fredagen den 30:e april 2010

The other me



Varje gång Benita länkar till min blogg så gör min besöksstatistik ett jämfotahopp. Under en hel dag så svävar besöksantalet liksom tyngdlös på ny hög höjd, för att nästa dag med en duns komma tillbaka till sitt mer rättvisa blygsamma omfång. Det känns festligt!

Benita är min dubbelgångare. Under hela min gymnasietid fick jag då och då höra kommentaren "har du en syster som heter Benita?". Den där Benitan fick en ständigt återkommande förbryllande plats i mitt liv. Många år efter såväl gymnasiet som högskolestudier jobbade jag på ett större museum. 1993 förberedde vi en gigantisk utställning om Sveriges historia. Vi var ett gäng som skulle jobba som guider och tog fram underlag för att gestalta historiska personer efter att utställningen invigdes. En av intendenterna sa i förbigående till mig en dag "en tjej som jobbat med att bygga utställningen ska också börja som guide efter vi öppnat. Hon är förresten otroligt lik dig!" Jag flyttades omedelbart tillbaka till gymnasietiden och sa lätt sarkastiskt: "Åh en dubbelgångare - hon heter möjligtvis inte Benita?" Intendenten svarade förbluffat: "Hur visste du det?"

Vi hade väldigt roligt under den där utställningen med besökare och personal som ständigt tog fel på oss. Än mer komiskt blev det när vi blev gravida samtidigt med beräknade förlossningsdatum endast åtskiljda av två dagar.

Benita och jag tycker inte att vi är så otroligt lika. Men det gör alla andra. Inklusive våra mammor! Mina barn säger att vi är mer lika IRL än på bild, att vi är väldigt lika i sättet och när vi pratar. Själv har jag ingen aning.

Jag är inte alls lika ordentlig som Benita. Jag är inte alls lika kreativ som Benita. Jag är inte alls lika generös som Benita. Jag är MYCKET latare än Benita. Jag vill hemskt gärna vara som Benita. Om någon idag skulle ställa mig den där frågan "har du en syster som heter Benita?" skulle jag omedelbart stolt utropa "Det stämmer precis!". (Jag är mer oärlig än Benita)
Benita skulle förlåta mig min lilla lögn. Man kan nämligen inte ha en mer fantastisk vän än Benita. Mitt bättre jag helt enkelt.


torsdagen den 29:e april 2010

vara-glad-leken


Läste precis mitt föregående inlägg. Deppigt.
Har nu talat allvar med mig själv och satt mig på uppdraget att räkna mina lyckor. Upp är vad det måste ryckas!

gå i lera och sörja

Jag försummar er jag vet. Jag fokuserar på mina barn för tillfället. Mina fantastiska ungar som är de bästa i världen. Rent objektivt. Att vara mamma är härligt och fantastiskt. Och galet svårt.

Jag var aldrig någon som tyckte om små barn när jag växte upp. Jag är yngsta barnet och behövde aldrig passa några småsyskon. I tonåren tog jag pliktskyldigt på mig några barnvaktsjobb för att tjäna pengar. Efter att som mycket oerfaren 16-åring tillbringat en svettig, panikslagen kväll med en tre månaders bebis (!) vid namn Britt-Marie (!) som gallskrek och hade febrig diarré hela kvällen beslöt jag att min karriär som nanny skulle kvävas i sin linda. Hur de föräldrar tänkte som gick på fest efter att lämnat sin sjuka nästan-nyföding i händerna på en okänd tonåring är för mig än idag en gåta. Men det var helt klart tuffare tag för trettio år sedan innan curlingbegreppet var uppfunnet i barnuppfostran.

När älsklingsbarnet mår dåligt (varje barn är älsklingsbarnet och särskilt när det mår dåligt) så bleknar allt annat. Hål i ozonlagret, högre skatter, regniga somrar, skoskav, elräkningar, deklarationstider och askmoln känns som små oviktiga petitesser att rycka på axlarna åt. Jag ser mig som pacifist och kan raljera över det mesta och kunde till och med stundtals skratta åt min skilsmässa, min exmans snedsteg och reavinstbeskattningen från helvetet (läs skattekontoret). Men när barnen råkar ut för orättvisor och får ont i själen då blir jag en lejoninna som morrar vildsint och gladeligen hugger tänderna i alla hot som närmar sig min flock.

