lördagen den 29:e augusti 2009

Uppstramning


Nu jäklar. Det är dags för min soffkuddsmjuka mittdel att bli hård som – om inte stålbrynja, så en fastare resårbotten åtminstone. Jag började dagen med att ”powerwalka” med stavar en timme i morse och i förrgår anmälde jag mig till en nybörjarkurs i poweryoga. Två ord med power på två dagar, ni förstår ju själva vilket kraftpaket jag kommer att bli.

Är dock lite orolig för yogakursen. Jag är urdålig på att göra saker i grupp och vill helst träna för mig själv utan att titta på någon och absolut inte kommunicera. På åttiotalet, decenniet som gav spandex ett ansikte, gick jag på aerobics som alla andra. Jag saknar taktkänsla och har koordinationsförmåga som ett snedtänd flipperkula så det var förstås en katastrof. Jag var uppe när alla andra var nere och gick åt höger när alla andra gick åt vänster, petade ögon och trampade tår så det stod det härliga till. Efter det har jag koncentrerat mina träningsstunder till promenader och styrketräning. Ensam.
Vi får se om jag klarar av att stå i klunga och låta min kropp veckla ut sig i kontrollerade rörelser på kommando. Kanske slänger jag min yogasko på instruktören och springer ut i tårar. Möjligtvis får jag bäras ut i en kramp a la gordisk knut.

Men man kan ju syssla med mer avancerad träning än så. Bollywood-dans, afropower, strippstång och steamy window är bara några exempel på utbudet i gruppträningsdjungeln. En väninna prövade på striptease-träning, s.k. poledancing av ren nyfikenhet (hoppas jag åtminstone). Till första lektionen fick de uppmaningen att ta med sig korrekt klädsel: minimala shorts och diskhandskar. De senare för att få bättre grepp om stången. Very sexy.
Steamy window är det allra senaste, en slags showdans med käpp. En reporter på DN har provat - ”man känner sig riktigt cool när man dunkar käppen i golvet”. Cool? Verkligen?
Ja vad vet jag. Vad är väl Michael Jacksons moonwalk mot Fred Astairs steppsteg. Tror jag tar en kopp kaffe och en marmeladmacka till.
Power breakfast. I’m cool.

fredagen den 28:e augusti 2009

Sjunde himmeln


Fredag tjohej! Jag unnar mig ett milt jubel och en minivågen vid tanken på fredagsmyyys. Ikväll myses det dessutom med min vän Maria så det är en extra bra veckofinal. Maria talade om för mig att hon inte ska dricka något alkoholhaltigt utan bara grönt te hela kvällen. Hon tycker att det blivit för mycket av det goda i sommar och att utsvävningarna lämnat kvar liksom en skugga av badring i midjetrakten. Jag borde nog också hålla igen tänkte jag en nanosekund, sedan beslöt jag mig raskt för att ta med egen vinflaska. Man ska aldrig överdriva det där med dieter.

Om man vill gå ner i vikt så kan man äta mindre. Om man vill äta mindre så kan man försöka leva på luft. Det finns faktiskt folk som är lufterianer. De hävdar att de endast lever på ljus och omgivande energi. Det är bara en träningssak liksom. En kvinna i Australien hävdade att hon levt på endast luft i fyra år och att det gick hur bra som helst. Hon har skrivit böcker i ämnet och det faktum att ett par av hennes lärjungar faktiskt dött skyller hon på deras felaktiga inställning (kanske var de täppta i näsan).

Grundaren av lufterianska institutet i USA (jodå det finns) hävdar att han förvisso bara lever på luft, men ibland intar han en quarter-pounder-cheese och diet coke från känd leverantör. Men det är inte för att han precis behöver det utan för att just denna hamburgare räknas som en femte dimensionens maträtt och att cocacolan faktiskt innehåller flytande ljus.

