onsdag 27 april 2011

Lurigt

Min mobil har gått sönder. Som tur är så har vi ett litet hospice för mobiler i en låda hemma. Mobiler som är på gränsen att somna in men som ännu inte gått över gränsen. Mobiler som barnen alltså lagt av när de tjatat sig till en nyare, bättre fungerande modeller, men som jag inte klarat mig att göra mig av med så länge det ännu finns en flämtande livslåga. Det finns inga av mina gamla mobiler i lådan. Jag kör mina tills de är stendöda.


Jag började med den mest avancerade i lådan. Den hade förvisso en stor spricka över skärmen, men funktionerna och displayen var i princip helt identiskt med min egen så bytet gick smärtfritt. Glädjen varade en vecka innan telefonen först började sporadiskt bryta alla samtal för att sedan övergå till att slumpartat låsa knapparna då och då. Mycket irriterande. När till slut själva svarsknappen tjurigt vägrade fungera och jag tvingades åka hela vägen hem med en mobil som oupphörligt ringde lika ilsket som folk stirrade på mig (att ta bort ljudet funkade inte heller) beslöt jag att det var dags för nästa byte bland mobilerna i ”nära-döden-lådan”.

Jag har nu en väldigt enkel och därtill mycket, mycket liten mobil. Knapparna är så små att man med nöd och näppe kan utläsa vilka siffror som står på dem. Jag är begåvad med ganska rejäla händer. Nävar som är praktiska när man ska gräva i trädgården, riva en vägg eller lägga beslag på så många chips som möjligt. Inte fullt så behändiga när man ska slänga ihop små snabba meddelanden via sms. Jag har nu, tack vare den förinställda stavningshjälpen lyckats få rödvin till Kirgistan, Liköppning istället för Linköping och till och med Lättkadaver när jag i ett meddelande skulle försöka be ett barn ta sig an kattlådan.

Alla tekniska prylar blir förresten mindre och mindre. Helt meningslöst när jag själv har samma gamla otympliga format. Jag får inte ens zappa med fjärrkontrollen längre för barnen är trötta på att jag alltid råkar stänga av digitalboxen eller öppna dvd-spelaren istället för att byta kanal. Som tur är finns det saker som blivit större också. Påsarna för plockgodis till exempel. Och moderna vinglas. Får helt enkelt koncentrera mig på sådana saker som passar mitt omoderna och klumpiga format.

måndag 18 april 2011

Evigt ung


Det där med ålder är konstigt. Och då menar jag inte känslan av att åren rusar emot en med hotfull fart så snart man passerat fyrtio. Jag känner mig som ett råddjur i strålkastarsken när jag ser fyrtiosjuårsstrecket ånga fram mot mig som på autobahn i gryningstrafik.

Jag menar mer hur man uppfattar ålder. När jag gick i lågstadiet hade jag en jättegammal fröken. Tyckte jag. Hon hade stort sprayat hår och meterlånga naglar och läppstift på tänderna. Om någon frågat mig hur gammal hon var skulle jag nog svarat svävande: ”femtio kanske”. När jag gick i årskurs tre slutade hon för att föda sitt första barn. Hon var antagligen tjugosju.

Just nu går ”Fenomen” på fyran. Medverkande är Uri Geller. På sjuttiotalet när jag var liten stod han i tv och böjde skedar och drog ner blixtlås med enbart tankekraft. Nu är han tillbaka och göra exakt samma saker och ser dessutom ungefär likadan ut. Kanske kan man tänka bort sin ålder om man besitter kraften. Har försökt hela helgen att tänka mig till trettionio igen, men jag fick bara ont i huvudet.

