söndagen den 23:e maj 2010

ofångad dag

Äsch. Jag sköt upp för mycket igår. Idag skulle jag njuta på balkongen mer än jag hann igår beslöt jag. Så vaknar man upp till grå himmel och ösregn. Alltid när det är solig sommarvärme fler än tre dagar i rad så hamnar jag i ett evighetsperspektiv. Att solen ska skina varenda kvarvarande sekund av sommaren. Som den gjorde när man var barn.

Fördelen är att jag kan koncentrera mig på bostadshopping igen. Har en liten hög med lägenheter som jag ska granska under dagen. På alla papper jag skrivit ut från bostadsporrsidan hemnet ser de jättefina ut. Ljusa, luftiga och nyrenoverade med solen flödande in genom de välputsade fönstren. Kan ju vara bra att se dem under den grådaskiga dager som råder denna söndag. För det är ju faktiskt så det kommer vara åttio procent av tiden man kommer att tillbringa i sitt framtida hem. Nu gäller det bara att hitta en bostad som jag ser som en dröm och alla andra betraktar som ett straff så att budgivningen inte skenar iväg som en feberkurva under svininfluensa.
Wish me luck.

tisdagen den 18:e maj 2010

Me oh My

I dag fick jag ett brev på jobbet i vilket brevskrivaren bad mig att se om han kunde få  ett Nobelpris. Avsändaren specificerade att det var just fredspriset som intresserade honom efter som han skapat en atmosfär av välbefinnande hos det amerikanska folket. Detta hade han åstakommit genom sin musik. Jag vet inte om jag själv hört dessa fredsbringande toner eftersom brevets underskrift var helt omöjlig att tyda och den helgbrägdagörande musikanten inte kunde identifierats. Men det är klart, det är bara att se vilken harmoni och tillfredsställelse som råder på den amerikanska kontinenten.
Klart grabben ska ha ett fredspris.
Någon annan som behöver något innan jag slutar för dagen?

måndagen den 17:e maj 2010

högkolhydratskost

Hur uppstår vissa produkter? Sådana här burkar har jag sett på hyllan i mataffärer. Det är en burk med en smet som ska smaka som grillade marshmallows. Hur kommer man på det? Sitter man och grillar marshmallows och tänker som så att "Åh vad det här är gott! Synd bara att det är så jobbigt att grilla dem. Tänk om det fanns sött klet på burk i stället..."

Jag och ungarna har grillat marshmallows någon gång ibland. Till och med mina söttandade barn tycker att det räcker vid ett par stycken... Vet inte hur det är tänkt att ätas - direkt ur burken? Ska man kleta det på ett grillspett? Det måste kanske finnas fler användningsområden än direkt konsumtion? Om man slår upp marshmallows på Wikipedia (och varför skulle man inte det?) så kan man hitta denna instruktion och läckra recept:

Fluffernutter består av två skivor vitt bröd varav den ena skivan bres med jordnötssmör och den andra med Fluff. Bred gärna direkt på toast, scones eller tekakor som en del av en balanserad frukost".


Skönt att inte sockerberoende och fetma är ett problem i dagens samhälle. Eller sysslolöshet för den delen. Hade folk bara något vettigt för sig om dagarna kunde man undvika såväl onödiga produkter som fåniga Wikipedia-artiklar. För att inte tala om helt meningslösa blogginlägg.

lördagen den 15:e maj 2010

Sökandet fortsätter

När jag som vanligt ögnar igenom helgens lägenhetsannonser upptäcker jag en ny företeelse. Tvärsöver en stor annons för en renoverad etta i röda bergen står det med braskande orange bokstäver "Singelvisning!". Först tänkte jag sömnigt att man lite finurligt kallade en-rummare för singlar, en två för dubbel, treor för tripplar osv... men vid närmare granskning visade det sig att det rör sig om en helt annan approach. "Ett nytt koncept" som man malligt uttrycker det i annonsen. Man får gå och titta på lägenheten och samtidigt "singelmingla". Istället för den uttjatade traditionen med en objektsbeskrivning så bjuds man på något att äta och en goodiebag. Vad den kan innehålla framgår inte. En liten flyttlåda och en nyckelring?

