fredagen den 26:e februari 2010

kinematografen




Nästa vecka är det sportlov i Stockholmstrakten och barnen är lediga. Vi åker varken till fjälls eller till strands, men jag passar ändå på att ta några dagar ledigt så vi kan njuta ledighetslyx tillsammans. Vi kan sova länge och gå på utställningar och bio. Jag och sonen var nyligen på Avatar. Filmen var bra även om jag tyckte den var väldigt ”mycket av allt”. Jag är nog för känslig för filmkonsten. Jag tycker krigsscenerna är så enerverande otäcka, det sorliga är så outhärdligt hjärtkramande sorgligt och det vackra så otroligt rörande vackert. Sonen sa till mig efteråt ”du ska nog inte se saker i 3D – du lever dig in för mycket”.

Annars tycker jag att det är mycket som är knepigt med bio nu för tiden. Man kan aldrig gissa sig till när filmen går och det kan vara svårt att hitta en tid som passar spontanbesök. Förr var det alltid två föreställningar per kväll, klockan sex och nio. Kanske någon matiné på helgen. Om man ville se reklamen (vilket man ville – svältfödd på reklam-tv som man var) visste man att den började tio minuter innan. Nu kan filmen börja tio över två på eftermiddagen eller tjugo i elva på kvällen. I teorin. Bara för att det står så i dagens bioprogram betyder inte att filmen börjar då. Tiden är bara en indikator på en ungefärlig tid för inträde i salongen. Först måste man nämligen köpa en tunna popcorn, en pipeline läsk och en säck godis. Fjärran är den tid då man köpte en rulle ”Nickel” (kommer ni ihåg ”gammeldags blandning”?) som var slut innan reklamen. Sedan får man sitta i salongen under obestämd tidsrymd innan reklam och mängder av trailers tar vid och kanske även en liten kortfilm. Ibland tänds ljuset efter reklamen och man får sitta en stund till innan den egentliga filmen börjar. Det är därför helt omöjligt att uppskatta hur lång tid biobesöket kommer att ta. Man kan inte heller bestämma träff vid bion efteråt eftersom man inte vet var man kommer ut någonstans. När filmen slutat behandlas biobesökare som något generande avfall som måste göras av med snabbt och diskret. Man förs därför ut genom någon lönndörr och efter att ha vandrat i kulvertar, vindlande gångar, upp och ner för ostädade trappor spottas man ut i någon mörk gränd ett kvarter från biografen.

Men det finns förstås bra saker med modern bio. Stolarna är nästan bekvämare än min tv-fåtölj hemma och det finns massor med plats för benen och för det mesta ett utrymmer för dricka i armstödet. Min bardoms biostolar var stenhårda och placerade så tätt att man hade knäna pressade mot ryggstödet framför. Byta ställning var inte att tänka på. Vid extralånga filmer hade man träsmak i veckor efteråt. Lutningen är alltid perfekt, man har aldrig problem att se filmen, hur många hånglande par eller rakryggade pensionärer med hatt man än är placerad bakom. Ljudet är bra, temperaturen behaglig och har man tur så pratar den unga video- och dvd generationen inte sönder filmen. Egentligen är det bara en sak som fattas – varför visslar ingen i biljetten innan filmen längre? Kanske vet inte dagens ungdom hur man gör. Funderar på om jag ska sätta upp en liten instruktiv workshop i foajén nästa gång vi går på bio. Ska fråga barnen. Det tycker säkert att det är en lysande idé.

Vårkänslor




Fy vad dålig jag har blivit på att uppdatera. Men ni förstår nog varför. Det finns ju ingenting att skriva om - allt man pratar, tänker, hör och läser handlar ju om den pågående Fimbulvintern. Jag kan inte komma på något nytt att säga i ämnet, förutom det uppenbara. Att det räcker nu. Och det har jag ju redan sagt. Vintereländet snurrade förstås ett extra varv i början av veckan när det blev över tjugo minus i Stockholm och SL beslöt att dra in alla tunnelbanetrafik ovan jord. Själv bor jag ju längs underjordaren så jag hade inga problem med att ta mig till jobbet. Men på radion vädjade lokaltrafiken om att man skulle stanna hemma om man kunde. Det kändes som om det rådde något underligt undantagstillstånd och att skrämmande krafter höll på att ta över världen. Egentligen handlade det ju bara om isiga spår och frusna växlar. Dottern drog ett skämt igår som gick ut på att "om SJ skött tågtrafiken under andra världskriget hade förintelsen inte ägt rum". Vi fnissade elakt åt det en lång stund. Stackars SJ.