Jag tycker att världen får ett trevligt skimmer av ett glas vin så säkert är det också ok. Förresten sa väl Dom Perignon ”jag dricker stjärnor” om champagne…
Det avgör saken: lägg bubblet på kylning, Maria!

onsdagen den 26:e augusti 2009

Porn flakes


När jag var liten kunde man få gnuggbilder i flingpaketen. Klistermärkets föregångare som man överförde till annat underlag genom att gnugga med exempelvis en peng eller penna. I dag kan man få betydligt mer action när man köper frukostflingor. Ida sitter mycket besviken med ledsna hundögon (nästan lite blanka) på bild i aftonbladet och berättar om övergreppet tillverkaren Nestlé utsatt henne för. Som gåva med flingorna skulle man erhålla en CD-skiva med träningsprogram i dansform, s.k. bodyjam. När Ida ska spela upp skivan länkas hon till internetsidor med helt annan kroppsaktivitet – den som kan ske efter man dansat med rätt partner. En annan slags gnuggbilder så att säga. Snopet tyckte Ida. Nestlé är upprörda och ropar ord som sabotage och polisärenden.

Jag blir mer frustrerad över att det börjar bli svårt att handla en vara utan att behöva få något helt orelaterat på köpet. Snart kan man inte köpa en liter mjölk utan att bli påtvingad ett par vidhängande flipflops eller få släpa hem ett mindre uppslagsverk tillsammans med tandkrämen. Jag är inte dummare än att jag förstår att någonstans är det jag som konsument som står för de extra kostnaderna. I det sammanhanget fnyser jag gärna ord som "snuskigt" och "omoral".

Själv äter jag dessutom vanlig helt osexig havregrynsgröt till frukost.

Hårdkokt

Ofta höjs röster om att polisen ska ta i mer med hårdhandskarna när det gäller brottsligheten. Tills de gör det – då kallas det polisvåld. Jag blir i alla fall glad och förtjust över polisens charmiga grepp när de jagar en fasadklättrande inbrottstjuv på Södermalm. Tjuven som är förbluffande skicklig på att ta sig upp för lodräta ytor fick av polisen snabbt epitetet ”Spindelmannen” av förklarliga skäl. Men nu har polisen tröttnat på tjuvens framfart och tar till tuffare tag. De har nu beslutat att låta tjuven gå under namnet ”Klas Klättermus” istället. ”Vi vill inte ge honom för bra självförtroende” säger kriminalinspektören till DN.

Tuffa tag i Hackebackeskogen minsann.

tisdagen den 25:e augusti 2009

Sesam öppna dig!


Niclas Wiklund vann SM i ostronöppning i lördags. ”Det känns helt fantastiskt, jag tycker att ostronen var extra svåra denna gång” säger mästaren.

Ostronen var extra svåra denna gång. Ännu ett bidrag till kommentarer som jag nog aldrig får tillfälle att yttra. Fast vem vet.
”Hur fann du skaldjursbuffén?”
”Underhållande, men ostronen var lite extra svåra denna gång”
”Hur gick det på provet i fiskkunskap?”
”Som en dans, fast ostronen var lite extra svåra denna gång”

Visste ni förresten att det finns en telefontjänst som heter ”fröken mussla”. En upplysningsservice för boende på Bohuskusten dit man kan vända sig med sina musselproblem. Kanske ska jag ringa dit och fråga ” Jag har hört att ostronen är lite extra svåra för tillfället, kan det stämma?” Eller så skaffar jag mig ett liv.

Niclas Wiklund själv äter inte ostron. Han är inte kock utan snickare. Men ändå har han öppnat så många av de tystlåtna djuren att han blivit bäst och snabbast i Sverige på det.
Varför har han lärt sig det? Ostron verkar svårt att öppna – det ska jag lära mig!! Och vad gör han av allt innandöme? Inte vill man titta i Niclas Wiklunds garderober inte…

Kanske kan man tävla i andra svåra saker att öppna. Fuktiga mjölkpaket, nya marmeladburkar, gamla nagellacksflaskor. För att inte tala om sådana där ihopsvetsade plastförpackningar som elektronik och leksaker är inneslutna i.
Ett öppnare samhälle åt alla!

måndagen den 24:e augusti 2009

Heavy stuff


I helgen var sonen och jag på Ikea. I maj deklarerade min nioåring att hans säng – ja hela hans rumsliga tillvaro var barnslig och behövde förändras för att matcha hans nu mer mogna nivå (mellanstadiet). Jag sålde raskt av större delen av hans möbler på blocket och i helgen var det dags för nyanskaffning.

