torsdagen den 31:e december 2009

until the bitter end




Här nyårspysslas det för fullt. Jag har lagt en flaska rosa bubblor på kylning och samlar mig för att flambera lite skaldjur i kväll. Min egen tonåring och den inlånade brorsdottern ska precis börja baka en chokladmoussetårta. Sonen dödar zombies på datorn. Alla förbereder vi oss på bästa sätt för att gå in i det nya decenniet.

Den där seden med att hojta "gott slut" fram emot nyår har jag aldrig anammat. Jag förstår ju principen men jag kan inte hjälpa att jag bara tycker det låter makabert. Min mammas man som är österrikare säger "Einen guten Rutsch ins neue Jahr!“ Det låter mycket bättre tycker jag. Som om man liksom halkar på ett bananskal över mållinjen. En slags kittlande rutschbaneåkning som slutar lyckligt med ett förvånat och glatt "tjo!" och så går man vidare lite fnittrigt på ostadiga ben med lyckokänslor i magen.

Så låt oss glida in i det nya året på en räkmacka. Vi ses på tiotalet.


GOTT NYTT ÅR!!!

onsdagen den 30:e december 2009

Listigt slut



Det finns saker som känns tveksamt med nyår. Det mest uppenbart besvärande är väl att man nu ska lägga ännu en siffra till sin ålder. Det är förvisso mycket mer positivt än alternativet, men jag skulle föredra att fylla samma varje år. Typ trettiosex. Trettiosex tyckte jag var lagom, fyrtiosex känns bara överdrivet.

Det positiva med att vara äldre är att man kan strunta i all panikplanering för att ha någon häftig nyårsfest att gå till. Alla ens jämnåriga förutsätter att man ska vara hemma eftersom de inte heller orkar planera något. Man behöver inte springa ut och köpa något konstigt glittrigt klädesplagg som man aldrig kommer använda igen. Behöver man tillföra något bling på hemmaplan går det utmärkt med julgransglitter. Man kan lyxa till med oxfile, hummer och äkta champagne eftersom man inte behöver tänka på att utfodra ett sällskap på tjugofem. Man kan till och med gå och lägga sig direkt efter tolvslaget om man vill.

Det mest onödiga med nyår är alla tidningars och tyckares listor. Jag är förtjust i listor till vardags. Jag skriver ständigt matlistor som jag glömmer hemma och att-göra-listor som jag aldrig får stryka något från. Men jag gillar att skriva dem.

Däremot kan jag avvara listorna på årets bästa låtar, årets skandaler, årets flipp eller flopp, årets måste-ha, årets mesta nyhet, årets sämsta skämt, årets längsta skägg, årets bästa blogg (ähum).
Nu är det dessutom decenniumskifte och listorna är fler och längre än någonsin. Dessutom ser man överallt uppslag av typen 00-talet vi minns. Jag minns ingenting av det som listats och inser således att mina senaste tio år antingen varit helt fel eller att mitt minne är betydligt sämre än jag kunde ana.

En av mediavärldens största tyckare Aftonbladets Fredrik Virtanen ger naturligtvis sin lista. Inte bara är det en väldigt konstig blandning som förutom mer klassiska inslag som "årets gråt-CD" och årets "ångestbok" även innehåller "årets grej" och "årets död"(!), den innehåller dessutom rena felaktigheter som att "årets hej då" skulle vara bloggen.
Mäh hallåååå! 2009 var ju året som jag tog klivet in i bloggvärlden! Och äventyret fortsätter in i nästa decennium.
Så håll i dig Fredrik, för jag har bara börjat.