Men!! Idag är det plusgrader för första gången det här året. Jag känner hur hjärnan tinar upp och blodet pumpar med friska tag efter den märkliga glidgång av typen två steg fram och ett tillbaks som jag fick praktisera i modden på väg till jobbet. Jag ger mig en frist på en timme med två koppar fosterfördrivande kaffe så återkommer jag med bättre innehåll. Utan minsta snödriva.

tisdagen den 23:e februari 2010

Yesteryear




Min dotter skriver en uppsats i skolan om hur mobiltelefonin har förändrat kommunikationen mellan människor. Hon börjar den med att referera till något jag sa en gång när jag glömt mobilen hemma. Hur man faktiskt klarade sig utan mobiltelefon när jag var barn. När man säger sådana saker möter man den där blicken som är tom och som säger ”Meh, jag har fattat att det var skittrist på stenåldern att det fanns typ ingenting att göra utan mobil, tv och internet. Orka.”

Mina barn är inte jätteintresserade av mina berättelser från förr. Att man faktiskt inte kunde nå sina föräldrar under dagen. Att föräldrarna i sin tur inte hade en aning om vad barnen gjorde eller befann sig om barnen inte hade skrivit en lapp. Att om man gick vilse så hade man ingen mobil att ringa i och ingen GPS som gav färdriktning. Man fick helt enkelt fråga någon om vägen. Jag menar – seriöst - kontakta en människa utan hjälp av sms – hur galet jobbigt verkar inte det?

Jag har fler tankar om forntiden att delge mina barn om de bara ville lyssna. Att vi faktiskt aldrig gick omkring med vattenflaskor och trots det inte gick en säker uttorkningsdöd till mötes. Att om man inte var hemma när favoritprogrammet gick så missade man det. Obönhörligt. Ingen video eller dvd som spelade in, inget internet där alla kanaler la upp sina program. Inte ens en dator. Nu gjorde det inte så mycket eftersom det bara fanns två tv-kanaler som började sända först efter sex på kvällen. Istället fick man träffa sina vänner i verkliga livet istället för på chatten, slå upp saker i böcker på biblioteket istället för att googla eller i värsta fall läsa en bok och lyssna på radio. Inte kunde man ladda ner favoritlåten eller göra Spotifylistor, man fick spela in från ”rakt över disc” eller ”trackslistan” vilket innebar att man alltid fick med någon hysterisk radiopratare i alla låtar. Att vi överlevde är ett under.

Så långt kommen i mina visa hågkomster från en svunnen tid utan uppkoppling har mina barn för länge sedan kopplat in sina ipodlurar och skruvat upp den bärbara musiken. Jag försöker luta mig fram och skrika ”när jag var tjugo köpte jag en FREESTYLE – det var en revolution!!”. Barnen skakar misstroget på huvudet och ökar volymen i lurarna och ser ut som ”oss lurar du inte”. Det vet ju alla att freestyle är en skidsport i OS.

fredagen den 19:e februari 2010

Casual Friday

Kronfågel försökte lägga beslag på denna veckodag med sin enerverande reklam ”kyckling på fredag”. Det gick väl så där får man nog säga. Jag tror aldrig att folk verkligen tänkte Fredag – fågel. Men så kom chipsjätten med sin fantastiska stämningsfyllda komposition ”Nu blir det fredagsmyyyys…” och saken var biff. Finns det någon i vårt land som inte kan nynna på den jingeln? I sonens skola har låten har inlemmats i skolkörens repertoar och snart står vi säkert och sjunger den på skolavslutningen med fuktiga ögon och chipssmuliga läppar.

Om man mot förmodan inte känner till begreppet Fredagsmys utan börjar förvirrat flacka med blicken när frasen kommer upp på jobbet så kan man hitta en förklarande artikel på Wikipedia (bara en sådan sak). Jag tycker det är skönt att den etnologiska forskningen upphöjt fenomenet till en modern rit. Det ger mig en heligare aura där jag sitter i tv-fåtöljen med ett glas rött i ena handen och den andra i chipsskålen. Lite översteprästinna liksom. Chipsen blir då väl att betrakta som oblater och tillsammans med vinet utgör det en vacker offerhandling. Inte alls frosseri.

Förra veckan lyckades jag hitta en annorlunda chipspåse med smaken ”honung och senap”. Mycket märklig upplevelse, men inte oangenäm. En snabb tur bland världens chips får mig att inse att det finns ett stort mycket udda utbud av snackssmaker. Vad sägs om Pringles variant ”Loaded baked potatoe” som skall smaka som bakad potatis, toppad med bacon, gräddfil och ost.