I dagens Metro läser jag att en äldre man åtalas för ett misslyckat rånförsök mot en bank på Sveavägen i Stockholm. Tidningen beskriver rånförsöket som märkligt på alla möjliga sätt. Det var lågmält utan dramatik, det gick så lugnt till att personalen knappt uppfattade att någon försökte råna dem. Fjärran från svartklädda ninjor som med automatvapen på ryggen firar sig ner från helikopter och spränger sig in i valv och pengadepåer. En annan av alla konstigheter, enligt artikeln, var tydligen att rånaren bar lågskor, det nämns redan i underrubriken. I fetstil. Inte vet jag vad den korrekta fotbeklädnadskoden är vid bankrån, men tydligen bör det vara något av bootsmodell med klack. Men det allra märkligaste var förstås mannens höga ålder. Den utsatta kassörskan beskrev honom i efterföljande förhör som ”En gubbe. 60-65, typ”. Ordvalet indikerar att hon själv inte har alltför många år på nacken och det gör ju att man undrar om han ens var så pass gammal. Han var säkert bara fyrtiosju.

Och det är ju som alla vet ingen ålder.

fredag 15 april 2011

Släpp fångarne loss det är vår!

Nu är det fredagseftermiddag och jag packar ihop det sista för att gå hem och fira helg med mina änglar.
Planerna för helgen är inte helt klara, men fortsätter vädret att vara lika välvilligt lovande som just nu så ska vi nog njuta av solen. Kanske rota fram lite vårkläder ur garderoben:




Och sedan bara slappa.


Trevlig Helg!

onsdag 13 april 2011

Hardest job in the world

Har alltid dåligt samvete när det har gått för lång tid mellan inläggen. Ibland beror det på att jag har för mycket omkring mig och inte känner att jag hinner. Ibland beror det på att jag inte har några idéer och inte hör eller ser något som triggar igång mina tankar. Men oftast har det berott på en situation som tagit mycket av min energi under alltför lång tid.

När min son för nästan två år sedan började mellanstadiet blev han utsatt för trakasserier från några killar i klassen över honom. När han klagade hos lärarna fick han inget stöd utan de förutsatte att han nog själv hade bidragit till bråken. Själv visste jag inte vad jag skulle tro.

Min lilla snälla sociala plutt som alltid varit mer en drömmare än bråkstake. Som hade många kompisar och vänner. Min lille verbale kille som använde humor som vapen istället för nävarna, som gärna lekte såväl med äldre och yngre och inte var rädd för tjejbaciller. Som gick och erbjöd nackmassage till sina klasskamrater när dagarna blev långa. Att han plötsligt skulle blivit en som muckade gräl och sökte konflikter. Och då inte med sina jämnåriga klasskamrater utan med äldre större pojkar som hade betydligt mer schvung i såväl ordförråd som nävar.

Jag förminskade situationen och försökte tala honom tillrätta alldeles för länge – tänkte att han väl kanske hade sin del i konflikterna ändå. Till slut var han så olycklig och frustrerad att han inte klarade av att jobba i skolan längre. Han blev apatisk på lektionerna. När jag började gräva djupare i sörjan framkom det att han inte bara var utsatt av äldre barn. Lärarna hade själva del i kränkningarna. Eleverna fick titt som tätt kommentarer som ”ska du ha hjälp igen – kan du inget själv?” och ”kan du inte sitta still – har du damp, eller?”, eller kort och gott ”Förstår du ingenting?”. Till slut blev min lille plutt så förminskad och liten till själen att jag var tvungen att ta till drastiska åtgärder för att han inte skulle krympa så till den milda grad att han riskerade att helt försvinna. Vi bytte skola på dagen. Den gamla skolan anmäldes till skolverket som nu har riktat kritik mot deras agerande.

Livet har börjat vända till det bättre. Men att laga en trasig själ tar tid. Har man fått för många törnar så blir man ömtålig. Att blåsa upp ett tillknycklat självförtroende är inte alldeles lätt, det behövs bara en smäll så går luften ur igen. Så när det blir alltför tyst på bloggen under alldeles för lång tid så vet ni vad jag sysslar med. Jag är psykolog, jag är mental coach, jag är hjälplärare, jag är trygghetsbank och kärleksstation. Jag är mamma helt enkelt.