att ungdomen i Sverige anses ta slut vid fyllda 34. I Cypern är man ungdom ända tills man är 45. Tusan också. Skulle flyttat dit medan man hade tid.

Mat- och sovklocka

2010-03-18T09:13:00.004+01:00

Jag har gått upp några kilo och om två veckor måste jag klämma in mig i en aftonklänning som blivit lite snålare i midjan sedan förra året (eller hur det nu var). Jag får försöka hålla igen på godsaker till dess eller investera i en figurformande gördel alternativt inte andas på tillställningen, eller i absolut värsta fall köpa en ny klänning i tältmodell. Min kollega Jonas tipsar tjänstvilligt om ”höga hattens metod” utvecklat av proffsbantaren Snöret Lindeman. Man skaffar sig helt enkelt en hög hatt som placerar över sin tallrik, varpå man ber någon ta ut hatten. Då följer maten med och så kan man inte äta. Häpp!

Men det är inte alla som kan styra så behändigt över sitt matintag. Det är internationella sömnveckan och Aftonbladet kan berätta om Eriks sömnstörningar. Det spelar ingen roll om Erik bantar hela dagen lång eftersom han på nätterna springer omkring i sömnen och äter. Företrädelsevis tomater och bananer, ”Ibland upp till ett kilo per natt” suckar Erik besviket. Han är alltid trött och har problem med vikten. Naturligtvis tycker jag synd om honom, men kan inte för mitt liv förstå varför han envisas med att köpa hem kilovis med bananer och tomater att ha framme. Ställ fram lite stryktvätt eller en sopborste så kanske han kan dra nytta av nattaktiviteten.

Dottern gick i sömnen titt som tätt när hon var mindre. Men hon gjorde aldrig något dramatiskt som att ställa sig i öppna fönster eller steka bacon. Hon tofflade mest omkring en stund medan hon suckade ljudligt som en förrymd långvårdspatient, men lät sig alltid fogligt lotsats tillbaka till sängen. Min kusin däremot, var inte så gammal när han i sömnen en sommarnatt satte på sig sin fars träskor och travade någon halv kilometer till sin mormors hus och ringde på till de yrvakna morföräldrarnas häpnad.

Tydligen är det rätt vanligt att barn går i sömnen. Jag minns själv när jag skulle premiärsova över hos en kamrat i första klass. Djupt sovande gick jag om natten in i hennes föräldrars sovrum och letade noggrant igenom varje skrymsle och vrå, lyfte på alla kuddar och täcken under det att jag som en trasig skiva ideligen frågade efter min kamrat. ”VarärHelene? VarärHelene? VarärHelene? VarärHelene?. Jag fördes sovande tillbaka till min tältsäng av hennes mor och vaknade lyckligt ovetande om nattens bravader. Vid frukostbordet drogs historien till min skam fram i det skarpa morgonljuset. De vuxna skrattade gott åt händelsen som berättades om och om igen medan jag stint tittade ner i min mjölkchoklad med blossande kinder. Till saken hör att kompisens föräldrar var bönder och frukostbordet såg inte bara ut som en helgbuffé på en Finlandsbåt, med fat dignande av köttbullar, sill och korvar utan befolkades också av betydligt fler än familjens medlemmar. Medhjälpare på gården antar jag, kanske en och annan släkting. Jag vill skriva pigor och drängar men antar att det är orimligt, för även om jag växte upp i Småland för ett bra tag sedan så var det ändå i modern tid.

Nu för tiden är jag så utmattad att jag ligger utslagen i sängen på nätterna med min djupsömn. Skulle aldrig fall mig in att gå upp och göra något fysiskt under den dyrbara viloperioden. De enda som går omkring hos oss nattetid är numer kattastroferna, vilket kan vara nog så störande när de klampar omkring på bröstkorgen eller välter lampor. Men bananerna och tomaterna brukar vara orörda i alla fall.

Genvägar i köket: skaldjursfest för snåla.