Eller samma företags ”buffalo wings” där man i en enda friterad potatistugga får såväl friterad kyckling, buffalo sauce och chili. Det känns konstigt men inte osmakligt.


Till och med ”garlic and parmesan” kan jag se i min skål hemma.



Men det finns mer oförklarliga smaksättningar som man undrar om de verkligen kan ha slagit någonstans. Vad sägs om följande chipshylla:





Jag menar sjögräsrullar och hummersmak känns lite vågat, men hur smakar "cajun squirrel"?

Vågar man ens föreställa sig?


När jag var liten fick vi pommes pinnes och bridgeblandning framför ”den vita stenen” på fredagarna. Vår sextiotalssoffa var stram i formen och klädd med grått stickigt tyg. Men om någon hade frågat oss vad vi kände just då så hade vi säkert tindrat med ögonen och unisont stämt upp i ”Nu är det fredagsmyyyyys – om det så är det sista vi gör…” Redan 1972 satt fredagstakterna där de skulle.

Bronsåldern

Jag säger då det. Om jag vurpat så där överläskigt som Anja Pärson gjorde i störtloppet skulle jag minsann aldrig givit mig ut i backen igen. Och om jag mot förmodan blivit övertalad (nu får du skärpa dig och åka, du som fått så fina blågula kläder - virkad mössa och allt) så hade jag ta mig tusan plogat mig hela vägen ner till målfållan. Jag är imponerad. Vilket guldåk.

onsdagen den 17:e februari 2010

Föräldrafällan




När mitt första barn var en liten tulta och började på dagis tyckte jag att det var spännande med föräldramöten. Jag kände mig så vuxen och såg fram emot en kväll som i huvudsak skulle handla om min lilla dotter och lite, lite om andra mycket mer ointressanta barn. Det handlade dock mest om fröknarna. Men det gjorde ingenting för där satt man på en miniatyrstol som tryckte upp knäna under hakan och åt något oidentifierbart fikabröd som barnen hjälpt till att baka under dagen och var FÖRÄLDER. Jag har aldrig varit så mycket FÖRÄLDER som de första åren efter att jag fick barn. Jag försökte febrilt att dölja att jag inte var något förälderämne. Jag älskade min förstfödda mer än livet själv, men var hopplös på rutiner och hemmagjord barnmat. Jag tyckte det var outsägligt tråkigt att vara mammaledig och tyckte det var underbart skönt när hon sov och jag fick dricka kaffe och läsa tidningen. Men på dagis ansträngde jag mig att göra rätt och vara en prickfri FÖRÄLDER. Fröknarna skulle se att här var en mamma som minsann hade saker och ting under kontroll. Här fanns det torra ombyten och ordentliga överdragskläder på hyllan, min dotter skulle vara hel och ren och välkammad och jag ansträngde mig att prata lugnt och pedagogiskt till mitt trotsiga barn i kapprummet. Det här var ingen mamma som tappade konceptet och stressade omkring och talade otrevligt till sitt lilla barn utan ett under av fast mildhet och glad trygghet. Naturligtvis var allt bara ett nödtorftigt försök att dölja att jag för det mesta inte hade någon koll alls på moderskapet trots att jag inte var någon tonårsmamma precis.

En gång påpekade en dagisfröken att dotterns hemstickade mössa inte var så lämplig när det blåste. Istället för att tycka det var orimligt att dagis hade synpunkter på barnets huvudbonad, gick jag hem och kände mig totalt misslyckad och undrade när socialen skulle ta ifrån mig mitt barn som tydligt var utsatt för de hemskaste faror (örsprång) med en undermålig hemstickad luva. Jösses.
Nu är jag luttrad förälder som inser att jag är kapabel att ge mina barn andra, mer positiva saker än örsprång även om rutinerna fortfarande är lite flytande och de flesta föräldrar till barnens kompisar förfasar sig över att vi inte äter middag förrän halv sju och ofta framför tv:n.

Jag älskar inte föräldramöten längre. De känslor jag hyser inför nämnda event är mer de motsatta. I måndags var det dags i sonens klass. I en rikemanskommun är lärarnas pedagogiska information av minimalt intresse, man fastnar hellre på diskussioner om stoppförbud för bilar vid skolan (gillas inte) och varför fröknarna inte vill lämna ut sina mobilnummer så att man kan ringa på kvällar och helger och fråga om lille Wilhelms mattebok. En föräldrer ville i detalj undersöka varför fröken rättat fel på dotterns engelskaprov och en annan förälder tyckte det var överdrivet med en läxa om dagen - överdrivet lite alltså - barnen måste ju pushas tidigt för att lyckas i livet. Föräldrar i flock är en plågsam upplevelse. Inte fick man kaffe och bulle heller.
Skulle åtminstone behövt en whisky.

torsdagen den 11:e februari 2010

Kattastrof-kavalkad

En liten bildodyssé över de som styr vårt hem.
För Sanna och andra Burma lovers out there.



