lördag 31 juli 2010

varats olidliga lätthet

Jag är usel. Jag är innehållslös. Jag är den som ger alla blanka papper ett ansikte (ok, lite skrynkligt papper). Jag har semester igen och min inspiration går på sparlåga. Jag rensar inför flytten.

Under denna semestervecka slänger jag, lägger i kassar till välgörenhet eller säljer på blocket. Jag har nämligen kommit på att ju mindre saker jag har kvar i min lägenhet desto snabbare och enklare går flytten. Smart va? Dessutom kommer vårt nya compact living kännas mycket luftigare om vi inte har något i rummen.
A woman with a plan.

Nästa vecka kommer Emmaus och hämtar kassar med böcker, porslin och textil. Först ringde jag Myrorna, men de verkade bli väldigt stötta över erbjudandet. En mycket grinig dam med barsk stämma morrade: "Böcker?! Vi vill inte ha några böcker! Alla människor lämnar böcker. Vi har massor av böcker!" Med blossande kinder bad jag om ursäkt för mitt fräcka tilltag att ringa numret på deras hemsida under meningen "Ring så hämtar vi dina saker, böcker, porslin, kläder eller möbler". Jag vet av erfarenhet att de inte vill ha möbler heller. När jag flyttade från huset hade jag flera möbler jag ville skänka. Myrornas kom farandes med en lastbil och gick runt och fnös åt mina saker. En fin vit Ikeasoffa med nytvättat tvättbart överdrag dissades med kommentaren: "Ingen vill ha vita soffor". Två nätta träbyråer som målats om i vitt verkade vara direkt förolämpande som gåva "målade möbler tar vi inte, det finns det ingen marknad för." Jag sålde dem på blocket istället. Till Myrorna ska man bara vända sig om man vill skänka en Haupt-byrå eller soffa i brokigt tyg från Svenskt tenn.

På kvällarna tittar dottern och jag igenom de två första säsongerna av "Mad Men" i rasande fart. Vi har nu totalt fastnat och blivit sextiotalifierade. Jag får lust att arrangera ett drinkbord mitt bland flyttkartongerna och tupera håret. Trängseln bland lådor och kassar gör att man redan fått samma ålvickande gång som seriens kvinnliga karaktärer.
Så slit på dagen och dekadens på kvällstid. Min sexiga tillvaro i ett nötskal - eller ska jag säga banankartong.

torsdag 22 juli 2010

Att sko sig på barnen

Jag gör sällan reklam för något på min blogg, förutom att jag länkar till artiklar eller märkligheter som jag läst. Det beror naturligtvis på att jag inte vill rikta fokus på något annat än mig själv och mina mirakulöst kloka funderingar. Jag gör ett undantag för min dotter Märtha som designat en sko i en tävling. Om ni vill kan ni hjälpa henne genom att rösta på den här. Om hon vinner första pris får hon ett presentkort på en resa vilket är väldigt bra då hennes fattiga mamma faktiskt behöver åka till New York.

tisdag 20 juli 2010

You wish


Tog en paus från mitt hårda arbetspass (nåja) för att nyhetssurfa lite. I DN kan man läsa att Kent i sin kravlista inför sin konsert i Oslo vill ha 50 kilo isbitar, 39 flaskor sprit, 45 flaskor vin och svarta sockor. Hur tänker de med strumporna undrar jag. Har de provpackat scenkläderna och upptäckte att strumporna inte fick plats? Eller ska de ha det till något annat? Strumpteater? Sock-kaniner? Kanske kände de att som publikdragare borde de begära något lite udda och kom på… strumpor.
Wow. Kent. Riktig Rock and Roll.

Alla artister skickar ut så kallade ”riders” inför sina uppträdanden. I den specificeras inte bara vad man har för krav på säkerhet, scen, ljudutrustning, belysning och sådant, utan även hur loger och backstage-utrymmen ska vara utformade och gärna innehålla. Ibland är det väldigt märkliga krav.

Den mest kända udda ridern är nog Val Halens från 1980 i vilken man begärde M&M’s, men krävde att alla bruna först skulle ha sorterats bort. Det hade tydligen med säkerhetstänket att göra. För det vet ju alla att bruna M&M är ren ondska. Ofta har man synpunkter på logens inredning, Jennifer Lopez vill alltid att allt ska vara helt vitt, medan Elton John är lite mer flexibel och önskar en vit , blå eller grå soffa (dock ej i läder) och en två meter hög palm. Lemmy Kilmister i Motörhead ville ha Kinderegg (okänt antal) förpackade individuellt så att han inte skulle riskera få för många med samma byggsats… annars är det ju varken spännande eller överraskning utan bara just choklad.