2010-03-15T13:18:00.014+01:00

Efter en snabb flukt på andra mer framgångsrika bloggar har jag nu kunnat konstatera vad denna saknar. Ett köksinslag förstås. Jag älskar att laga mat. Men då jag samtidigt är mycket lat försöker jag alltid hitta sätt att förenkla recepten så att man kan hoppa över de mest tidsödande och tråkiga momenten och istället snabbare komma till det kreativa skapandet. I am the queen of halvfabrikat, yes I am. Jag tänker då och då lägga ut mina bästa kulinariska kryphål under rubriken Genvägar I köket.

I lördags tittade min dotter på mig med stora bedjande ögon och suckade: ”skaaaldjuur”. Tittade jag riktigt noga kunde jag se pyttesmå platåer med havets läckerheter avteckna sig i hennes pupiller. Jag tog ett snack med mitt bankkort och kom fram till att såväl färsk hummer som havskräftor var uteslutet. Med snålvattnet porlande som en vårflod kring kindtänderna stegade jag morskt in på ICA för att hitta på en fuskvariant. Raskt inköptes ett paket frysta kinesiska jumbokräftor och en påse frysta scampi och så här blev sedan lördagsfrossan.

Den frysta skalade scampin tinas och läggs i en marinad av citron, olivolja, salt, vitlök och chilipulver. Gå på känsla. Det kan bara bli fel om man tar för lite vitlök. Låt dem ligga i och gojsa sig (jodå det är ett svenskt verb) i minst en halvtimme, gärna längre. Under tiden vänder du din omsorg till de små röda.

Kräftorna behandlas enligt en specialitet jag lärt av familjen Larsson. Den som en gång avnjutit kräftor på detta sätt vill aldrig mer vända tillbaka. Kräftorna snabbtinas i vatten. Lägg dem med ryggen upp på en ugnsplåt. Blanda flytande smör eller margarin med pressad vitlök efter smak samt persilja. Jag vill ha mycket vitlök, minst fyra klyftor, man kan aldrig vara nog försiktig i dessa vampyrtider. Visst kan man använda färsk persilja, men den färska måste man dels komma ihåg att köpa och sedan plocka och finhacka och nu pratar vi faktiskt GENvägar. Klicka rikligt av röran på kräftornas bröst, alltså mellan benen (det enda ekivoka inslaget i min lördagskväll). Sätt in kräftorna i ugnen i 200 grader tills smöret smält ner och spridigt sig in i minsta kräfled. Sniffa i luften och njut av doften. Låt dem svalna på plåten till ljumma.

Lägg upp på fat lite slarvtjusigt.

Hetta upp en stekpanna – den ska vara som Buster Poindexter skulle uttrycka det: Hot Hot Hot! Lägg i scampin och fräs på högvärme några minuter till fin färg. Inte för länge på det att då bliva scampin seg. Och seg scampi är precis lika långtråkigt som det låter.

Till skaldjur kan man göra västerbottenchips. Nej, man MÅSTE göra västerbottenchips. Trots att man riskerar bli förskjuten av mjölkallergisk dotter. Det gäller bara att äta dem med ryggen mot henne så slipper man få aptiten förstörd av hennes sårade blickar. Riv västerbottenost grovt. Lägg högar på bakplåtspapper klädd dito med ett par centimeters mellanrum. Grädda i 200 grader, tills osten flutit ut och fått lite färg (jag lagar all mat i 200 grader, funkar fint, genvägar var ordet). Ta ut och låt svalna.

Vitlöksbröd görs på följande sätt. Dela en baguette i tre bitar. Dela varje bit på längden. Lägg på en plåt och pensla med samma slags röra som kräftorna behandlas med. Stryk ut tjockt med slickepott och in i ugnen (Hur många grader? – 200 GRADER!!) Grädda till lätt gyllenbrun yta. Ta ut bröden och gnid dem med en halv tomat. Snittytan nedåt förstås. Jag har ingen bild upptäckte jag nu. Ni får visualisera. Men herregud, ni har väl sett en baguette förr!!

Inga av dessa beskrivna moment blir riktigt gjorda om man inte samtidigt smuttar på en kall rosé. Det finns utmärkta budgetvarianter med läcker hallonrosa färg och somrig doft , men ändå lite tyngd i gumpen. Har man lite mer pengar på kontot satsar man gärna på rosa bubbel.

