onsdagen den 23:e juni 2010

Hårklyverier

Bild från fruitycuties.com

Jag har självlockigt hår. Om ni nu inhalerar för att släppa ut ett avundsjukt och beundrande ”åååååh” så kan ni omedelbart avbryta den övningen. Här rör det sig inte om ett blankt och fylligt, böljande Hollywoodsvall på något sätt. Mitt hår är smålockigt, ja mer krusigt, vilket i och för sig skulle kunna ge mitt utseende ett coolt afrosvaj om det inte vore så olyckligt att krusigheten är kombinerad med en babymjuk kvalitet och en tjocklek på runt fyra hårstrån. Tänk mer utdragen bomull än stålull. Luddiga spiraler liksom. Fortfarande avundsjuka? Nä just det. Tänkte väl det.


Mitt hår har engagerat mig på ett ohälsosamt sätt hela mitt liv. Jag kan fullt ut identifiera mig med huvudpersonen i Zadie Smith’s bok ”vita tänder” som drömmer om ett hår som rör sig i vinden. Ett hår som kan skakas ut och då blankt studsar omkring runt axlarna. Om jag haft det uppsatt och släpper ut det så blir det liksom inget nersläpp. Håret stannar där det är. Fördelen är förstås att det behövs minimalt med hårnålar.

När jag växte upp fanns inte så mycket att göra. Utbudet av hårprodukter var smalt som en gränd i gamla stan. Det fanns Timotej schampo. Punkt. Knappt en balsamdroppe användes i sjuttiotalets duschkabin. Ville man försöka hålla luggen i styr så fick man ha mössa på sig medan håret torkade.

Under åttiotalet firade mitt hår triumfer. Hårmoussen introducerades på marknaden och den rufsiga, stela, hårt sprejade och frissiga frisyren var hetare än lava. Funkade utmärkt på mitt hår visade det sig. Vilka tider! Jag såg inte klok ut men håret var rätt i alla fall.

Under nittiotalet födde jag barn och var småbarnsförälder. Jag gav upp och skaffade mig en superkort frisyr som var någorlunda lättskött. Så länge det inte regnade. Om det var det minsta fuktigt i luften förvandlades den snygga pojkklippningen till små hårda knorvlar högst uppe på huvudet likt en synnerligen hård och misslyckad hempermanent. På alla semesterbilder från denna tid ser det ut som jag bär en underlig krullig fårskinnshatt.

De tekniska innovationerna under det senaste årtiondet har gjort saken en millimeter bättre. Plattången och silkesserumdroppar är mina bästa vänner. Jag har under livet gjort av med en förmögenhet på mirakelprodukter som ska göra håret fylligt, blankt och lättarbetat. Jag tror alltid att det senaste jag läser om är svaret på mina hårresande vädjanden. Detta är min senaste produkt som damp ner i brevlådan i går. Nu ni!! Nu är det bara en tidsfråga innan mina frissiga problem är ett minne blott. Alldeles säkert. Med garanti. Så kan jag börja oroa mig för mindre viktiga problem som världssvält, miljöförstöring och krig.
Annars är det ju så inne med hatt.

måndagen den 21:e juni 2010

Så var det gjort.

Bild från Starlounge. FOTO ALL OVER PRESS

Jo men visst tittade jag. Och det hände att det kom en tår i ögat. Vid ett flertal tillfällen till och med. Nu är jag i och för sig så lättrörd att jag gråter till gulliga händelser i reklamfilmer (meh hallåå. När Teliapappan lyssnar till sonens sång- och dansuppträdande i mobilen…?? Snyft).

Jag tycker bruden var bländande vacker i sin fantastiska klänning och kände även stor sympati för den darrande och tårblinkande brudgummen. Även om jag också kan se den slående likheten med ”boxer-Robert”. Och tänk som han talade! Utan stödord och mixande svenska och utrikiska. För att inte tala om det faktum att han vågade visa sig som en alldeles vanlig kärlekskrank nybliven make så prins han blivit. Synd bara att han lät så konstigt där emellanåt. Hörde ni det konstiga nervösa hummandet han la sig till med när han var tvungen att vänta ut ovationerna? Fast några egenheter måste man ju ha som kunglig, annars platsar man nog inte.

