torsdagen den 1:e september 2011

I rampljuset (eller kanske precis utanför, men väldigt väldigt nära i alla fall)


Min kusin Eva fick erbjudande om publikbiljetter till treans nya satsning True Talent. Vi beslöt att gå dit med våra söner. Vi hade fått meddelande om att det var extremt viktigt att vi inte uteblev eftersom just vi ”var placerade i juryn”. Med viktig min och VIP-schvung i stegen klev vi på den abonnerade bussen för att forslas till inspelningsplatsen. Vi tittade nedlåtande och beklagande på övriga resenärer som säkert var vanlig publik utan jurystatus.

Förväntan och spänning bland oss och barnen – säkert skulle vår betydelsefulla roll ge oss fördelar. Antagligen skulle vi bli bjudna på ett glas bubbel, troligen få gå på röda mattan, absolut få egen loge och i förlängningen bli best-friends-forever med programledarna… vi tillhörde ju JURYN gubevars.

Väl framme inser vi snabbt att all publik är jury. Inga drinkar och särbehandling för oss inte. Man kunde få köpa en kopp kaffe för en femma, så det gjorde vi.

Jurypubliken delades omgående in i tre åldersgrupper. Killarna försvann till hörnet för dem upp till 25 år. Vi sällade oss till gruppen 25-50 och försökte se ut som vi inte alls närmade oss den övre gränsen. I en annan ände av lokalen samlades ett fåtal vithåriga tillhörande den äldsta gruppen 50-100. Varje åldersgrupp placerades sedan på varsin rund läktare utrustade med mentometerknappar, producenten förklarade omständligt att sedan skulle läktarna vridas så att man satt med ryggen mot de framträdande. Om minst sextio procent av publiken röstade positivt så skulle läktaren vridas runt och sångaren hade gått vidare.

”Alla läktare måste ha ungefär lika mycket publik” instruerar en funktionär pedagogiskt och lät blicken snabbt svepa över oss mittemellan-åriga. Blicken stannade på mig och Eva ”ni får flytta på er” konstaterad hon lakoniskt och viftade över oss till pensionärsgruppen. Jag gick under muttrande protest. Det kunde ju vara nog med att man tvingades kliva över femtioårsstrecket i förtid. Dessutom fick man stå ut med att programmets sångcoach Tommy Körberg refererade till oss som om vi gått i småskolan tillsammans. Jag ville inte alls vara i ”hans generation” som han glatt utropade. Jag ville hellre känna mig jämnårig med Danny som stod och gestikulerade framför ungdomsläktaren.

Möjligtvis var det hela en lågbudgetproduktion. Läktarnas vridningsmoment var på intet sätt automatiskt utan gjordes med handkraft av svartklädda ungdomar. Nesligt nog kunde de knappt rubba pensionärsläkaren trots att vår läktare var något glest befolkad. Jag fick samma känsla som den enda gång jag åkt tuktuk - jag satt och försöket göra mig så lätt som möjligt. Inspelningen tog mer än fem timmar. Publiken satt snällt kvar genom omtagning efter omtagning och vreds fram och tillbaka. Lokalen var kvav och het. Toalettbesök fick utföras endast i undantagsfall och efter tre timmar stack de till oss lite vatten och varsin drickyoghurt samt en papptallrik att fläkta oss med. Men publiken klagade inte utan satt snällt med benen i kors och tryckte på sina knappar, applåderade och jublade på kommando, timme efter timme. Människan är en underlig varelse och medias dragningskraft uppenbarligen svår att stå emot.

Till slut vacklade vi ut i kvällen för att bussas tillbaka till bebodda trakter. Som tack för dagen fick vi varsin s.k. ”goodie bag”. Här kom nog belöningen tänkte jag omtöcknat. Jag har ju sett vad Oprah’s publik brukar kamma hem i form av datorer, semesterhus och briljantringar. I påsen låg en reklambroschyr från ett mobilföretag, en energidryck och ett provpaket läkerol.

Men tänk ändå – jag kanske kommer på TV!!