tisdagen den 29:e december 2009

sci fy

Jag gillar inte fantasy och science fiction alls. Sonen är helt starwarsifierad och dottern var som yngre Narniafantast och nu har hon flutit med vampyrströmmen ett tag. Själv orkade jag aldrig igenom ringen-böckerna och tittade högst motvilligt på månbas Alpha i min ungdom (ja på stenåldern , jag vet). Men för en som växte upp med svenska epos som Utvandrarna och Rasken, som upplevt den tiden då Järegårds gummiansikte var ett måste på tv och som var lite svag för Persbrandt innan han blev en karikatyr av sig själv, så är detta lite kul faktiskt. Enjoy!

måndagen den 28:e december 2009

dan efter dan efter dan efter dopparedan


Vi överlevde julhelgen och idag är det mellandag. De två senaste dagarna har jag mest legat i soffan framför tv:n utfluten som en urtvättad sacco-säck. Man tycker ju att man inte skulle behöva fylla på med någon energi när man omöjligt förbränner någonting. Detta har dock inte hindrat mig från att trycka i mig oräkneliga knäckebrödsmackor med julskinka och senap uppblandat med överbliven janson och kalla köttbullar. Dotterns enorma julgodisutbud har minskat oroväckande då knäck, chokladlakritskola, tryfflar, brända mandlar och marsipankonfekt likt pilgrimmer mot Mecka i en tät ström hittat sin väg ner i min mage.

I går försökte jag göra ett ryck och tvättade en tvätt samt strök några plagg. Detta gjorde mig så utmattad att jag resten av kvällen var tvungen att ligga i fåtöljen med ett rödvinsglas balanserande på magen. Man behöver inte anstränga hjärncellerna heller eftersom det som visas på tv är obskyra repriser (jag tittade på samtliga Anna Anka program i ett plågsamt tv 3 marathon i förrgår) och filmer där man plötsligt efter en timme kommer på att man nog sett den förut Och inte ens då var den bra.

Idag måste jag i alla fall sätta på mig något annat än mjukisbyxor och åka in till stan för att hämta brorsdotter vid tåget. Trots en lätt attack av torgskräck vid tanken på stan i mellandagsreabelägring kommer det nog att bli nyttigt att frottera sig med massan en stund. För att sedan återvända till förortskokongen och soffkuddarnas trygga omfamning.

Jag kan ju alltid gå till gymmet i morgon.

fredagen den 25:e december 2009

julkaos vs julefrid

Jag tyckte att jag var så ovanligt lugn inför julen i år. Jag var så ostressad och tänkte att den här julen blir en fridfull. Tills jag kom på att anledningen till att jag kände så var att jag genom stambytarkaoset lyckats förtränga att det faktiskt var massa saker jag skulle göra. Eftersom vårt hem blev fullt beboeligt endast en knapp vecka innan jul så blev tiden lite kort. Vi strök en hel del traditioner och lyckades ändå att



Fixa de sista julklapparna



Baka vackra pepparkakor. Dottern gjorde änglar och något hon kallade för "världens barn"



Sonen gjorde en skrattande kamel.




Vi läste vår julgodiskokbok som vore det den heliga skrift och försåg oss med allehanda råvaror.





Som blandades och kokades ihop till de läckraste skapelser. Förutom kolan på bilden som kokades i vad som kändes som en biblisk mansålder, men ändå vägrade att stelna. Vi gjorde några bitar som var tvugna att såväl förvaras som ätas i minusgrader på balkongen.

Och mitt i värsta kaos på kvällen dan före dopparedan, när mors mun var så spänd att den bara var ett streck och hennes ögon var lika stirriga och panikslagna som ett rådjurs på autobahn så inträffar miraklet. Allting faller på plats, granen tas in och kläs och sedan ser det ut, doftar och känns det plötsligt jul.





Granen gör sitt jobb att vara grön och grann med den äran.





Julgrisarna bekantar sig.





De små spanar efter tomten.


Julafton blev precis så härlig, julsnapsdimmig, skinktrind, julklappsrik och familjevarm som den skulle vara.Till slut satt vi bedövade och tittade på den utbrunna adventsljusstaken och räknade våra lyckor.





Och idag är vi utmattat och avdomnat och behagligt juldagsavslagna.





