lördag 28 augusti 2010

Morgonsamling

Jag dricker kaffe och samlar mig inför dagens arbete som packmästare. Är nu sådär nonchalant bra på att vika upp flyttkartonger som vilken flyttgubbe (har faktiskt aldrig mött någon flyttgumma) som helst. Funderar på att börja snusa, spotta i nävarna och häva ett par pilsner till lunch. Fast snus gör mig snurrig (prövade en gång i femman), är urusel på att spotta coolt (blir mest dregel längs hakan) och öl gör mig så bubblig i magen. Kanske mysteriet med flyttgummornas frånvaro är löst redan där.

Har magasinerat matbordet och sålt köksstolarna så morgonens piggauppmig-shot får intas vid köksbänken på kattastrofernas höga fönsterpall.  De står på golvet nedanför och blänger surt eftersom de tycker att de behöver den för fågelskådning från köksfönstret. Jag försöker förklara att andra katter sitter på fönsterbrädan, men de slår det snobbiga renrasiga dövörat till och går sårat bort för att gnaga på en flyttkartong (funderar på hur jag ska förklara alla tandmärken på kartongerna när de ska återlämnas till flyttfirman).

Min espessobryggare har börjat läcka så jag fick rota fram min gamla pressovariant för morgonens drog. Efter att i år ha ordnat mitt kaffe genom en knapptryckning så är jag otränad i hantverket. Kaffet blev lite blaskigt och dessutom funkade det inte bra med sojamjölken som delade på sig lätt oaptitligt. Känns som det är helt i linje med min nuvarande tillvaro. Kommer på mig själv att tänka att det är så rörigt så det är ändå ingen idé att städa. Dessutom ska det ju snart flyttstädas av proffs strax (först om knappa två veckor, men ändå). Knappt man orkar duscha och borsta håret.

Det är nog psykologiskt riktigt att allt ska bli så otrivsamt och småsunkigt att man inte står ut med att bo kvar. Flytten framstår då som helt nödvändig och den nya bostaden som ett Eden inom räckhåll. Och så hittar man de sista krafterna för att så snabbt som möjligt kunna överge det sjunkande skeppet, den igengrodda grottan eller någon mer adekvat liknelse som jag inte lyckas komma på när hjärnan bara götts av en grumlig och blaskig kaffegröt. Kanske bäst att sätta igång.

Ska bara först avundsjukt dregla över annonserna i helgens bostadsbilaga och drömma mig bort till en värld av blankpolerat trägolv utan lådor och köksbänkar endast prydda med tre felfria äpplen.  Den andra världen. Utanför kaos där jag bor. Säkert har de gott kaffe där också.

fredag 27 augusti 2010

Ingenting är längre som förut

Jag hittade sladden till kameran. I dessa före och efterbilder kan ni avnjuta den fantastiska home styling som pågår i det som en gång var ett hem. Shabby chic liksom. Fast med betoning på shabby och nästan helt utan chicfaktor.


Jag hade en gång ett kök


Minimalism


Vilsamma hemmakvällar



Smärtsamma hemmakvällar



Tonårsdröm



Barnmisshandel?



Helgen blir som sig bör. Packad.

torsdag 26 augusti 2010

Sambo med kaos.


Jag försöker komma på något att skriva som inte handlar om flyttkartonger eller evighetslånga samtal för att flytta elavtal, bredbandsuppkoppling, telefonabonnemang eller bokning av städfirmor.

Det går inte.
Det är helt enkelt så mitt liv ser ut just nu, med två pyttesmå veckor kvar till F-dagen. Jag försöker springa runt och rensa och lägga ner saker i kartonger på ett genomtänkt och logiskt sätt, men måste erkänna att jag inte lyckas nämnvärt. Och då är jag ändå flyttproffs. Mitt liv som nomad räknar nu min tjugoförsta förflyttning. I denna flytt finner jag att logistiken liksom hela tiden trampar fel. Som i helgen när jag sålde ett par garderober och råkade packa samtliga sonens kläder så att han nu varje morgon får rota i kartongerna för att hitta rena strumpor och kalsonger.

I morse kom stadsbud för att hämta mitt gigantiska matbord. Det får inte plats i nya köket, men jag har en innerlig relation med denna hundraåriga pjäs och kan absolut inte tänka mig att göra mig av med det, så bordet får magasineras i väntan på att något barn flyttar ut och ger utrymme för en matsal. Nu har vi inte någonstans att sitta och äta längre. Vi får stå vid diskbänken eller sitta i soffan. Jag åstadkommer ändå inga vettiga maträtter i min röriga tillvaro. Långkoken lyser med sin frånvaro och ingen matlagning tar längre än en kvart (mest köttfärsbaserat och fingermat).