Dessutom får jag för första gången i livet svårare att se det roligt galna i livet, som naturligtvis finns där ändå. Om ni vill ge mig lite kreativ draghjälp så kan ni berätta något galet, roligt för mig eller ställa närgångna frågor så får jag säkert energi att skriva om något annat en stund. Och det är ju terapeutiskt balsam för en skavd mammasjäl det med.

torsdagen den 22:e april 2010

Aske daske da



Tänk att ett vulkanutbrott kan få så stora effekter. För de som varit i Pompeji kommer det ju inte som en total överraskning, men den katastrofen har ju ändå några år på nacken och dess påverkan på flygtrafiken måste nog betraktas som marginell. Att resa långt i dessa dagar är som i forna tider, man vet inte om man kommer iväg, inte om man kommer fram, inte om man kommer tillbaka. Sonen och jag är inbokade till London den 5 maj. Vi får se om de isländska vulkanerna kommer att visa oss nåd.
Folkhumorn firar som alltid stora triumfer när ovanliga saker händer. Det roligaste jag hört hittills var nog ”den isländska ekonomins sista önskan var att få sin aska spridd över Europa”. Fniss.

År 1783 var det ett stort vulkanutbrott på Island som orsakade både sjukdomar och påverkan på klimatet. Sommaren blev mindre solig och vintern bistrare. Om vi nu ska se fram emot ett år med ÄNNU kallare väder så kanske man skulle se till att bli strandsatt (no pun intended) på varmare ort så fort som möjligt. Då kanske inte den tropiska orten London är så smart val när allt kommer omkring.

fredagen den 16:e april 2010

Morgonkattastrof

Förra våren kastrerade jag kattastroferna. Oboy gjorde sitt bästa för att illustrera uttrycket marskatt och höll på att driva mig till vansinne. Varje gryning och sena kväll satt han i vardagsrumsfönstret och trånade utstötande de mest dramatiska jamningar till eventuella Burmatjejer ute i stora världen. Utanför fönstret och bortom persiennen. Efter turen till veterinären så förvandlades han till en lugn och nöjd godhjärtad nallebjörn som småpratar för sig själv, rullar studsbollar och gärna blir kliad på magen. Inga mer vårkänslor.


… or so I thought. Nu visade det sig att även med tömd kulpåse kan en liten katt känna hur livslusten återvänder med vårljuset. Oboy har börjat vakna vid fyra och gå omkring och prata för sig själv. När man säger till honom sänker han förvisso rösten men fortsätter med sina märkliga läten om än lite tystare. Han tycker säkert att han är väldigt omtänksam. Oboy har inga normala kattläten (förstås) utan utstöter små glada ”äh – eh – oh, äh – eh – oh” när han känner sig social. Hur gulligt det än låter så är det lätt störande i okristlig gryningstimme. Han tycker vi andra är gräsligt tråkiga som bara ligger och sover istället för att tillsammans med honom hälsa solens uppgång. Han försöker roa sig själv genom att utföra brutala klätterövningar upp och nerför klösträdet, eller leka med sin bollbana – ett rör med en boll inuti – som för varje slag med tassen låter ”schwiiiiisssssschrasssselrasssssel – schwiiiiisssssschrasssselrasssssel”. Allt detta i vardagsrummet som även är mitt sovrum nattetid. Ibland gör han en tur in i dotterns rum och tar en promenad i hennes bokhylla. Oboy är inte den smidigaste katten så i hans spår faller nagellacksflaskor, anteckningsböcker och smycken. Jag ligger och lyssnar till klonk…klonk…klonk ifrån dotterns rum tills jag hör henne stappla upp, mumla något och sedan hörs ljudet av liten massiv katt som slängs ut ur rummet och hennes dörr som smäller igen. Oboy ser mer förvånad än nedslagen ut och fortsätter med sitt ”äh – eh – oh, äh – eh – oh” travar glatt bort till bollbanan och så ”schwiiiiisssssschrasssselrasssssel schwiiiiisssssschrasssselrasssssel”... Då går jag upp.

När jag sedan går till jobbet är Oboy helt utmattad av morgonens aktiviteter och sover djupt.


Jerry besitter inga kattiga vårkänslor, vare sig före eller efter kastreringen. Han tror nämligen att han är en liten chiwawa och hans stora fokus i livet är att sova och gå ut i koppel. Så fort man närmar sig ytterdörren så sitter han på dörrmattan och ser hoppfullt omväxlande på den som ska gå ut och sin sele. Om man sätter på honom den så kurrar han… misstänker att han är en hårsmån från att vifta glatt på svansen. I morse förstod han dock att projektet var utsiktslöst och låg och chillade i hallgarderoben när vi gick.