Jerry - filosofen.



Burmor nosar på allt. Oboy's minne är som en guldfisk.
Varje morgon undersöker han nyfiket min tekopp:
"Vad är det här för en lattjo liten pryl?"




Jerry har ofta sovmorgon.




Ibland är burmor mindre vackra och värdiga än vanligt.




Köksbordsvila.



Den lilla, lilla katten på den lilla, lilla datorn.
Oboy är ingen knäkatt, däremot en lap top cat.


En smak av vår. Kattgräs.
Det går även bra med mattes tulpaner.



Jerry källsorterar papper.




Tonårsmattes stökiga golv.
Jerry suckar desillusionerat.



Fågelspaning.
Den svarta runda saken på fönstret är ett fågelbord.
Fåglarna som vågar sig dit blir väldigt stressade av stirrandet.
Snabbmat är bara förnamnet.



Diskbänksrealism.


Burmabläng. Även känt som "evil eye".
Något alla burmor måste kunna.

onsdagen den 10:e februari 2010

Smakligt



Känner ni till den femte smaken? Aftonbladet framställer det som något mystiskt ämne som ska få all mat att smaka himmelskt och det är inte vitlök vi talar om (jag har hört att man kan laga mat utan vitlök, men det måste vara en urban myt). Egentligen är det inget nytt, man har känt till det i hundra år. Japanerna kallar det umami. Nyheten är att snart kan man köpa den magiska tillsatsen på tub. Bara spruta på levergrytan eller lapskojsen och ni kommer betraktas som mästerkock. För att uppleva delikatesser behövs då ingen anklever eller rysk kaviar mer. Vad tror ni? Jag är skeptisk. Smaken kan tydligen liknas vid parmesan och så långt är jag med – parmesan är gott även om det aldrig har försatt mig i trans precis. Men sedan när den vidare beskrivningen är så luddig som att smakämnet skapar den ”köttiga smaken i kött” hopar sig frågetecknen. Sedan kommer slutklämmen ”därefter kunde smaken utvecklas till något som mest kan liknas vid smaken av sjögräs”. Mmmmm. Sjögräs.

Umami-artikeln på Wikipedia framhåller följande produkter med umami-boostad smak: soja, fermenterade svarta bönor, fisksås och torkade räkor. Känner ni hur snålvattnet rinner till? För att få fram umami-smaken på konstgjord väg använder man sig av natriumglutamat. Tyvärr har ju senare forskningar visat att just denna tillsats är mindre nyttig och orsakar såväl allergireaktioner som fetma. Men smakar det så kostar det. Alternativet att leva ett liv utan smaken av sjögräs och torkad fisk är måhända alltför orimligt. Eller?

Äh, jag vet inte jag. Jag tycker choklad är gott. Och säkert nyttigt också.

tisdagen den 9:e februari 2010

Dressed for success

Nu börjar vinter OS. Tidningarna har listat alla svenska medaljhopp och de är minsann så många att de fyller en helsida i dagens Metro. Sportjournalister måste vara jordens mest positiva varelser, alternativt utrustade med en guldfisks minne. För när de olympiska lekarna ebbat ut och luften gått ur det svenska os-undret så är de alltid lika besvikna som barn bestulna på utlovad gottpåse. Men visst är det härligt att se hur uppspelta de är, de små liven, när de har hela härligheten framför sig, med löften i luften om guld, ära och blågula band.

Synd då att den svenska truppen alltid utrustas med sådana märkliga kläder. I sydsvenskan kan man få en liten förhandsvisning av de ärtiga persedlar den svenska os-truppen får att malla sig i.


En cardigan av så spännande, nyskapande design att man nästan tappar andan. Är det akryl månne, jag får superstatiskt hår bara av att titta på bilden.

En ursnygg mössa av hantverksmässig karaktär. Vinnarskalle?
Vi hade en sådan matta på sommarens utedass när jag var liten. Fast rund.

Det här är kollektionens ”finjacka”.
Har man inte sett en liknande design på liksäckarna i CSI Los Angeles?


Jag svär att jag hade föregångaren till denna träningsjacka på en campingsemester i Danmark 1971. Fast utan huva. Skönt att modet utvecklas.