Jag har tagit flera bilder för att illustrera min tillvaro à la lagerlokal som jag planerat att lägga upp i detta inlägg för att ni med illa dold tillfredställelse ska kunna njuta av er egen vackra och välordnade samt flyttkartonglösa hemmiljö. Tyvärr hittar jag i skrivande stund inte kamerans datorsladd.
Möjligtvis har jag packat den.

torsdag 19 augusti 2010

Ensam mamma hatar


Det finns bra reklam. Sådan som är underfundig och kul och som man kan se om och om igen och som så småningom hamnar som välklickade klassiker på youtube. Det finns dålig reklam. Som bara är töntig och tråkig, som befäster fördomar och könsroller eller är så dåligt dubbad att det gör fysiskt ont att titta på dem (s.k. synkstörning som dottern säger).
Sedan finns det reklam som gått över en gräns som man knappt visste att man hade. De som väcker något inom en som gör att man blir på gränsen till en ond människa. Som får ens blick att mörkna, känslorna att svalla, nävarna att knytas och magen att vända sig. Som gör att man bara vill skrika AAARRRGGGHHH varje gång den visas och hårdhänt famla efter fjärrkontrollen. En sådan går nu på trean.

Jag pratar trailern inför höstens säsong av programmet ”ensam mamma söker”, den fantastiska realitysåpa där ensamstående mammor förväntas möta sitt livs kärlek (obs knivskarp ironi). Rent bortsett från att programmet är råfånigt, titeln är intetsägande och att aldrig, aldrig, aldrig någon träffar någon som de vill dejta längre än fem minuter efter att eftertexterna till finalprogrammet slutat rulla så är reklamen för programmet rent plågsam att betitta. Hur har man tänkt? Har man tänkt?

De tre mammorna som höstens program ska handla om sitter iklädda några slags vita särkar på varsin sten mitt i något slags vatten. Det är inte något djupt vatten. Man kan förmoda någon grund insjöpöl eller mycket långgrunt hav. Singelmammornas hår är utsläppt och lite fuktigt trassligt som skogsrå möter timotejreklam ungefär. Där sitter de och… tvättar!! De har varsitt obestämt plagg, kanske ett par trosor, kanske en nedkräkt barntröja som de lojt sköljer och vrider med utstuderat långsamma rörelser. Efter ett tag så reser de sig som på kommando och närmar sig kameran på ett sakta och hotfullt sätt. Kameran zoomar in på en mamma i taget och mammorna blänger surmulet under lugg och ser ut som de smider lömska planer på i bästa fall misshandel och stympning. Det är inte sol utan molnigt och gråkallt – är det måhända därför de blänger så konstigt? Kanske har de kramp i de nerkylda fötterna och början till artrit i fingerlederna.

Synnerligen obehagligt. Är det så man ser på ensamma mammor? Som ett hotande lågtryck i havsbandet. Som ett halvklätt, iskallt och blött väsen som närmar sig för att dra ner omgivningen i fördärvet och dränka dem med sin ensamma ångest?

Inte konstigt i så fall att jag får sitta ensam på föräldramötena i skolan.

lördag 14 augusti 2010

Pardon my French

Det är tyst på bloggen. Jag har min faster på besök från Paris och hinner inte mycket mer än att visa Stockholm, laga svenska specialiteter och febrilt leta franska glosor och damma av mina grammatikkunskaper (som inte bara är dammiga utan även rostiga och nästan helt uppätna av tidens tand). Samtalen är utan paus, ämnena stora och små och skratten många. Jag har dock en känsla av att vi inte alltid pratar om eller skrattar åt samma saker.

Vi har det mycket trevligt i alla fall. Idag flyttar hon dock över sina pinaler till min mor eftersom i takt med att flyttkartongerna fylls blir lägenheten mindre och mindre beboelig. Snart kan man bara vistas på balkongen och det blir så fuktigt under regnskurarna. Tant pis. På alla möjliga sätt.
Snart tillbaka. Och då helt på svenska.

söndag 8 augusti 2010

Stress i Augusti

Jag har varit på en minisemester i London med dottern. Efter fyra intensiva dagar är både jag och pengarna helt slut. Sonen och jag var på samma ställe i maj och det är fantastiskt hur olika upplevelserna blir beroende på ressällskapet. Där sonen valde London Dungeon (som visade sig vara så överläskigt att vi tvingades bryta efter en kvart) och "Ripley's belive it or not" (ett märkligt museum med trehövdade kalvar och folk utan underkropp) styrde dottern bestämt stegen mot butikerna på Oxford street och en otroligt vacker Grace Kelly utställning på Victoria and Albert. Med sonen fick man inta snabba måltider som Pizza och Fisch and chips. Med dottern som är mjölkallergiker blev det elegantare matintag som sushi och grillad lax. Båda barnen hade dock en stark kärlek för de röda dubbeldäckarna så vi åkte mängder med buss - ett utmärkt sätt att se London. Vi såg förstås såväl Towern som Big Ben och fotade oss vid Picadilly cirkus där den eleganta mamman lyckades snubbla ner från trappan vid erosstatyn och falla platt trots att hon inte besökt en enda pub. Dottern suckade lätt, skrapade upp mig från stenläggningen och styrde snabbt bort mig från de omgivande blickarna och höjda ögonbrynen.

Tillbaka i lägenheten sitter jag lite smått förlamad och inser att efter att med välmenad hjälp från kattastroferna ha packat upp de överfulla resväskorna vidtar i morgon en helt annan packning i motsatt riktning. Då levereras nämligen mina åttio flyttkartonger att fyllas med vårt hem innan september. På kvällen anländer så min faster från Paris för en veckas besök under vilket vi ska hinna med skärgårdsturer, gamla stan-promenader och en svensk kräftskiva. Nästan så man längtar tillbaka till jobbet så man får vila upp sig lite.