torsdagen den 20:e januari 2011

Moralist - javisst!

Jag har flera gånger hört en radioreklam för en dejtingsite på nätet. Som med all reklam lyssnar jag egentligen inte så det tog tid innan jag började fundera på vad de egentligen sa. En morgon hörde jag plötsligt att den förföriska rösten började prata om att det är inte var vilken nätdejting som helst. Det var ett kontaktforum för dem ”som var i ett förhållande och ville ha lite spänning”. Jag funderade lite och tänkte att det är kanske någon slags förmedling för s.k ”swingers”. Alltså par som vill träffa andra par för... ja låt oss kalla det romantik i grupp. Till slut var jag tvungen att googla fenomenet. Jag hade fel. Det är en dejtingsida för otrogna.


Tröttnat på äktenskapet? Krydda upp förhållandet!
Skaffa dig en flört vid sidan om!
Verkar i mina ögon lika vettigt som att försöka rädda ett krassligt förhållande genom att köpa ny bil, bygga ett hus eller skaffa ytterligare barn. En märklig uppmaning på det hela taget: fungerar inte relationen? Tillför något nytt: lögn!

De som står bakom företaget säger sig bara leverera vad marknaden vill ha. Eftersom en tredjedel av alla som idkar internetdejting ändå är i ett förhållande så ger den här sidan bara folk en möjlighet att köra med öppna kort, menar grundaren. Jag antar att ärligheten endast sträcker sig till de som man ska ha affären med. Några öppna kort inför den som man ska bedra ingår säkerligen inte i konceptet.
Jag var gift med en som notoriskt bedrog mig under hela vårt äktenskap. Fast det visste jag förstås inte förrän det redan var över. Jag har kommit över det och är till och med så vuxen att jag ser att problemet låg hos honom och inte hos mig. Men visst gjorde det ont trots att relationen var avslutad. Att bli sviken och få en kniv i ryggen av den som man trodde var ens bästa vän är ju ingen spabehandling precis.

”Skapa lite spänning i vardagen! Ha en affär och ge ditt liv en krydda!” basunerar den nobla verksamheten ut på sin sida. Av erfarenhet kan jag säga att förräderi, lögner och illojalitet inte på något sätt är delikat. Det ger bara en dålig smak i munnen.

onsdagen den 5:e januari 2011

Tuffa tag - del två

Det gick väl sådär.
Efter en och en halv sit up (nästan personbästa) började en blodådra bulta i hulkens panna och han tog mig enskilt för att prata. Utan att jag vet hur det gick till så hade han övertalat mig att skriva på för tolv timmars personlig tärning med honom- Mount V. - ett berg av stenhårda muskler och en vilja av stål och en blick som får en att darra av mjölksyra ända in i märg och ben. Jag får pantsätta barnen och sälja min själ för att finansiera äventyret, men har nu Ali Babas ord på att jag efter denna tid kommer att vara i så bra form att jag då nästan kommer kunna sköta min träning själv (fem sit ups?) och inte komma i självsvängning ens vid de hårdaste knuffar i tunnelbanans rusningstrafik. Receptionisten som tog emot det avtalet viskade i mungipan - "han är jättebra. Man kan aldrig fuska. Man vågar inte". Jag tror henne.

Nästa tid är redan i morgon, V. tyckte det var lika bra att köra igång direkt. Fick för mig att han oroade sig för att det som fanns av muskler skulle förtvina under natten. Ska tillbringa natten med att tröstäta och bygga upp en krockkudde av choklad runt mitt självförtroende.

Tuffa tag



Nytt år med friska avstamp och nya målsättningar.
Efter flytten har jag nu äntligen skaffat nytt gymkort på ett träningsställe i närheten. Jag har varit där ett par gånger under julledigheten. Gymmet är jättefint på alla sätt och med mycket trevlig personal. Stället är dock mycket mer avancerat än mitt gamla. Maskinerna är av ett annat märke – jättestora – och i många fall är jag osäker på hur de ska användas och hur inställningarna ska göras. Jag bad därför den överentusiastiska tjejen i receptionen om en liten personlig introduktion till maskinerna. ”Självklart!!” utropade hon lyckligt och började frenetiskt knappa på datorn. ”Vill du ha J. eller V. som instruktör?” frågade hon efter en stund. Jag förklarade att jag var ny på gymmet och därför inte kände någon personal till namnet. ”En är hård och en är vimsig ”förtydligar hon då hjälpsamt. Jag tänker att jag varken vill ha någon tuffing eller virrhöna utan bara en pedagogisk förklaring till gymmets maskinpark. Jag förstår att jag måste välja så efter ett tag säger jag tveksamt”… den hårda…?” Hon nickar godkännande och jag får en tid en helt annan dag då jag och hårda V. ska träffas för att ”prata”. Fylld av onda aningar traskar jag dit på utsatt tid.

