söndagen den 26:e december 2010



GOD JUL!
 
bild från cartoonchurch.com

 En sak var bättre med att bo i förorten än innerstan. Julens granköp. Där fanns det många granar, vackra granar och granar i alla storlekar och ingen kostade mer än ett par hundralappar. De såldes dessutom precis överallt så även folk utan bil kunde lätt bli med juleträd.

Det säljs i och för sig granar i varenda gathörn i stan också. Gick med glada steg till närmsta ställe, gnolandes "mor hon har gått ut på stan, stan, stan.... köper där en julegran, gran, gran" och tänkte mig en snabb affär. Samtliga granar såg där mycket märkliga ut. Alla var platta som julbokmärken, helt stelfrusna och såg ut som tvådimensionella enar. "De vecklar ut sig i värmen" sa försäljaren ointresserat. "Men då vet jag ju inte hur den ser ut innan jag köper" sa jag undrande. Försäljaren ryckte på axlarna och muttrade i halsduken "du får chansa. Du ser ju hur lång den är". Innan jag hann svara lade han till "alla kostar femhundra, säg till när du bestämt dig" och gick bort till sitt portabla värmeelement. "Femhundra" fnös jag och styrde mina stelfrusna tår mot nästa ställe.

Det visade sig ligga precis inom avstånd för vad som är rimligt att frakta en gran till fots om man är ensam. Redan på avstånd såg jag den perfekta granen lutad i en snödriva. Precis när jag skulle sträcka ut handen mot den rycktes den fram åt en annan familj på granjakt. "Perfekt!" utropade pappan och skakade hand med försäljaren. Snyggranen visade sig kosta sexhundra kronor och låg ändå utanför min granbudget så jag beslöt hitta någon mindre gran, med mer personlighet än utseende. "Har ni något runt trehundra" frågade jag när försäljaren klampade åt mitt håll. Han såg förolämpad ut, ryckte på axlarna och halade fram något barrbeklätt ut ett mörkt hörn som han erbjöd mig för trehundrafemtio. Vid det laget hade min fötter helt tappat sin känsel och fingrarna värkte av köld och jag beslöt mig raskt för att slå till. Det hade börjat skymma, men jag tänkte att formen var nog ok och den hade rätt krafiga barr och den såg framförallt ut att ligga innanför min hemsläpnings-kapacitet. Med stor möda bar jag hem mitt byte, tog in den i värmen, klämde ner den i julgransfoten och stod sedan med barnen och betraktade den. "Den har väldigt lång stam nertill" sa sonen. "Och liksom en midja mitt på" sa dottern. "Det ser ut som antenner upptill" sa sonen. "Det saknas ett par grenar på sidan" sa dottern.
 "Den luktar i alla fall gott" sa jag.

När granen nu står där i all sin glans och jag sitter julstinn i fåtöljen med en glögg i handen så är den inte så tokig ändå. "Jag tycker den ser rätt bra ut nu" sa jag i morse till barnen. " Antingen har jag vant mig, eller så har grenarna vecklat ut sig lite i värmen".  Dottern slängde granen en snabb blick och suckade "Du har helt klart vant dig, den ser fortfarande ut som ett biståndsprojekt för mobbade julsymboler".

Nästa år köper jag gran utanför stan. Måste kolla vad tunnelbanan har för trädpolicy.

måndagen den 13:e december 2010

Lusse lelle

Njutningsfull Luciamorgon på tv i morse. En riktig kör som vackert sjöng riktiga luciasånger. Jag festade loss med en hembakt lussebulle och pepparkaka och blinkade stämningsblankt mot apparaten, medan diverse ungar och lussekatter okänsligt sprang omkring för att göra sig färdiga inför dagen (ja kattastroferna sprang mest runt planlöst förstås). Mina barn lussar aldrig för mig på morgonen, det har räckt så bra med diverse skol- och dagisaktiviteter.

De första dagistågen var ju urgulliga – den förstfödda dottern som tindrade under luciakronans blinkande eljus (varför är det alltid ett som aldrig fungerar riktigt?). Efter ett tag kom dagispersonalen på att det var för ansträngande med dessa horder av föräldrar i lokalerna elva dagar före jul och förlade bryskt hela evenemanget ute på gården. Det var alltid regnblandat snö i horisontellt läge, barnen såg inte kloka ut med sina vinteroveraller under korviga lucialinnen, sången liksom blåste bort på vägen och man höll krampaktigt med blåfrusna fingrar runt en pappmugg svagt kaffe och drömde om något starkare.

Sedan vidtog några mer organiserade skolår med uppvisning i aulan för föräldrarna på kvällstid. Vissa år har stannat starkare i minnet än andra, som det när sonen iförd stjärngosseutstyrsel dansade robotdans till omgivande mer rättrogna tärnors stora förtret. Eller som året när dottern gick i sexan och tåget för första gången skulle gå med levande ljus. Om det var anspänningen eller en masspsykos framkallad av alltför många varnande ord från lärarna vet jag inte, men tågdeltagarna svimmade en efter en och när till och med lucian segnade ner på knä och en fallen tärna satte eld på ridån avbröts hela övningen. Särskilt stjärngossarna var dramatiska kommer jag ihåg, uppallade på en bänk bakom själva tåget föll de som norrländska furor raklånga bakåt, en duns efter en annan.
Sonen på åskådarplats tyckte det var mycket lyckat.