Trött och håglös klockan tjugo över fem på morgonen förbannar jag mitt infall att skaffa katt. Men så stapplar jag in i badrummet och känner en liten brun kattkropp som stryker sig mot benet och en nos som ger min bara fot en slick eller en beige rundvälvd kattmage som välts upp på badrumsmattan med hopp om lite klappar och så är kärleken total på nytt. Jösses vad lurad man är.
Jag är så ägd av mina kattastrofer.

torsdagen den 15:e april 2010

Sorry!

Ledsen för gräsligt dålig uppdatering. Båda mina barn upplever svårigheter just nu av helt olika art och all min energi går åt att försöka vända deras liv på rätt köl igen.

Så fort jag orkar ska jag skärpa till mig och ge min enorma publik vad den vill ha och förtjänar (ironisk? Jag? Aldrig!) Lek snälla lekar under tiden.

måndagen den 12:e april 2010

Tomt


bild från tellingitwrite.files.wordpress.com

Jag har skrivklåda och idétorka på en gång.
Himla onödig kombination.
Vill men kan inte.
Jag gillar inte hästar och är urdålig på matematik och filosofi. Men rörande allt annat har jag ju för det mesta kloka tankar och kan föra vackra resonemang om (okritisk och opartisk också). Så det är ju märkligt att jag nu inte går i gång på just någonting.
Jag får invänta gudomlig inspiration helt enkelt.

Om inte mitt tilldelade förråd av fraser är förbrukade...tänk om jag vid fyllda fyrtiofem använt upp alla min ord redan? Kanske har min hjärna tagit slut.
Vad tänker ni på idag? Ge mig ett uppslag.

torsdagen den 8:e april 2010

Flipper



Min dotter tipsade mig om den här föreningen i går.
Svenska-delfin-i-människokropp-förbundet.
Vet inte om hon menar att jag är väldigt intelligent, en fena på att tumla runt eller om hon enbart syftar på min alltmer sfäriska kroppshydda.

Jag klickar skeptiskt omkring på sidan som till och med har ett journummer (för vad? Hjälp jag drunknar?) Enligt föreningens agenda så arbetar man för att främst få fenomenet DHB (Dolphins in a Human Body) erkänt internationellt, men man har också alla möjliga (och omöjliga) andra strävanden. Man vill exempelvis erkännas juridiskt som delfiner, att eko-lokalisering ska få status som ett världsspråk samt få möjlighet att ingå artneutrala äktenskap med delfiner. Om man som DHB:are önskar förändra sitt utseende att mer likna en delfin så ska man erbjudas hormonbehandlingar och plastikoperationer. Man vill dessutom att svenska staten ska finansiera en frizon i ett örike med varmt klimat. Det senare är nog det enda i deras målsättningar som jag kan förstå till fullo, jag kan nästan tänka mig att utstöta knarrande läten och lära mig hoppa genom ringar om jag får ta del av den zonen, åtminstone vintertid.

Men som delfin har jag nog annars aldrig känt mig inuti. Ibland som en guldfisk (ställd inför sonens matteläxor), stundtals som ett tryffelsvin (när jag försöker hitta något i dotterns rum) och ofta som ett ensamstående arbetsbi med vårdnaden om en hel kupa drönare. Nåja, artrikedom är en fin sak, det visste redan Darwin. Fast under devisen ”survival of the fittest” skulle jag aldrig klara mig. Så otränad och ”unfit” som jag är efter påskens frossande. En människa i en amöbas kropp. Ska genast börja fila på partiprogrammet.

onsdagen den 7:e april 2010

Äggstanning



Fullmatad påsk ger magert bloggande.
Vårt hårda schema för påskfirandet såg ut som följer:

Långfredag: Handla påskmat, påskgodis och gula servetter.
Påskafton: Äta påskmat och påskgodis och duka med gula servetter.
Påskdagen: Besök hos föräldrarna för att äta påskmat och påskgodis.
Annandagen: Äta rester av påskmat och påskgodis och försöka göra av med alla gula servetter.

All ledighet är förbrukad och jag sitter på jobbet mätt och trind och blank som ett påskägg. Till lunch blir det till att leva på sallad och vatten så man snart blir lätt som en påskfjäder igen. Det är lite knepigt att träffa tangenterna med prinskorvsknubbiga fingrar. Har precis rullat till kaffebryggaren för att fylla venerna med lite pick-me-up. Det är jobbigt med come back.

