måndagen den 30:e november 2009

topp tunnor...


Under stambytet har vi fått en latrintunna att ha i lägenheten. Jag har den i sovrummet. Jag vet vad ni tänker, men det kändes ändå som ett bättre alternativ än vardagsrum och kök. Otroligt nog är den faktiskt helt luktfri så ur den synpunkten gör den ju inget väsen av sig. Men det är ju ändå en… ja… alltså… en kiss- & bajstunna.

Första leverans bestod av två stycken tunnor med en mycket knapphändig information om hur man använde dem. Den ena var större och hade en toalettsits samt ett lager pellets i botten. Den andra var lite mindre och helt tom. Jag funderade lite på varför det var två men sonen hade behov så han fick börja använda tunnan med sits. Jag ställde in alltihop i sovrummet och så gick det ett dygn. En kväll när jag skulle sova föll min blick på tunnorna. Varför är det en större och en mindre- började tankarna tänka. I mitt omtöcknade trötthetstillstånd slog det mig plötsligt att kanske skulle man ställt den lilla i den stora. Ju mer jag tittade och tänkte desto mer självklart tycktes denna lösning. Naturligtvis var den stora tunnan bara en yttertunna som den lilla skulle stå i. Sedan lyfter man förstås ur den lilla och byter den. Och vi som hade börjat använda den stora! Vad pinsamt! Vad göra? Jag såg framför mig att vi skulle bli något slags firmaskämt som valsade runt i tunntoaföretagets mejl och interntidning. Sent på natten tog jag beslutet att den här familjen minsann inte skulle bli de som utmärkte sig hos latrintunneföretaget som idioterna som hoppade i galen tunna (kanske inte hoppade precis, utan…. ja ni förstår). Sagt och gjort, jag steg resolut upp och hällde över innehållet från den stora till den lilla, placerade den lilla i den stora och gick nöjd och la mig. Nästa morgon hade jag kontakt med stambytarsamordnaren i ett annat ärende och passade då på att nonchalant fråga om tunnorna. Med ett insatt leende slängde jag ur mig ”jag antar att den lilla tunnan ska stå i den stora?” Mannen tittade förbryllat på mig och svarade självklart: ”Nej, inte alls – vi ger alla två tunnor eftersom det ofta behövs fler än en.”

Jaha. En del människor har hjärnor som sysslar med att lösa cancerns gåta eller hur man ska få bukt med världssvälten. Min hänger upp sig på problem som inte ens existerar. Skit också.

torsdagen den 26:e november 2009

Bankaffärer



Jag har en bank som fått flera utmärkelser för sina internettjänster. Det är deras nisch. De vill ha många kunder som använder sig av denna bank via internet. Vad de inte vill ha är kunder som dräller omkring In Real Life (för yngre läsare: IRL= Away from keyboard) . Detta har de löst genom att inte ha några bankkontor, förutom ett enda. Sonen fick pengar i present från flera håll och eftersom vi nu har lägenheten full av stambytarmänniskor kände jag att högar av sedlar kanske inte borde ligga spritt därhemma. Jag insåg att jag var tvungen att söka upp det enda kontoret för att sätta in dessa tillgångar på sonens bankkonto. Jag beslöt alltså gå dit på lunchen.