GOD FORTSÄTTNING!

torsdagen den 24:e december 2009



Jag tar julaftonsledigt och är tillbaka snabbare än ni tycker är nödvändigt!

En riktigt God Jul till er alla!

tisdagen den 22:e december 2009

Jultur i stan




Nu har jag handlat de sista små klapparna. Eftersom jag köper det mesta av julklappar på nätet så behöver jag endast ett minimum av ickevirtuell julhandel. Så jag tog en långlunch på stan och det var faktiskt inte så hysteriskt som jag befarat. Kan det vara lågkonjunkturen?

I en affär fick jag till och med en present för att jag handlade. ”Nu ska tant få en julklapp av mig” sa flicksnärtan bakom disken. Ska jag vara ärlig så sa hon kanske inte precis ”tant”, men hennes tonfall gjorde det. Sedan gav hon mig septembernumret av Martha stewarts inredningsmagasin. Men tanten blev i alla fall rörd av den fina gesten och klappade ömt den glossiga tidningen i vilken man kan läsa hur man förbereder sitt hem och sin trädgård inför hösten. Det mesta går ut på att skörda de sista tomaterna och få skorstenen sotad. Eftersom jag varken har köksträdgård eller öppen spis så känns det hela mycket mer stressbefriande än aktuella nummer som uppmanar till inläggningar och kransbindningsprojekt. En fin julklapp tycker jag.

Försöker att inte noja över att det-herre-min-skapare-är-julafton-i-övermorgon-och-vad-tog-tiden-vägen… utan istället tänka att det är bättre att städa efter helgen och att det nog blir en jul trots att vi inte gjort det obligatoriska pepparkakshuset i år. Även merparten av julmaten har jag avslappnat knappat hem via datorn och ser fram emot en leverans i morgon. Förhoppningsvis relativt felfri så att de inte som förra året skickar med tre tjog ägg istället för lådan med clementiner. Fast i så fall gör vi äggtoddy.

I kväll bränner vi mandlar och kokar knäck. I morgon kryddar vi snapsen och tar in granen. Sedan får vi se om det inte blir jul av bara farten.

måndagen den 21:e december 2009

I undrens tid och jag är inte helt förbi


Oh come let us adore it, oh come let us adore it…
Vi har en fungerande toalett. Halleluja! Sällan har väl ett telefonsamtal glatt mig så mycket som när arbetsledaren ringde mig fredag eftermiddag för att tala om att toalett, dusch och tvättmaskin var inkopplade. Trots att jag befann mig på ettans buss kunde jag inte hejda ett jubelskri vilket så när fick en handfull pensionärer att falla ur sina säten. Arbetsledaren talade i och för sig också om att handfatet inte gick att använda eftersom de råkat slänga mitt vattenlås och nu var tvungna att skaffa ett nytt. Inte ens denna information kunde ta udden av mitt goda humör, trots att avsaknaden av vattenlås sprider en doft i badrummet helt olik rosenblad och hyacinter. Vad gör väl det när man slipper gå på tunnan!

För att citera en av mina favoritbloggerskor fotbollsfrun:
Uppstått har Jesus hurra hurra hurra!

Så småningom när allt betongdamm avlägsnats (har torkat alla ytor två gånger och det är fortfarande kvar!), handfatet inkopplats och ett mysko hål som tagits upp i vardagsrummet igenfyllts så kanske det blir någon slags jul även i vårt hem. Funderar på att fira julafton i badrummet, det är för tillfället snyggaste stället i lägenheten. För att inte tala om vad akustiken kommer att tillföra när jag reciterar mina julklappsrim för en andäktig publik.
Dan före dan före dan före dopparedan och livet är ganska gott.

fredagen den 18:e december 2009

En jul i vitt (porslin)