Som för Tiger Woods till exempel. Hans medtävlare i Masters fasar för att bli lottade att spela med honom skriver DN. Det är för många åskådare som stör helt enkelt. Det är väl typiskt för hela ”Tigergate”-affären. För många åskådare. Varför Tiger ska stå i nationell tv och be om ursäkt till hela Amerika är för mig en gåta. Han har svikit sin fru och deras äktenskaps förtroende – det är illa så, men det är väl ändå Elin som han ska be om ursäkt till. Är det någon som ska försöka förstå och förlåta så är det hon. Om det nu är möjligt. Att han varit en urusel livspartner är odiskutabelt, men att han är en golfspelare i världsklass är också odiskutabelt. Och en helt annan historia.
En annan spelare Padraig Harrington förklarar varför man vill undvika Tiger på banan: ”Det är aldrig lätt att få spela med Tiger. Jag är helt säker på, att de som spelar med Tiger på torsdag och fredag inte har en så bra vecka”. Elin kan nog bara hålla med.

Jag har själv levt i ett äktenskap där jag blev konstant bedragen. Det är ett svek och en sorg, ja nästan en livskris. Men landsförräderi är det inte. Man ska skilja på äpplen och päron.
Och nötter.

fredagen den 2:e april 2010

Lång fredag


cartoon by Jon at www.pantsofdeath.com

Sitter vid frukostkaffet med blandade känslor. Jag är ledig och solen skiner så pluskontot har fått en rejäl insättning. Men det är ju det här med påsk! Jag känner en aning påskstress märker jag. Jag har inte riktigt tagit in att det var en högtid i antågande och är inte förberedd alls.

Dottern är allergisk och eftersom hon tar så många tabletter för sina magbesvär tänkte jag att hon skulle slippa allergimedicin inomhus så jag har varken köpt påskliljor eller påskris i år. Jag hittade en påsktupp i ett skåp som jag ställt fram. Kattastroferna tror att det är en leksak för dem att gnaga på så den börjar se lite sliten ut. Jag har inte ens köpt några påskägg eller någon påskmat ännu. Tur att långfredagen numer är en lössläppt kommersiell dag med öppna butiker. Jag får påskshoppa idag helt enkelt. Vad det gör för mitt himmelska minuskonto vågar jag inte tänka på. Jag borde nog ha en tagelskjorta på som botgöring - äger inga, men kanske kan jag hitta ett par obekväma trosor tvättade utan mjukmedel att bära som späkning. Varje år berättar jag för barnen om min barndoms långfredagar då radion bara spelade sorgliga klassiska domedagsstycken och tv visade program om jesu lidande och död. ALLT var stängt och man satt i en bibliskt lånsamt framskridande väntan på att livet skulle komma åter med påskaftonens påskmust och godisägg. Ungarna är föga intresserade av min sorgliga historia och lyssnar inte längre. För dem så är hela mitt uppväxt som en evig långfredag utan intenet, musiknedladdning, wii och kabeltv.

Bäst jag skyndar mig att få till någon påskfestlighet. Till Jesu ära ska jag springa iväg och fixa godis, påskägg, lamm och lax. Dra några tag med dammsugaren och kanske strössla hemmet med någon kycklingprydnad och en näve fjädrar. Som tur är hittade jag rester av julakvaviten i frysen som nu omstaljas till påsksnaps.

Jag är förrresten redan förtappad. En gång när dottern var liten alla fjädrar slut i affären när vi kom fram till landstället. I min relativt nyblivna mammaroll blev jag övertygad om att en påsk utan fjäderris skulle ärra mitt barn för livet. När vi passerade förbi den stängda (långfredag) Handelsbanken i Lessebo såg jag att de pyntat dörren med ris och i riset satt... GULA FJÄDRAR. "Stanna" väste jag till mannen och i skydd av bilen sprang jag hukande och rev bort så många fjädrar jag kunde - kastade mig in i flyktbilen och skrek med gäll röst "kööööör!!!"
Har man en gång prytt sitt ris med inte bara lånta fjädrar utan sådana man med berått mod stulit på själva långfredagen saknar nog framtida aktiviteter betydelse. Skylten vid pärleporten kommer ändå att blinka "no vacancy" den dagen jag checkar in. Det är bäst jag skyndar mig iväg så jag hinner synda så mycket som möjligt innan butikerna stänger.
Dåliga flickor är förresten inte det sämsta.