Själv lussade jag alltid för min mamma. Med stort allvar gick jag upp i ottan skrudade mig i särk och lingonkrans, lastade en bricka med lussebullar och nybryggt kaffe. Mamma lyste pliktskyldigast i sängen medan min ”skönsång” fyllde sovrummet. Den stämningsfulla stunden tog alltid abrupt slut med att jag varje år blandade ihop orden på samma strof i Luciasången och sjöng: ”ljusklädd med vit i hår”. Då började vi fnissa och sedan fikade vi. En mycket trevlig tradition på det hela taget.
Glad Lucia!

söndagen den 12:e december 2010

Fy farao


picture from ameliamagazin.com














Jag har legitim frånvaro från bloggen denna gång. Har nämligen varit på semester i Egyptens land för att fira storebrors första femtio år. Han tycker att det är jobbigt att uppnå denna ålder och inbillar sig att han är gammal. Nu har vår familj begåvats med särdeles barnsligt utseende så han ser ut att vara knappt fyrtio och uppför sig fortfarande som en yster tjugoåring så inte har han rätt att ha någon åldersnåjja.

Vad jag trodde skulle vara en lugn och vilsam vecka i solen visade sig bli en äventyrsresa. Ett snöigt Skåne gjorde att släktingarna från södern knappt höll på att komma iväg. Efter 12 timmars försening och bussning till ett nordiskt land nära dig lyckades de landa i pyramidernas land.

Vi vilade ut i hela två dagar innan käre bror ådrog sig allvarliga magproblem och kördes i ilfart till det närbelägna sjukhuset och blev inlagd ett dygn. När mamma och jag besökte honom på akuten såg det dramatiskt ut - han låg blek och matt uppkopplad mot diverse droppställningar. Vi närmade oss försiktigt och min mor lutade sig ömt ner mot sin förstfödde för att viska moderliga trösterika ord. Kunde man trott. I själva verket hörde jag henne säga "nu vill jag bara ha ett ord från dig: ditt försäkringsbolag." Brodern lyfte en darrande hand, lättade på syrgasmasken och rosslade fram: Länsförsäkringar (reklamplats). Efter denna rörande stund lämnade vi sjukhuset då läkaren sa att han behövde vila (oklart om han syftade på sig själv eller patienten). Kanske riskerade alla känsloyttringar att bli för mycket.

När vi återvände ett par timmar senare hade bror piggat på sig och flyttats till ett eget rum. Han hade fått en tv som underhållning och låg och tittade på ryskt matlagningsprogram med arabisk text. Det kändes som om brodern var sjukhusets enda patient, jag räknade till tre läkare och fyra sjuksystrar som alla vakade över hans väl och ve. De var mycket ovilliga att släppa ifrån sig ett livs levande övningsprojekt - prov togs i alla upptänkliga format på varenda fläck på kroppen utom fotsulorna. Sprutor sprutades och blodrör fylldes under en stickfest som sällan skådats. Jag fick morgonen efter agera mycket bestämd syster innan de motvilligt gick med på att släppa honom. Med en påse mediciner och nästan återställd storebror vandrade vi de få metrarna tillbaka till vårt hotell för att pusta ut ett par dagar innan det var dags att åka hem.

Att försöka ta sig ifrån Egypten via Hurgadhas flygplats visade sig vara förenat med besvär av bibliska mått. Men det är en annan historia. Låt mig bara säga att jag förstår att Moses valde att leda sitt folk genom öken och hav när han lämnade landet. Rena söndagspromenaden i jämförelse.

onsdagen den 1:e december 2010

På solsidan


Angeles Duran i Spanien har utropat sig till ägare av solen rapporterar Aftonbladet. Anledningen till att ingen gjort det före henne tror hon är för att ingen har tänkt på det. Jag tror hon har rätt. Jag har faktiskt aldrig gått på shoppingrunda i världsrymden ens i tanken.

Angeles tror på en finfin affärsidé för hon tänker nämligen ta betalt av alla som använder hennes sol. Inkomsterna ska bland annat användas till att få spanska statens ekonomi på fötter. Om jag vore spansk budgetminister skulle jag nog inte jubla ännu. Med makt följer som bekant ansvar. Stämningar för solkurvor, värmeslag, hudcancer och missväxt på grund av torka riskerar eventuellt att bli fler än intäkterna. Och om man helt enkelt inte gillar sol – kan hon då se till att man slipper oönskade leveranser? Vore också fint om hon kunde justera sin produkt lite, som det är nu är ju tillgång och efterfrågan högst ojämnt synkat.

Det finns en annan person som har mutat in månen och större delen av planeterna också. Har dock inte hört huruvida han har avgiftsbelagt nyttjandet. Kanske är de lite svårare att slå mynt av. Det är väl bara tidvattnet och ett gäng varulvar som står i direkt beroendeställning till månen, Mars rykte är väl lite skamfilat och Pluto är nog knepigt att varudeklarera sedan planetstatusen gick förlorad.

Antar att det bara är en fråga om visioner. Borde man kanske skynda sig att lägga beslag på jordens magma eller ozonskiktet (andra hands sortering, men ännu brukbart). Man ska nog i alla fall vara försiktigt med att alltför yvigt svänga sig med barndomens uttryck om att ”Luften är fri! Luften är fri!”. Det är nämligen inte alls säkert längre.