Badrumsarbetena tuffar på. Nu har de kommit så långt att jag i förrgår fick märka upp ställen för krokar och toapappershållare. Kändes som början till slutet. Nästan lite magiskt faktiskt.
Eftersom man i måndags satte upp en felaktig duschstång så tänkte jag att här är det bäst att vara überpedagogisk. Ovanför toaletten skulle en hylla på konsoler upp. Jag satte upp tejpbitar med kryss för konsolerna och en tejpbit längs en fog på vilken jag skrev ” hyllan ska vila på konsolerna i nivå med denna fog”. Ändå ringde hantverkaren mig på jobbet och frågade om jag ville ha hyllan i höjd med fogen där jag satt en tejpbit med text… kanske kunde han inte läsa. Kanske ville han pröva sin nya mobiltelefon. Kanske var han bara ensam.

Det finns sedan stambytarstarten för sex veckor sedan en skiss på badrumsdörren där man ser var all inredning ska placeras. En timme efter att vi avhandlat hyllproblemet så ringer hantverkaren igen och fråga var tvätt- och torkmaskinerna ska vara. Jag förklarar var de ska vara (som på skissen försöker jag ironiskt tillägga) varpå han säger ”det blir ju väldigt trångt”. Jag svarar att jag haft det så de senaste två åren och det inte är trångt alls. Hantverkaren funderar en stund och säger sedan ”Jag får sätta fast torktumlaren en bit från väggen så elektrikern kommer åt att koppla in den”. Med lätt panik säger jag ”en bit från väggen? Men jag vill ju ha den i hörnet som förut, annars får jag inte plats med mina förvaringsskåp”. ”Ok, vi ska titta på det” svarar mannen bekymmersfritt.

Full av onda aningar steg jag på kvällen in i badrummet. Torktumlaren hängde tjugofem centimeter ut från väggen. Inte bara ser det konstigt ut, jag kommer inte få plats med mina skåp och inne i hörnet blir det ett utrymme som inte kan användas till just någonting. Efter en otroligt utdragen diskussion med hantverkarna i går morse, får jag tydligen acceptera arrangemanget eftersom de placerat tvättmaskinens avlopp i hörnet och eluttaget för lågt på väggen. Inte kunde de ju veta att jag ville ha det EXAKT som på skissen.

Snart är badrummet färdigställt, med fel duschstång, fel färg på fogen mellan golvets klinkers och en tvättpelare som en installation nästan mitt på väggen. Dessutom påpekade hantverkaren i morse innan jag gick till jobbet att min toapappershållare är av dålig kvalitet och antagligen kommer att rasa ner…
Men om jag har riktig tur kommer man att kunna använda toaletten till kvällen.Men då ska jag ha tur. Alla som tror att det kommer att funka räcker upp en hand. Nä, jag tänkte väl det. Det blir nog att gå ut och göra gul snö i jul.

onsdagen den 16:e december 2009

happily on a shoestring


copyright: mattwardman.com

Idag läste jag i tunnelbanans gratistidning att kvinnor älskar sina skor mer än sina män. Denna utsaga baserar sig på en undersökning bland tusen kvinnor där mer än nittio procent säger sig minnas sina första skor, men inte sin första kille. Så många som nittiosex procent ångrar skor de slängt medan endast knappt tjugo saknar de f d partners de slängt ut.
Vem tar initiativet till sådana här undersökningar? Skobranschen? Kan man verkligen bygga sin marknadsföring på sådant?
”Är din för man kylig och självständig – skaffa en varmfodrad toffel istället!”
”Ge din man en känga och stå på egna högklackade ben till jul”

Fast resultatet känns inte så förvånande egentligen. Som shoeoholic kan jag bekräfta att skor är en källa till ständigt glädje. Man kan ha många olika sorter, såväl praktiska foträta varianter som sköna, intrampade tofflor eller färgglada flipflops. Och även de som är helt opraktiska och som man skaffat bara för att de är snygga kan skänka lycka. När det gäller män så får man oftast nöja sig med endast en av dessa varianter. Ingen ser snett på dig för att du har flera sorters skor till olika behov (om du inte heter Imelda Marcos förstås) Skor kan man dessutom lätt stoppa undan när de blivit hopplöst omoderna eller skänka till Myrornas när man tröttnat.