Det gick förbluffande bra. Samtliga produkter som vi skulle ha fanns i lager! Ja, förutom den sista hyllan vi skulle plocka från gång 47. På det tomma facket satt en käck handskriven lapp som talade om att denna vara kunde numer hämtas i gång 9. Det var bara att trixa den fullastade vagnen med hjulproblem tillbaka motströms mot andra fullastade vagnar med hjulproblem. Jag misstänker att Ikea redan vid nytillverkningen beställer vagnar där hjulen antingen sitter fast eller envisas med att svänga höger hela tiden.

Eftersom jag inte har någon bil så beställde vi hemkörning. När man får hemkörning ingår inte bärhjälp i priset utan man förväntas bära sina prylar själv uppför trappan. Då en säng ingick i lasset beställde jag extra bärhjälp för extra pengar. Vi fick veta att grejerna skulle anlända redan samma kväll, mellan 16-20. Jag visste då instinktivt att vårt lass skulle komma tidigast 19.55. Det kom 20.45. Men då åtföljdes det av två energiska killar som verkligen bar upp allt ända in i lägenheten. Ja vadå tänker ni – du hade ju betalat för det. Förvisso.

Sist jag beställde extra bärhjälp för extra pengar hade jag köpt en bäddsoffa. Leveransen kom strax efter sluttiden 22. Eftersom portkoden inte fungerade så sent var jag ute och mötte upp transporten. Ur lastbilen ramlar en kille som var en meter åt alla håll. En kvadratisk pyssling i boxform. Han muttrar argt åt mig ”Du har köpt en bäddsoffa. Den är jättetung. Du måste bära” Jag inflikar försiktigt att jag köpt extra bärhjälp just för att slippar bära min jättetunga bäddsoffa, Ur skuggorna bakom bilen lösgör sig en lång och gänglig skugga. En ung kille viskar förskrämt fram att det är han som är den extra bärhjälpen. Saccosäcken till chaufför fräser då upprört ”Ja, du ser ju själv. Han kan knappt bära. Han är jättesvag!!” Extra bärhjälp ser vid detta uttalande ut som han ska brista i gråt. För att trösta erbjuder jag mig snabbt att bära tillsammans med honom. Med gemensamma krafter fick vi upp soffan.

En månad sedan beställde jag garderober från samma småländska källa via internet. Då ingår leverans ända till lägenhetsdörren. När jag öppnar står det två glada killar utanför med en… bäddsoffa! ”Ojdå” utbrister jag häpet. ”Jag har beställt garderober”. ”Ingen fara” ler killarna glatt – ”Fel av oss, då kör vi ner den igen”. När jag påpekar att det var synd att de burit upp den i onödan säger de nöjt: ”Nej, den går in i hissen, bara man vinklar den lite”

Think outside the box. Skåda bortom det platta paketet, liksom.

fredagen den 21:e augusti 2009

Jag har aldrig…


Känner ni till den där alkoholleken där man säger ”Jag har aldrig…” följt av en aktivitet och har man gjort den någon gång måste man dricka? Om vi leker den leken och nedanstående påstående kommer upp så skulle jag inte alls bli väldigt berusad. Jag får ibland för mig att det är sådant som alla andra har klarat av och att jag nog inte kan kvalificera mig som en riktig människa när jag inte kan bocka av det på livets CV. Jag döljer det till vardags så gott jag kan, men eftersom ni är mina vänner och säkert kan bevara en hemlighet så avslöjar jag nu i förtroende att

Jag har aldrig…
… läst något av Mankell
… tagit körkort
… varit i USA eller Thailand
… chattat
… kört moped
… åkt vattenrutschkana
… tyckt om jordgubbar

Dessutom stryker jag mina jeans. Så nu förstår ni att det är en neurotisk människa med tragiskt tomt liv ni har att göra med.
Men det stannar väl mellan oss?

torsdagen den 20:e augusti 2009

barfotatramp i klaveret


Jag gillar Ernst. Jag förstår mig inte på hans inredning alls. Jag har aldrig någonsin känt att jag måste knåpa ihop en ljuskrona med hängande lammullståtar eller ha en äkta stenstrand runt duschen. Men jag tycker att mitt liv blir lite ljusare av att höra någon mynta citat som "färgen är som en mogen äldre kvinna som klarar sig på egen hand" och "jag har mött libbstickor som tittat mig i ögonen.