Riktig schmurf-schaft

När man dukat upp läckerheterna på bordet så betraktar man sådana ytligheter som att Fakiren snubblar på mållinjen i årets festival med upphöjt lugn. Med läppar blanka av vitlökssmör och en själ som nynnar ”la vie en rose” så känns inte våren så långt borta ändå.

Sonen åt pizza.

Mera mysigheter

2010-03-12T14:41:00.003+01:00

Ända sedan jag läste om myskurserna så har jag haft den här scenen i huvudet. Let upp en gammal kudde och myyys!

Back off!!

2010-03-12T11:02:00.002+01:00

Nej då. Bloggen är på intet sätt nedlagd. En intensiv vecka har gjort att jag varken haft tid eller energi att sitta vid tangenterna. För en person med mer spännande liv skulle det antagligen betytt att man flugit till Paris över dagen, knutit ihop ett par internationella miljonprojekt samt försökt få tid till såväl den unge älskaren och en rik äkta man mellan manikyr och pedikyrbehandlingar… i mitt fall betydde det att mixa jobb med läkarbesök med dottern och skolsamtal rörande sonen kryddat med lite tvätt-städ-mat-disk-stryk-läxläsning-äventyr.

Samtalet med sonens fröken inleddes på ett märkligt sätt. Jag är inte särskilt förtjust i denna lärare och eftersom hon är ny för läsåret så känner jag henne inte riktigt än. Vi har egentligen bara pratas vid en gång tidigare och hon har alltid gett ett lite buttert intryck. När jag nu kommer in i klassrummet så reser hon sig glädjestrålande och tjoar ”nämen heeeeej! Vad kul att se dig!” steppar fram och ger mig en rejäl kram. Därefter börjar hon prata om att hon varit lite krasslig under sportlovet och därför ska unna sig en ansiktsbehandling under eftermiddagen för att skämma bort sig lite som hon säger. Jag känner mig förvirrad och undrar en sekund om hon förväxlat mig med sin bästa väninna. Möjligtvis hade hon precis varit på en peppa-föräldrar-kurs.

Jag har stark kroppslig integritet, jag är inte särskilt förtjust i att bli omkramad av folk jag knappt känner. Jag tycker bara det är konstigt. Min fobi för de franska kindkyssarna har jag ju redan avslöjat och jag blir besvärad av ett omotiverat kramande också. Konstigt nog är det ju parat med ett ohämmat behov av att blotta mina innersta tankar i de mest oprivata sammanhang.
Jag är en konstig blandning.

Kanske borde jag gå på kurs. Myskurs. Såg i Metro häromdagen att man kan gå på kurs för att ”lära sig gosa under kontrollerade former och stärka sin integritet” Idén kommer naturligtvis från det stora landet i väster där det länge anordnats så kallade ”cuddle parties” där man kan träna på beröring med tydliga gränser. Jag känner ett stort obehag inför företeelsen. Surfar in på den amerikanska hemsidan där de beskriver sina övningar. För mig räcker det att se bilder på folk som ligger på madrasser och övar på att ta på varandra samtidigt som man säger ”ja” eller ”nej” för att känna stark aversion. Jag visualiserar mig själv i ett hörn bakom en mur av madrasser sparkande omkring mig skrikandes ”NEJ NEJ NEJ”. Jag tror jag skulle förstöra stämningen. Hemsidan också ett FAQ avsnitt där man kan få svar på sina eventuella frågor. Arrangörerna anstränger sig att svara sakligt på de mest aparta funderingar som: ” Bör jag anlända i pyjamas?” (du kan byta om på plats) ”Jag vill enbart mysa med snygga personer – är det ok?” (förutsatt att de vill mysa med dig så) eller ”får man bli hög på partyt?” (nej vi gosar drogfritt) eller frågan på allas läppar ”detta är väl bara ett annat ord för orgie?” (sorry, no sex folks). Om ni nu blivit inspirerade av att lära er mysandets svåra konst så finns det en kurs i april.

Jag tänker inte anmäla mig. Jag får fortsätta att vara stel och obekväm om främmande människor närmar sig fysiskt. Ikväll är det i alla fall fredagsmys igen – och den kursen behöver jag inte.
Jag är redan fullärd.

