måndagen den 18:e juli 2011

Arbetspaus

Första dagen på jobbet efter sista dagen på första semesterperioden. Hängde ni med på den? Känner mig manad att hålla er hjärna i trim, ni som fortfarande njuter trög ledighet.
Inte slöa till alltför mycket av för riklig solvarm sömn och kvällshinkar med immig rosé.

Tar en minipaus i mitt anletes svett och läser Aftonbladet på nätet för att ta del av en ny rapport om semestervanor. Mitt i industrisemestern förespråkar en återhämtningsprofessor i Uppsala flera små ledigheter istället för en stor. Sträcker på mig och tänker att oj, vad jag är duktig som alltid delar upp min semester.

Sedan tänker jag att frågan är helt fel ställd. Det är väl inte de långa sammanhängande ledigheterna som är problemet. Det är naturligtvis de många månader av arbete som känns opassande staplade på varandra. Jag förespråkar istället att jobbstunderna bryts ner i mindre partiklar och strösslas varsamt i ett hav av vila. Avstressande och återhämtande vilopauser avbryts då och då av mikrostunder av hårt (nja kanske inte jättetufft, men pyttelite ansträngande) arbete.

Genialiskt, inte sant? Men så är jag inte professor heller.
Bara ganska lat.

fredagen den 15:e juli 2011

Kattastrofväder

Det har regnat gråblött hela natten och morgonen visar visserligen upphåll, men inte det perfekta badväder sonen hade beställt. Jag kan se fördelarna med en halv dag med inneaktiviteter då strykberget blivit så högt och vingligt att inte ens kattastroferna vågar ligga på det längre. Dessutom borde jag göra en arkeologisk utgrävning i kylskåpet för att hitta källan till den märkliga obehagligt syrliga doft som börjat sprida sig i dess inre. Oboy har bestämt att detta är en sovdag och har gömt sig under täcket i sonens obäddade säng. Gömt och gömt... klumpkatten har en hjärna som en struts och anser att bara framdelen av kroppen är täckt så är man osynlig. Följaktligen ser man en enorm beige kattrumpa välla ut från täckets nederkant. Då denna burma (här används ordet i sin allra vidaste bemärkelse) ibland gör gasutsläpp värdig en åldrande labrador är det minst sagt ansträngande för sonen att sitta nära och spela x-box. Vet inte om jag borde oroa mig för permanenta hjärnskador (hos sonen alltså, vad gäller oboys hjärna är den nog utom fara - se strutskommentar).

Jerry tycker inte om att det regnar. Han vill gå ut på gården i sele och nosa. Det är hans favoritsysselsättning, men eftersom han avskyr att frysa och bli blöt sitter han i fönstret och stirrar burmablängbistert på vädret, inte helt olik en åldrad pensionär med allför omfattande regnstatistik. Med jämna mellanrum slänger han anklagande blickar på mig och släpper fram de allra ynkligaste gnälljamanden. Naturligtvis är det mitt fel. Likt allt annat som inte går enligt Jerrys planer, typ gles utportionering av kattgodis och bristande gå-omkring-med katt-i-famnen-gos (att sitta i soffan och förstrött klappa funkar inte, man måste stå upp och vagga som med en kolikbebis). Det finns ingen som kan ge dåligt samvete som Jerry. I skrivande stund sitter han framför dataskärmen och ser ut som han väntar på att jag ska bli färdig så att han får mejla närmaste djurskyddsförening om sin misskötsel. Det funkar. Jag känner mig som värdens uslaste matte. Om ni trodde föräldraskapet gav er dåligt samvete - skaffa en burma. Måste gå. Ska hålla katt.

tisdagen den 12:e juli 2011

Badnymf (läs: badskymf)

Jag är en badkruka. Om det är riktigt varmt i luften och inte blåser så händer det att jag badar. Är det under 20 grader i vattnet innebär mina "bad" en supersnabb touch and go, vilket betyder att jag under krampaktig inandning sammanbitet vadar ut med domnande kroppsdelar och snabbt som tusan doppar mig varpå jag frustande återvänder upp på stranden och föklarar att det INTE alls var skönt och att jag under en nanosekund upplevde ett misstänkt hjärtstillestånd. Vid detta tillfälle brukar solen gått i moln och vinden friskat i från nordan. Då talar jag om för alla att nu FRYSER jag och "jag visste väl att jag inte skulle ha fallit för grupptrycket".

Det är konstigt det där med bad ute. Alla som badar är JÄTTEDUKTIGA och om man inte vill måste man ha en vattentät (oj) förklaring i stil med nyamputerat ben eller officiellt dokumenterad vattuskräck. Alla som har badat FÖRTJÄNAR sin kopp kaffe på stranden och kan ta emot den nybakta bullen med samma ödmjuka stolthet som vore den ett Nobelpris.

Vi solvarma och snustorra badkrukor får skämmas och som straff skrubba färskpotatisen till middag.
Orättvist. Även små krukor kan behöva fyllas med rosé i eftermiddagssolen utan att behöva böja nacken i skam och känna sig ovärdiga när de terroriseras med kommentarer som "doppade aldrig du dig? - du missade verkligen något, det känns härligt efteråt". Efteråt! Tror jag det, alla obehagliga tillstånd upplevs som ljuvliga när de är avslutade. Skräckartade minnen får ett romantiskt skimmer när man ser tillbaka.
Värna rätten att vägra våtkall vätska!
Torrbollar i alla länder - förenen eder!