fredagen den 31:e juli 2009

På hemmaplan


Tågresan hem gick bra om man betänker att tåget inte var försenat och dessutom kom fram till rätt slutdestination. Vi hade fått platser helt impulsivt utspridda i vagnen, men eftersom den bara var halvfull så satte vi oss helt obstinat tillsammans i alla fall. I färdriktningen. Förutom oss rymde vagnen två barnfamiljer, en i var vagnsände. Det var fri uppfostran som gällde så de relativt små barnen hade hur kul som helst utan föräldrarnas inblandning. De sprang fram och tillbaka i vagnen, kastade gosedjur på varandra, provsmakade medresenärers färdkost, testade bagagehyllornas hållbarhet eller fördrev tiden med att bara hoppa upp och ner på stället samtidigt som märkliga ljud utstöttes med jämna mellanrum. Mina barn och jag satt med glasartad blick fixerad vid klockan och räknade ner minuterna. Aldrig har väl Stockholms centralstation känns så stilla och välkomnande när vi steg av på perrongen.

Idag vidtar uppackning och tvätt. Mitt liv är i sanning ett äventyr och en saga.

torsdagen den 30:e juli 2009

Återtåget

Idag åker vi hem.
Det är åtminstone planen. Med tanke på nedresan så vet man ju aldrig vad ödet kan ha på lut i det äventyr som föreställer mitt liv. Vi kan hamna Säffle, vi kanske inte har några sittplatser eller så har de helt enkelt glömt att koppla på vår vagn. Vi får se.
To be continued...

onsdagen den 29:e juli 2009

Vårt vilda liv



Häromdagen sågs vargen utanför Tingsryd. Närmare bestämt vid Bamsans vägskäl (jodå det heter så) vilket bara ligger ett stenkast med mycket svag biceps härifrån. Kring min brors vinbärsbuskar är det alldeles uppbökat av vildsvinens framfart och för några dagar sedan var det ett par på motorcykel som blev omkullvälta av en älg. Vi har ett bålgetingbo strax utanför altandörren och myggorna har gått i träning hos amerikanska kustjägarna, så tro inte för en sekund att man lever något slags stilla liv så här i Småländska bushen.

Nu har vi ju själva inte upplevt något av allt det där. Ännu. Men vi har planer på en kantarelljakt i skogen så vem vet vad som väntar oss. Fear factory släng dig i väggen.

utan slagsmål och sockerdricka

Det småländska äventyret fortsätter.
Igår var vi på emil-i-lönnebergskt vis på marknad. Fast kreaturen och de färska äggen har bytts ut mot 15-pack sportstrumpor, batiktunikor och fiffiga prylar för hemmet som alltid demonstreras av goa göteborgsgubbar med mikrofon runt halsen. Vi vandrade storögt längs de färglada stånden i ett par timmar, åt en kokt korv och lyssnade på improviserad dansbandkaraoke vid torget. Vi köpte kryddpåsar vilka samtliga hade en varningstext som angav "användes med försiktighet" och långa godisremmar i giftiga färger som lovade smak av sur cola och tuggumivanilj. Vi försökte pruta utan att lyckas nämnvärt. Till slut samlade jag och min bror våra samtliga barn (fem inklusive barnbarnet i vagn)runt oss och försökte få flerbarnsavdrag. Antagligen såg vi för välmående ut för den okänslige försäljaren vek inte en tum.

Så vi köpte oprutat kött på den lokala affären istället, åkte hem och grillade femstjärnig middag, drack rödtjut och såg den svenska sommarnatten sänka sig över skog och åkrar. Och hade det bara funnits ett minneskort i kameran när jag fotograferade så hade jag kunnat presentera bildbevis också.

tisdagen den 28:e juli 2009

Ingen allsång i Väckelsång



Vi har landat i de småländska skogarna.
Inte helt utan problem förstås. SJ hade till vår stora förvåning lyckats boka platser i färdriktningen och dottern var drogad med åksjukepiller så lugna och fyllad av förväntan (well) tog vi plats. Färden fram till stundande tågbyte i Alvesta förflöt som väntat trots att en liten kille i vagnen envisades med att ropa "kackerlacka" var tredje minut och en skorrande skånsk mormor högt och tydligt gav sitt femåriga barnbarn en ingående beskrivning på orsakerna till att morfadern hade lämnat henne för en annan kvinna.

I Alvesta vacklade vi av för att byta till en tiominuters färd till Växjö. Vi traskade över till rätt perrong, tåget kom in i god tid före avgång och vi hoppade på. Till min stora förvåning avgick tåget omgående. Konstigt och mycket ovanligt att ett tåg går före tidtabellen talade jag pedagogisk om för barnen.

Väldigt ovanligt när jag tänkte efter. Så hör jag i högtalaren att tåget går till Helsingör... Jag är INTE bra på Geografi, men att Växjö skulle ligga på vägen dit lät lite förvånande även för mig. Den fryntlige tågmästaren upplyste mig glatt om att vi var på fel tåg. Förstås. Som tur var stannade tåget en kvart senare i Älmhult (jag hade i mitt förvirrade sinne en kort sekund föreställt mig att det var ett direkttåg till Skåne och att vi skulle få lifta tillbaka från Hässleholm i skymningen).

Från Älmhult gick det direkttåg till Växjö så en timme senare anlände vi till rätt slutstation. Storebror körde oss till sin röda stuga i skogens bryn och vi tröstade oss med maltwhisky. Det här med äventyrsresor kostar på själsligt.

måndagen den 27:e juli 2009

Till Småland!


Jag ska besöka min storebror ett par dagar i Smålands mörka skogar. Jag ska försöka meddela mig därifrån. Har ni tur kan det bli osedvanligt spännande reportage om Tingsryds marknad, experimentella grillkvällar och farliga myggjakter.