Men så läser jag artikeln om hur Ernst i tv:n på ett busmysigt sätt ska visa hur man kryddar egen snaps. Istället för pors tar han skvattram - en giftig växt som har narkotisk karaktär.

Jag känner hur fjällen faller från mina ögon och jag utbrister i förklarat ljus: AHAA!

onsdagen den 19:e augusti 2009

påklätt avklädd


Aftonbladet skriver att en nöjespark i England förbjudit små tajta badbyxor, så kallade speedos. Parken säger att modellen inte passar in i folksamlingar och bland familjer samt att pinsamma situationer kan uppstå. Antar att det sista betyder att vissa kroppsdelar kan anas på ett bekymmersamt generande sätt.

Hm. Jag tycker ofta att det är just familjefäder som anammar detta badmode. Antagligen inte av stolt lust att framhäva den alltmer upplösta kroppsformen utan mer efter principen att man inte behöver köpa nya badbyxor när man redan har ett par och "Tänk vilken kvalitet, dessa har jag haft i trettio år och de håller fortfarande färgen".

Men även kvinnor kan. På Cypern flöt en småbarnsmamma runt i poolen iförd en stringbadräkt som endast bestod av snören. Vi var många som hade hennes bakdel på näthinnan hela veckan - många ohöljt frivilligt, men det gick helt enkelt inte att värja sig även om man försökte. Dottern tittade slött upp från boken vid ett tillfälle och muttrade "fried bacon" medan sonen förstummat höjde cyklopet och stirrade fascinerat.

Själv har jag insett att mitt bäst-före-datum som beach babe är passerat och ikläder mig rejäla byxor som Ester Williams skulle varit stolt över. En femtiotalspinuppa fast utan kurvor. Tur att hösten nästan är här.

tisdagen den 18:e augusti 2009

återvänt till basen


Vilken toppenhärlig semester! Vi har ätit gott, legat vid en fantastisk vacker pool. Fnissat åt andras hopplösa beteende (inte vårt eget, nej då) och mest bara njutit.

Ett inslag av vilda djur har vi också upplevt. En kväll så hör jag ett skri av ångest från dottern i badrummet. "En kackerlacka!" Jag blir själv kall och stel. När det kommer till kackerlackor - I'm not a fan. Jag ser den komma springande och greppar min hårspray, siktar och trycker av samtidigt som jag lätt okontrollerat väser "dö dö dö dö dö..." Den dör inte utan springer in under kylen. Sonen ställs likt en kommandosoldag på pass med en sko för att rädda sin syster om inkräktaren vågar sig fram. Jag galopperar ner till receptionen för att låna riktig giftgas. Receptionisten spänner ögonen i mig och säger allvarligt "vad ni gör trampa inte på den - då lägger den ägg och så har vi massor med kackerlackor" Jag tänker på sonen med skon och ropar förskräckt "nej det skulle vi aldrig göra". Jag försöker springa i Boltsk hastighet tillbaka till rummet med svettdropparna som en sky efter mig. Kackerlackan har inte vågat sig ut ännu. Vi sitter på pass med blicken stint mot kylen för att spana efter familjens fiende nr 1. Den kanske är död av hårsprayen i alla fall. "Tänk om det kommer andra kackerlackor för att äta upp den döda" säger dottern med liten röst, präglad av mördarsniglar som hon är. Gör kackerlackor så? Sonen ställs på post igen, denna gång med insektssprayen i högsta hugg. Jag älgar ner till receptionen igen för att förhöra mig om kackerlackans begravningsritualer. Den luttrade receptionisten höjer ögonbrynen och suckar omärkligt. Nej, det ska inte vara något problem, men hon bedyrar att de ska komma och plocka bort liket nästa dag och dessutom sanera rummet lite extra. När jag kommer ut så har kackerlackan vinglat ut - den blev tydligen ganska yr av Toni&guy molnet jag släppte över den. Sonen hade sammanbitet dödsprayat djuret som nu låg med benen i vädret. Jag sopade upp den och slängde ut den. Efter att ha säkrat rummet med ytterligare spray runt alla dörrar oc fönster föll vi i den utmattade sömn som bara en livsavgörande batalj kan ge.
Ryktet om gaskammaren spred sig tydligen i inskektsvärlden för sedan såg vi knappt till en myra i rummet.