Sveriges trupp ser lite ut som de plundrat en UFF-låda, ekologiskt förvisso, men USA’s atleter har fått kläder designade av Ralph Lauren. Inte konstigt att de kommer ta hem största medaljskörden.

fredagen den 5:e februari 2010

Skynda dig att svara


Till mitt jobb ringer folk och frågar saker. För det mesta är det relevanta frågor som jag ibland kan svara på direkt och ibland är det frågor som resulterar i en liten utredning innan jag kan svara. Ibland önskar man att man inte hade svarat alls. I telefonen alltså.

För någon månad sedan hade jag en person i telefon som ville ha upplysningar om en trädgårdsmästare som levde i början av 1800-talet. Vi hade inte så mycket information om honom i arkivet, men jag gav henne de upplysningar som fanns. Otroligt nog var han även avfotograferad på sin ålders höst, Från fotokonstens barndom fanns ett suddigt foto taget alldeles innan trädgårdsmästaren gick att rensa de himmelska rabatterna. Frågeställaren satt tyst en stund och sa ”hm, det var ju lite tunt. Du kan inte berätta lite om hur han var som person?” Jag vet inte om hon trodde att vi varit skolkamrater, men inser att jag måste jobba på en ungdomligare telefonröst.

I går ringde hon igen.
”Det där fotot är inte så bra. Ni har inget annat?”
”Nej, det är faktiskt förvånande att det finns ett foto överhuvudtaget.”
”Men han ser så konstig ut där han sitter på stolen. Är han död?”
”?”
”Ja, det kanske var vanligt att man stöttade upp någon när den dött och tog ett kort. Han blundar och ser död ut på bilden”
”Det har jag svårt att tänka mig. Anledningen till att han blundar är nog den långa exponeringstiden, han var ju rätt gammal vid tiden för fotot också”.
”Men han lever på fotot då?”
”Det är omöjligt för mig att veta, men jag tycker man får förmoda det.”
”Kan vi rita dit ett par ögon på fotot då, så han ser lite piggare ut?”
”… äh nää, man får inte manipulera bilden”
”Typiskt. Det hade ju varit festligare om han såg lite piggare och gladare ut. Verkligen synd att han ser så död ut.” (Klick)

Förra veckan ringde en dag som blev mycket upprörd över att jag inte kunde tala om vad den där boken hette som de nämnt i Snillen spekulerar som hade en titel som började med ”matematik…”. ”Du verkar ju inte veta just någonting!” fräste hon innan hon la på luren. Måste kolla min arbetsbeskrivning noggrannare och se om det står något om orakel, allvetare eller möjligtvis slasktratt.
Ring inte mig, jag ringer er.

tisdagen den 2:e februari 2010

Pausprogram




Ber om ursäkt för det tillfälliga avbrottet. Uppdateringen går för tillfället lite trögt beroende på diverse småkaotiska problem i den personliga sfären. Naturligtvis nonchalant och oförlåtligt eftersom min blogg numer antagit oanade proportioner. Jag har dagligen mellan 20-30 läsare, förutom den dagen då jag hade över 250 stycken tack vare att min goda vän Benita länkat mig i sin omåttligt och med rätta dunderpopulära blogg. Jag trodde i flera sekunder att jag blivit upptäckt innan jag spårade den bakomliggande orsaken. Dryga nittio procent av läsarna tillhör min familje- och vänkrets. Ett fint sätt att tacka för att jag numera lägger min skrivarklåda på en blogg istället för att skriva kilometerlånga nonsensmejl vars omfång ochröriga persongalleri kunde få en rysk klassiker att kännas som en lättviktig pamflett.

Men det finns även en liten klick läsare som för mig är anonyma. Vilka är ni? Jag misstänker att ni får stöd från någon organisation typ ”tanter med tydliga gränser”, vars syfte är att uppmuntra medelålders damer till en oförarglig sysselsättning som ska hålla dem från destruktiva insändare i pressen eller apatiskt bänksittande med nedskräpande gödning av duvor och andra skadedjur. Om ni orkar och har lust så lämna gärna en rad som berättar om er själva. Om det skulle finnas något ni vill veta om mig så fråga gärna. Jag kommer tvångsmässigt att svara eftersom jag älskar att tala om mig själv. Jag har tyvärr aldrig kunnat beskyllas för vara varken inbunden eller tystlåten. Otaliga är de tillfällen då jag bestämt mig för att anta en mystisk och hemlighetsfull identitet. Detta brukar jag glömma efter fem minuter och jag finner mig plötsligt i detalj beskriva någon intim pinsamhet eller personlig defekt.

Så ni som inte känner mig kan ju fråga efter något skelett i min garderob och jag kommer gladeligen släpa fram det och rikta en spotlight på de mest intrikata delarna. Ni som känner mig kan ju titta bort eller tala om vad ni hett önskar att jag hade hållit tyst om.