I'll keep you posted!

Spasiba!




Jag har tidigare nämnt att jag ibland finner det underhållande att läsa Alex Schulmans pappablogg från Gotland. Stundtals är den riktigt rolig. Som när han häromdagen beskriver ett nästan-möte med Håkan Nesser. Jag kan alltför väl känna igen mig i konstiga situationer när man läser personer fel och det känns så njutbart befriande när det händer andra.

Ibland besöker en rysk forskare vår institution. Han talar nästan inget annat än ryska, endast några ord på tyska. Jag talar ingen ryska och endast enstaka ord på tyska. Oturligt nog kan vi inte samma tyska ord. Vår föreståndare talar som tur är bra tyska och har även läst lite ryska i lumpen. Den senare språkträningen har dock mest medfört att han vid behov kan ropa ”eld upphör” och försäkra besökaren om att östersjökusten är minerad.

När jag och min likaledes otyska kollega är ensam med den ryske professorn blir kommunikationen däremot ett litet problem vilket vi brukar lösa genom att lämna varandra i fred så mycket som möjligt. Vid ett tillfälle kom vi på professorn med att äta ägg i forskarsalen. A big no-no. Ingen förtäring är tillåten i närheten av arkivalierna. Efter att ha dryftat vårt ägg-relaterade rysk-tyska vokabulär och i tanken repeterat en informativ mimföreställning var ägget uppätet och vi beslöt enhälligt att se genom fingrarna med förseelsen.

Vi är alltid väldigt lättade när det är dags för den ryske professorn att åka hem. Så när han vid sitt senaste besök kom emot mig med utsträckta armar i korridoren fick jag i min uppsluppna befrielse över att besöket var över för denna gång, för mig att han skulle omfamna mig. En massa blurriga bilder av ryska stadsöverhuvud som kindpussar amerikanska presidenter flimrade förbi i min överhettade hjärna. Jag bet ihop och tänkte att det är bäst att visa att man åtminstone förstår det ryska kroppsspråket, log stort och stormade fram för att bli innesluten i en rysk björnkram. När jag kom närmare, alldeles för nära för att passera som professionellt, satte professorn förskräckt upp en hand som bryskt stoppade mig endast millimeter från hans ansikte.

Det visade sig att han bara ville betala sina kopior.

söndagen den 26:e juli 2009

Djupa kvällssamtal


Min dotter sitter och pratar med mig vid matbordet, medan jag förbereder rödbetor som vi ska äta. Det gör hon ofta. Hon pratar med hon gör andra saker som chattar på nätet, virkar, gör smycken, räknar matte eller tittar i en tidning.

Plötsligt hör jag att hon pratar om superhjältar. Närmare bestämt mutanter. Dessa är helt okända för mig och mot bättre vetande ber jag henne utveckla ämnet. Mutanterna visar sig vara en grupp personligheter som genom ett genetiskt spratt i utvecklingen har begåvats (?) med mer eller mindre användbara krafter. Iceman kan till exempel omvandla fuktigheten i atmosfären till is – vilket ju kan vara användbart om man saknar is till punschen. Cyclops skjuter rubinröda strålar från ögonen, vilka han inte kan kontrollera utan sitt specialbyggda visir. Jag kan inte ens komma på när man skulle behöva den talangen, utom möjligtvis som partytrick. Wolverine är den mest kända förklarar dottern insatt. Han har extremt gott läkkött och åldras mycket, mycket långsamt. Äntligen kraft som jag kan relatera till! Han är dessutom försedd med långa klor av adamantium (typ). Den informationen vet varken jag eller dottern vad vi ska göra med. Dottern avslutar med att konstatera att det är synd om mutanterna, alla mobbar dem för att de är annorlunda trots att de ständigt räddar staden (vilken stad det rör sig om är oklart, kanske Katrineholm). Tydligen är det svårt att undvika människors trångsynthet även som superhjälte.

Jag hade många funderingar kring de superhjältar som fanns när jag var barn. Det var så märkligt att ingen kände igen Stålmannen som Clark Kent när hans enda förklädnad var ett par glasögon. Och hur kom det sig att ett bett av en radioaktiv spindel ger Spindelmannen superkrafter när man riskerar cancer av en aldrig så liten bequerelstinn kantarell? Och varför blir Hulkens byxor inte bara trasiga utan även alltid lila när han förvandlas?

Sådant funderade jag på när andra barn undrade varför dinosaurierna dog ut, vilket avstånd det är till solen och hur man gör plast. Och när jag slutligen berättar för dottern att Batman förr hette Läderlappen stirrar hon så klentroget på mig att jag själv börjar misstänka att det helt enkelt inte är sant.
Men rödbetorna blev goda i alla fall.

Lappland

Jag skrev inget på bloggen igår. Sonen kom hem vid frukost efter två veckors semester med sin pappa och jag njöt av hans sällskap hela dagen. Han är så rolig och får mig att skratta hela tiden.

På kvällen tittade vi på tre säsonger av kvarteret Skatan. Konstigt nog har jag missat den serien, men barnen gillar den skarpt. Jag skrattade stundtals så jag nästan grät och föga förvånande mest åt sådant som barnen tyckte var lite konstigt.

Har ni sett Kvarteret Skatan? Jag älskade främst lapparna som kommer i bild då och då. Som "Limpa säljes. Nästan dagsfärsk 10kr på grund av felköp" eller min favorit: "Vittne sökes! Såg ni vad som hände? 23 april kl. 17.04"

Stor humor.