När man tittat/minglat färdigt går man vidare till något som kallas "after visning" på annan lokal. Letar febrilt efter rätt acklamation till denna nyhet. Får ta till dotterns: OH. MY. GOD. Inte nog med att man ska hitta ny bostad, man ska ragga upp en partner samtidigt. Jag blir kallsvettig vid bara tanken. Vad ska man prata om under minglet? Stambyten och topplån? Ska man presentera sig med kvadratmeter och eventuella släktklenoder? Är det rätta tillfället att avslöja att man har fått ihop en samling på tusen medeltida virknålar eller ska man spara det till senare? Blir det överhuvudtaget en omvisning av objekten? (och jag menar inte lägenheten) The mind boggles. Ska på ett par visningar i morgon. Tror inte att det är särskilda singeltillställningar, men kanske bör jag tvätta håret för säkerhets skull. Fast jag har ju ingen längtan alls efter att befolka våra redan snålt tilltagna kvadratmetrar med ytterligare personer. Bäst att vara tydlig i sin kommunikation. "Jag är intresserad. Av LÄGENHETEN alltså." Får vara noga med vilken lista man blir uppskriven på helt enkelt.

torsdagen den 13:e maj 2010

det nattliga verket

Natten till igår sov jag tre timmar. Jag känner mig fortfarande groggy. Jag är inte gjord för nattugglande. Nu var det inget partypingleri som pågick, utan sonen som vaknade vid ettiden med sprängande öronvärk. När man har stora barn har man förträngt det där med nattvak. It doesn't become me.
-
Stackars barnet hade så ont så tårarna rann. Jag gav så mycket värktabletter jag vågade som hade absolut ingen effekt, kunde lika gärna matat honom med sockerpiller. Jag tröstade, klappade om och tröstade. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som sa att det bara var att vänta till morgonen och gav rådet om extra kuddar (duh! inte hängde han i fladdermusposition precis). Jag googlade febrilt på huskurer och testade att droppa i varm olivolja, hålla en ituskuren gul lök på örat, stoppa in en skalad vitlöksklyfta i örat, kyla örat med is... vilket endast resulterade i en kall våt och kladdig kudde samt en son som luktade som ett helt gatukök. Hur vi tog oss igenom natten vet jag knappt. Nästa dag gick vi till doktorn som konstaterade galopperande öroninflammation och gav oss den lilla heliga boxen med magiska mögelpiller. Sonen har snart sovit i ett dygn och jag sitter hålögd och tackar försynen som gav mig en röd dag att vila ut på.

Nåja om några år sitter man vaken på nätterna för att barnen just aldrig är hemma, vare sig med eller utan öronvärk... Jag får bida min tid och ge igen genom att bli en sådan där förvirrad åldring som trafiknyheterna rapportera om, jag får irra på fel sida av motorvägen iförd aftonklänning och morgontofflor. Så får de ge sig ut nattetid och hämta hem mig. Förvirringen och den lätta demensen har jag snart lyckats kirra. Fast då har jag väl glömt alla vakna nätter förstås, så kanske jag låter bli att hämnas när allt kommer omkring. Jag är för trött helt enkelt.

måndagen den 10:e maj 2010

Litet bo jag hitta vill...



Jag letar nytt boende. Jag var på lägenhetsvisningar förra helgen. Det var ett tag sedan, men ångesten i aktiviteten stjälpte över mig med full kraft så fort jag steg över första tröskeln och fick min första glimt av en hall lika tom som Jesu krypta på tredje dagen. Alla hallar som jag sedan stiger in i denna dag kommer att vara helt tomma, ha vitmålade furugolv och en malplacerad krukväxt i ett hörn alternativt en gigantisk spegel lutad mot väggen.

Det är en överhettad bostadsmarknad i Stockholms innerstad. Budgivningar på den allra minsta skrubb går spikrakt uppåt som temperaturen en het dag runt ekvatorn. Svettigt minst sagt.

Och så är det ju själva visningarna. Denna valborgshelg hade de flesta annat för sig och jag var alltså ganska ensam i mitt sökande efter nytt hem. På de flesta visningar var jag helt ensam med mäklaren. Ofta är de dessutom två stycken, även om den snålt tilltagna bostadsytan inte alltid motiverar denna tätbefolkning. När man kommer in genom dörren får man lämna namn i utbyte mot ett färgglatt tryck om försäljningsobjektet. Detta sköts av vad jag antar är en slags assistent till mäklaren. Själva mäklaren står sedan lite längre in i lägenheten, gärna vid köksbänken av ädelträ där han dukat upp sin laptop och lite mer avancerade handlingar som årsberättelser och ekonomiska planer. Han har mycket dyrare kostym än assistenten och ett självgott leende (ibland är det en hon, men de kvinnliga är ofta ensamma). Han har ofta också en hög med visitkort, vilket känns lite märkligt eftersom all kontaktinfo står i den fylliga flersidiga beskrivningen som ur alla vinklar visar lägenheten med vidvinkelperspektiv. Kanske ska man ta ett visitkort om man är mer intresserad av mäklaren än objektet, vad vet jag.