I går kväll återvände vi och här syns bara våra egna skadedjur kattastroferna. Konstigt nog så förbleknar semesterkänslan nästan lika snabbt som solbrännan när man står och tittar på de ouppackade väskorna. Det är så förbaskat tråkigt att packa upp när man rest. Men det ÄR skönt att vara hemma.
Kul att se er förresten, har ni saknat mig?

söndagen den 9:e augusti 2009

andningshål


Kräftskivan klarades av galant. Man sörplade, bet och sög sina kräftor på vanligt bondskt manér. Gästerna var trevliga även om någon på sitt hörn försökte muttra om att han slagit en hink på förmiddagen (tror att det var golfrelaterat och bytte genast samtalsämne). Det var en fantastisk kväll med svenska kräftor och uppkäftiga nubbar medan dörrar och fönster stod vidöppna mot den sjunkande solen och begynnande sammetslena augustinatten.

Nu har jag och ungarna packat för att leva cypriotiskt öliv vid poolside en vecka. Kanske lyckas jag få till ett blogginlägg på främmande ort, om inte får ni vila ögonen en stund tills jag återvänder.

Lek snälla lekar medan jag är borta.

lördagen den 8:e augusti 2009

Blå skaldjur


Ikväll ska jag på kräftskiva. Jag har inte varit på kräftskiva på många år och jag har aldrig varit på kräftskiva i Danderyd. Jag funderar på detta och bejakar mina fördomar. Jag känner värdinnan men de andra gästerna är än så länge främlingar. De kan vara nära vänner till statsministern, de flesta har troligen båt och med största sannolikhet spelar i princip alla golf. Jag känner inte att jag någonsin behöver lära mig spela golf och kommer aldrig vilja äga en båt.

Vanligtvis är jag en jäkel på att äta kräftor, klarar av att dricka min nubbe obiten och kan mängder med snappsvisor. Vet dock inte om det hjälper, det kan hända att man höjer sitt snapsglas av kristall till Bellman eller nationalsången. Kanske bör man bära cocktailklänning, möjligtvis begås kräftorna med specialutformade silververktyg och antagligen sörplas det förfinat. Jag känner mig som en antropolog som träder ny mark och får tillfälle att studera urbefolkningen ur deras eget perspektiv.

Jag hoppas jag ska kunna ge er en fullmatad, kräftspadsdoftande observationsrapport under morgondagen.
Till dess: Have yourselves a merry little lördag!

fredagen den 7:e augusti 2009

En ögonblicksbild från vår vardag


Cyklade med sonen för ett morgondopp i morse. Vi tänkte komma före alla barnfamiljer och var uppe i ottan. Semesterottan alltså, typ halv nio. Vid cykelstället upptäckte vi att sonens bakhjul inte hade någon luft så jag sprang upp och hämtade pumpen. Hur jag än pumpade förblev hjulet lika slappt som någonsin min mage. Promenad bort till macken för att byta ventil och be till högre makter att det inte var punktering. Ventilbytet blev en succé och välpumpade (här syftas enbart på däckstuns. Min byst är av samma slappa kvalité som magen) kunde vi lätt försenade (sic) bege oss.

Nedkommen till den pyttelilla stranden upptäckte vi att det redan kryllade av småttingar, barnvagnar och deras gravida mammor (inte en enda pappa) Hur tidigt går de ner till stranden egentligen? Möjligtvis har de övernattat där, många av mammorna såg väldigt trötta ut. Alla mammor var dock väldigt unga (säkert max 30), smala (bortsett från barnbulan) och bruna. Jag kände mig lite som den vita valen och försökte dra in magen när jag skulle doppa mig. Inte för att det gör så stor skillnad, den är liksom ledset nedåtlutande i modellen. Jag tror att det är en trend som kommer.