Kommunikation med lappar är fascinerande. I mitt hus (snittåldern är 78) meddelar man sig enbart med lappar i porten och hissen. Det rör allt från det mest uppenbara som tvättstugeregler, men också mer allmänna upplysningar som att man inte bör använda entréens blomkruka som dörrstopp eller att närICA:s belgiska jordgubbar verkligen inte var något att springa benen av sig efter.

För er som omger er med normala människor som använder det ålderdomliga verbala sättet vid kontakt så finns det en hemsida att använda: arga lappen. Vad sägs om detta lysande exempel:

fredagen den 24:e juli 2009

Att badjävlas med varandra


Flera tidningar (bl.a. SVD och Aftonbladet)har nu tagit tag i den hemska konflikt som seglat upp i Falsterbo. Ja Aftonbladet drar till med BADKRIGET i feta bokstäver. Kommer FN skicka in trupper eller ska internationella medlare lyckas gjuta badolja på vågorna? Tydligen gäller bråket en brygga och hur man vid denna bör begå sitt badande. Folk som vill praktisera nakenbad (främst stockholmare) har hittat på ett kösystem som går ut på att om man ställer sina tofflor i början av bryggan så betyder det att man vill bada ensam. Och naken. Andra badaspiranter får då ställa sig i kö tills bryggan blir ledig. De mer påklädda badarna (främst inhemska) har tröttnat på att vara finkänsliga och går ut och badar i alla fall. Konflikten börjar nu drivas till sin spets och hot har förekommit (som att sparka bort tofflorna från bryggan – riktigt, riktigt otäckt alltså)

Märkligt. Jag har inget emot om folk vill bada nakna. Fast om man vill bada ensam och naken så kanske man inte måste bege sig just till en offentlig brygga belägen i en av landets största badorter. Eller så får man finna sig i att bjuda på sin nakenhet.

När jag var barn vistades jag någon gång på en kamrats sommarställe på västkusten. Det var på det naturliga sjuttiotalet och hennes föräldrar såväl sol- som våtbadade nakna. Hela tiden. De skylde sig inte ens när man skulle fika. Jag höll på att vinda mig skelögd i mina försök att titta bort när hennes pappa frejdigt räckte mig kex och mamman frågade om saftpåfyllning. Vad jag minns hade de inte ens tofflor på sig.

Tjuvlyssnandets sköna konst

Läser precis i DN om ett samtal som utspelar sig på Allsången angående svininfluensan (är den här bloggen aktuell or what?!)
- Snyta sig i armhålan. Gud vad sexigt...
- Gud vad äckligt, vem sa det?
- Det stod att man ska göra det om man får svininfluensa
- Snyta sig? I armhålan?
- Ja eller nysa då.
Jag älskar att lyssna på folk. Det kan vara knepigt ibland eftersom jag hör lite dåligt, fast ofta hjälper det bara upp komiken. En av mina favoritsidor på nätet är just tjuvlyssnat. Vad sägs om denna lilla pärla:
Tjej 1: Asså, typ igår kväll när jag pratade med Jesper på MSN så skrev han värsta weird!
Tjej 2: Asså, typ som på bilddagboken då eller?
Tjej 1: Ah! Han skriver som värsta läraren! Han skrev med stor bokstav i början på varje ord! Typ: Hej Jessika. Asså! Han skrev hej med stort H och Jessika med stort J! Så jäkla störande, kändes som om det var ett jävla prov.

Ut och droppa era öron bara. Det är inte fult.
Ok, det är lite fult men ack så festligt!

En katt bland hermelinerna

Min hemkommun rymmer några av de rikaste i Sverige. Och mig.
Min hemkommun stoltserar med 20 rumspalats för minst lika många miljoner.
Och min lilla trea byggt på 60-talet
I min hemkommun står de tjusigaste jaguarer parkerade.
Och min rostiga hoj med dekalen ”säker cykel – 76” på främre stänkskärmen.
Om man lyssnar riktigt, riktigt noga i min hemkommun så kan man höra”bleu, bleu – l’amour est bleu” när det blåser i vindspelen av böhmisk kristall i de välansade buxbomshäckarna.

Som ni förstår hör jag naturligtvis inte hit. Jag har inga pengar, inget hus, ingen bil och familjens märkeskläder är lätt räknade. Jag misstänker att vi är bara ett snäpp från kommunens hjälpsändningar.

Denna stockholmsförort blev för andra året i rad utsedd till bästa stället att bo av tidningen Fokus. Jag har funderat på varför. Här finns ingen kommunal service att tala om, inga hyreslägenheter och inga återvinningsstationer. I skolan finns det lika mycket mobbing, dysfunktionella lärare, stökiga klasser och skolk som i andra områden. Ungdomarnas användning av droger och alkohol är störst i landet i jämförelse med andra orter. På bänken utanför centrum sitter A-laget med sina flaskor – och det är inte Bourgogne de dricker.

Så slog det mig: Fyrverkerierna!! Varje midsommar, valborg, nyårsafton, nationaldag samt diverse andra sporadiska tillfällen endast utmärkta i kommunalrådets almanacka så dundrar Danderyd på med de absolut mest fantastiska pyrotekniska upplevelser. Invånarna går man ur huse och står och aaaahar och ooooooooooohar och efter sista triumferande knallen går alla nöjda hem och tänker glada tankar om försynen som placerade dem i detta jordiska paradis.