Det är roligt att shoppa skor. Man behöver inte klä av sig sina kläder och tränga in sig i ett litet provrum. Man kan för det mesta ha samma storlek som sist eftersom till och med veckor av julgodisfrossa mycket sällan sätter sig under fotsulorna. Och om man mot förmodan känner ett behov av att rensa bland sitt skobestånd kan man slå ihop det med sitt träningspass och ägna sig åt den fascinerande sporten shoefiti. Försök bli av med en ex-man på det sättet ni!

Jag har alls inget emot att vara ensamstående, bara jag får stå ensam i ett par snygga pumps.

tisdagen den 15:e december 2009

Utan rim och reson


I vår familj måste man rimma på alla julklappar. Oresonligt och obevekligt.

Man behöver inte praktisera hexameter eller jambisk versmått och det får halta lika mycket som någonsin Quasimodo. Riktigt dåliga rim kan faktiskt inhysta lika stora ovationer som de fantastiska. Men rimma måste man.

Ingifta personer har genom åren våndats över strängheten i rimkravet och varje december febrilt börja slå i rimlexikon och hörts mumla haranger som ” rätt, slätt, plätt…” Kanske en anledning till att både min bror och jag är frånskilda slår det mig plötsligt. Det finns dock utvägar. Min bror har uppfunnit ett nödrim som varje familjemedlem har rätt att använda för en av sina klappar: ”Du som går ut så ofta behöver väl en kofta”. Naturligtvis får det bara nyttjas om klappen inte innehåller sagda klädesplagg.

Barnen rimmar också, även om de allt som oftast utnyttjar diverse rimdatabaser på nätet. Man får absolut fuska bara man gör det snyggt och inte avslöjar källan utan klädsamt rodnande fullständigt tar åt sig äran. Förra året hittade jag etiketter med färdiga julklappsrim som jag blandade upp med egna ihopsnickrade. De var mycket bra eftersom de egentligen inte sa någonting alls. Jag kommer ihåg två av dem som jag nu generöst delar med mig av. Kan ju vara bra ifall ni ska fira jul med några obehagliga rimfascister.

”En park, kvark, en kräm för kinden,
Kan det vara nåt gammalt från vinden?”

”En fes, en mes, en glad vietnames,
Eller kanske en snabbare benprotes?”

måndagen den 14:e december 2009

Julegranen vår, den blir så... i år


I helgen köpte jag julgran.

Åtminstone en sak som jag kan bocka av på min att-göra-innan-dopparedan-lista. Denna märkliga december då allting överskuggas av frånvaro av badrum vilket gjort mig märkligt handlingsförlamad och som antagligen kommer orsaka akut panikångest nästa helg när jag inser att allting borde gjorts igår. Jag undviker skickligt tidningarnas alla julplaneringstips och upprepar som ett mantra att man kan köpa det mesta färdigt – från inlagd sill till vidbränd kola.

Men gran måste vi ju ha.
Jag utrustade mig med skyddshandskar och tvingade med sonen som bärhjälp och smakråd. Detta brukar falla på dotterns lott, men eftersom hon bor på annan ort (ingen dusch = ingen tonårsdotter) så fick lillebror rycka ut.