Man hade gjort vad man kunnat för att kamouflera bankkontoret. Ingen skylt från gatan utan det var inrymt i en mindre del av lobbyn till ett stort försäkringsföretag som av en händelse bär nästan samma namn som banken (kanske ingen tillfällighet när jag tänker efter). Jag möttes av en informationstavla som sa att på den här banken sysslar man inte med pengar – eller åtminstone hanterar man inte kontanter. Om någon ändå i hade mage att dyka upp på banken med detta föråldrade betalningsmedel så fanns det uttags och insättningsautomater alldeles bredvid. Fint. Den ena av de två insättningsmaskinerna var trasig så jag ställde mig bakom en man som stod och tryckte in en försvarlig pengabunt i den andra. Plötsligt hostar maskinen till och ger upp. En röd text på displayen talar om att maskinen ska servas. Mannen som precis lämnat en ganska stor summa pengar i gapet på den blev lite ställd. ”Jag fick inget kvitto – har mina pengar satts in på kontot?” frågar han en förbiskyndande bankkostym. ”Vi har väldigt mycket att göra just nu, vi kan försöka titta på det alldeles strax” hojtar kostymen barskt. Sedan händer ingenting på tjugo minuter. Till slut kommer en annan kostym och för bort den bekymrade insättaren till ett rum utom synhåll (möjligtvis för arkebusering eller minnesjustering). Efter ett tag harklar sig maskinen och talar om att man kan börja trycka in pengar på nytt. Med darrande händer deponerar jag till slut sonens tillgångar och tar lättad emot kvitto med kontoinformation.

Övriga kunder som befann sig i lokalen behandlades som länge försvunna och nu återfunna söner – jag insåg efter ett tag att de skulle låna pengar. Vi som skulle lämna våra surt förvärvade slantar att förvaras hos banken bemöttes som snyltare och objudna gäster. Funderade kort på att ansöka om ett miljonlån bara för att få se ett vänligt ansikte, men besinnade mig och åkte tillbaka till arbetet lika fattig som förut. Men sonen är rik och så kommer det förbli eftersom han aldrig kommer att komma åt sina slantar. Han har nämligen varken uttagskort eller lösenord till internetbanken.

onsdagen den 25:e november 2009

August 10 år!!!




I dag fyller min minsting ett helt decennium! Han föddes strax före fyra på morgonen, punktligt som en avlöning den dagen han var beräknad, på det att han föräldrar genast misstänkte att han skulle komma att bliva stins till yrket. För tio år sedan var han en liten nyföding med stor näsa och bekymmersrynkor i pannan. August var en allvarlig bebis som såg på världen med fundersamma ögon. Om man så dansade cancan framför babysittern tittade han stilla på med genomträngande och lite, lite besviken blick som om han tänkte "var det här allt...".

Nu har han vuxit upp till en glad och rolig spelevink som ofta får mig och storasyster att explodera i skratt. Han är en snäll och finurlig kille som när jag tänker på det antagligen förtjänar epitetet världens bästa tioåring. Rent objektivt.

Att mitt minsta barn fyller tio skulle kunna få mig att fundera på min egen ålder, särskilt som jag på mödravården när jag väntade honom fick upplysningen från en hurtig barnmorsa: "ja, alltså du räknas ju nu som en gammal mamma..." Men sådana trivialiteter bryr vi oss inte om denna glädjens dag när sonen fyller tio år. Hurra Hurra Hurra! Pukor och trumpeter! Klang och Jubel! Grattis August!

måndagen den 23:e november 2009

Arvssynd

Sitter och funderar på de där sandlådevapnet ”föräldrar” som ungar kunde dra till med när jag var liten. Ni vet: ”du ska akta dig för min pappa är polis” eller ”min pappa är starkare än din pappa”. Själv var jag lärarbarn så man var ju hopplöst desarmerad i dessa lägen. Existerar sådant fortfarande? Fast polisyrkets glans håller kanske i sig på dagisnivå, man kan åtminstone hoppas att skepsis och auktoritetsförakt kommer något senare i livet. Man kan också hoppas att det inte bara är papporna som imponerar längre. Även mammor kan ju vara starka och poliser gubevars. Undrar om det är andra yrken som imponerar i skolgårdens styrkedemonstrationer och hoten därmed kanske ändrat karaktär. ”Ta dig inte ton för min pappa är producent för idol, så jag kan se till att du blir dissad av juryn” eller ”min storasyrras blogg är större än din storasyrras”.