Tanken är inte ny. Redan romarna visste hur man fick undersåtar med rätt inställning.
Bröd och skådespel. Så ta en croissant till och njut av ljusshowen!

torsdagen den 23:e juli 2009

SvampAnnefyrkant

Läser i Expressen att timglasfiguren är den nya svarta. Det är bara att gratulera de välsvarvade systrarna. Nu undrar jag bara när kvinnor med hängbuk utan midja och höfter blir det senaste…

The woodo that I do

Jag har ett av världens äldsta jobb (nej inte det!). Så fort man i Mesopotamien för några tusentals år sedan, började rista in tecken på brända lertavlor för att hålla ordning i ladorna så insåg man också att man även behövde organisera själva lertavlorna. Fram trädde antagligen någon med lite mer foträta sandaler och hopplöst omodern klädnad, kisade lätt närsynt och sa: ”Jag kan ordna det där. Jag har redan ett färdigt klasscificeringssystem och har bara väntat på att någon skulle uppfinna skrivkonsten”.

Det där är naturligtvis bara fördomar för jag misstänker att de första arkivarierna var de hippaste typerna i antiken. Ett slags coola trendsetters som ständigt stod på gästlistorna till Uruks inneställen.

I en undersökning härom året om de osexigaste jobben kom arkivarien näst längst upp, endast slagen av bibliotekarien. Vanliga uppfattningar om min yrkesgrupp är att de är introverta, asociala, närsynta, koftbeklädda, lätt dammiga och inte helt noga med hygienen. Trots att såväl jag och min kollega är hyfsat utåtriktade, inte särskilt folkrädda och bara ibland bär kofta och glasögon samt duschar dagligen kan vi ibland hålla med om att arkivariekåren förvisso rymmer en del udda exemplar. Det har hänt att vi på hemväg från konferenser tittat på varandra och uppgivet konstaterat att - We as a group… not that cool.

För några år sedan gav Arla ut ett dataspel där man skulle driva ett lantbruk. På någon nivå i spelet var man tvungen att besöka stadens arkiv för att konsultera några lagfartshandlingar eller liknande. Spelets arkivarie var en otäck typ. Liten, magerlagd med nerdragna mungipor och lysande, elaka röda ögon. Det enda sättet att få tillgång till handlingarna var att muta arkivarien. Det är sådant som gör en stolt över sitt yrkesval.

Annars är det vanligaste att omgivningen helt enkelt inte är familjär med att det finns ett jobb – eller ens ett ord- som arkivarie och man kan då få en tom blick tillbaka följt av frågan ”Sa’ru akvarium?”

Yrket rymmer förstås som alla andra branscher stunder av djupaste tristess som när man sorterar några tusen bilder av moln eller en biologs statistik över bananflugans hälsotillstånd. Men ibland är det otroligt spännande då man i dagar som en detektiv letat efter någon information bland hundraåriga handlingar och faktiskt hittar det man söker – eller kanske något helt annat! Det är de dagarna som får en att känna att man har ett av världens bästa jobb.

Det finns också en slags trotsig glädje med att ha ett jobb som så många tycker verkar så hopplöst. Livet skulle vara snäppet tommare utan sådana kommentarer som en kollega fick när hon berättade vad hon arbetade med:
”Men – inte kan väl du vara arkivarie. Du som är så glad!!”

Allvarligt talat

USA avrättade i tisdags sin tusende dödsdömde sedan 1976. Det är djupt sorgligt och en skam för mänskligheten att det fortfarande finns samhällen som anser sig ha rätt att ta sina medborgares liv för att lära dem en läxa. Att döda någon för att visa att det är fel att döda är ett krokbensresonemang som jag aldrig kommer att förstå. Det är synd om människan.

onsdagen den 22:e juli 2009

- Nä men hej...? - Nä men nej!



På radion pratar de just om det livsviktiga sommarproblemet: bör man ragga på stranden när motparten kanske känner sig mer utsatt än vanligt p.g.a. sin lättkläddhet?
Jag minns en tidig semesterresa med en kompis i gymnasiet. På stranden gick en brunbränd, inoljad muskelknutte runt, endast iklädd ett par badbyxor som skulle skrikit ”this is the utimate and original bananahammock” om termen bara varit uppfunnen på tidigt åttiotal. Hans raggningsteknik var charmerande och bestod i att slänga sig ner i sanden och säga ” I’m Stavros. I am a good boy” med en betoning och blick som fick en att omedelbart ifrågasätta allt man lärt sig rörande betydelsen av ordet ”good”.

Jag är en ensamstående mamma. Jag trivs utomordentligt bra med det och vill inte ha något förhållande. Den inställningen är väldigt provocerande har jag upptäckt. Det är något lätt obehagligt med någon som inte letar efter en ny livspartner. Många tror därför att det är ett försvar. Att jag givit upp bara för att jag är så fundamentalt odejtbar. Ibland får jag därför tröstande kommentarer som ”men du är fortfarande för fräsch för att vara ensam”. Om man försöker bortse ifrån att uttalandet döljer två tveksamma undermeningar: ”om du varit fulare hade du förtjänat att vara ensam” och ”det kommer vara allt svårare i takt med ditt förestående förfall” så tror jag att det ska betraktas som en uppmuntrande komplimang.

Men sanningen är att jag trivs med att vara bara jag. Jag bor tillsammans med två stora kärlekar, mina barn, och den relationen rymmer tillräckligt med skratt, ömhet, kompromisser och konflikter för att jag ska känna mig alldeles, alldeles nöjd. Det må vara hur konstigt som helst för omgivningen men det räcker utmärkt. Det är möjligt att jag ändrar mig den dagen hemmet är tomt och tyst, när böckerna är färdiglästa och mina samtal med mig själv inte framstår som lika fängslande längre. Till dess är jag fullständigt nöjd med flörtar på avstånd och bekräftande komplimanger (dessa kan till exempel lämnas i kommentatorsfältet nedan… när som helst… helt gratis…någon?....snälla?).

tisdagen den 21:e juli 2009

It's all in a name



Man tänker mycket när man är ensam på jobbet och sorterar intill nattsvart depression tråkiga brev. Idag tänker jag på namn. Jag vet någon som alltid sa att han skulle döpa sina söner till Lillebil och Truck. Broder Truck vore väl något att yvas över?