Man undrar om de här grejerna verkligen är så viktiga för dem eller om filosofin är mer ”just because I can”.
På sidan ”The smoking gun” kan man hitta samlade riders av stora stjärnor och kolla in deras mer eller mindre bisarra önskningar. En av de bästa är Iggy Pops– inte för kravlistan – utan för formuleringarna och kommentarerna gjorda av råddaren Jos Grain. I det 18(!) sidor långa dokumenten ger jag följande klipp som smakprov:


Jag lämnar en rider till ungarna när jag går hemifrån istället. Den handlar mer om vad jag förväntar mig att INTE finna i hemmet när jag i kväll vacklar in från en hård arbetsdag: tomma läskburkar utplacerade som dekorativa element här och där, glasspapper bredvid papperskorgen under skrivbordet (släpp datorskärmen med blicken när du kastar, tack), högar med använda udda strumpor i köket (varför måste detta klädesplagg alltid avlägsnas så långt bort från tvättkorgen som möjligt?), intorkade tallrikar med pasta och smältost på sängen… osv. osv. Barnen tar emot instruktionerna med upphöjt lugn och blicken hos en lentungad konsertarrangör när de förbindligt leende replikerar:”vi har tagit emot dina önskemål och ska se vad vi kan göra”.
Jag får ofta känslan av att jag inte är största stjärnan i deras stall och att jag ska vara tacksam så länge jag får göra ett och annat framträdande. En slags golden oldie för gamla tiders skull. Själv tycker jag att jag är en hit.

fredag 16 juli 2010

I mitt anletes svett

Jag jobbar denna vecka och nästa. Jag brukar arbeta ett par veckor i juli för att kunna sprida ut semestern över hela sommaren. Vad jag sysslar med kan man läsa här.

Det har sina fördelar att jobba mitt i högsemestern. Det är relativt svalt eftersom arkiv är temperade klimatzoner. Man får förvånansvärt mycket gjort när man inte tar några kafferaster och ingen ringer för att fråga vem som uppfann elektriciteten, när de enda mejl som dimper ner i min inbox är obskyr reklam från e-postlistor jag inte har något minne av att jag anslutit mig till. Det känns lite konstigt också. Lite grand som om man är den enda överlevande efter någon stor katastrof (ja, för då går man ju till jobbet som vanligt) eller att alla andra blivit bortförda av aliens utom jag (typiskt, inte ens högre utomjordisk intelligens vet vad de ska ha mig till). Ibland ringer barnen för att tala om att jag behöver köpa mer glass eller fråga svåra frågor (var ligger osthyveln). Då händer det att jag först inte får fram något annat än krax eftersom min röst inte prövats på timmar.

Kattastroferna försöker umgås när jag går upp i ottan. Då är det lite svalare och de orkar gå omkring lite. Annars har värmen gjord dem utslagna. Bokstavligt. Här och där ligger de omkullvälta i små högar i någon slags halvdvala. När det inte är sol på balkongen ligger Oboy där och spanar, men Jerry vill helst gå ut IRL. Han älskar att gå i sele en stund varje kväll i en glänta framför vårt hus (inte för långt bort och kör en bil förbi vill han gå in). Jag hinner knappt innanför dörren förrän han börjar tjata uppfordrande och stirra ömsom på selen, ömsom på ytterdörren och ömsom på mig.

En vecka kvar till nästa semester. Då M.Å.S.T.E. jag börja packa inför flytten.

Oboy är redan packad.








 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Jerry vilar upp sig innan. På dotterns spetstrosor. Kinky cat.

torsdag 15 juli 2010

(Inl)ägg

Just nu är tv-tablån proppfull med grillprogram och tidningarna svämmar över med specialbilagor om fräsch picknickmat och sommarlätt matlagning. Eftersom denna blogg är lyhörd för rådande trender vill även jag ge er ett sådant där lustväckande matreportage med outsägligt vackra bilder. Denna rätt kan med fördel tas med ut i naturen, avnjutas som lätt lunch eller enkel tapas på kvällskvisten.

Bloggens avdelning betitlad ”Genvägar och senvägar i köket” presenterar därför stolt (tadaaa):

Mikroäggmackan!
(0,5-1 pers)

Utrusta dig med en mikrosäker plastskål och ett ägg. Jag har här valt en bunke av typen shabby chic, en yt-finish som relativt lätt att åstadkomma medelst flitigt skrapande med stålverktyg, medan den läckra färgskillnaden bäst uppnås genom upprepad förvaring av tomatbaserade rätter.