Jag älskar bröllop. Jag tror inte på äktenskapet, men jag älskar ritualen. Mitt eget var väldigt roligt. Äktenskapet var en katastrof (förutom kärleksbarnen förstås), men bröllopet var en himla kul kväll. Jag var inte lika vacker som Victoria förstås. Mitt hår som på provfriseringen var en snyggelse blev på bröllopsdagen en styggelse. Frisörskan gick överstyr med rullar och locktänger tills mitt hår låg som en frissig hövolm högt över min blanka panna. Klänningen var för stor och halkade ner vilket blottade mitt bh-band på samtliga bröllopsbilder och den var dessutom alldeles för lång vilket gjorde att den hängde upp sig på kyrkmattan och fick mig att trampa på fållen varje steg. Det gav mig en stolpig och snubblande gång, som om jag hade en obotlig nervskada ungefär. Men maten var gudomlig, champagnen flödade, ett härligt jazzband spelade och alla nära och kära var där.

Min dotter säger att hon nog inte ska gifta sig, men OM så ska det ske i skogen i en grön klänning. Jag ser fram emot det. Mjuk mossa under fötterna, doft av kåda och träkronorna som ett vackert gotiskt valv över våra huvuden. Och många löv att snyta sig i.

måndagen den 14:e juni 2010

Du barfotabarn i livet

Först kom stenåldersmaten. Ja allra först kom förstås själva stenåldern, men ni förstår vad jag menar. I takt med den nya gröna vågen, när allt ska vara så ursprungligt och naturligt som det bara kan så kommer nu även stenålderslöpningen. Barfotaspring med andra ord. Den snudd på övernaturliga uppslagssajten Wikipedia har en tydliggörande förklaring. Håll i er nu: Barfotalöpning är löpning medan man är barfota – utan att bära några skor på fötterna.

Nu ska man inte tro att det bara är att på Berghagenskt manér sparka av sig båda skorna och sätta igång. Nej, först måste man studera tekniken noga. Det finns flera sidor på internet som beskriver hur man ska gå till väga. Den som skryter med att vara mest genuin och ursprunglig startades nästan på stenåldern, nåja, forntiden. Eller i alla fall under förra seklet. Ja 1997 då, om det nu ska vara så petnoga. Therunningbarefoot.com. Jag kom inte mycket längre än deras FAQ-sida och efter att ha från mer självklara frågor som ”gör det ont?” och ”hur långt kan man springa utan skor?” surfat vidare via mer fascinerande undringar som ”hur håller jag mina fötter rena och friska?” (eh…tvätta dem?) eller ”Kommer inte lukten från mina fötter störa andra” (antagligen om du inte vet hur man tvättar dem…) till de riktigt knepiga nötterna: ”Kommer inte folk att skratta och fälla elaka kommentarer?” och ”kan man bli sponsrad av ett skoföretag om man är barfotalöpare?” så gav jag upp sidan. Upptäckte även att han som svarat på alla frågorna gick under namnet ”Barefoot Ken Bob”. Är det inte honom man brukar se i Kungsträdgården kalla vintrar endast i klädd shorts?

Den sista frågan känns så motsägelsefull att jag bara vill väsa ”dumskalle” mellan sammanbitna tänder, men vid närmare efterforskningar finns det faktiskt en specialsko om man vill springa barfota (nu fick jag lite ont i huvudet). Den hindrar en från att göra sig illa på vassa stenar.

Om man bör ha någon annan utstyrsel vet jag inte.
Kanske ska man vara barfota över hela kroppen. Det kan ju knappast se fånigare ut i alla fall.

I doooo I do I do I do I do I doooo

Det ska bli kungligt bröllop i sommar. Är det något ni noterat? Till helgen närmare bestämt.

Stockholm stad drar till med en två veckors festival som fått namnet Love 2010.
Stockholms samtliga scener anstränger sig för att hitta på något med kärlekstema. Det verkar inte så kreativt utan känns mest som sommarens vanliga utomhuskonserter. Affärerna svämmar redan över av Victoria & Daniel-grejer. Det finns en serie officiella prylar som godkänts av brudparet själva. Det märkligaste i denna blandning är en blåbärsmazarin från Delicato. Snajdigt inte sant? Sedan finns det förstås en mängd inofficiella saker också som en tändsticksask med det vitsiga namnet ”Royal spark” och en porträttprydd disktrasa vars existens har fått hovet att hicka. Trasan är nu bannlyst av di kungliga, men köpa den kan man förstås ändå. Den gamla antirojalistiska ramsan med att stoppa kungen i formalin kan ju knappast uppskattas av kungliga påhejare, men huruvida det är godkänt att doppa hela kungliga familjen i tekoppen är ännu okänt.