Två kändisbarn har denna sommar fötts och döpts till Charlie. Deckarförfattaren Camilla Läckbergs son och bloggaren Alex Schulmans dotter. Åtminstone den sista kombinationen av för och efternamn får ju en att stilla hoppas att flickebarnet aldrig kommer att drabbas av något talfel rörande sj-ljuden.

Nu ska man ha ovanliga och udda namn. Utomlands har man förstått det sedan länge. Fifi Trixibell, Scout LaRue, Zowie Bowie och Heavenly Hirrani Tiger Lily är bara några kändisbarn som antagligen slapp ha efternamnets begynnelsebokstav som tillnamn i skolan.
(I sonens klass finns det tre Axel: Axel B, Axel T och Axel Ö, även när de är ensamma så tilltalar man de så. – Axel B, vill du ha saft?)

Men även vanliga Svenssons (fast man heter väl inte Svensson utan Boltenstål och Finkenlilja nu för tiden) blir nu djärvare och överger klassikerna för nya modeller. Skatteverket hakar på och blir allt liberalare, känner sig kanske lite crazy och har godkänt att nya medborgare får lystra till Lego, Sladden och Hockey såväl som Passionfruit, Sputnik och Jazz. Även dubbelnamn kommer tillbaka i ny skepnad. Inte väljer man Lars-Gunnar och Eva-Lena när man kan få chansen att utropa Kaj-Linus, Binta-Adella eller Märta-Fidelie.

Ibland blir det lustigt med vanliga namn också. Läste om två barn till en narkoman som omhändertagits. Inte önskar man något barn en knarkare till mamma, men kanske hade hon humor ändå. Barnen hette Mariana och Hampus. Häpp!

måndagen den 20:e juli 2009

Soppa på en spik



Har ni köpt en? Jag har varit på väg, en god vän bedyrade sin upplevelse på mattan och jag har tänkt att akupunktur ska vara så välgörande så kanske… Dottern har hånskrattat åt mina planer och sagt att hon då aldrig tänker lägga sig på några spikar, hur mycket migrän och ryggont hon än får . Nu verkar det som om dottern får rätt (igen):

Enligt DN så har bolaget som lanserade spikmattan backat och tagit tillbaka sina löften om mattans helande verkan. Taleskvinnan säger att man ska ändra sin marknadsföring men muttrar samtidigt truligt att bara för att det inte finns något som visar att den funkar så finns det heller inga bevis för att den inte skulle funka. Samma devis som i alla religioner alltså: bara för att Gud inte syns är det inte detsamma som att han inte finns. Fast då kallar man det tro och inte vetenskap. Det är det som är skillnaden kära spikmattekrängare.

DN själva testade faktiskt mattan så sent som i maj och testpersonen sa att den upplevde en behaglig känsla i kroppen efteråt. EFTERÅT! Så klart att det var behagligt då! Det är ju som att säga så snart det slutade göra ont var det riktigt skönt. Likt en isvaksbadares envisa tjoande: ja men det är ju så härligt när man kommer upp! (När man sluppit ur kylans dödskramande grepp alltså)

En viss logik finner jag förvisso. All smärta får ju kroppen att utsöndra endorfiner – kroppens eget uppåttjack och om man lägger sig på några tusen spikar så får väl endorfincentralen spatt och skickar ut all smärtlindring den kan enligt något inre akut sprinklersystem. Fast inte behöver man någon spikmatta för åtskilliga hundralappar inte. Det funkar antagligen lika bra att gå barfota över sonens golv under pågående legoprojekt.
När smärtan släppt känns det faktiskt riktigt skönt.

söndagen den 19:e juli 2009

My leg and other vital body parts



Hela våren har vi sprungit och vaccinerat dottern mot livmoderhalscancer. Ok hela våren är kanske en mild överdrift, men eftersom dottern är hysteriskt spruträdd så krävs det en månad av uppbyggliga mod-i-barm-ingjutande peptalk följt av en månad tröstande, förstående, klapp-på-huvudet traumasamtal. Och vaccineringen måste göras tre gånger så…
Hela våren har vi sprungit och vaccinerat dottern mot livmoderhalscancer.

Livmodern ska man vara rädd om. Livmoderhalscancer är den vanligaste cancerformen hos kvinnor under 45. Om ni har döttrar – gån ut och vaccineren dem!

Själv var jag tvungen att operera min i vintras. Det var ingen särskilt dramatisk operation och jag återhämtade mig snabbt och är nu som ny igen. Jag upptäckte dock att det var dramatiskt att tala om vad man skulle opereras för. Speciellt manliga åhörare hade en tendens att harkla sig, flacka med blicken och byta samtalsämne snabbare än jag kunde säga livmodertapp. Jag misstänker att det hade skapat mindre rabalder om jag visat brösten vid fikabordet.

När jag anlände till en konferens i Barcelona i våras rusade en fransk kollega, monsieur S. fram till mig och utropade: So nice to see you! How is your leg? Jag tittade förstummat ner och undrade om mina ådriga ben numer blivit en internationell fråga. Det visade sig att monsieur S. talat med min chef och fått uppfattningen att jag varit sjukskriven för en omfattande benoperation. Om det var språklig förbistring eller bristande erfarenhet av livmödrar (monsieur föredrar sitt eget kön) fick jag inte klart för mig eftersom konferensen i samma stund tog sin början och invigningstalaren började humma i en rundgångsbenägen mikrofon.