När vi nybadade fikade på stranden kommer en bekant förbispringande. Hon stannar för att prata – när jag säger stanna så menar jag att hon småjoggande cirklar runt oss. Trots att hon sprungit en bra bit i hettan så är hon knappt andfådd. Hon berättar att hon ska springa midnattsloppet om en vecka. Jag försöker nicka insatt, som om jag bara av rent misstag glömt att anmäla mig. Den halvätna kanelbullen gömmer jag raffinerat i ett hudveck. Hon springer snabbt vidare för att inte äventyra det strikta löparschemat och jag tar en bulle till.

När jag tillbringat vad som känns som en halvdag med att få fast snorkeln på sonens cyklop, bestämmer han att han badat färdigt och vill cykla hem igen. Danderyd är förvånansvärt backigt – i alla riktingar – och när vi kommer hem är vi lika svettiga igen. Då förklarar sonen att vi om en stund kan cykla ner och doppa oss igen. Jag nickar så positivt jag kan och tänker att midnattsdopp möjligtvis. Då är det i alla fall mörkt.

torsdagen den 6:e augusti 2009

Konstgjord andning


Läser förstummat (vilket nog inte var meningen) att DN har dragit igång en kampanj för utrotningshotade… Ord! Man får adoptera ett ord och skriva på ett kontrakt där man förbinder sig att använda ordet minst tio gånger under ett år.

Tydligen har svenska folket kastat sig över möjligheten och det rasar in adoptionskontrakt och ord. Många verkar vara språkromantiker och väljer ord som jag tror att de tycker är vackrare än vardagligare varianter. Hjärtevän, smultronstrå , ynkedom och törhända. Är verkligen smultronstrå på väg ut? Vad säger man nuförtiden? Bärpinne? Andra verkar mest vilja visa att de faktiskt känner till ett märkvärdigt ord. Som Rickard Bengtson som adopterat ordet ”baggböleri” om tvivelaktiga affärsmetoder. Verkligen Rickard? Eller kvinnan som skickat in ”Bannbulla”. Jag är uppriktigt fascinerad över att hon har förbundit sig att använda det ordet tio gånger innan året är slut. När? Hur?

Några har tagit tillfället i akt att lansera egna ord. Som Bosse Lundin. Bosse Lundin värnar om ordet ”fnops” (betecknar allt smått som är i vägen eller skräpar ner) och ”gnyp” (påsklämmor) samt ”gnyrtar” (de små metallpinnar som håller uppe exempelvis hyllplanen i Lundqvistbokhyllor). Man nästan önskar att det var Bosse Lundin som var utrotningshotad.

Jag vill göra tvärtom. Jag tycker att man ska sätta upp en bannlysningslista på ord som borde utplånas. En ordets bannbulla (ha!) liksom. Jag börjar med att sätta upp uttrycket ”värdig vinnare”. Slitet i detta århundrade av Let’s dance och Robinsonkvällar. Man kan vara värd att vinna. Man kan vara värdig när man vunnit. Att vara en värdig vinnare betyder inte att man är värd att vinna. Basta!

Vilka ord lyser ni med ert bann? Jag bara undrar.
Du och jag, Horace. Tror jag det.

onsdagen den 5:e augusti 2009

Bärbart kaffe


Denna morgon dricker jag gott kaffe. Det har skrivits mycket om Lattetrenden. Att det såväl är en ekonomisk fallgrop som kalorifälla om man varje dag köper en stor Latte på väg till jobbet. Eller skolan. Jag bor vid en högstadieskola och går på morgnarna motströms i ett stim av identiska tjejer med identiska gigantiska kaffemuggar i handen.

Det är konstigt att kaffestunden som tidigare var ett tillfälle till att sitta ner, ta en vilopaus eller en pratstund har blivit ett nödvändigt ont (?) som måste utföras på språng. Om jag nu måste dricka mitt kaffe så ska det ta mig tusan inte ta någon dyrbar tid från mitt liv. Typ.