I en lägenhet fanns det endast en mäklarassistent. En påtagligt nervös tjej som fattat posto direkt innanför dörren och höll upp en bunt objektsbeskrivningar som en sköld framför sig . Hon kunde inte svara på några frågor sa hon omedelbart, det skulle mäklaren göra. ”Han kommer när som helst” andades hon hoppfullt med en lätt desperat underton. Samtidigt hörs porten öppnas och steg i trappan ”det är nog han!” utropar hon lika lyckligt som ett övergivet barn som åter anar sin pappas närvaro. Det var inte mäklaren, bara en boende som kommer upp med en kasse från husets tvättstuga. Mäklarassistenten biter sig besviket i läppen och tittar ner med blanka ögon. Jag känner ett behov av att vara snäll och säger därför ”du kan skriva upp mitt namn om du vill”, trots att jag bara sett en flik av dörrmattan än så länge. Hon nickar lydigt och plitar ner informationen med runda bokstävar. Jag nästan förväntar mig att hon ska göra hjärtan över i: na.

Jag vandrar runt i ännu en superstajlad bostad med en planlösning endast passande för en inflyttande med en billion skor, inget umgänge och noll personlig hygien då hallen är gigantisk, vardagsrummet en mörk garderob och badrummet minimalt på gränsen till obefintligt. Att smita ut obemärkt var ju inte att tänka på eftersom jag var den enda intresserade och dessutom stod fortfarande assistenten som fastklistrad vid ytterdörren. Jag log brett och närmade mig flyktvägen försiktigt. Assistenten tar detta närmande som ett uttryck för kontakt. ”Vad tycker du, visst är den fin?” frågar hon glatt i en enda utandning. ”Den är ju väldigt konstigt planerad” säger jag försiktigt. ”Konstigt på ett positivt eller negativt sätt?” undrar assistenten nyfiket. Jag kommer alldeles av mig. Att något kan vara konstigt på ett bra sätt har jag inte tänkt på. Står en stund och funderar på det. Om jag hade använt ordet ”annorlunda” eller ”spännande” så hade det ju kunnat rymma en positiv underton – men konstigt? Jag blir så förbryllad att jag inte kommer på något svar. Jag tränger mig snabbt förbi henne och mumlar något om att mäklaren kan höra av sig, trots att jag absolut inte är intresserad.

Det här med att hitta nytt hem kommer att ta tid inser jag. Inte nog med att jag måste försöka finna en bostad med ett badrum som går att vända sig i och som därtill åtminstone rymmer ytor för de vanligaste aktiviteterna i vårt hem (äta och sova) och inte bara ytor som rymmer ”ett fantastiskt ljus, intrikata vinklar och vrår jämte en svårslagbar charm”. Jag måste dessutom kunna uppföra mig på otaliga visningar och inte följa mina instinkter att fly odrägliga mäklare, uppmana dem att skärpa sig eller i värsta fall örfila upp dem invid en bardisk av glänsande polerad valnöt.

Jag ska träna mig mentalt och lära mig tänka utanför lådan.
Kanske slutar det med att jag får bo i den.

tisdagen den 4:e maj 2010

Off we go

Jag hade till hälften förberett ett spännande inlägg om mina söndagsäventyr bland plasttossor och ensamma basilikakvistar på en naken köksbänk. Kan ni gissa vad det handlar om? Sug på den ni. Dagen i dag var mig inte nådig och all min tid försvann till okänd plats. Ni vet hur det kan vara ibland:

"SSSssssccchhhwwwoooossssch!"
"What was that?"
"That was your day passing."
"Oh. Can I get another one?"
"Nope, sorry. That was it"

Nu åker jag och sonen till London ett par dagar. Sedan kommer jag tillbaka för att göra ett nytt försök att berätta om söndagens besök i den ihjälstädade världen. Den värld där inget damm finns, personliga tillhörigheter föraktas och alla skohyllor gapar tomma . Nämen en cliffhanger, jo man tackar.