På konferensmiddagen nästa kväll, som intogs på en fantastisk takterrass tillhörande en av Barcelonas finare restauranger fick jag monsieur S. till bordet. Ett fantastiskt vin serverades tillsammans med små utsökta tilltugg. Stämningen började stiga men höll sig fortfarande på en artigt sorlande nivå. Vi sippade vin, mumsade munsbitar och hade det trevligt. Rosor steg på kinder och stjärnglans tändes i ögon. Plötsligt tittar monsieur S. glatt på mig och utropar lyckligt, med emfas och mycket, mycket ljudligt: ”But there is nothing wrong with your leg!! It is your VAGINA!!!

Tystnad vid bordet –ja hela takterrassen liksom frös. Den polska delegationen tittar förvånat upp och börjar slå i sina parlörer. Den drop-dead-gorgious snygga spanska världen ler medlidande åt mitt håll och den äldre engelska damen mitt över bordet frustar till och begraver sig i sin linneservett. Jag nickar lätt, ler ansträngt, tar en bit bröd till och signalerar desperat åt vinkyparen att fylla på mitt glas.

Så nu vet ni. Liksom större delen av Barcelona.

Finfin prognos!

Läste i morgonens DN att världens äldsta man avlidit. Han lämnade artigt efter sig receptet på hur man uppnår hög ålder.

Whisky - check!

Vilda, vilda kvinnor - check!
(Jag har ju en tonårsdotter och två galna brorsdöttrar)

Sinne för humor - check!
(även om det är högst subjektivt och att jag ofta gapskrattar när andra rynkar pannan)

Får bara jobba på det där med cigaretterna så är jag nästan i hamn... undrar om det går lika bra med choklad? Men vad är det jag säger - det går ju alltid lika bra med choklad!!

lördagen den 18:e juli 2009

Kattastroferna



Efter år av påtryckningar från hemmets minderåriga maffia så skaffade vi katter i julas.
Två hutlöst dyra adelskatter med stamtavla flyttade in. Katteriet hade givit dem de nobla namnen Charles Ryder och Sebastian Flyte efter tv-serien En förlorad värld. Som två pälsbeklädda aristokrater beträdde de vårt hem. Mina barn sänkte omedelbart deras identiteter till vår enkla nivå genom att döpa om dem till Jerry (efter glassen) och Oboy (efter chokladdrycken, passande eftersom han visade sig vara just… ett pulver).

Jag är uppvuxen med djur så jag tyckte jag visste vad jag gav mig in på. Det visade sig dock att jag inte var beredd alls.

De uppenbara bestyren med kattlåderensning, utfodring och hårbollar var jag inställd på. Att det är knepigare att resa bort och att möblerna kan få ett visst uppgivet utseende var också givet.
Det är mina känslor rörande deras själsliga tillstånd som överraskar mig. Jag finner mig ständigt vara oroad och bekymrad över... deras sysselsättning! De är innekatter och lägenhetsfångar och jag tycker det verkar så tråkigt. Jag erbjuder dem kattleksaker som de ibland hövligt leker med i två minuter alternativt betraktar förbryllat innan de gäspar och går därifrån. Vi har skaffat ett fult klätterträd som går från golv till tak på bästa plats i vardagsrummet. Jag tycker man kan säga att vi ansträngt oss.
Ändå tänker jag hela tiden att de måste vara understimulerade och känner press på att presentera bättre och mer avancerad underhållning. Likt en tivoliägare anar jag publikens tysta krav att skapa nya kittlande upplevelser. Jag bygger kojor, erbjuder kartonger med spännande kulor i, sprider ut prassligt silkespapper och lägger ner en förmögenhet (nåja) på pingisbollar, musattrapper (nej inte sådana!) och vippor. För jag tycker det verkar så tråkigt att vara katt.

De har förstås en del egna förslag på aktiviteter. Jerry drar gärna ner alla klänningar i dotterns garderob, stjäl ständigt gosedjur från förbjudna hyllan i sonens rum och kollar hållbarheten på legobyggen. Han klampar glatt runt på datorns tangentbord tills alla inställningar är upp och ner och han har öppnat ett par tusen hjälpsidor från microsoft. Varje morgon kloar han samtliga matsalstolar luddiga samt prövar nya vinklar rörande problemet hur forcera balkongens nät för ett besök hos grannen. Hans lillebror Oboy har snävare intressen som att äta och skotta ut all kattlådesand på golvet eller helt enkelt stirra tomt i fjärran.

Kanske ska jag bara slappna av och inse att de ordnar sitt eget liv och hoppas att de trivs. För trots att jag ofta gnäller över de små tyrannerna så har de kommit för att stanna.
Can’t live with them. Can’t live without them.

S(midigt) & J(ättebra)



Telefonsamtal med SJ:s biljettbokning igår eftermiddag:

JAG: Jag undrar om du kan hjälpa mig med tågbiljetter till Småland. Min dotter är så åksjuk och behöver åka framlänges. Det gick inte att boka platser i färdriktingen på er hemsida.

SJ: Det bästa är att boka plats med bord. Då får du alltid en som åker framåt.

JAG: Jag vet, men det fanns inga sådana platser kvar enligt internet. (jag specificerar vilka avgångar jag vill ha)

SJ: Vi kollar… (knappknappetiknapp)… det finns tyvärr inga sådana platser kvar.

JAG: Eh nä just det… kan du boka andra platser i rätt riktning?

SJ: Ja då… (knappknappetiknapp)… då ska vi se…(knappknappetiknapp)… tystnad…(knappknappetiknapp)… så där var det klart på nerresan, nu ska vi se på återresan. På det här tåget finns det mängder av lediga platser, jag ska kolla om det finns plats med bord.