Min tioåriga son är imponerad av en klasskompis pappa som är sjökapten, men också avundsjuk på killen i skolan vars pappa är känd skådis. I småskolan fabulerade han glatt om egna kontakter i branschen. Hans fröken kom till mig en dag och ville prata om exmakens ”spännande yrke och kunde de kanske få komma på studiebesök?”. Eftersom han då var chef för ett mäklarföretag så blev jag lite ställd. Det visade sig att sonen under morgonsamlingen yvigt berättat om att fadern var komiker med egen teaterscen… Jag tyckte genast synd om mina barn som begåvats med föräldrar med sådana osexiga yrken. Inte är det något att varken skryta eller skrämmas med. ”Akta dig så inte min pappa säljer ert hus under marknadspris” eller ”min mamma är arkivarie, hon kan sortera skiten ur din mammas bokföringskvitton…”

Äh, man skulle blivit ormtjusare eller astronaut så barnen kunde gå med högt huvud på skolgården.

torsdagen den 19:e november 2009

mingleri minglera


Jag har den tveeggade förmånen att ha ett arbete där det erbjuds många tillfällen till diverse mottagningar och vernissage. ”Tveeggat?” frågar ni er nu intresserat. Jamen visst är det trevligt med andra vyer än den egna organisationen och kontorets datorskärm medan man serveras gott vin och goda snittar. Samtidigt avskyr jag minglandets obekväma konst. Aha! utropar ni nu och tror ni förstår att ”hon är förstås blyg, folkrädd och har brist på samtalsämnen, stackars människa”. Ingalunda och näppeligen. Jag har ett hum om hur man uppför sig, äger en helt ok social förmåga och mitt talcentrum är i princip autonomt och kräver mycket liten medveten ansträngning. Onödigt pratsam skulle mina nära och kära vilja uttrycka det.

Men jag är självisk och lat. Jag vill gå på tillställningarna för att dricka rödvin eller bubbel, jag vill äta mig mätt på läckra snittar tillredda av fantasifulla kockar samtidigt som jag bara vill stå still och tramsa med personer jag redan känner och tycker om. Jag vill inte stå och le stelt tills jag får kramp i ögonbrynen samtidigt som jag nickar intresserat till en totalt hopplös redogörelse om en vilt främmandes persons arbetsorganisation/ släktband/sommarställe/bilprovning/hedersbetygelser etc. etc. etc....

Klart att man ibland måste anstränga sig. Om man hamnat i en ny miljö där man inte känner någon så är det ju trevligt att knyta nya kontakter. Fast egentligen har jag i sådana fall inget problem med att stå för mig själv och studera folk samtidigt som jag dricker mitt vin och äter mina snittar… Nu finns det kurser i konsten att mingla läser jag på DN.se. Tycker det verkar ännu mer påfrestande och krystat än att mingla på riktigt utan skyddsnät. Säkert får man inget gott att äta och dricka heller.

tisdagen den 17:e november 2009

På främmande mark

Sedan en vecka bor jag alltså i min mammas lägenhet på Gärdet. Kattastroferna har nästan uppfört sig och har än så länge bara lyckats kloa sönder strykbrädan och haft ner en gardin. Det är ganska trevligt att bo i ett propert och städat pensionärshem. Särskilt som den ägs två rätt hippa russin som har ett ovanligt fint hem med nyrenoverat kök. Inklusive espressomaskin. Däremot har de ingen tvättmaskin. Jag har alltså fått återuppleva gamla minnen från när vi bodde i innerstan med ett pyttelitet badrum utan tvättmöjligheter (för kläderna alltså, det hände att vi duschade själva).

Vad är det med gemensamma tvättstugor som uppmanar till en sådan irritation och krav på hårt följda ordningsregler? Att man ska torka av golven och sådant man spillt, samt tömma luddfiltret är ju klart. Men i denna tvättstuga finns en lista på ordningsregler som är lika lång som min sons julklappslista. Det ska torkas, det ska skuras, det ska tömmas, avlopp ska rensas och därefter ska skurtrasorna tvättas. Vilket ju skapar en hopplös evighetscirkel eftersom man då rimligtvis efter att ha tvättat skurtrasorna måste börja om med städlistan igen… Rebelliskt torkade jag bara av maskinerna, tog bort luddet och lät resten vara. Jag hinner tvätta en gång till innan vi flyttar hem igen så vi får väl se om det blivit några ilskan lappar av samma höjd som dessa från argalappen.se. Hoppas, hoppas, hoppas. Det skulle vara ett rent nöje.