V. visar sig vara ett enormt muskelpaket, två meter lång, med slätrakad skalle och svart skägg i Sinbad Sjöfarare modell. Han spänner ögonen i mig och frågar om min träningshistorik (alltför lättsinnig), hur jag äter (gott?), vilka idrottsskador jag besväras av (lathet?) och vilka förväntningar jag har på min träning (eh…att bli mer vältränad?). Efter tio minuter säger Djingis Kahn att han ska fundera på ”min profil” (som han verkar finna alltför sladdrig och lös i konturerna) och jag får en ny tid.

Idag är det dags. Jag förstår nu att det inte alls är frågan om en liten introduktion till gymmet längre. Nu ska jag omformas i jätten Goliats händer - från soffpotatis till spänstig böna. Det kommer att bli hårt arbete och jag kommer att få betala. I svett. Och kanske tårar.

Jag är skräckslagen.

måndagen den 3:e januari 2011

Boll i rullning

Har ni sett den? Mössan?

Jag har nu sent omsider förstått att det är en jättetrend att ha en stickad mössa med en pälsboll högst upp. Jag är lite senfärdig, men även jag har nu noterat att detta är vinterns trend med stort B. Ja som i boll alltså. Jag bor på gränsen till Östermalm och jag kan försäkra er att större delen av den kvinnliga befolkningen i denna del av huvudstaden har smittats av pälsbollsmössebacillen. Första gången jag la märke till den var på bussen tillsammans med dottern. Två damer i medelåldern (jaja… min ålder) sätter sig mitt emot oss, båda skrudade i likadana mössor – toppiga stickade luvor med en slags kaninrumpa högst upp. De såg ut som två pjäser i ett fiaspel och vi fick bita oss i kinden för att inte fnissa. Nu har jag vant mig eftersom de finns precis överallt. I alla färger och på alla åldrar. Dyr är den också – kostar som en normalstor innerstadsgran har jag förstått. Man kan undra hur fenomenet uppstår och varför man vill ha något som precis alla andra har. Kanhända är det modebloggarnas fel. Kanske är det någon sekt.

Det här med mössor är förresten ganska märkligt överhuvudtaget för min generation. När jag växte upp på sjuttiotalet så var mössa det absolut ocoolaste man kunde ha på sig. Alltså hade man inte det. Ingen hade mössa efter mellanstadiet – om det så var tjugo minus så gick man med bar knopp och röda öron. Idag har alla i den yngre generationen mössa. Helst hela tiden. Jag bevistade en gång en avslutningskonsert på Kulturama där min dotter deltog. En av solisterna var iklädd en ljuv spetsklänning, nätta lackskor och en stor stickad luva i noppigt yllegarn. En kollega till mig berättade vilka problem de hade att få tonårssonen att sitta till bords utan sin mössa. Efter mycket tjat tog han av den och då önskade samtliga familjemedlemmar att han skulle låtit bli eftersom en av fördelarna med ständig huvudbonad är att man slipper lägga ner så mycket tid på hårvård.

Jag fryser så lätt om öronen att jag tycker att det är skönt med mössa när det är kallt. Jag passar dock inte i någon modell. Mina barn är mina strängaste kritiker. Jag har många år prövat olika varianter som basker (du ser ut som en svamp, mamma), keps (kan du ta av den när vi går förbi min skola), luva (vem föreställer du nu? Mamma smurf?). Jag har nu givit upp att försöka hitta något som klär mig utan nöjer mig med en hyggligt varm som inte gör håret alltför elektriskt. Så det där med pälsboll struntar jag i, jag skulle antagligen inte se klok ut i den heller.

lördagen den 1:e januari 2011

Gott Nytt år!



Och tack kära läsare för att ni finns kvar trots särdeles dåligt skrivande på bloggen detta år. Året har varit tungt, det ska erkännas. En dotter som varit mycket sjuk i en kronisk sjukdom som vi försöker lära oss hantera, en son som mått extremt dåligt i en skola som behandlat honom illa. Därtill en flytt till vilken jag var nödd och tvungen, ny skola för sonen och dottern som varit provkarta för nya mediciner med flertalet bieffekter att handskas med. Ibland känner man sig mer utsatt som förälder än annars, mer ensamstående än enastående om ni förstår vad jag menar.

Nu är året till ända och vi tar nya tag. Sonen har börjat trivas i sin nya skola. Skokartongen till lägenhet börjar omfamna oss utan skavsår och känns mindre trång och mer vacker och hemmig. Dottern har (peppar, peppar, fingers crossed osv) fått en medicin som verkar fungera hjälpligt. I natt vid tolvslaget satt jag mätt och belåten efter en fantastisk middag (skröt kockan med mallig röst), och njöt av en knastrande brasa och tända ljus med rofyllt sovande kattastrofer i soffan. Med ett glas bobbel i ena handen och ett tomtebloss i andra skålade jag in det nya året med mina "små" änglar. Då kändes det i hela kroppen att 2011 - det bli precis vad vi gör det till:
ett helt fantastiskt år!