Jag är väldigt noga när jag väljer gran. Jag vet precis hur den ska se ut. I år hade jag följande enkla önskemål: Inte för hög, inte för vid, jämna granar, kraftiga barr, tät men ingen enbuske, vackert grön och livskraftig. Lätt som en plätt kan man tycka. När jag tvingat julgransförsäljaren att hålla upp samtliga granar två gånger och ändå inte hittat någon som jag ville ha, började försäljarens leende stelna och blicken att flacka. Sonen var till absolut ingen hjälp. Vid fråga om vad han tyckte ryckte han på axlarna och svarade omväxlande” Ser ut som en gran”, ” Är väl ok.”, alternativt: ”Vet inte”. Efter min undran om försäljaren möjligtvis skulle få in fler granar i veckan såg han helt desperat ut och började slita ner fler träd från ett lastbilsflak samtidigt som två andra yxförsedda försäljare närmade sig med hotfulla blickar. Det vore mig fjärran att förstöra deras julstämning så jag bestämde mig snabbt för en som åtminstone hade grenar ganska jämt utspridda över stammen. Den släpades hem och ställdes på balkongen. Jag tittade till den i morse. Den är grön och ganska tät, men med en mycket märklig form. På ett ställe är det ett stort hål och vissa grenar verkar växa åt fel håll, inåt mot stammen. Det finns en sida i trekvartsprofil som är rätt ok om man kisar. Efter några ton glitter och flera julsnapsar kommer den att bli perfekt. Ho Ho Ho.

måndagen den 7:e december 2009

Fett med deg

Vi har bakat lussebullar.


Vi lägger fram degen och laddar med glögg. Sonen älskar glögg och dottern dricker julmust.

När vi bakar har vi på en julskiva som jag köpte från en realåda. Där finns alla amerikanska julsånger i de mest märkliga arrangemang. White Christmas med hawaiiansk kör och Frosty the snowman i swingtappning. Alla låtar spelas dessutom en halv takt för fort. Dottern rullar den ena vackra trindgula lussebullen efter den andra.


Sonen är mer fritänkande.
Här bland övriga traditionella modeller är hans förstlingsverk.
En pungkula.

Här ser man en pistol och längst ner till vänster en hund.

Men vackra är de allihop när de ligger färdiggräddade i en hög. Och det luktar fantastiskt i hela huset. Glöggen värmer vänligt i magen och smörjer ögonens linser med vaselin. Med suddig blick och lätt tunnelseende mot stjärnan i köksfönstret så glömmer jag nästan stambytet för en sekund. Då infinner sig julfriden.


Andra advent är avklarad.

torsdagen den 3:e december 2009

Samtal med August



Det är alltid intressant att ha djupa samtal med sonen. Om advent till exempel. För ett par år sedan när de skulle till kyrkan inför första advent så berättade jag vilka sånger som man brukar sjunga på adventsgudstjänsten. Det var några år sedan jag själv var i kyrkan på advent, så först kom jag bara på "Bereden väg för Herran". Jag visste ju att det var ett par till och funderade högt:

- Jag tror att det är något med Halleluja" sa jag till sonen. (Tänkte förstås på Hosianna).

- "Då vet jag!" ropade mitt fromma barn och klämde i med hög röst:

- "It's raining men - Halleluja!"


Idag frågade sonen när "adventarna" var nu igen och jag förklarade pedagogiskt att det var fyra söndagar innan jul. Jag kom så upp i varv av att spela rollen av den goda och förklarande modern att jag fortsatte av bara farten och frågade milt:

- "vet du förresten vad advent betyder?"

Sonen ryckte på axlarna. Han vädrade lärdom och då får man agera snabbt innan intresset falnar.

- "Ankomst" svarade jag och utan att kunna hejda mig lade jag till:

- "vet du vems ankomst man menar...?

- "Lucia!!" svarade sonen triumferande.

- "Näää... "sa jag lite förvånat. - "Jesus"

- "Visst ja. Ankomst. Jag tyckte du sa omkom"


Heliga familjen. Det är vi det. Halleluja!

tisdagen den 1:e december 2009

Förväntan



Detta kort av konstnären Jan Stenmark fick jag i adventspresent av kollegan Jonas.

Idag är det första december och nedräkning till jul på allvar.
Sa jag att jag älskar julen?

Då kanske jag dessutom har ett badrum. Oh happy day.