It's in the look

2010-03-05T09:28:00.003+01:00

På aftonbladet.se kan man läsa om att moderaterna har upprättat ett styrdokument om hur man ska klä sig inom partiet. Som folk typ. När man klär sig som folk ska man tydligen inte sträcka sig efter slips eller pärlhalsband i garderoben. Man ska undvika dräkt och kostym. Det signalerar överklassfasoner. Tror egentligen bara att det visar att man inte hänger med i modet och det kanske ändå man inte förväntar sig av politikerna. Att de hänger med, menar jag.

Jag som bor i en av landets rikaste kommuner kan försäkra att man inte ser mycket pärlor och pälsar häromkring. Svindyra märkesjeans som är slitna till hemlösnivå eller väl använda converse är däremot vardagsmat. Slipsarna lyser med sin frånvaro, skjortorna i kammad egyptisk bomull är slarvigt uppknäppta och håret långt och till synes ovårdat (väl preparerat av något lyxigt hårvax med ett kilopris likställt med platina).

Jag som trodde man skulle rösta efter åsikter och inte utsida. Så galet gammaldags. Nu råder upp-och-ner vända världen. Moderaterna försöker klä ner sig för att gå hem i det folkliga lagret. Mona Sahlin bär svindyr lyxväska, måhända för att signalera socialismen som väg till lycka och framgång. Undrar om man ändå inte lyckas bäst om man sänker garden och visar sig med rumpan bar istället. Åtminstone om man har ben som Gudrun Schyman.

Vill tant ha en boy toy?

2010-03-03T10:06:00.005+01:00

Eller heter det möjligtvis toy boy? Ja, ni ser, jag kan inte ens produktplacera fenomenet rätt. I går såg jag och dottern femmans nya serie "Cougar town". Svårt beroende av serien "vänner" så kände vi att vi ville ge Courtney Cox en chans, trots att sändningstiden var ohemult sen. Efter tio på en vardag! Klart efter min läggdags. Bara där ser man att jag trots en bit över fyrtiostrecket inte kan definieras som en "cougar" dvs en äldre(!) kvinna som attraheras av yngre män. Jag orkar helt enkelt inte hålla mig vaken länge nog för att förföra en kille i tjugoårsåldern.

Jag försökte mig en kort period på nätdejtingens märkliga värld. Inte för att jag ville ha en ny livspartner utan för att jag ibland ville gå ut på lokal och träffa nya människor. Jag tyckte jag var tydlig i min profil att jag bara ville ha jämnåriga eller äldre aspiranter till mina dejter. Trots det fick jag mängder med svar från 23-åringar. Jag blev inte smickrad, bara förbryllad. Mitt svar var alltid detsamma: Tack men nej tack, du är för ung. Jag kan visst förstå att det kan kännas spännande med ett äventyr med en mycket äldre partner. Att det känns lockande med fantasier om avancerad erfarenhet och sexig lätt förfallen kroppsdekadens (det uttrycket var väl "mind boggling" så det förslog). Alla har väl sett Mandomsprovet gubevars.

Vad jag skulle i ett äventyr med en tjugoåring att göra känns som en gåta. Vad spelar det för roll om de orkar mer, när jag inte gör det? Vad skulle vi prata om? Generationsgnissliga diskussioner med en ungdom blir jag mättad på med tonåringen hemma. Det blir ofta alltför märkligt när man gör lätt utdaterade vitsiga associationer som man sedan i detalj måste förklara varpå skämtet mördas snabbt och effektivt. Då känner man sig bara tråkig och gammal.

Och om Courtney Cox står framför spegeln och missnöjt drar i sin obefintliga mage vad ska jag då ha för attityd till min egen uppenbarelse som blivit lite lös och suddig i konturerna? Jag är nöjd med min kropp när den betraktas med åldersvaga ögon. Inte vill jag att den ska ses med tjugoåriga ögon som kommer ihåg hur fast hud utan gropar ser ut. Då känner man sig bara slapp och gammal.