Eller så är själva muggen bara en accessoar. När jag tänker på saken är det sällan jag ser någon dricka ur den. Kanske har man viktiga prylar, pengar eller läppstiftet i koppen. Det kan också vara en fiffig självförsvarsgrej fylld av cajennpeppar eller tårgas. Möjligtvis är det en presumtiv potta (för att göra sig av med oceanen med kaffemjölk man satt i sig) eller enligt åsnan Iors filosofi bara en trevligt tom burk att ha saker i.

Jag klarar inte av att gå och dricka kaffe. Då menar jag inte att jag har några moraliska betänkligheter eller försöker att vara så där tvärtemot cool. Jag är helt enkelt fysiskt oförmögen att dricka kaffe och gå samtidigt. Antingen vinklar jag på koppen fel och tajmar det inte med munnen så att allt rinner ner över hakan. Eller så gör jag rörelsen för häftigt så att den skållheta vätskan kastas upp i gommen med svåra brännskador som följd. Ska jag ha en liten chans att klara av det så måste jag koncentrera mig så till den milda grad att jag glömmer bort var jag är på väg och går vilse. Fast då kan det ju vara skönt med lite kaffe förstås.

För oss utan koordination så kanske det kommer Kaffe-on-the-go på dropp. Då kan man ha sin latte i en sådan där mobil ställning de har på sjukhuset att dra med sig. Eller så får vi ickeurbana stofiler, utan förmåga att ha många muggar i luften, helt enkelt fortsätta dricka vårt kaffe vid fikabordet. Som fikakulturens utstötta. Fast då kan man ju passa på att ta en kaka också.

tisdagen den 4:e augusti 2009

Torrlagd

Nu är vattnet i vårt hus avstängt i tre timmar. Någon granne bygger om sitt kök. Jag har hällt upp en hink med vatten om någon av barnen behöver kissa och jag har fyllt alla petflaskor jag hittade. Det märkliga är att fem minuter efter att tillgången ströps klockan tio kan jag bara komma på vattenbaserade aktiviteter att göra. På tio minuter har jag lyckats tänka: "jag ska sätta på en tvätt. Javisstja" "Kanske ska jag göra en kopp te. Javisstja" "Ska bara köra diskmaskinen. Javisstja" Tänk om jag skulle göra en hårinpackning. Javisstja" "Fylla badkaret på kul. Javisstja" (här kom jag på att jag inte har något badkar)

Så nu får jag för mig att jag är helt ur stånd att göra något. Jag kan inte komma på någonting som inte har med vatten att göra. Kanske koka potatis till lunchen.
Javisstja.
Får bli torrfoder.

måndagen den 3:e augusti 2009

Sssssssstörsssssssta möjliga ångesssssssst…


Cyklade förbi några flagade affischer. Vi missade Cirkus Skotts föreställningar i år också, sista var igår. Vilken tur. Jag tycker inte om Cirkus, ja jag vill nästan gå så långt som att jag avskyr det. Jag förstår inte underhållningsformen alls. Allt känns utdaterat, sjavigt, desperat och lätt tragiskt. Jag får alltid för mig att alla på Cirkusen är fångar i tid och rum. Att de som lämnar över programmen och säljer popcornen håller kvar ens hand en sekund för länge och försöker sända förtvivlade meddelanden med ögonen av typen: ”få mig härifrån… bryt förbannelsen… rädda våra själar…”

Jag har försökt att vara en god mor och gick på någon föreställning när barnen var små. Dottern tyckte att det var rätt kul, men sonen var skeptisk och klättrade mest runt i trapporna under uppvisningarna av clowner och trötta vattenbufflar. Det var bara mot slutet som ett akrobatpar fångade hans uppmärksamhet. En man och kvinna, han i supertajta trikåer och hon i glittrande tangabikini gjorde halsbrytande konster i en lina. När vi gick ifrån tältet och cirkusplatsen ställde jag den uttjatade frågan som hundratals föräldrar omtöcknat ställt före mig: ”Nå ungar, vad var bäst?” Sonens svar kom blixtsnabbt: ”Tjejen i trosorna!”.
Han var tre år.

söndagen den 2:e augusti 2009

Formtopp



Jag sällar mig till övriga svenska hopp och oroar mig för min uppladdning inför VM. Idag tycker jag i alla fall att jag skönjer en ljusning i halsvärksträsket. Jag har kunnat kontrollera mitt intag av Alvedon och inte som tidigare dagar räknat tidsintervallen till nästa tablett på darrande fingrar som en knarkare på avgiftning.

