tisdag 30 november 2010

En åldrad blondins bekännelser

Ser i DN att man ska sätta upp den märkliga vampyrskräckisen ”Låt den rätte komma in” på uppländsk teaterscen. Jag och barnen hyrde filmen efter rekommendation. Jag förstod alls inte dess storhet, tyckte mest den var äcklig och konstig. Förstår visst att en viss hämnd är lockande för alla mobbingoffer, men en näsknäpp som innebär avslitning av kroppsdelar tycker jag känns lite övermaga.


Ibland känns det konstigt när man inte greppar sådant som omvärlden höjer till skyarna. Det har ofta hänt mig. Jag tycker fortfarande att Pulp fiction är en av de tråkigaste filmer jag sett, att Da Vincikoden hade en bra upptakt men till största delen något av det dravligaste jag läst. Jag anser inte att Brad Pitt är snygg och jag har en ganska ljum inställning till skådespelartalangen hos Leonardo di Caprio. När jag gick i gymnasiet så läste ALLA Sagan-om-ringen-triologin. Jag kämpade mig igenom den första innan jag beslöt mig för att tiden var för dyrbar för detta outsägligt tråkigt skrivna epos och sedan dess har jag noggrant aktat mig för hober och andra mytiska varelser som talar hitte-på-högtravande tungomål.

I takt med årsringarna står man alltmer frågande inför sådant som tonårsdottern och modevärlden höjer till skyarna. Nu senast Lanvins sammarbete med HM. I kölvattnet på dottern travade jag runt bland kollektionen som var avgränsad med kravallstaket (!). Inte för att det behövdes, trycket var minst sagt måttligt. Kanske var jag när allt kommer omkring inte ensam om att inte behöva märkligt skurna festklänningar med vågiga sömmar och trådiga kanter som min syslöjdsfröken aldrig skulle godkänt. Tygkvaliteten kändes undermålig och flera av blåsorna var upptill utstyrda med vad som närmast påminde om pärlbeströdda strimlade nylonstrumpor. Aftonväskorna såg ut som något projekt från ett glammigt avsnitt av hajk (om något sådant nu skulle funnits). När jag huvudskakandes gått runt och nypt och fnyst ett tag släpades jag därifrån av en dotter som muttrade något om att vissa skämmer ut sig offentligt. Jag antar att hon menade klädskaparna.

lördag 27 november 2010

Många måsten blir det


Bild lånad från cartoonstock.com


Jag vet, jag vet, jag vet.
Jag är usel.
Jag ska, jag ska, jag ska.
Uppdatera alltså.
snart, snart, snart.
Jättesnart.

torsdag 18 november 2010

Lycka är...


Ett varmt element en kall morgon i november.

söndag 14 november 2010

Vad är det för en dag?



Idag är det fars dag. Jag har vuxit upp utan pappa så vi har aldrig firat den dagen i vår familj. I ärlighetens namn firade vi inte mors dag heller, mamma tyckte nämligen att det var ganska fånigt att ha en speciell dag när man skulle tycka att hon var bra. Det fick man göra när helst man ville. Och det gjorde man ju också, av den enkla anledningen att hon var bra. Inte bara en dag om året utan precis varenda en. Jag har vidarebefordrat den traditionen till mina barn och klargjort att de alls inte behöver fira mig en särskild dag bara för att det står så i almanackan. De kan istället visa sin uppskattning precis när de känner för det. Helst ofta. Varje dag om de vill och då gärna med kärleksyttringar som att lägga smutsiga strumpor i tvättkorgen och ställa in använda chokladkoppar i diskmaskinen.

I dagens DN såg jag en födelseannons undertecknad bara av en mamma. Ibland är det så att man bara har en förälder från start, ibland blir det så efter ett tag. En del barn har fler föräldrar än två. Det kan ha tillkommit flera bonusvarianter under livets gång, eller så har man dubbel uppsättning från början som för en del barn till homosexuella föräldrar. Receptet till en lyckad barndom ligger inte i hur nära man följer receptet till den stereotypa kärnfamiljen.