Fast helst hoppas jag på något sådant här förstås:




fredagen den 13:e november 2009

Stressigt värre

Överhängande anhopade jobbrelaterade ting och snörvliga ungar har gjort mitt liv en aning stressigare än vad man kunde önska. Har därför inte hunnit delge er några av mina oerhört viktiga funderingar över något vansinnigt intressant ämne. Men det gör jag säkert snart.

Andra familjemedlemmar är också strängt upptagna, vilket följande illustration belyser:


tisdagen den 10:e november 2009

Shopping(o)tur


Har ni varit där? I köpmeckat. Har ni stått i den förlamande långa kön som ringlar sig likt midgårdsormen kring pakeringsplatserna framför Gekås? Jag har varit i köphelvetet/paradiset (stryk det som ej önskas) två gånger hittills. Första gången var jag sex år och har dimmiga minnen av en gigantisk lada med billiga bomullstrosor, strumpor och vaxduksstuvar i packlådor. Jag minns att jag fick en egen förpackning med tuggummi. Det var en bra dag.
Trettio år senare semestrade vi utanför Halmstad med sol och bad vareviga dag, utom en då det var mulet. Under den mulna dagen fick vi den lysande idén att åka de få milen till Ullared. väl framme stod vi en lång stund med gapande munnar och tog in det faktum att man faktiskt var tvungen att stå i kö bara för att i grupper bli insläppta i varuhuset. Det var som en fredagskväll på stureplan utanför hetaste innestället, fast helt utan smink, glitter och kändisar. Vi föstes sakta framåt med vår titaniclika kundvagn i ett stadigt grepp framför oss. Inte för att vi egentligen tänkt handla något, men den var praktisk att stoppa ner femåringen i, dottern hade tröttnat på äventyret i samma stund hon hörde ordet kö.
Väl inne sprang alla andra målmedvetet åt olika håll som om de hade fått någon skattkarta till all världens rikedomar som vi missat. Vi kryssade planlöst fram med potjemkinvagnen och kände hur köpstressen grep oss. Vi förstod instinktivt att vi borde handla, men vad? Vi var ju på semester och vår bil skulle vara full med annan packning när vi åkte hem. Vi hade inte plats för tvättmedelspaket stora som ett mindre radhus eller en ekonomiförpackning feferoni som kunnat försörja storstockholms alla kebaberier i ett decennium. Febriga slet vi till oss något läskflak och ett storpack strumpor till dottern innan vi spottades ut i andra änden efter att kassörskan klentroget tittat på vårt kvitto och undrat var vi hade resten av varorna. Hade dottern haft en streckkod hade hon glatt stämplat in henne också för att slippa skämmas inför kollegorna vid avstämningsdags. Därefter satte vi oss i bilden och åkte tillbaka till strandstugan och tog oss ett glas rosévin. Omtöcknad tystnad rådde den kvällen endast avbruten då och då av förvirrade kommentarer som ".... tänka sig, va..." och "strumporna verkar vara ok... Vi hade båda känslan av att stått inför portarna till det förlovade landet och kommit på oss med att tänka: var det här allt?.


Jag kan i alla fall om någon skulle fråga svara att "Ullared? - visst jag åker dit då och då".
Var trettionde år sådär. Jag hinner kanske dit en gång till i livet. Jäklar i min lilla låda vad jag ska handla då.

söndagen den 8:e november 2009

Räddningspatrullen

När man har mycket att göra så är det bra med hjälp. Burmor kan faktiskt allt. Tror de.



Oboy kollar tvättrumman.