JAG: Enligt internet fanns inga sådana platser kvar.

SJ: Vi kollar… (knappknappetiknapp)… det finns tyvärr inga sådana platser kvar.

JAG: Eh nähä… kan du boka andra platser i rätt riktning?

SJ: Ja då… (knappknappetiknapp)… då ska vi se…(knappknappetiknapp)… tystnad…(knappknappetiknapp)… konstigt, det finns inga sådana platser kvar heller.

JAG: Ojdå! Jag tyckte du sa att det fanns många lediga platser.

SJ: Och nu gick priset upp också! Det är inte längre den billigaste avgången.

JAG … gick det upp mycket?

SJ: Ja nu är det den dyraste avgången! Så där är det ibland.

JAG: Kan jag få en annan billigare då istället?

SJ: Visst och då kan vi ju boka plats med bord också. Vill du det?

JAG: Ja tack.

SJ: Vi kollar… (knappknappetiknapp)… det finns tyvärr inga sådana platser kvar.

JAG: Eh nähä… kan du boka andra platser i rätt riktning?

SJ: Ja då… (knappknappetiknapp)… då ska vi se…(knappknappetiknapp)… tystnad…(knappknappetiknapp)… Kan du vänta en stund?

JAG: ok.

(jag kopplas bort och sedan följer flera mycket tysta minuter eller möjligtvis decennier av väntan)

SJ: Nu är jag tillbaka! (säger hon glatt, stolt och kanske lite, lite förvånat). Då var det klart! Har du något rabattkort?

JAG: Jag har ett sådant där Priokort.

SJ: Har du!? Men du vet väl att du åker halva priset i första klass hela sommaren då?

JAG: Det visste jag inte. Vad bra! Kan du boka om mina biljetter till första klass då?

SJ: Jajamän! … (knappknappetiknapp)… det finns tyvärr inga sådana platser kvar.

JAG: Kanske på någon annan avgång?

SJ: …(knappknappetiknapp)… (knappknappetiknapp)… Det finns inga förstaklassbiljetter på någon avgång.

JAG: Så då finns det inga rabatter då?

SJ: Nej. Men om du bokar på internet så blir det fem procent billigare!

JAG: Men då kan jag ju inte boka plats i färdriktningen.

SJ: Nej. Men du kan ju alltid försöka boka plats med bord.

JAG: Tyvärr. Mitt liv är för kort.


Jag älskar att resa. Att bara närma mig flygbussarna får mig knäsvag. Till och med att åka tåg till storebror i Småland gör mig pirrig och fånigt uppspelt. Men för en tågresa krävs biljett. Och vad SJ biljettbokning gör för mitt själsliv går knappast att sätta ord på.

fredagen den 17:e juli 2009

Stockholmsveckan

Det här är en märklig företeelse. Det mest uppenbart skumma är namnet. Man skulle tro att man reser till Visby på sommaren för att man vill ha en Gotlandsvecka.

Fast förklaringen är väl ganska enkel egentligen. Om man är en liten osäker, bakåtkammad stekare med rosa skjorta eller en massklonad högklackad pingla med mer yta än innehåll så kan det nog vara högst obehagligt att bli utlyft ur sitt normala sammanhang. Risken är att man försvinner. Att det visar sig att man faktiskt inte finns på riktigt.

Då är ju Stockholmsveckan en lysande företeelse. Man flyttar helt enkelt sin omgivning, alla invanda ställen, alla sina kompisar, sin pappas kreditkort, ja hela Stureplan faktiskt till dit man vill åka. Båstad, Visby eller S:t Tropez. Platser som andas någon slags äventyr går bort direkt. Duh! … som om man kan gå med pradaskor i öknen och dessutom tar faktiskt inte den marockanska marknaden kort.

Så kan man resa runt utan den allra mest minimala risk att behöva uppleva något nytt, utmanande, obekant eller spännande. Man undviker smidigt att lära känna nya människor För att inte tala om sig själv.

Och det här med champagnesprutandet – ja men jösses - vad ska man väl annars göra med champagne?
Den sticker ju så otäckt i näsan på de små liven.

Shit happens


bild: icta.org

I onsdags blev det stopp i toaletten. Tur att sonen inte var hemma för han skulle blivit akut kissnödig så fort problemet konstaterats. Dottern har världens största blåsa och kan ta in vattenmassor värdiga Titanics utan att gå under.

Eftersom sådana här saker bara inträffar på helgdagar eller strax före 23 på kvällen fick jag ringa en jourmokare. Han kom blixtsnabbt och började angripa toaletten med något som liknade en sugklocka men konstaterade bistert att här krävdes starkare doningar. Jag kände genast för att be om ursäkt. Varför och för vad? Jag tror vi använder vår toa för alldeles vanligt ändamål (no pun intended). Det är ju inte så att vi äter lättbetong och tapetklister till middag.

Han hämtade något som kan liknas vid en jättelik tarmsköljningsmaskin som han sedan sammanbitet bearbetade duschavloppet med (tydligen sitter det ihop med toans rör vilket verkar lätt opraktiskt). Rörexperten konstaterar att ”det här har visst samlats på ett tag”. Jag känner återigen ett behov att kvida ”Föööööööööörlåt”. Som om det kunde jämställas med att jag struntat i att ta ut soporna en månad eller att jag tippat avfall på otillåten plats. Jag har aldrig någonsin kastat pappershandukar, bindor eller eldfarligt i toaletten.

Till slut säger det BLUUUUÖÖÖÖRPP och ur avloppet väller det upp saker. Inte karameller och rosenblad precis. Ja, för att vara ärlig… skit.
- Sådärja! utropar stoppbetvingaren stolt och spolar badrummet så rent han kan.
- Du kanske vill torka golvet lite noggrannare själv sedan, säger han glatt.
YOU THINK!!?? tänker jag medan han plockar ihop sina prylar.