Huvudsaken är att man har någon som finns där. Någon om skapar en trygghet runt en när man är barn och som gråter med en när man är ledsen, slåss för en när man är utsatt, applåderar ens bedrifter, hjälper en upp när man ramlar och som skrattar med en när man är glad. Jag hade lyckan att ha en sådan förälder.

Så till mamman som tyckte det var ganska fånigt med mors och fars dag och som anser att uppskattning ska man visa när man känner för det vill jag helt enkelt bara säga: Du är bäst i världen! Alla dagar.

fredag 5 november 2010

Villebråd i äl(g)skogen

Det tycks och sägs en hel massa om kungen just nu. Kungen själv säger just inte något. Han har på sitt vanliga stolpiga och putslustiga sätt kommenterat en skymt av älgrumpor under den kungliga jakten, men andra jaktmarker och småvilt, eller att andra bakdelar skulle varit i närheten av kungliga laddningar vill han förstås inte prata om.
Själv känner jag mig måttligt intresserad av själva skvallret som i sanningens namn inte känns särskilt nytt. Att kungen och hans överklassgäng varit galna i sin ungdom, dansat på bord och bjudit flickor på både det ena och det andra känns ju troligt och inte ens särskilt överraskande. För inte är det väl någon skillnad nu runt Stureplan där välbärgade brats pimplar dyrbara bubblor och festar loss på exklusiva hak, svängandes med Armaniprydda stjärtar och vickandes på Pradaklädda tår.

Om sedan monarken och hans partygäng av noppar, poppar, snopp, snapp, snipp eller snorum fortsatt med detta upp i pensionsålder utan att ge avkall på unga kaffeflickor eller annan avec känns det ju klart omdömeslöst och inte minst väldigt tragiskt. Däremot är det inget jag nödvändigtvis vill ödsla vare sig tid eller pengar på att ta till mig i bokform, knappt ens ägna några minuter på genom frisörens skvallerblaskor.

Men den mediala cirkusen runt det hela fascinerar mig omåttligt.
Kvällspressen gottar sig åt ”skandalen” på tiosidiga uppslag och är låtsasindignerade trots att de själva livnär sig på den här typen av avslöjanden. De som påstår sig inte velat publicera ryktena tidigare av hänsyn till kungafamiljen citerar nu gladeligen långa stycken av de smaskigaste detaljerna ur boken. Allt i allmänhetens intresse naturligtvis, under den braskande ursäkten att härtill är vi nödd och tvungna.

Politikernas uttalar sig nästan likt karikatyrer från tv 4:s Parlamentet:

”Vi avvaktar men uttalar fullt stöd för kronprinsessan”
(Reinfeldt är blått monarkiskt försiktig)

”Jag utgår från att kungen förnekar”
(kristdemokratisk indignation under devisen det som inte syns finns inte)

”det finns delar som måste få vara privata så länge det inte är olagligt”
(centern tycker att det som händer i den kungliga ladan ska få stanna i ladan)

”Möjligheterna att granska hur man använder apanaget på hovet borde vara större”
(Mona Sahlin som nog tycker att om hon inte får använda statliga pengar för choklad till kaffet ska inte heller kungliga kaffeflickor finansieras av skattekassan)

På bästa sändningstid sätts det in timslånga debatter, med fler expertpaneler än vad som någonsin Afgahnkrig eller ekonomiska kriser kunnat generera. I dagstidningen visar man en halvsidesbild på lagret där boken förvaras i väntan på tur till bokhandeln. Jag förväntar mig nästan se en karta med prickad väg och pilar under rubriken ”här färdas skandalboken till Akademibokhandeln”.

Men kanske ska man inte förvånas. Om ett bröllop i Familjen kan ge upphov till månader av extrabilagor och monarkistisk yra så kan väl information om privata vidlyftigheter ge åtminstone några veckor av kunga-yrsel. Och även om jag hade velat läsa boken så går den idag inte att få tag i. Första upplagan är redan slutsåld. Jag ska istället ägna kvällen åt något mycket mer substansfyllt och seriöst.
Fredagsmys med idol.