Knäck ägget med en elegant handrörelse i bunken. Personer med alltför stor aggressivitet eller starka handleder kan här få göra en kort paus för uppfiskande av skalrester.


Lägg på locket. Här kommer en egendesignad specialfiness: Klipp, skär, bit eller bryt bort en bit av locket. Strunta inte i detta moment om ni inte vill att locket explosivt ska flyga omkring i mikron. Mikra i 30 sek på full effekt, vänta i 30 sek och mikra sedan på nytt i 30 sek. Ägget bör nu ha övergivit sin flytande form och blivit läckert stelt och skrynkligt (inte helt olik kockan i detta fall – jag är också läcker, stel och skrynklig).


Ta fram kaviar på tub av valfritt märke och design. Jag har här valt den klassiska Kalles i en lättare variant med ljusblå färg för att förstärka den somriga känslan.



Använd din kreativitet och kombinera bröd, ägg och kaviar på ett aptitretande sätt.

.


Njut med valfri dryck.


Are you impressed? I am impressed.

tisdag 13 juli 2010

Festligt värre


Sommaren är för många liktydigt med festival och de flesta sådana handlar om musik. Att en av de mest populära ,Hultsfred, har tvingats kasta in handduken är det nog många som sörjer. Men det finns tydligen andra typer av festiviteter. Läser i DN om ”No-mind-festivalen” i värmländska Ängsbacka. Så långt från Hultsfred man kan komma, och då menar jag inte geografiskt utan innehållsmässigt – ingen rock och ingen alkohol. Om det var lätt att förlora saker i Hultsfred (hörseln, pengar, hjärnceller, kontrollen, oskulden et c) så åker man till Ängsbacka-festivalen för att leta efter sig själv och finna inre frid.
Jag föredrar att vara vilse. Jag tycker det låter hemskt obehagligt alltihop. Ni som vet att jag värjer mig mot såväl kindpussar som myskurser förstår nog att ett ställe som är känt för sina långa kramar inte är något för mig. I Ängsbacka pågår tydligen ett oupphörligt kramande, ensam, i par, eller i grupp. En festivaldeltagare bekräftar detta och berättar glatt att hon själv varit med om en tre timmar lång gruppkram som avbröts först när myggen blev för påträngande och en person fick kramp. Jösses.

I stället för olika scener och konsertprogram så finns en mängd tält och ett aktivitetsschema. Du kan gå till ”Heart tent” för att delta i meditationsdansen ”5 rythms” eller till ”Sweat lodge” ett tält med 600 varma stenar där man ska svettas fram en rening av kropp och tanke. Mycket verka handla om rörelse, i alla fall om jag tolkar ”måndans” och ”slow emotion” rätt. Är man något mer avancerad så kan man delta i ”orgasmic body”, en workshop där deltagarna förväntas uppnå en gemensam kroppsorgasm (hur många andra orgasmer finns det…?) genom att sitta på golvet i en lada och gunga till suggestiva toner. Festivalens dragplåster och höjdpunkt är en s.k. ”wisdome keeper” vid namn Little Grandmother som till diggeridoo-bröl predikar om vikten av att ta hand om moder jord (vilken nyskapande tanke och djärvt budskap i dessa miljötider!) och avslutar med att uppmana alla att gå ut och ge jorden av sin kärlek, vilket deltagarna tolkar bokstavligt och går ut och lägger sig och kramar mark, gräs och rötter.

No-mind-festivalen har blivit så till den milda grad populär att man har problem med att ta emot alla intresserade. Så det gör säkert inget att jag tackar nej redan nu. Jag tror jag väljer att förbli borttappad och oförlöst i mitt inre. Kram på er!

lördag 10 juli 2010

The heat is on

Nothing. Nada. Zilch.
Ingenting gör jag, ingenting händer, ingenting skriver jag. Jag sitter mest på min svala, skuggiga balkong och läser. Ibland hasar jag upp och blandar lite citronvatten eller äter ett kokt ägg. Jag funderar länge och väl på alla eventuella aktiviteter innan jag företar mig något. Först funderar jag på hur viktiga det är och sedan görs en ekvation på nödvändighet kontra grad av arbetsamhet. Det brukar resultera i att jag duschar någon gång vid femtiden, går och handlar något som kan tillagas med minimal input vid sex och i ett sista utbrott av explosiv energi drar korken ur roséflaskan vid sju. För att därefter återigen kollapsa i kvällssolen på balkongen.
Det stavas semester gott folk.