Jerry sorterar småtvätt, för att komma åt måste man välta tvättkorgen. Självklart.


Det är bra att klampa runt bland det nystrukna för att kolla arbetet.
Om kläderna fortfarande är lite varma kan man lägga sig på dem.
Företrädelsevis svarta saker så att det syns att man inspekterat.



Oboy checkar skåpets rymlighet. Kommer tröjorna få plats? Tveksamt.
Tack grabbar! Vad skulle jag göra utan er.


Dagen före invasionen

Nu är den så gott som här. Dagen som jag visste skulle komma när vi flyttade in för ett och ett halvt år sedan. Som jag fasat för och längtat till om vart annat... eller snarare längtat till när det hela är klart. Om åtta veckor.
The Stambyte!

Idag ska jag tömma badrummet på alla små måste-ha-flaskor och dito burkar, handdukar, tvättgrejer, katt-toa-grejer osv osv. Jag ska märka upp de badrumsmöbler som jag vill ska sparas och jag ska konstruera en liten skiss över var allt ska tillbaka någonstans. Jag ska packa ihop ungar och katter tillsammans med två veckors nödvändigheter för att flytta till mammas lägenhet. Min mamma har som den goda mor hon är planerat en Spanienvistelse just de två veckor som de river badrummet så vi lånar hennes bostad. Sedan får kattastroferna och tonårsdottern stanna kvar medan sonen och jag återvänder för att leva med mulltoa och dusch på gården fram till jul. Kanske, kanske, kanske blir det klart till julafton om hantverkarna slipper svininfluensan och inga andra komplikationer tillstöter. Om inte får vi julpynta toahinken. En ljusslinga piggar ju alltid upp.

Sitter och dricker kaffe och försöker uppbåda lite energi för projektet. Innan flytt-taxin går i eftermiddag måste jag även ha strukit, dammsugit, plastat in golv och förseglat dörrar. Vattnat cissusen, matat fiskarna häpp häpp häpp.
Oh the exciting life I lead.

fredagen den 6:e november 2009

För Andersson och Pettersson och....


Läser i dagens Metro att vi byter efternamn som aldrig förr. Sverige ligger i topp i världen när det gäller att skaffa sig nytt namn. Främst verkar det vara folk som slutar på -son som vill öka sin egen särprägel och slippa sammanblandning med grannen. Jag som har ett långt besvärligt namn som alltid måste bokstaveras drömde som barn om att heta Svensson. Jag hade därför inga som helst problem med att anta makens sonnamn när jag gifte mig. Jag fick leva i anonymitetens sköna skugga i tio år som gift innan jag skilde mig och därmed återtog mitt flicknamn. Snabbt ramlade jag tillbaka till att i alla lägen övertydligt behöva skalda ”Martin Ingvar Ceasar Harald Erik…” . Häromdagen berättade receptionisten på jobbet att någon helt sonika frågat efter ”hon med det krångliga namnet” när de sökte mig. I sådana lägen kan man ju längta efter ett enkelt Karlsson.

Men ibland är det ju förstås trevligt att vara unik. Men att ta steget till att för evigt identifiera sig med familjenamn som Ladublå, Gåsull, Måntroll eller Solklippa känns ändå förvånansvärt modigt och nästan onödigt kreativt. (autentiska namn jag lovar!) Särskilt populärt är tydligen påhittade men adelsdoftande namn som exempelvis bloggaren Blondinbellas familj som hittade på det ättklingande men nykonstruerade Löwengrip. Nu får man också sedan en tid välja adelsnamn som varit utdöda i hundra år så där finns ju en chans att få känna samhörighet med Riddarhuset om man är missnöjd med sitt bondestånd. Annars är den senaste trenden att byta till ett engelskt efternamn och då kan man helt enkelt översätta t.ex. Strandman till Beachman. Eller så tar man något superhjältecoolt som Skywolf eller Coldwind. Det är ju för all del trevligt att vara internationell, fast hur den person tänkte som beslöt byta till Comeback känns ändå ganska främmande ur alla perspektiv.