Och så den här debatten om hur paret ska tåga in i kyrkan. Victoria vill gå in i kyrkan vid sin pappas arm. Kyrkan vill att hon ska beakta den urgamla svenska vigselseden att tåga in tillsammans med brudgummen. Min personliga inställning till frågan är lika ljummen som min åsikt om monarkin. Fast visst kan jag tycka att vi ska vara stolta över att vår tradition tydligen ska symbolisera att kvinnan och mannen går in i giftermålet jämlika och av fri vilja och lite mossigt känns det nog när bruden räcks över från en manlig förmyndare till en annan. Men ändå. Jag känner mig generös och tycker att kronprinsessan kan få göra som hon vill. Egen bestämmanderätt och fri vilja är ju inget en svensk monark är bortskämd med till vardags. Dessutom är de kanske vana vid att gå i ledband och fösas dit de ska för att göra sin grej. Eller så säger man som dotterns bidrag till debatten:” Låt Daniel ledas in av sin mamma då, jag tycker faktiskt inte någon borde gå in i kyrkan utan att hålla en förälder i handen.”

Hon är klok hon. Att gifta sig kan vara nog så läskigt. Undrar om lördagens tv-pådrag är barntillåtet.

söndagen den 13:e juni 2010

Vad är det för en dag?

Nej, det är ingen vanlig dag för det är min födelsedag. Jag fyller år. Och många också. Jag har alltid tyckt om att fylla år, även fast jag mer sällan brukar fira på något särskilt sätt så tycker jag om känslan av födelsedag. Att dagen ändå är lite speciell.

Inte är det ju som när man var barn förstås. När man räknade ner och låg och vred sig och hade svårt att somna i den ljusa sommarkvällen. Hur man vaknade alldeles för tidigt och inte ens vågade gå upp för att kissa av rädsla för att förstöra morgonmagiken. Man hörde mumlet och skramlet och skyndade sig att sova räv när stegen närmade sig dörren. Mamma sjöng och kramade och min sträva raspiga storebror sa inte håll käften utan till och med grattis och kallade mig inte för "trindskinkan" på hela dagen. Det var stort.

Jag fick alltid vad jag önskade mig. Detta var förstås på den tiden då barnen önskade sig vettiga saker som silverarmband, en ny Lotta-bok eller ett Kinaschack. Fjärran från spelmoduler och iphones. Två födelsedagar var särskilt bra. När jag fyllde tretton fick jag en egen telefon. En ljusblå kobra som var så tung att vid extra långa tonårssamtal fick man kramp av att hålla upp luren och fick lägga den på kudden för att kunna fortsätta prata. På sextonårsdagen fick jag en gigantisk stereokassetbandspelare. En så kallad bergsprängare. Jag och kusinen släpade den med oss ut och lyssnade på rakt över disc i skymningen och kände oss extremt hippa.

I dag vaknade jag alldeles för tidigt av halsbränna och trampande kattastrofer som stod på mitt bröst tittade mig i ansiktet med blickar som sa: gåuppgåuppgåuppgåuppmatmatmatmat. Barnen sover djup sommarlovssömn och har unisont enats om att alla födelsedagsyttringar sker på eftermiddagstid. Jag dricker grönt te (föryngrande och bra för kroppen) och äter frasiga varma frallor med smör och marmelad (förtjockande, men bra för själen) läser slut min deckare och känner att dagen är nog lite speciell ändå. Och inte är jag så fasligt gammal heller - hela fyra långa år tills man kommer över på dösidan. Nog orkar jag fira fortfarande. Ikväll öppnar jag en flaska bobbel. Skål och grattis!

måndagen den 7:e juni 2010

Sjungom studentens...

Nu åker vi söderut för att se älskad brorsdotter springa ut och omkring i de vita mössornas hav. Det är ju inte som förr. Det är inte som i förfluten tid när jag var ung. Det är det inte.

När jag tog stundenten, för sådana eoner av tid att vi räknar en klump av decennier, klagade den äldre generationen snörpigt och knarrigt att "det var ju ingen riktig studentexamen". Vi fnös ungdomligt övermodigt, struntade unisont i stofilerna och viftade våra vita mössor och skrålade "för faaan vad vi är braaaaa!!! För mig som var uppfostrat med ett vårdat språk var bara den frasen en frigörelseprocess som hette duga. Jag till och med nonchalerade sturskt min mors försynta råd att man kanske kunde byta ut den stötande strofen mot "oj, oj vad vi är bra".