Igår förvånade jag mig själv med att träna en timme. Det var bara jag och en till på gymet. En ung mörk, brunbränd muskelsvällande sak som större delen av tiden gick och kring och blängde på maskinerna. Som någon slags envig a la wild west. Plötsligt kunde han rycka tag i en hävstång med en zillion kilo på och under dramatiska höga stön göra tre, fyra mycket ansträngade repetitioner efter vilka han sonika aggressivt släppte tyngderna på mattan som om han precis gjort sitt sista misslyckade försök till osguldet i tyngdlyftning. Sedan vidtog vankandet runt gymet. Har upptäckt att denna typ ofta finns i styrketräningslokaler. Ofta har de tubsockor och badskor och väldigt tjocka överarmsmuskler. De verkar befinna sig på gymmet i timmar trots att den effektiva träningstiden bara verkar röra sig om en kvart. Vältränade är de ju så kanske det ger resultat. Fast möjligtvis utför de de flesta övningarna hemma i garaget när ingen ser.

Idag blir det ingen träning. Idag har jag återgått till vacation mode och suttit fyra timmar på balkongen med tidning, bok och kaffe. Jag har återigen insett att jag inte kommer att hinna flyttröja källarförrådet på grund av dagens späckade schema. Herregud det är bara runt fyra timmar tills det är dags att duscha. All denna stress. Bäst att vila lite.

torsdag 8 juli 2010

veckelsemöten

Man gillar det här med särskilda veckor på Gotland. Almedalsveckan pågår för fulla muggar och snart drar väl spektaklet Stockholmsveckan igång och senare i sommar medeltidsveckan.

Lika märkligt som det känns med en Stureplansdoftande vecka mitt bland raukar och ringmur, lika självklart ihåligt känns det att politiker väljer att leka Sverigeallvar mitt i sommaren på landet solsäkraste ö. Som på en jättelik skolresa drar samtliga partier dit för att under några dagar solstinga varandra och trampa politiskt vatten för att försöka fiska upp några fler röster från motståndarnas svallvågor.

Jag kan omöjligt uppbåda något intresse för företeelsen. Likadant varje år. Kanske för att den inträffar mitt i min semester, kanske för att jag hellre lyssnar på p1:s sommarpratare eftersom de berör mig mer än någonsin Monas eller Fredriks politiskt korrekta formuleringar. Men främst är det nog för att det arrangemanget är så långt ifrån den verklighet de egentligen ska representera. Att välja stå i ett semesterparadis och prata omgiven av stockrosor och får (no pun intended) gör att pratet om ekonomisk kris, arbetslöshet och ökat våld ekar lika ihåligt som någonsin lummelundagrottorna.

Den dagen en sommarhet politisk vecka förläggs bland de som pratet faktiskt berör, de som ingen semester får i arbetslöskassans kösystem, ungdomarna i den invandrartäta betongförorten, hos försäkringskassans utstämplade, eller i en alldeles för varm och för trång lägenhet hos en ensamstående förälder utan lantställe eller reskassa, då skulle man kanske ta sig tid att lyssna. Fast bara kanske.

För ärligt talat så vill jag ju inte tänka på allt elände när jag sitter i semestersolen och vickar på mitt glas rosé. Då räcker det bra att kisa lite lojt mot tv-rutan och se Reinfeldts flint färgas motståndarröd och höra Sahlins loja stockholmska surra i bakgrunden mot en vacker fond av kalkstenshus och blå himmel. Förmodligen är det helt enkelt all politik man orkar med under sommaren. Jag röstar för mer sol, längre semestrar, förbud mot mygg och fästingar och hemgjord citronlemonad åt alla!
Jag är en politisk bluff. Kanske man skulle semestra i Almedalen nästa år.

tisdag 6 juli 2010

energisparläge

Semestern fortsätter på hemmaplan. Helgen i den småländska vildmarken var intensiv och flög förbi i ett töcken av hamburgare, bullens pilsnerkorv och grått damm från monstertruckarnas vilda gasattacker på tävlingsbanan. Åkte hem med ben stela som timmerstockar efter två dagars stående i värmen och många trevliga nya bekantskaper i minnet. "Du låter väldans småländsk" påpekade dottern vid dagens frukost. Det går konstigt lätt att falla tillbaka i satsmelodin trots att jag bara bott i den landsänden åtta år av mitt liv och det faktiskt var trettio år sedan jag flyttade därifrån. Men visst har jag legat av mig språkmässigt, hade stundom svårt att tolka beställningarna i motorvrålet. I småländsk version kan det vara nog så svårt att höra skillnad på "två korvar (två kååååååå..va)" och "två cola (två kååååååå..la).