Man får inte sätta von eller af framför sitt namn. Där sätter adeln ner foten. Lite synd annars hade jag bytt till Linfrö af Kruskakli direkt. Ska det va’ så ska det.

torsdagen den 5:e november 2009

Svinstickigt


I går kom dottern hem med hälsodeklaration som omedelbart skulle fyllas i så att skolan kan börja med vaccinering så fort de får det försenade vaccinet. Sonen ska också stickas genom skolan och själv tänker jag vaccinera mig så fort vi lägst prioriterade får komma till. Har precis lärt mig att jag tillhör den lågprioriterade gruppen med den sexiga klassificeringen ”äldre vuxna”.

Är det inte lite märkligt att så många tvekar om detta och att det har blivit en sådan diskussion? Vi har genom vaccination bekämpat hot som polio, tbc och mässling. Det hade aldrig gått om folk vägrat sprutorna. Om fler barn i utvecklingsländerna fick tillgång till olika vaccinationsprogram så skulle deras chanser till att få leva ett friskt liv öka drastiskt. Den nya influensan är klassad som en pandemi, viruset har samma konstruktion som spanska sjukan som under tre år runt 1920 dödade fler människor än pesten och aids. I dag har vi en relativ enkel metod som kan begränsa pandemins förlopp och varför vi inte skulle utnyttja den går i alla fall över mitt enkla bondförstånd.

Om jag får välja mellan att lyssna på kvällstidningarnas skräckpropaganda eller sjukvårdens rekommendationer så väljer jag läkarvetenskap framför skvallerpress. Om jag får välja mellan att sprida en sjukdom eller en dos vaccin så väljer jag sticket. I bästa fall kan det begränsa antalet insjuknade och spara ett liv eller två. Och det kan väl vara värt en spruta.

måndagen den 2:e november 2009

Juloholic



Jag är tokig i julen. Jag börjar längta redan vid kräftskivans röda lyktsken. Jag funderar i smyg på årets adventspyntning så fort skolan startat. Jag har fler stjärnor att hänga upp än jag har fönster. Vid min senaste flytt hade vi nästan hundra flyttkartonger - en dryg tiondel var märkta med ordet julsaker. Min mor som hjälpte mig med flyttpackningen utropade i affekt: Du får inte köpa en enda tomte till!! Det lovade jag omgående – just tomtarna är ändå inte min grej, däremot kan man aldrig få för många ljusslingor. När andra förfasar sig över att varuhusen börjar i ordningställa julavdelningarna i början av oktober hoppar mitt inre tomteluvsprydda barn jämfota och jag får lust att tindra med ögonen och kasta konstnö i luften samt upphäva ett fylkingskt jubelskri:"Äntligen!".
Själva firningen av julen får gärna variera från år till år. Ibland är vi bara kärntruppen och ibland fyller vi på med allehanda släktingar och löst folk, men alla julklappar måste alltid ha rim. Gärna dåliga. Det bästa är egentligen tiden innan julhelgen, bakning av lussekatter, glöggning, nya julgodisexperiment, amaryllis och hyacinter, pyntning, prassel och mys i all oändlighet.
När jag var barn ville jag så gärna ha en paketkalender, små minigåvor att öppna varje dag hela december. Fast besluten att ge mina barn vad jag aldrig fick började jag med denna tradition när dottern var liten – en slinga med tjugofyra små paket prydde hennes rum från det att hon var tre år. Flera år senare när lillebror hade kommit och jag febrilt satt och försökte knåpa ihop fyrtioåtta små paket den sista november förbannade jag mitt tilltag.
Varje år gör vi också en pepparkakskonstruktion, det började med hus men har med åren övergått till andra varianter. Barnen får turas om att hitta på vartannat år. Förra årets pepparkaksraket var sonens beslut så i år är det dotterns tur… hon har hotat med Globen.
Vi kanske struntar i julen i år.