Jag stänger dörren efter superhjälten, som faktiskt var trevlig, stilig, lång och muskulös.
Jag tänker stilla: Gå du. Vår relation är över. Du har sett för mycket.

torsdagen den 16:e juli 2009

RIP







Bild di.se


Foppatoffeln på väg att gå i graven.
Efter ett par katastrofala år talar mycket för att den så kallade Foppatoffeln snart är ett minne blott.
Skoproducenten Crocs kan inte betala sina skulder och balanserar på konkursens rand.
http://di.se/Avdelningar/Artikel.aspx?ArticleID=2009\07\16\345075&sectionid=Dinapengar


Äntligen!

Eller hur. Eller…?

Lyssnar mycket på radio nu när jag jobbar. Ett uttryck förbryllar mig. Är det inte konstig att orden i rubriken har gått från att vara en fråga efter bekräftning på ett yttrat uttalande till att bli själva bekräftningen? För er unga och hippa ska jag ge ett exempel från förr: - Vi har bestämt att vi ska äta brysselkål till middag, eller hur?
Om vi bortser från det orimliga i påståendet (INGEN äter väl brysselkål till middag) så följer då svaret till exempel: - Just det. Jag gläder mig ofantligt.

Idag så skulle motsvarande meningsutbyte låta:
- Jag avskyr verkligen brysselkål!
- Eller hur!

Hur gick detta till? Om man tänker sig att en person med äldre ”eller-hur-uppfattning” möter en ny användare så kan följderna bli svåra.
- Det ligger ovanligt mycket brysselkål i köket, eller hur?
- Eller hur!
- Ja, jag sa ju att jag tyckte det, eller hur?
- Eller hur!
- JA sa jag. Det var väl jag som upptäckte det, eller hur?
- Eller hur!
Osv. osv. I alla oändlighet…

Ett uttryck synonymt med eller hur är ”inte sant”. Kan man använda det på motsvarande sätt?
- Det här var en ovanligt grön brysselkål, inte sant?
- Inte sant!

Jag tycker bara att det är lite konstigt. Eller hur? Eller hur!

No blogoholic

Jag följer inte många bloggar. Det tog tid innan jag ens orkade leta upp någon som jag stannade kvar på och än mindre komma tillbaka till. En av mina bästa vänner har en inredningsblogg som jag läser varje dag http://www.chezlarsson.typepad.com/ . Den är fantastisk och får en att känna sig stimulerande inspirerad och förlamande otillräcklig i precis lagom doser. Annars är ju bloggar om inredning långtråkigt uniforma, alla enligt konceptet ”här bodde någon som städade jättenoga och sedan dog”.

Sedan ett tag så läser jag ofta f.d. äkta paret Schulmans bloggar. Märkligt.
Det började med att jag då och då hörde dem på radio och tyckte att båda verkade så irriterande, tråkiga, självgoda och lite, lite ointelligenta att jag för glädjen att ta avstånd började titta på vad de skrev i sina populära bloggar. Det kan om inte annat vara välgörande att föraktfullt få smacka med tungan och fnysa indignerat en liten stund om dagen. Nu har det gått så långt att jag ibland kan tycka att Alex skriver bra och inte bara überpretentiöst. Bör jag oroa mig?

Exfrun Katrin är jag fascinerad över. Inte bara för att hon ofta lyckas dölja sin omtalade intelligens (omtalad mest av sig själv). Inte heller för att hon lyckas skriva om nästan ingenting helt utan meningsbyggnad och rättstavning. Utan kanske mest för att hon i sin plumphet och barnslighet ändå kan framstå som vass. Och hon får mig att skratta.

Modebloggar. Min dotter älskar dem (förutom Blondinens som hon älskar att hata). Jag blir uttråkad av dem. Men här ligger nog den enkla förklaringen i att min modekänsla passerat sitt bäst före datum och som den queen of cheap jag är skapar min stil utifrån vad som säljs rea-på-rea.

Öppna gärna mina ögon.
Tips om beroendeframkallande bloggar emottages gärna.
Jag har ju när allt kommer omkring en livstid att fördriva.

onsdagen den 15:e juli 2009

Sista minuten

Det här med att resa oplanerat är speciellt. Hur djärv ska man vara? Vågar man kasta sig ut och strunta i att veta vart man hamnar och hur man ska bo? Tänk om man får bo i en låda. Långt från både civilisation och stränder. Men å andra sidan, tänk om man vinner högvinst och får bo på lyxhotell för en spottstyver. Hör man inte jämt talas om folk som chansat och hamnat i en svit med all inclusive för fickpengar?

Fast jag är ju feg. Och dessutom inte en sådan som vinner på Lotto. Jag vill veta att det är en fin semester ungarna och jag har framför oss. Jag vill veta vart vi ska och hur vi ska bo. Mitt mod får visa sig genom att ha is i magen och vänta in de billiga resmålen till sista stund. Och kanske till och med komma hem endast timmar innan skolstarten – EFTER det att min semester egentligen tagit slut.

Det får bli mitt äventyr. En Indiana Jones med krockkudde.

I startblocken

Även om man inte måste skrika ut sina tankar från det allra högsta berget så kan man väl få tillåta sig en viskning i den digitala verkligheten. Den som vill får lyssna. Den som redan tröttnat kan sova vidare.

Har alls ingen GPS så vi får se vart det här bär. Resan börjar nu. Jag ska bara tanka och tänka igenom vilket bagage som får följa med.

Fingrarna på näsan, smäll inte i dörren så kör vi.