Här hemma fröjdar vi oss över att sommarvärmen fortsätter och att dottern har kommit in på sitt förstahandsval till gymnasiet "musikproduktion och ljudteknik". Har förstått när jag i efterhand läser ifatt helgens DN att det kan vara en lukrativ bransch på många sätt. Fria visioner och högflygande planer är allt som behövs. Och kanske gröna fingrar och lite gödsel (knark är ju när allt kommer omkring just bajs, som den landsomfattande kampanjen så fint uttryckte det).

fredag 2 juli 2010

Go south!

 Bild från www.zazzle.com.au

Så var det bara att packa väskan igen. Jag och sonen ska ta oss ner till käre bror för att gå på monsterrace. Tonårsdottern har avböjt och stannar hemma med våra egna monster kattastroferna som kör sitt eget race. Företrädelsevis när man ska sova.

Min omtänksamme bror har skapat utmanade funktionärsroller åt oss så att vi inte ska känna oss utanför. Sonen ska vara assisterande pressansvarig till sin morbror och befinna sig mitt i hetluften. Jag ska sälja korv.

Nåja det är alltid spännande att komma ut och röra på sig, man vet aldrig vad som händer. Kommer vi att ta rätt tåg? Kommer jag träffa en snygg racerförare eller kanske ett monster? Kommer jag sälja mest kokt eller grillat? Kommer vildsvin välta vår pyttelilla husvagn (brors gäststuga) eller kommer myggen äta upp oss först? Finns det kantareller ännu?

De mörka skogarna har utmärkt uppkoppling. I'll keep you posted.

torsdag 1 juli 2010

Mittsommar


Långt blogguppehåll blev det. Jag packade ihop barn och kattastrofer samt föräldrar för att fira midsommarhelg hos min kusin och hennes familj i Hälsingland. Vi hade det fantastiskt! Vi hyrde ett härbre med sjöutsikt på en liten familjecamping bara ett halvstarkt stenkast från de två härbren som utgör kusinfamiljens sommarparadis. (härbren is nämligen da shit i Hälsingland, ungefär som kåtor i Lappland och bajamajjor i Hultsfred)

Det är skönt att vara gammal på denna ursvenska partyhelg. Jag minns i tjugoårsåldern då man i panik gjorde upp planer veckorna innan - man var intensivt tvungen att bli inbjuden till något större ståhej. Gärna i skärgården på någon ö man knappt kunde ta sig till hos en kusin till en arbetskamrats kompis som man aldrig hade träffat. Man tillbringade större delen av dagen på överfyllda sl-bussar och bilfärjor med packning bestående av alkohol, för lite kläder och liggunderlag. Väl framme snubblade man runt bland halvtända oövervakade grillar, utspillda ölburkar och påsar med dillchips och försökte bekanta sig med nya människor medan man spanade efter något intressant att vila ögonen på. Det visade sig alltid att de snygga killarna redan hade flickvänner och till slut satt man och pratade med samma gamla vänner man kom dit med, blev rödflammig av alla myggbett och slölyssnade till "house of rising sun" på ostämd gitarr innan man försökte somna i en bastu eftersom de romantiska tankarna om att  sitta under bar himmel och möta soluppgången med sin nyfunna stora kärleks starka armar omkring sig övergivits i takt med att regnet tilltog och de starka armarna lös med sin frånvaro.

I vilsam medelålder fick jag äta trevlig sillunch med en moderat samling snapsar. I kvällningen njöt jag proffsigt genomgrillade biffar som tilläts ätas civiliserat vid ett vackert dukat bord, för att därefter behagfullt njuta outsägligt vacker solnedgång över hälsingländska björktoppar och böljande hagar. Kroppen var klokt täckt med myggmedel och förnuftigt klädd i fleece och värmande filtar.
Jag är förälskad i denna nya bekantskap på Sverigekartan, detta  landskap som är så andlöst vackert med sina fantastiska hälsingegårdar och befolkat inte bara av björn och varg utan också av genomvänliga människor med trygg dialekt och foppatofflor. Eller som min mor uttryckte det när hon lämnade tillbaka nyckeln till härbret på campingen: " Vi kommer definitivt att återvända hit - vi har blivit helfrälsta!" Att flickan i receptionen tittade lite förundrat på oss och nickade förvirrat berodde nog bara på att det visade sig vara missionskyrkan som drev stället. Hälsingland. Halleluja!