Men det är klart att man oroar sig för sitt deltagande i friidrottens största tävling. Jag tittar på friidrott på tv. Det är den enda sport jag följer, men där ser jag det mesta. Förutom när det är sommar-OS för då tittar jag på ALLT. Till och med nattsända boxningsmatcher i flugvikt.

Jag var aldrig särskilt bra i gymnastik. Jag var höjdrädd och feg och hamnade fel från början redan i första klass genom att ha ocoola olivgröna sockiplast istället för de föreskrivna ljusblå. Men det fanns några lektioner om året då jag glänste. Jag sprang snabbast i klassen. Så när tidtagaruret plockades fram och sextiometersbanan sopades ren för årets alltför få friidrottslektioner fick jag mina 15 minuter i rampljuset. Som jag sprang! Eftersom jag dessutom hoppade längd hjälpligt bra blev jag i femman uttagen till att försvara skolan i ”tävlingen om mjölkkannan”. Det var inga Golden-League miljoner i potten precis, jag tror att första pris var ett besök på den lokala mjölkcentralen för hela klassen. Men för mig var det en stor fascination att bli uttagen till någonting överhuvudtaget.

Tävlingen var en trekamp vilket tyvärr betydde att förutom längd och löpgrenar så var man tvungen att stöta kula. Jag fick aldrig kläm på tekniken så i mitt fall gick det hela ut på att knäande bära min kula fram till linjen och på ett oskönt sätt liksom tappa kulan några centimeter framför den. Jag tror inte ens mina kast mättes av funktionärerna. Men jag höll åtminstone i de andra grenarna. I stafetten kom vårt lag till final och vi ansågs ha mycket goda chanser till vinst. Finalloppet skulle springas som sista evenemang på dagen. När jag gick för att snöra på mig löparskorna var de plötsligt borta. Ohjälpligt, mystiskt och förskräckande försvunna. Jag och mina lagkamrater letade överallt men skorna stod inte att finna. I tårar talade jag om den hemska sanningen för gymnastikläraren. Han var hårdnackad – du måste springa. Du får hitta ett par andra skor att springa i. Detta var mitt i sjuttiotalet och alla använde träskor till vardags – inga sneakers, trackers, runners eller ens enkla gymanstikskor i tyg stod att uppbringa. Till slut trädde en av klasskamraterna fram med ett par bruna, foträta snörskor. Hon hade hålfotsinlägg och fick inte gå i de moderiktiga träskorna. Jag fick således springa mitt sista lopp – inte i triumf – utan i ett par bruna snörskor med rågummisula. Vi vann inte.

Efter det lade jag alla friidrottsdrömmar och sprinterambitioner på hyllan.Utom vid VM i friidrott. Då är jag med på arenan. Laddar upp och ger allt jag har i precis varje gren.
Från soffan och barfota förvisso, men jag är där och jag är med och jag är bäst.

lördagen den 1:e augusti 2009

att svälja kameler


Jag har drabbats av en halsinfektion. Det gör så ont att svälja att jag starkt funderar på att sluta med de övningarna. Vad händer då - översvämning i svalget? I går stapplade jag till apotektet och köpte alvedon. När jag kom hem så slog det mig att jag borde köpt echinagard och något avsvällande också, så det får bli en tur även idag. Barnen är omtänksamma och förser mig med honungste. De tar också tillfället i akt för att hämnas mina moderliga omsorger och föreslår varenda konstig huskur som jag tvingat dem till genom åren. Sonen yrkade genast på att jag skulle stoppa en vitlöksklyfta i örat och dottern erbjöds sig omgående i ordningställa saltvatten att gurgla sig i. De var nästan onödigt samarbetsvilliga och försökte dölja sin tillfredsställelse endast nödtorftigt.

Mår jag bara bättre så kan det faktiskt vara värt det. Så en riktigt salt skål på er!