I höstas berättade brorsdottern glatt att de hade beställt studentmössor och att hennes var så fin: "jag har rosa stenar på min". Jag snörpte genast sippigt på munnen och knarrade "rosa stenar!... jag har väl aldrig... men jösses" och skakade uppgivet mitt hundraåriga huvud. Sedan vidtog ett år av studentfester. Ett år!! Och alla festerna hade obskyra teman som djungel, filmens värld eller bibliska personer. Jag satte kaffet i halsen och smackade beymrat med tungan, slog näven i rullatorn och muttrade: "teman... vafalls. Som om inte student är ett tema i sig" Annat var det på min tid, när man envisades med att ha samtliga studentfester i maj så att man var så trött att man knappt orkade ha roligt och alla var de identiska från välkomsttal till punch-sången via lambo och nationalsång.

Och där känner jag plötsligt att det där med festerna utspridda över tid och faktiskt göra var och en till en unik händelse kanske inte är så dumt. Och individuella mössor med rosa stenar låter verkligen fint och kanske, kanske är det just det som studenten kan handla om. Att det inte är samma som förr, utan något nytt och ungdomligt som kan bli precis så fantastiskt som man gör det till. Precis som det liv och den framtid som de alldeles nya studenterna springer mot.

Den här tanten är nog färdigknarrad för ett tag. Jag greppar min gula vinfläckiga mössa, ska tindra mot brorsdottern och klämma i för full hals: "låtom oss gläjas i ungdomens vååååår" och "för faaaaan vad ni är braaaaaa!!!

lördagen den 5:e juni 2010

on second thought

Sonen dementerar. Han tyckte visst badkaret var coolt, men han gläder sig inte. Han får längre till kompisar och rampen kom han just på mitt i jublet.
Hans mor är elak på gränsen till ond och har med största sannolikhet förstört hans liv. När jag med min mest "förståiga" och milda mammaröst förklarar att det kan kännas jobbigt i flyttögonblicket, men att det finns fler kompisar och ramper vid nya stället rycker han på axlarna och ger mig BLICKEN. Den där blicken som båda mina barn har som säger att ibland är jag en enda stor besvikelse.

Som mamma vet man att det i princip alltid blir bra i alla fall och att en skola som inte fungerar inte kompenseras av en handfull kompisar och alla ramper i världen. Men längst in skaver det alltid en liten ovisshet hos mamman, den som ogint viskar "gör jag rätt? blir det bra? ".
Men hallå. Något måste de väl ha att älta hos framtida terapeuter och på Oprah's efterföljare. Jag ger allt för mina barn. Till och med ett och annat litet trauma. You're more than welcome - oh ye apples of my eye.

fredagen den 4:e juni 2010

It's in the bag

Nu har jag shoppat en ny lägenhet. En liten pärla som ligger precis där jag vill ha den.

Jag gläder mig över en öppen spis där jag kan sitta och filosofera över mina bostadslån och barnen rosta marshmallows. Note to self: köp gnistgaller för att undvika svedda kattastrofer.


Dottern gläder sig över en gigantisk garderobsvägg där hon kan härbärgera sina vintageklänningar och arméer av skor.
Note to self: be om en hylla där jag får lägga min lilla hög av noppiga tröjor.

Sonen gläder sig över ett fantastiskt ovalt badkar där han ska ligga och flyta samtidigt som kattastroferna balanserar på kanten och minst en av dem (Oboy) kommer att trilla i.
Note to self: köp hög pall till klumpkatten.

Ja ni hör ju själva hur vi gläder oss. Hela vägen till banken där jag ordnar den där stabila trygghet som endast ett par stadiga amorteringar kan ge.

tisdagen den 1:e juni 2010

Är det nån som har en våning åt mig...

Jag har sålt vår bostad. Nu har jag till september att hitta ett nytt hem till mina barn. Kanske får vi bo i tunnelbanan eller under en gran.
Jag är inte orolig.
Panikslagen.

Snart så...

Ledsen för dålig uppdatering. Lätt kaos i tillvaron för tillfället. Ge inte upp
FÖR
den som väntar på något gott väntar aldrig för länge
Det är inte målet utan resan som räknas
Huvudet upp och fötterna ner
Efter regn kommer solsken

And all that crap.

(kunde inte komma på fler. Liten tuva stjälper ofta stort lass? Funkar den? Det man inte har i huvudet får man ha i benen? Inte? Nära skjuter ingen hare! Där satt den! Min andlighet förbluffar även mig)