Kanske är jag orättvis bara för att jag inte gett cougarspåret en chans. Kanske det inte spelar någon roll om han med husmanskost menar Tom Yam Kai, medan jag tänker kalops. Kanske skulle vi ändå enas när vi ska hyra en klassiker och han sträcker sig mot Pulp fiction och jag greppar Gudfadern. Kanske skulle jag kunna låtsas att min skivsamling är medvetet retro och dölja det faktum att jag inte riktigt fattat hur Spotify funkar. Kanske skulle jag kunna undvika att slänga mig med uttryck som "ballt" eller"hippt" och slänga in några "orka", "ofta" och "äger fett".
Eller så får jag bara konstatera att unga killar inte är min tekopp.
Att jag är fördomsfull.Och kanske lite, lite gammal.

Men serien var ganska rolig i alla fall. Jag ska nog försöka hålla mig vaken nästa tisdag också.

kinematografen

2010-02-26T10:52:00.002+01:00

Nästa vecka är det sportlov i Stockholmstrakten och barnen är lediga. Vi åker varken till fjälls eller till strands, men jag passar ändå på att ta några dagar ledigt så vi kan njuta ledighetslyx tillsammans. Vi kan sova länge och gå på utställningar och bio. Jag och sonen var nyligen på Avatar. Filmen var bra även om jag tyckte den var väldigt ”mycket av allt”. Jag är nog för känslig för filmkonsten. Jag tycker krigsscenerna är så enerverande otäcka, det sorliga är så outhärdligt hjärtkramande sorgligt och det vackra så otroligt rörande vackert. Sonen sa till mig efteråt ”du ska nog inte se saker i 3D – du lever dig in för mycket”.

Annars tycker jag att det är mycket som är knepigt med bio nu för tiden. Man kan aldrig gissa sig till när filmen går och det kan vara svårt att hitta en tid som passar spontanbesök. Förr var det alltid två föreställningar per kväll, klockan sex och nio. Kanske någon matiné på helgen. Om man ville se reklamen (vilket man ville – svältfödd på reklam-tv som man var) visste man att den började tio minuter innan. Nu kan filmen börja tio över två på eftermiddagen eller tjugo i elva på kvällen. I teorin. Bara för att det står så i dagens bioprogram betyder inte att filmen börjar då. Tiden är bara en indikator på en ungefärlig tid för inträde i salongen. Först måste man nämligen köpa en tunna popcorn, en pipeline läsk och en säck godis. Fjärran är den tid då man köpte en rulle ”Nickel” (kommer ni ihåg ”gammeldags blandning”?) som var slut innan reklamen. Sedan får man sitta i salongen under obestämd tidsrymd innan reklam och mängder av trailers tar vid och kanske även en liten kortfilm. Ibland tänds ljuset efter reklamen och man får sitta en stund till innan den egentliga filmen börjar. Det är därför helt omöjligt att uppskatta hur lång tid biobesöket kommer att ta. Man kan inte heller bestämma träff vid bion efteråt eftersom man inte vet var man kommer ut någonstans. När filmen slutat behandlas biobesökare som något generande avfall som måste göras av med snabbt och diskret. Man förs därför ut genom någon lönndörr och efter att ha vandrat i kulvertar, vindlande gångar, upp och ner för ostädade trappor spottas man ut i någon mörk gränd ett kvarter från biografen.

Men det finns förstås bra saker med modern bio. Stolarna är nästan bekvämare än min tv-fåtölj hemma och det finns massor med plats för benen och för det mesta ett utrymmer för dricka i armstödet. Min bardoms biostolar var stenhårda och placerade så tätt att man hade knäna pressade mot ryggstödet framför. Byta ställning var inte att tänka på. Vid extralånga filmer hade man träsmak i veckor efteråt. Lutningen är alltid perfekt, man har aldrig problem att se filmen, hur många hånglande par eller rakryggade pensionärer med hatt man än är placerad bakom. Ljudet är bra, temperaturen behaglig och har man tur så pratar den unga video- och dvd generationen inte sönder filmen. Egentligen är det bara en sak som fattas – varför visslar ingen i biljetten innan filmen längre? Kanske vet inte dagens ungdom hur man gör. Funderar på om jag ska sätta upp en liten instruktiv workshop i foajén nästa gång vi går på bio. Ska fråga barnen. Det tycker säkert att det är en lysande idé.